Visar inlägg med etikett Matt Reeves. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Matt Reeves. Visa alla inlägg

onsdag 12 juli 2017

Bio: Apornas planet: Striden

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Förra året - eller var det två år sedan? - köpte jag en Blu-ray-box med samtliga APORNAS PLANET-filmer fram till 2011 års APORNAS PLANET: (r)EVOLUTION. Jag tittade igenom den ursprungliga serien från 60- och 70-talen. Det är ju filmer jag tyckte var fantastiskt bra en gång i tiden, och som jag vill ska vara bra - men som i ärlighetens namn är lite väl ojämna; ett par av dem är direkt tråkiga. Fast det är klart, nostalgin lyfter dem en aning,
Den nya APORNAS PLANET-serien är jämnare - och frågan är om inte den nya APORNAS PLANET: STRIDEN är bäst hittills i denna 2000-talssvit. Matt Reeves, som även regisserade den förra filmen; APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN, ligger bakom detta ödesmättade actionäventyr med drag av western, traditionell krigsfilm, och flyktfilm.
Woody Harrelson spelar en fullkomligt vansinnig, superond överste som tänker utrota alla apor. När översten och hans mannar dödar de tidigare filmernas aphjälte Caesars (Andy Serkis) fru och ene son, beger sig Caesar och en liten grupp apor iväg för att hämnas.
På vägen träffar de på en liten flicka som inte kan tala. Mänskligheten slogs ju ut av ett apvirus, och nu visar det sig att viruset muteras hos de överlevande människorna - de mister talförmågan. Flickan får namnet Nova (en figur från den ursprungliga filmserien) och följer med Caesars lilla gäng. De träffar även på en liten hårlös apa (Steve Zahn), som får utgöra filmens komiska inslag.
Förutom denna skojiga lilla apa, är Reeves' film gravallvarlig. Det är mörkt och dystert. Situationen är närmast hopplös.
Översten är en väldigt bra skurk. Han är ungefär en kombination av general Custer och Hitler. Förläggningen han basar över är närmast att likna vid ett koncentrationsläger för apor. Soldaterna marcherar och vrålar som tyska stormtrupper.
Som nästan alltid är fallet numera, är APORNAS PLANET: STRIDEN självklart för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Men - det här är välgjort, genomtänkt och filmen skiljer sig radikalt från de flesta andra, toklånga blockbusterfilmer. Tempot är ofta återhållsamt, vilket ökar den tryckta stämningen. Dialogen är bra. Slutuppgörelsen innehåller en rad överraskningar. Ofta är det spännande på riktigt.
Och ja, specialeffekterna är som tidigare övertygande - jag köper de här datoranimerade aporna som riktiga, levande varelser. Caesars ansikte har dessutom drag av Andy Serkis.
Michael Giacchino står för filmmusiken, som bitvis är riktigt inspirerad. Den ibland lite väl traditionella, heroiska musiken varvas med intressantare spår, varav ett par teman får nackhåren att resa sig. Här och var påminner det om Bernard Herrmann.
Blir det någon mer film i serien? Kommer den då att handla om ett par astronauter som hamnar i denna apvärld? Nu är ju Nova introducerats - och även Caesars lille son Cornelius, som spelade en stor roll i den ursprungliga serien.
Jag ser gärna fler filmer om apornas planet.








(Biopremiär 12/7)


