Visar inlägg med etikett Matt Reeves. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Matt Reeves. Visa alla inlägg

tisdag 1 mars 2022

Bio: The Batman

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Läderlappen svingar sig tillbaka på biodukarna, och nu har vi återigen en ny läderlappsskådis, efter Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale och Ben Affleck (jag låter bli att nämna Lewis Wilson och Robert Lowery, som spelade Läderlappen i serials på 1940-talet (varpå jag nämnde dem ändå)). 

Amerikaner är lite lustiga när det gäller populärkultur för vuxna. Superhjältegenren är i grund och botten en genre riktad till barn - till småkillar i 10-12-årsåldern. När amerikaner ska göra serier för vuxna, fortsätter de - om vi bortser från små underground- och independentserier - att göra superhjälteserier, men gör dem "vuxna", det vill säga mörka och våldsamma. Det är med andra ord fortfarande serier för barn, men med lite tweakat innehåll. Den kan ha tillförts samhällskritik, satir, psykologiskt djuplodande studier - men oftast mest våld. Och det handlar alltså fortfarande om brottsbekämpare iförda trikåer. När jag växte upp kunde äldre generationer mycket väl konsumera spänningslitteratur och dito filmer, men de skulle aldrig få för sig att läsa om superhjältar (om de nu inte var serieintresserade).

Detta våld och mörker har nu lett till att vi fått THE BATMAN - en film som är så mörk och våldsam, att den får Christopher Nolans tre läderlappsfilmer att framstå som ljusterapi med Stefan och Krister.

Läderlappen är ju en figur från DC Comics, Marvels främste konkurrent, och vars filmer på sistone haft en tendens att bli lite misslyckade. Eller mycket misslyckade. Om det inte är James Gunn som ligger bakom. Men: en trevlig grej med DC:s filmer, är att de ofta anlitar regissörer som har en personlig stil, och en egen vision. Marvels filmer är formstöpta efter ett framgångsrecept, och känns oftast som om de är producerade av en fabrik.

THE BATMAN är regisserad av Matt Reevers (CLOVERFIELD, LET ME IN, APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN, APORNAS PLANET: STRIDEN), som även varit inblandad i manuset. Han har gjort några filmer jag gillat, och han har försökt sätta sin egen prägel på den här nya filmen. Fast denna egna prägel syns knappt - eftersom filmen bokstavligt talat är så mörk att det ibland är svårt att se vad som sker.

THE BATMAN inleds med tystnad medan de första förtexterna visas. Därefter spelas "Ave Maria", ett stycke som återkommer ett flertal gånger under den överdrivet långa speltiden. Bruce Wayne (Robert Pattinson) driver omkring på Gotham Citys regniga gator och läser högt ur Den psykotiske superhjältens dagbok. Det låter som om han kommit över några kasserade sidor ur Frank Millers "Sin City". Bruce pratar om "the city" som ett levande väsen, och han säger att han har blivit "a nocturnal animal". Eftersom Pattinson är Läderlappen mest hela tiden, får vi knappt se honom som Bruce Wayne - men när vi väl får se Bruce Wayne, ser han ut som en en kille som spelar ståbas i ett band på en dekadent nattklubb i Berlin under Weimarrepubliken.

En bindgalen seriemördare som kallar sig Gåtan (Paul Dano) härjar i Gotham City. Gåtan mördar folk på sadistiska sätt, ibland kidnappar han dem innan han mördar dem, och han skickar kort med gåtor till polisen och till Läderlappen. Läderlappen hjälper kommissarie Gordon (Jeffrey Wright), vilket innebär att han flertalet gånger klampar omkring bland an massa avigt inställda poliser. Det är gott om mustascher.

Det handlar om politik, korruption, och maffian. John Turturro spelar gangsterbossen Falcone, som verkar hålla i alla trådar. Peter Sarsgaard gör en korrupt advokat. Colin Farrell spelar Pingvinen, som i den här filmen har degraterats till något slags dussingangster som jobbar åt Falcone. Farrell är sminkad så att han nästan ser ut som Robert De Niro i DE OMUTBARA, han bär inte hatt, han har inte parably, och han röker inte cigarr (eftersom rökning är bannlyst från filmen). Han skulle kunna vara vem som helst. Gåtan verkar vilja ta kål på dem allihop, samt ytterligare en massa människor.

