Visar inlägg med etikett Matt Smith. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Matt Smith. Visa alla inlägg

onsdag 30 mars 2022

Bio: Morbius

Foton copyright (c) Sony Pictures

Någon gång i slutet av 1970-talet köpte jag ett begagnat exemplar av Spindelmannen nr 5/1975. Det innehöll den andra delen av ett avsnitt i vilket Spindelmannen råkat få sex armar, och fajtades mot Morbius - den levande vampyren. Jag tror inte att jag någonsin fick tag på numret med den första delen, men det spelade ingen roll - jag tyckte att den här tidningen var skithäftig, och framför allt var den snyggt tecknad av Gil Kane. Ursprungligen publicerades den i USA 1971, och detta var Morbius' första framträdande.

Jag är inte säker, men jag tror inte att jag läst något mer om Morbius sedan det där Spindelmannenäventyret. Jag vet ju att han dykt upp en hel del sedan dess, de senaste decennierna i saker som House of M och Marvel Zombies, men jag har aldrig lockats att köpa dem. Således har jag ingen större koll på dr Michael Morbius, hans ursprung, och hans krafter.

... Men nu har jag i alla fall sett filmen om honom. En Marvelfilm från Sony och inte MCU. Eftersom jag numera är måttligt intresserad av alla dessa superhjälteproduktioner, visste jag inte om att det är svenske Daniel Espinosa som regisserat. 

MORBIUS är något slags superhjälteskräckfilm, ungefär som THE NEW MUTANTS häromåret, och kanske framför allt som BLADE. Det här är även en föredömligt enkel film - det går att följa med i handlingen utan några som helst problem, man får inte ont i huvudet som av många andra Marvelfilmer. Jag gillar verkligen inte uttrycket "serietidningsaktig", det används alltid i nedsättande syfte - men filmen MORBIUS känns verkligen som en serietidning från 70-talet. Det är rakt på utan några större krusiduller.

Jared Leto spelar Michael Morbius, en genialisk doktor som tackade nej till nobelpriset, trots att han var på plats i Stockholm (tyvärr är Carl XVI Gustaf utanför bild). Morbius lider av en sällsynt blodsjukdom, som gör att han måste gå med kryckor, och troligen kommer att dö i förtid. Han ägnar all sin tid åt att forska fram ett botemedel, och har kommit fram till att tricket nog är att blanda DNA från människor och vampyrfladdermöss. Som en annan dr Jekyll injicerar han serumet i sig själv, och ...

... Tjosan, så har Morbius blivit en vampyr! Inte nog med att han kan gå utan kryckor, han blir även muskulös, han kan flyga, och han får huggtänder och grejor. Problemet är bara att han med jämna mellanrum måste dricka människoblod, låter han bli förvandlas han till sitt gamla jag igen. Han börjar dricka påsar med blodplasma, men han behöver mer, färskt blod.

Det börjar dyka upp döda kroppar i New York - lik tömda på blod. De två poliser som håller i fallet tror att den är den mystiske dr Morbius, men han är ju en hjältevampyr. Nej, självklart är det den här filmens skurk som är den skyldige - Morbius bäste vän Milo (Matt Smith), som lider av samma sjukdom som Morbius. Milo har kommit över Morbius serum och injicerat sig med det, och till skillnad från Morbius tycker han att det är fantastiskt kul att röja runt och bita ihjäl folk. Det dröjer lite för länge innan Milo blir skurk, men det är uppenbart på en gång vad som kommer att ske.

Vore jag 13 år hade jag tyckt att MORBIUS var en fantastiskt cool film! Fast nu är jag inte 13. Espinosas film känns lite grann som pilotavsnittet till en TV-serie. Filmen är förhållandevis kort, vilket är positivt, och jag satt filmen igenom och kände att det är något som saknas. Vad som saknas är de där små ingredienserna som kan lyfta en film från att vara medioker till att bli bra.

Jared Letos Morbius är en ganska ointressant gestalt - han är en tråkig typ, ingen som vi i publiken (åtminstone inte jag) känner något för. Matt Smith är bättre, han är en ganska cool skurk - men, Smith gör rollen nästan likadant som svinet han spelar i LAST NIGHT IN SOHO. Jared Harris är sympatisk i rollen som doktorn som tog hand om Morbius och Milo när de växte upp. Adria Arjona spelar Morbius' assistent, en doktor som Morbius allt är lite kär i. Men hon har inte heller speciellt mycket kött på benen, eller blod i strupen; hon har inte så mycket att göra, och är mest tråkig hon med. De två poliserna är lite kul, de är bäst i filmen.

MORBIUS påminner en del om Hulk - och då i synnerhet TV-serien med Bill Bixby. En doktor som utsätter sig själv för ett experiment, det går fel, han blir ett monster som slåss för de goda, och doktorn fortsätter att forska för att komma fram till ett botemedel. Här finns till och med en scen där Morbius säger "You wouldn't like me when I'm hungry!" - en parafras på Bill Bixbys "You wouldn't like me when I'm angry!". Scenerna där Morbius och hans assistent forskar har dialog som är sprängfylld av exposition - rollfigurerna säger saker de redan känner till, bara för att publiken ska förstå vad de gör och vad det hela går ut på. Sådan dialog blir alltid rätt styltig.