-->

torsdag 17 juli 2014

Bio: Apornas Planet: Uppgörelsen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Rupert Wyatts APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION från 2011 visade sig vara en riktigt bra film, över förväntan bra. APORNAS PLANET ger man sig ju inte på hur som helst. Jag har ett väldigt starkt nostalgiskt förhållande till originalserien (1968-1973), som barn hade jag förvisso bara sett slutet på BORTOM APORNAS PLANET, men aporna och deras värld var något av det coolaste som fanns på 1970-talet, de figurerade i serietidningar och annat fränt jag kom över. Tim Burton gjorde ju en halvtaskig nyinspelning 2001 (som väl dock inte är så kass som alla hävdar) - men Wyatt fick allt till det, han!
APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION var något slags kombination av FLYKTEN FRÅN APORNAS PLANET och ERÖVRINGEN AV APORNAS PLANET; forskare hade tagit fram en medicin moa Alzheimer, trodde det, men preparatet visade sig göra apor superintelligenta. Aporna revolterade, ett apvirus började spridas, och världen höll på att gå under.
Den här gången står Matt Reeves (CLOVERFIELD, LET ME IN) för regin, och när APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN börjar, är USA och San Francisco ett postapokalyptiskt landskap tio år efter händelserna i förra filmen. Aporna har flytt in i en skog där de lever i frid och fröjd under den schyssta apan Caesars (Andy Serkis) ledning. Här har de byggt en liten apstad och de har en apskola i vilken småaporna får lära sig att läsa och skriva. Men säg den fred som varar för evigt. Gary Oldman spelar en bitter herre vars familj dödats under aprevolutionen och han hatar apor över allt annat. Han och hans sammanbitna mannar vill slakta de håriga djuren. Samtidigt vill den synnerligen onda apan Koba (som är så ond att han har ett ärr över ena ögat) störta den omtyckte Caesar, ta över makten och utplåna den lilla mänsklighet som finns kvar. In i handlingen trillar de snälla människorna Malcolm (Jason Clarke) och Ellie (Keri Russell), som blir Caesars vänner - och som hamnar i livsfara på grund av den rådande situationen.
APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN har inte bara gått otroligt bra på bio i USA - den har även fått strålande kritik, många har tyckt att den är bättre än den förra filmen. Är det det?
Nja, det vet jag inte - om den är bättre, alltså. Men visst är det här en bra film! Filmen känns som en bearbetning av SLAGET OM APORNAS PLANET och det är mer ett mörkt actionraffel den här gången. Det känns som om större delen av filmen utspelar sig nattetid och actionscenerna är många och långa - och imponerande. Det är fullt krig mellan beväpnade apor till häst och människorna som barrikaderat sig i staden. Jag har alltid gillat actionscener som utspelar sig mot en fond av eld - som när Van Damme reser sig upp på slutet i UNIVERSAL SOLDIER. Och här får vi många sådana scener; bland annat en där Koba rider rakt mot oss samtidigt som han skjuter med två automatgevär - och hela bakgrunden står i ljusan låga.
Effekterna och scenerierna är extremt imponerande i den här filmen. Sällan har väl en postapokalyptisk stad skildrats mer ödesmättat. Aporna är förstås datoranimerade, fast skådespelare har stått modell för att rörelser och ansiktsuttryck ska funka. Det blir väldigt övertygande. Överlag är skådespelarinsatserna bättre än de brukar vara i den här typen av film - bombastisk popcornfilm för sommarlovet.
Ska jag anmärka på något är det väl att handlingen var lite intressantare förra gången, det blir lite för mycket prat om att "vi är en familj", och ofta är det svårt att se skillnad på aporna - vem dödar vem? Och som fan av de gamla, "riktiga" filmerna är det inte utan att jag saknar kläderna aporna bar i de filmerna ...
Men i övrigt imponerar filmen. Det är riktigt fet action, det är engagerande, och det är rätt coolt att det är aporna som är huvudpersonerna och hjältarna här. Det som börjar som en allegori blir intressant när det visar sig att aporna inte är bättre än människorna. Oldman fäller filmens enda "fuck".
Dessutom är 3D:n helt okej.







(Biopremiär 18/7)