Selina Kyle, Kattkvinnan (Zoë Kravitz), dyker upp i handlingen. Hon jobbar på Falcones nattklubb, och när hon en natt gör inbrott för att hitta ett pass inlåst i ett kassaskåp, dyker Läderlappen upp. De tvingas samarbeta, och av lite oklara anledningar fattar de tycke för varandra.

THE BATMAN känns lite grann som en blandning av THE CROW, SEVEN och SAW. Det är mörkare än mörkt och Läderlappen spöar upp skurkarna rejält. Han drar sig inte för att fortsätta att puckla på den när de ligger ner.

Trots min inledning av denna text, har jag egentligen inget emot superhjältar och superhjälteserier - men numera läser jag ytterst sällan superhjälteserier, framför allt inte nyproducerade sådana (jag gillar de gamla klassiska tecknarna). Men! Vore jag arton år, hade jag tyckt att THE BATMAN var svinbra. Jag menar: mörker, regn, tuff inre monolog, och stenhårda slagsmål, det är vad som gick hem hos tonåringar när jag växte upp.

Som medelålders gubbe fnissade jag lite åt en del scener. När en buse i början av filmen attackeras av Läderlappen, säger busen "Who are you?", varpå Läderlappen svarar "I'm vengeance!". Det hade jag tyckt var tufft när jag var ung, men idag tycker jag att det är töntigt. Läderlappen har förresten en ny förmåga i den här filmen: han gång vansinnigt långsamt med tunga steg mot fienden. Klomp ... Klomp ... Klomp ... Klomp ... Har tycker man att buset borde passa på att sticka därifrån, men icke. De stå kvar så att de kan få duktigt på käften. Läderlappens dräkt är förresten skottsäker, och står emot dussintals kulor och hagelskott. Hans läderhuva är dock inte skottsäker, men ingen kommer på att man kan skjuta honom i huvudet. Det är som i zombiefilmer: "Sikta på huvudet!" - "Oj, det glömde jag!". 

Andy Serkis spelar Bruce Waynes betjänt Alfred. Varken Alfred eller Bruce har kommit på att man kan tända lampor inomhus, så att man ser lite bättre. Det förekommer en ny läderlappsbil, men filmens långa biljaktsscen är så mörk, att det är svårt att se hur bilen ser ut. Filmmusiken är dyster och monoton. Humor saknas totalt (bortsett från omedveten humor). 

Det finns ingen som helst anledning till att THE BATMAN ska vara två timmar och 55 minuter inklusive eftertexter, vilket den gör. Det hade utan problem gått att klippa bort en hel timme, eller mer, utan att det märkts. Om det kommer en bonusscen efter eftertexterna vet jag inte, jag rusade ut för att gå på dass. Däremot hintas det om ännu en film på slutet, när det skrattas rejält från Arkham Asylum.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på den här filmen. Den är inte lika seg och trist som AVENGERS-filmerna. Den är inte lika mördande tråkig, illa berättad och misslyckad som ETERNALS. Emellanåt är THE BATMAN faktiskt lite bra, trots alla mina anmärkningar, det figurerar trots allt en del riktigt bra skådisar i filmen, och jag uppskattar att Matt Reeves är kompromisslös i sin vision. Om min betygsskala gick från 1 till 10, skulle jag sätta en fyra. Jag avrundar till en snäll trea.

Jag gillade Christopher Nolans filmer när de kom, men senast jag såg om dem tyckte jag inte att de höll alls. Tvärtom, jag tyckte att de var tråkiga och lite töntiga. Tim Burtons BATMAN - ÅTERKOMSTEN är fortfarande den bästa läderlappsfilmen.

Ni som tycker att jag ska skriva Batman iställer för Läderlappen har fel. Läderlappen är ett tuffare namn. Dessutom är han både brottsbekämpare och en tjusig operett.



 

 

 

(Biopremiär 2/3)


onsdag 12 juli 2017

Bio: Apornas planet: Striden

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Förra året - eller var det två år sedan? - köpte jag en Blu-ray-box med samtliga APORNAS PLANET-filmer fram till 2011 års APORNAS PLANET: (r)EVOLUTION. Jag tittade igenom den ursprungliga serien från 60- och 70-talen. Det är ju filmer jag tyckte var fantastiskt bra en gång i tiden, och som jag vill ska vara bra - men som i ärlighetens namn är lite väl ojämna; ett par av dem är direkt tråkiga. Fast det är klart, nostalgin lyfter dem en aning,

Den nya APORNAS PLANET-serien är jämnare - och frågan är om inte den nya APORNAS PLANET: STRIDEN är bäst hittills i denna 2000-talssvit. Matt Reeves, som även regisserade den förra filmen; APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN, ligger bakom detta ödesmättade actionäventyr med drag av western, traditionell krigsfilm, och flyktfilm.