Scenerna i New York är inspelade i Manchester i England. Här finns en del fajting, men det är inget som är utöver det vanliga. MORBIUS är barnförbjuden i Sverige och innehåller en del blod och pang-pang, men det är liksom inte chockerande blodigt och våldsamt, det är rätt tamt. Filmmusiken är komponerad av Jon Ekstrand från Tumba. Den är rätt bra. För- och eftertexterna är rätt fräna. Ni som väntar på att den utlovade Michael Keaton - andra namnet i rollistan på IMDb - ska dyka upp, får vänta till eftertexterna, då återkommer han i rollen som Gamen.

Det förekommer ett fartyg som heter Murnau, och när en skurk frågar Morbius vem han är, svarar han "Jag är Venom!". Det hade varit roligare om han svarat "Jag är Zlatan!".

Nå, vad sätter jag för betyg på det här? En tvåa eller en trea? Äh, det får bli en tvåa. Men är du 13 vill du ge den en fyra. Minst.  



 

 

 

(Biopremiär 30/3)


onsdag 10 november 2021

Bio: Last Night in Soho

Foton copyright (c) UIP Sweden

Engelsmannen Edgar Wright är en kille jag aldrig riktigt vet var jag har. Han har gjort allt från den moderna klassikern SHAUN OF THE DEAD, till SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, som jag tyckte var fruktansvärt usel, irriterande, och närmast osebar. För några veckor sedan gick Wrights dokumentär om Sparks upp på bio i Sverige, men den har jag inte sett - jag hoppade pressvisningen, eftersom jag inte har någon större relation till Sparks.

Men. Redan nu är Edgar Wright tillbaka på biograferna med en ny långfilm; han har regisserat, och manuset har han skrivit tillsammans med Krysty Wilson-Cairns, som skrev 1917.

LAST NIGHT IN SOHO är en oerhört hajpad film, åtminstone i mina kretsar. Mina flöden i sociala medier innehåller mängder av inlägg av folk i utlandet som sett- och älskar filmen. Häromveckan skrev Asia Argento att hon sett filmen tillsammans med sin gamle far, Dario alltså, och de älskade den. Stephen King tycker att den är lysande.

Lever LAST NIGHT IN SOHO upp till hajpen? Ja, faktiskt! Under större delen av speltiden tyckte jag att den var mycket bra, men kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig - men när en dryg halvtimme av filmen återstår, lägger Wright in överväxeln och jag blev alldeles svettig. Jösses! Den här filmen utvecklades till något fullkomligt fantastiskt! Filmen klassificeras som "drama/horror/mystery", och jag undrade hur det skulle kunna bli skräckfilm av storyn - men Wright lyckas med detta.

Thomasin McKenzie, från bland annat JOJO RABBIT, spelar Eloise, Ellie kallad, som bor med sin mormor på landet. Ellies mor är död, hon var psykisk sjuk och begick självmord när Ellie var sju. Ellie drömmer om att bli modedesigner och kommer in på en skola i London.

Den lite naiva Ellie, som älskar 1960-talet och modet från den tiden, blir rumskompis med en tjej som heter Jocasta (Synnøve Karlsen); en riktigt bitchig översittare. Jocasta och hennes kompisar är nästan parodiskt vidriga, de festar, snortar kokain, beter sig som svin, och mobbar Ellie.

Ellie står inte ut med de andra studenterna, men får syn på en lapp. Ett rum uthyres. Hyresvärden är en viss ms Collins (Diana Rigg), en gammal dam med bestämda åsikter, och som själv bor på bottenvåningen. Ellie flyttar in.

Sedan tidigare ser Ellie spöken - åtminstone ett, spöket av hennes mor. Men i det här gamla rummet hon flyttat in i, ser hon betydligt mer än så. När hon lägger sig i sängen, flyttas hon tillbaka till 1965. Hon kliver ut på gatan, och det första hon ser är en biograf som visar THUNDERBALL. Hon hamnar på en nattklubb, och när hon tittar sig i en spegel, ser hon en annan tjej - blondinen Sandie (Anya Taylor-Joy). Ett par ögonblick senare har Ellie och Sandie bytt plats - Ellie syns i spegeln och betraktar Sandie, som är på klubben för att söka jobb som sångerska.

Sandie presenteras för en kille som heter Jack (Matt Smith), som påstås vara något slags manager. Sandie får ihop det med Jack, och ...

... Då vaknar Ellie i sin säng. Men - hon upptäcker att hon har ett sugmärke på halsen efter mötet med Jack.

Ellie fortsätter att besöka 60-talet, natt efter natt, och vi får följa Sandies karriär, som inte går som planerat. Minst sagt. I nutid försöker Ellie lösa ett kriminalfall hon såg ske på 60-talet.