-->



onsdag 30 mars 2011

Bio: Let Me In

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Som säkert är bekant vid det här laget, blev jag inte särdeles överförtjust i Tomas Alfredsons LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Jag hade inte läst John Ajvide Lindqvists roman när jag såg filmen, och jag har fortfarande inte läst den - filmen fick mig inte att vilja läsa den.
Jag har några kollegor som faktiskt håller med mig, men annars brukar folk förvånat höja på ögonbrynen när jag hävdar att LÅT DEN RÄTTE är extremt överskattad och att jag absolut inte förstår dess storhet. Speciellt i utlandet älskas Alfredsons film. Herregud, inte nog med att den fått lysande kritik av mainstream- såväl som skräckkritiker världen över och vunnit horder av priser, nej, den har ju också röstats fram som Årets Bästa Film av skräckfansen i tidningar som Fangoria och Rue Morgue.
Och jag undrar om världen råkat ut för något slags kollektiv hjärntvätt.
Är det det faktum att det pratas svenska i filmen som lett till framgångarna? Känns den väldigt exotisk? Består hela publiken av mobbade tonåringar som känner utanförskap och relaterar till handlingen?
Jag tyckte att Alfredsons film var väldigt snygg. Jag tycker i princip att handlingen är intressant.
Men. LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN är ju inte det minsta spännande. Den funkar inte som skräckfilm. Tomas Alfredson har dessutom upprepade gånger sagt att han inte gillar skräckfilm. Istället fokuserade han på utanförskapet hos de två huvudpersonerna; den mobbade pojken och vampyrflickan. Med betoning på grabbens jobbiga situation hemma och i skolan.
Jag tyckte att det här var samma typiska, svenska mob-
bing-
drama och misär-
skildring vi sett otaliga gånger förut - fast försedd med vampyrer och sökt, konstlad dialog. Jag har alltså inte läst boken, men i filmen tillför vampyrinslaget inget speciellt. Vad hade vampyrism med allt att göra?
Jag gav filmen en tveksam trea och jag har inte orkat se om den sedan pressvisningen.
Nu får så till slut den amerikanska nyinspelningen en väldigt sen svensk biopremiär - filmen är redan DVD-akuell i USA och England. Regissör är Matt Reeves, vilket först inte bådade vidare gott, eftersom jag inte precis gillade hans CLOVERFIELD. Fast det är klart, CLOVERFIELD var så långtifrån LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN man kan komma, så kanske skulle Reeves få till det ändå på någon vänster. Och så började en väldig massa positiva recensioner ploppa upp utomlands. Jag började känna att det här kommer antagligen att bli bättre än det svenska originalet. 
Och det blev det.
Bäst av allt är de första sekunderna. Klassiska brittiska bolaget Hammer Films har ju återuppstått och detta är en av deras första nya produktioner - och deras nya logga är något alldeles makalöst snygg. Oj!
Så börjar då själva filmen - och vi känner verkligen igen oss från förra gången. Nästan.
Istället för Blackeberg befinner vi oss i en snöig håla i New Mexico. Året är 1983 och vi hamnar i ett bostadsområde av en typ vi sällan ser i amerikanska filmer. En vanlig hyreskasern där arbetarklassen bor. Det ser väldigt svenskt ut. Och jo, stämningen i Reeves film är identisk med den i Alfredsons. Fotot påminner nästan om Cronenbergs gamla 70-talsverk, förresten.
Kodi Smit-McPhee är tolvårige Owen; den mobbade killen som lär känna vampyrflickan, som här heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (Hit Girl i KICK-ASS!). Richard Jenkins spelar den äldre mannen som är Abbys beskyddare, medhjälpare - och eventuellt gamle älskare?
Men så kommer vi till tilläggen i Reeves version - Reeves står förresten även för manus. En stor del av filmen ägnas åt Elias Koteas, som gör en polis som är satt på den bisarra mordvåg som drabbat trakten. Tydligen har Reeves stoppat in en del material från Lindqvists bok, som ströks i Alfredsons film. Var månne Alfredson rädd att dessa scener skulle förvandla hans film till en mer regelrätt skräckfilm?
Skådespeleriet är mycket bättre i LET ME IN än i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. De fyra huvudpersonerna är mer än utmärkta, och kemin mellan Smit-McPhee och Moretz bättre än i den svenska filmen. Dialogen är bättre skriven och rollfigurerna, framför allt barnen, agerar mer naturligt.
LET ME IN fungerar också som skräckfilm. Okej, jag kan väl inte påstå att jag tyckte det var spännande, kanske beroende på att jag visste vad som skulle hända. Men skräckstämningen är mer påträngande. Splatterscenerna är bättre gjorda och mycket blodigare än i originalet - samtidigt som den eventuella spirande romansen mellan människa och vampyr är mer övertygande. Owen och Abby är inte två skitkonstiga ungar den här gången.
Ett par scener där Abby hoppar omkring som en upp-
speed-
ad loppa när hon dödar folk ser dock inget vidare ut. Vissa scener är nästan helt identiska med de motsvarande i Alfredsons original. Precis som i originalfilmen är det märkligt ont om vuxna på den skola Owen går på och där han ideligen utsätts för förnedrande mobbing. Owens morsa spelas av Cara Buono, men vi får aldrig se hennes ansikte - onekligen ett intressant grepp.
Det visade sig alltså att det är med svenska vampyrer som med Wallander. Vad gäller den sistnämnde kom ett gäng engelsmän över hit och gjorde en egen version som är betydligt bättre än den svenska. Och nu har alltså ett gäng amerikaner tagit en framgångsrik svensk biofilm och gjort en version som åtminstone jag tycker är betydligt bättre än originalet.
Ska vi skåda in i framtiden, tror jag att den kommande amerikanska versionen av MÄN SOM HATAR KVINNOR kommer att bli fan så mycket bättre än den svenska... 
Vad är det jag sitter och skriver? Jag som så ofta beklagar mig över remakes...!
Okej. Eftersom jag gav LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN tre syndiga dvärgar i betyg och eftersom jag tycker att Matt Reeves version är bättre, kan betyget den här gången inte bli något annat än: 






(Biopremiär 1/4)