Woody Harrelson spelar en fullkomligt vansinnig, superond överste som tänker utrota alla apor. När översten och hans mannar dödar de tidigare filmernas aphjälte Caesars (Andy Serkis) fru och ene son, beger sig Caesar och en liten grupp apor iväg för att hämnas.

På vägen träffar de på en liten flicka som inte kan tala. Mänskligheten slogs ju ut av ett apvirus, och nu visar det sig att viruset muteras hos de överlevande människorna - de mister talförmågan. Flickan får namnet Nova (en figur från den ursprungliga filmserien) och följer med Caesars lilla gäng. De träffar även på en liten hårlös apa (Steve Zahn), som får utgöra filmens komiska inslag.

Förutom denna skojiga lilla apa, är Reeves' film gravallvarlig. Det är mörkt och dystert. Situationen är närmast hopplös.

Översten är en väldigt bra skurk. Han är ungefär en kombination av general Custer och Hitler. Förläggningen han basar över är närmast att likna vid ett koncentrationsläger för apor. Soldaterna marcherar och vrålar som tyska stormtrupper.

Som nästan alltid är fallet numera, är APORNAS PLANET: STRIDEN självklart för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Men - det här är välgjort, genomtänkt och filmen skiljer sig radikalt från de flesta andra, toklånga blockbusterfilmer. Tempot är ofta återhållsamt, vilket ökar den tryckta stämningen. Dialogen är bra. Slutuppgörelsen innehåller en rad överraskningar. Ofta är det spännande på riktigt.

Och ja, specialeffekterna är som tidigare övertygande - jag köper de här datoranimerade aporna som riktiga, levande varelser. Caesars ansikte har dessutom drag av Andy Serkis.

Michael Giacchino står för filmmusiken, som bitvis är riktigt inspirerad. Den ibland lite väl traditionella, heroiska musiken varvas med intressantare spår, varav ett par teman får nackhåren att resa sig. Här och var påminner det om Bernard Herrmann.

Blir det någon mer film i serien? Kommer den då att handla om ett par astronauter som hamnar i denna apvärld? Nu är ju Nova introducerats - och även Caesars lille son Cornelius, som spelade en stor roll i den ursprungliga serien.

Jag ser gärna fler filmer om apornas planet.





(Biopremiär 12/7)


torsdag 17 juli 2014

Bio: Apornas Planet: Uppgörelsen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Rupert Wyatts APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION från 2011 visade sig vara en riktigt bra film, över förväntan bra. APORNAS PLANET ger man sig ju inte på hur som helst. Jag har ett väldigt starkt nostalgiskt förhållande till originalserien (1968-1973), som barn hade jag förvisso bara sett slutet på BORTOM APORNAS PLANET, men aporna och deras värld var något av det coolaste som fanns på 1970-talet, de figurerade i serietidningar och annat fränt jag kom över. Tim Burton gjorde ju en halvtaskig nyinspelning 2001 (som väl dock inte är så kass som alla hävdar) - men Wyatt fick allt till det, han!

APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION var något slags kombination av FLYKTEN FRÅN APORNAS PLANET och ERÖVRINGEN AV APORNAS PLANET; forskare hade tagit fram en medicin moa Alzheimer, trodde det, men preparatet visade sig göra apor superintelligenta. Aporna revolterade, ett apvirus började spridas, och världen höll på att gå under.

Den här gången står Matt Reeves (CLOVERFIELD, LET ME IN) för regin, och när APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN börjar, är USA och San Francisco ett postapokalyptiskt landskap tio år efter händelserna i förra filmen. Aporna har flytt in i en skog där de lever i frid och fröjd under den schyssta apan Caesars (Andy Serkis) ledning. Här har de byggt en liten apstad och de har en apskola i vilken småaporna får lära sig att läsa och skriva. Men säg den fred som varar för evigt. Gary Oldman spelar en bitter herre vars familj dödats under aprevolutionen och han hatar apor över allt annat. Han och hans sammanbitna mannar vill slakta de håriga djuren. Samtidigt vill den synnerligen onda apan Koba (som är så ond att han har ett ärr över ena ögat) störta den omtyckte Caesar, ta över makten och utplåna den lilla mänsklighet som finns kvar. In i handlingen trillar de snälla människorna Malcolm (Jason Clarke) och Ellie (Keri Russell), som blir Caesars vänner - och som hamnar i livsfara på grund av den rådande situationen.

APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN har inte bara gått otroligt bra på bio i USA - den har även fått strålande kritik, många har tyckt att den är bättre än den förra filmen. Är det det?

Nja, det vet jag inte - om den är bättre, alltså. Men visst är det här en bra film! Filmen känns som en bearbetning av SLAGET OM APORNAS PLANET och det är mer ett mörkt actionraffel den här gången. Det känns som om större delen av filmen utspelar sig nattetid och actionscenerna är många och långa - och imponerande. Det är fullt krig mellan beväpnade apor till häst och människorna som barrikaderat sig i staden. Jag har alltid gillat actionscener som utspelar sig mot en fond av eld - som när Van Damme reser sig upp på slutet i UNIVERSAL SOLDIER. Och här får vi många sådana scener; bland annat en där Koba rider rakt mot oss samtidigt som han skjuter med två automatgevär - och hela bakgrunden står i ljusan låga.

Effekterna och scenerierna är extremt imponerande i den här filmen. Sällan har väl en postapokalyptisk stad skildrats mer ödesmättat. Aporna är förstås datoranimerade, fast skådespelare har stått modell för att rörelser och ansiktsuttryck ska funka. Det blir väldigt övertygande. Överlag är skådespelarinsatserna bättre än de brukar vara i den här typen av film - bombastisk popcornfilm för sommarlovet.

Ska jag anmärka på något är det väl att handlingen var lite intressantare förra gången, det blir lite för mycket prat om att "vi är en familj", och ofta är det svårt att se skillnad på aporna - vem dödar vem? Och som fan av de gamla, "riktiga" filmerna är det inte utan att jag saknar kläderna aporna bar i de filmerna ...

Men i övrigt imponerar filmen. Det är riktigt fet action, det är engagerande, och det är rätt coolt att det är aporna som är huvudpersonerna och hjältarna här. Det som börjar som en allegori blir intressant när det visar sig att aporna inte är bättre än människorna. Oldman fäller filmens enda "fuck".

Dessutom är 3D:n helt okej.





(Biopremiär 18/7)

onsdag 30 mars 2011

Bio: Let Me In

 Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Som säkert är bekant vid det här laget, blev jag inte särdeles överförtjust i Tomas Alfredsons LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Jag hade inte läst John Ajvide Lindqvists roman när jag såg filmen, och jag har fortfarande inte läst den - filmen fick mig inte att vilja läsa den.

Jag har några kollegor som faktiskt håller med mig, men annars brukar folk förvånat höja på ögonbrynen när jag hävdar att LÅT DEN RÄTTE är extremt överskattad och att jag absolut inte förstår dess storhet. Speciellt i utlandet älskas Alfredsons film. Herregud, inte nog med att den fått lysande kritik av mainstream- såväl som skräckkritiker världen över och vunnit horder av priser, nej, den har ju också röstats fram som Årets Bästa Film av skräckfansen i tidningar som Fangoria och Rue Morgue.

Och jag undrar om världen råkat ut för något slags kollektiv hjärntvätt.

Är det det faktum att det pratas svenska i filmen som lett till framgångarna? Känns den väldigt exotisk? Består hela publiken av mobbade tonåringar som känner utanförskap och relaterar till handlingen?

Jag tyckte att Alfredsons film var väldigt snygg. Jag tycker i princip att handlingen är intressant.

Men. LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN är ju inte det minsta spännande. Den funkar inte som skräckfilm. Tomas Alfredson har dessutom upprepade gånger sagt att han inte gillar skräckfilm. Istället fokuserade han på utanförskapet hos de två huvudpersonerna; den mobbade pojken och vampyrflickan. Med betoning på grabbens jobbiga situation hemma och i skolan.

Jag tyckte att det här var samma typiska, svenska mobbingdrama och misärskildring vi sett otaliga gånger förut - fast försedd med vampyrer och sökt, konstlad dialog. Jag har alltså inte läst boken, men i filmen tillför vampyrinslaget inget speciellt. Vad hade vampyrism med allt att göra?