LAST NIGHT IN SOHO är fantastisk att titta på. Det här är en otroligt snygg film. Edgar Wrights skildring av Swinging London går i en färgskala som för tankarna till Mario Bava. Om det verkligen såg ut så i London på den tiden vet jag inte, jag är för ung och Wright var inte ens född. Men det spelar ingen roll. Filmfotot är strålande och berättargreppen är innovativa - jag gillar i synnerhet när Ellie syns i speglar medan hon iakttar Sandie.

I nutid besöker Ellie en nattklubb som heter Inferno, och på skylten utanför återfinner vi logotypen till Dario Argentos film INFERNO. Under den sista halvtimmen går filmen från att vara ett mysigt mysterium till, ja, vad ska jag säga: full Dario Argento giallo mode. Vilt, vansinnigt, spännande, oväntade vändningar, och ansikten som speglas i förskärare. Blodet forsar. Vi får även tydliga blinkningar till REPULSION och CARNIVAL OF SOULS.

Filmen inleds med texten "For Diana". Det här blev legendaren Diana Riggs sista film. Hon dog i september förra året, samma månad den här filmen skulle premiärvisas. Premiären sköts dock upp två gånger på grund av pandemin.

Diana Rigg var en 60-talsikon, och en annan 60-talsikon är Terence Stamp. Han är också med i den här filmen, han är född 1938, men är fortfarande lika cool som han alltid varit.  

Det ligger som sig bör en massa 60-talshits på soundtracket. Cilla Black figurerar ofta. En av låtarna, "Happy House", är dock en cover från 80-talet med Siouxsie and the Banshees, eftersom Edgar Wright tyckte att denna version passar bättre till en scen som utspelar sig i nutid.

LAST NIGHT IN SOHO är en omtumlande upplevelse. Jag blev fullkomligt uppslukad filmen. Det är en film gjord med stor entusiasm. Den är surrealistisk och fascinerande. Den är dekadent, gräll och elegant. Den är enastående. Det här är Film med stort F. Jag vill se om den och studera alla detaljer. Diana Rigg tog farväl med flaggan i topp! Jag älskar, som kanske är bekant, den typ av 60- och 70-talsfilm som Edgar Wright inspirerats av, så jag kan nog bara sätta ett betyg:



 

 

(Biopremiär 12/11)


lördag 31 oktober 2020

Netflix: His House


Foton copyright (c) Netflix

Idag är det Halloween och således är det dags för skräck. Igen. Dags för ännu en Netflixpremiär. Igen.

Jag hade rätt stora förväntningar på HIS HOUSE, en brittisk film i regi av Remi Weekes, eftersom kollegor i utlandet som såg den i Sundance i början av året hävdade att den mycket bra. Tyvärr infriades inte mina förväntningar.

Sope Dirisu och Wunmi Musako spelar Bol och Rial, ett gift par som flyr från våldsamheterna hemma i Sudan. Parets dotter omkom under färden. De hamnar i England - det fulaste England man kan tänka sig.  Där skaffar myndigheterna fram en bostad till paret - det blir tilldelade ett eget hus. Huset visar sig vara ett vidrigt, fallfärdigt ruckel i en dålig stadsdel, men Bol och Rial är glada över att ha någonstans att bo. Dr Who-skådisen Matt Smith spelar en kille som jobbar åt myndigheterna och han räknar upp en massa regler de två flyktingarna måste förhålla sig till för att de inte ska skickas tillbaka till Sudan.

Det blir svårt för Bol och Rial att förhålla sig till dessa regler när det visar sig att huset är hemsökt. Eller är det så att en ond ande följt med dem från Afrika? Vad hände under flykten? Hur ska de bli av med spöket? Och vad ska myndigheterna säga när de ser att Bol slagit en massa hål i väggen med en hammare i sin spökjakt?

Jag blev rätt konfunderad när jag såg filmen. Behandlas flyktingar så här i England? Finns det verkligen så här ruttna bostäder - som alltså används av myndigheterna? Låses nyanlända in i interneringsläger i väntan på att godkännas? Förses flyktingar med regler som säger att de inte får ha besök, inte festa, inte tjäna pengar och inte ens ha levande ljus? Enligt några engelska kritiker går det inte till som det gör i filmen, det ska vara extremt överdrivet.

HIS HOUSE är mer ett drama, ett socialrealistiskt sådant, än en skräckfilm. Filmen är förvisso lite intressant, handlingen är ovanlig vilket gör filmen lite unik i sin genre. En spökfilm i flyktingmiljö. Skådespelarna är bra, men tyvärr är utförandet lite väl ... platt. Remi Weekes må vara duktig på diskbänksrealism, men spökstämning klarar han inte av att bygga upp. Jag upplevde inte filmen som det minsta otäck och spännande. Jag satt istället mest och hoppades att Bol och Rial skulle skärpa sig och få ordning på allt så att de fick stanna kvar. De är nämligen sympatiska, de här två. De utmanar verkligen ödet när de babblar om häxor och onda andar när sura typer från myndigheterna knackar på.

En twist mot slutet är lite oväntad, men som helhet tyckte jag att HIS HOUSE var lite väl grå och småtråkig. BBC Films är inblandade i produktionen, och det här känns mest som ett brittiskt TV-drama.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 30/10)