Jag gav filmen en tveksam trea och jag har inte orkat se om den sedan pressvisningen.

Nu får så till slut den amerikanska nyinspelningen en väldigt sen svensk biopremiär - filmen är redan DVD-akuell i USA och England. Regissör är Matt Reeves, vilket först inte bådade vidare gott, eftersom jag inte precis gillade hans CLOVERFIELD. Fast det är klart, CLOVERFIELD var så långtifrån LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN man kan komma, så kanske skulle Reeves få till det ändå på någon vänster. Och så började en väldig massa positiva recensioner ploppa upp utomlands. Jag började känna att det här kommer antagligen att bli bättre än det svenska originalet. 

Och det blev det.

Bäst av allt är de första sekunderna. Klassiska brittiska bolaget Hammer Films har ju återuppstått och detta är en av deras första nya produktioner - och deras nya logga är något alldeles makalöst snygg. Oj!

Så börjar då själva filmen - och vi känner verkligen igen oss från förra gången. Nästan.

Istället för Blackeberg befinner vi oss i en snöig håla i New Mexico. Året är 1983 och vi hamnar i ett bostadsområde av en typ vi sällan ser i amerikanska filmer. En vanlig hyreskasern där arbetarklassen bor. Det ser väldigt svenskt ut. Och jo, stämningen i Reeves film är identisk med den i Alfredsons. Fotot påminner nästan om Cronenbergs gamla 70-talsverk, förresten.

Kodi Smit-McPhee är tolvårige Owen; den mobbade killen som lär känna vampyrflickan, som här heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (Hit Girl i KICK-ASS!). Richard Jenkins spelar den äldre mannen som är Abbys beskyddare, medhjälpare - och eventuellt gamle älskare?

Men så kommer vi till tilläggen i Reeves version - Reeves står förresten även för manus. En stor del av filmen ägnas åt Elias Koteas, som gör en polis som är satt på den bisarra mordvåg som drabbat trakten. Tydligen har Reeves stoppat in en del material från Lindqvists bok, som ströks i Alfredsons film. Var månne Alfredson rädd att dessa scener skulle förvandla hans film till en mer regelrätt skräckfilm?

Skådespeleriet är mycket bättre i LET ME IN än i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. De fyra huvudpersonerna är mer än utmärkta, och kemin mellan Smit-McPhee och Moretz bättre än i den svenska filmen. Dialogen är bättre skriven och rollfigurerna, framför allt barnen, agerar mer naturligt.

LET ME IN fungerar också som skräckfilm. Okej, jag kan väl inte påstå att jag tyckte det var spännande, kanske beroende på att jag visste vad som skulle hända. Men skräckstämningen är mer påträngande. Splatterscenerna är bättre gjorda och mycket blodigare än i originalet - samtidigt som den eventuella spirande romansen mellan människa och vampyr är mer övertygande. Owen och Abby är inte två skitkonstiga ungar den här gången.

Ett par scener där Abby hoppar omkring som en uppspeedad loppa när hon dödar folk ser dock inget vidare ut. Vissa scener är nästan helt identiska med de motsvarande i Alfredsons original. Precis som i originalfilmen är det märkligt ont om vuxna på den skola Owen går på och där han ideligen utsätts för förnedrande mobbing. Owens morsa spelas av Cara Buono, men vi får aldrig se hennes ansikte - onekligen ett intressant grepp.

Det visade sig alltså att det är med svenska vampyrer som med Wallander. Vad gäller den sistnämnde kom ett gäng engelsmän över hit och gjorde en egen version som är betydligt bättre än den svenska. Och nu har alltså ett gäng amerikaner tagit en framgångsrik svensk biofilm och gjort en version som åtminstone jag tycker är betydligt bättre än originalet.

Ska vi skåda in i framtiden, tror jag att den kommande amerikanska versionen av MÄN SOM HATAR KVINNOR kommer att bli fan så mycket bättre än den svenska... 

Vad är det jag sitter och skriver? Jag som så ofta beklagar mig över remakes...!

Okej. Eftersom jag gav LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN tre syndiga dvärgar i betyg och eftersom jag tycker att Matt Reeves version är bättre, kan betyget den här gången inte bli något annat än: 




 

(Biopremiär 1/4)