Visar inlägg med etikett Matt Frewer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Matt Frewer. Visa alla inlägg

onsdag 4 februari 2015

Bio: Natt på museet: Gravkammarens hemlighet

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Efter att ha sett NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET, den tredje filmen i serien, skrev en av mina amerikanska Facebookvänner att han förvisso inte tyckte att filmen var något vidare, men att en av slutscenerna i vilken Robin Williams som Teddy Roosevelt; hans sista roll, håller ett kort avskedstal innan han åter stelnar till en död vaxfigur, känns fin och gripande.
Den första filmen kom 2006, då hade jag ännu inte startat TOPPRAFFEL!, så den recenserades inte här. Uppföljaren kom 2009, och den gav jag en tvåa - ett betyg jag nog skulle sätta även på den första filmen. Shawn Levy har regisserat samtliga filmer och problemet med dessa äventyr för hela familjen är att de inte är speciellt roliga. Åtminstone gäller det de första två filmerna. Mina förväntningar var lågt ställda när jag bänkade mig för att se trean - men jag måste erkänna att jag både skrattade och underhölls. Jösses, den här avrundningen visar sig vara bästa filmen i serien. Det hade jag verkligen inte väntat mig.
Premissen är liksom tidigare att en magisk, egyptisk guldtavla gör så att vaxfigurer, uppstoppade djur, skelett och annat nattetid vaknar till liv på naturhistoriska museet i New York. Ben Stiller är nattvakten Larry; den ende som känner till vad som sker och som arrangerar fantastiska utställningar med de historiska figurernas hjälp.
GRAVKAMMARENS HEMLIGHET öppnar på 1930-talet med en utgrävning i Egypten. Här träffar vi en arkeolog som är till förväxling lik Indiana Jones, en härlig äventyrsstämning infinner sig - och jag skulle inte ha något emot om detta var den egentliga filmen. Jag fick lust att se om JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN. Men vi kastas förstås snart till nutid.
En ny utställning ska öppna, eftersom solen gått ner kan museiföremålen framträda. Men Något har hänt med guldtavlan - den börjar täckas av något sags rost. Detta gör att alla figurerna plötsligt uppför sig märkligt - och galakvällen förvandlas till kaos. Museichefen (Ricky Gervais) får sparken, men Larry övertalar honom att skicka Larry till British Museum i London med guldtavlan, på den egyptiska utställningen där kan de lösa problemet med rosten.
När Larry anländer till London visar det sig att Roosevelt, cowboyen Jedediah (Owen Wilson), romaren Octavius (Steve Coogan), en apa, en stenålderman (också han spelad av Ben Stiller), och ytterligare några figurer lyckats komma med. Guldtavlan gör förstås att alla dockor, statyer, djur och annat väcks till liv på British Museum, tumult uppstår, det blir svårare än beräknat att komma på hur de ska gå tillväga och sedan utföra det som krävs.
Vad som gör den här filmen roligare än de tidigare delarna, är några nya figurer och ett par inspirerade scener. Rebel Wilson spelar en kul vakt på British Museum, Dan Stevens gör sir Lancelot; riddare av runda bordet, och plötsligt dyker Ben Kingsley upp som egyptisk farao i en festlig scen. I en scen trillar Larry och några andra figurer in i en tavla, Hugh Jackman spelar sig själv på en teaterscen, och apan gör sin egen variant av den där scenen i ÄPPELKRIGET, i vilken Nisse Ahlroth spelar en kissande jätte.
Dick Van Dyke återkommer från första filmen; han dansar på ett ålderdomshem - och där rullar de även in Mickey Rooney i rullstol. Han var 93 år gammal och dog efter inspelningen. Filmen är tillägnad Rooney och Robin Williams - och ja, det känns faktiskt lite sorgset och nästan profetiskt när Williams' figur har gjort sitt; han sitter upp till häst, ler, säger "The sun is rising", och stelnar. Det blir på något sätt väldigt ... passande.
NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET är förstås ingen större film, den är inte speciellt minnesvärd, den gör sitt jobb och inte mycket mer - men eftersom jag trots allt tycker att den är lite bättre än de tidigare filmerna, sätter jag en trea.
Matt Frewer; gamle Max Headroom, har en liten roll i prologen.







(Biopremiär 6/2)

-->

torsdag 19 januari 2012

Bio: 50/50

Foton copyright: Noble Entertainment

 
50/50 (som inte har något med actionfilmen med Peter Weller att göra) måste ha varit ett väldigt riskfyllt projekt. Hur skulle man kunna lyckas göra en komedi - kanske till och med en romantisk komedi - om cancer? Risken är ju överhängande att det antingen blir fullkomligt och oacceptabelt smaklöst - eller patetiskt och sentimentalt. Jag brukar anse att man faktiskt kan skoja om allt - i rätt miljö, i rätt sällskap, på rätt sätt. Men cancer har jag haft för nära inpå i släkt och umgänge, och det funkar liksom inte.


Men: regissören Jonathan Levine, som tidigare gjort den rätt kassa THE WACKNESS, lyckas faktiskt. Han har tillsammans med manusförfattaren Will Reiser gjort en film som känns realistisk och som både är rolig, engagerande och lite rörande.


Joseph Gordon-Levitt är 27-årige Adam, som jobbar på en radiokanal och vars flickvän Rachael (Bryce Dallas Howard) är på väg att flytta in i hans hus. Seth Green, som även producerat, är arbetskamraten och polaren Kyle, och till en början känns det här som en Seth Rogen-film - Kyle är en rätt jobbig typ; högljudd, vulgär och sexfixerad.

Men så får Adam plötsligt och oväntat sin diagnos, en ovanlig och svår form av ryggradscancer, chansen att överleva är 50/50. Han blir förstås helt ställd, eftersom han känner sig frisk. Hans morsa (Angelica Huston) är överbeskyddande och blir alltför påträngande i sin oro - hon måste dessutom ta han om sin alzheimersjuke man. Rachael kan inte hantera situationen och är otrogen, vilket Kyle noterar. Kyle kör på som vanligt och tycker att Adam ska utnyttja sin sjukdom för att ragga brudar.


Adam börjar gå i terapi hos den blott 24-åriga psykologstudenten Katherine (Anna Kendrick), han blir hans tredje patient och sessionerna hos henne utvecklas med tiden till något annat - hon försöker go by the book, göra som hon lärt sig, men det blir bara fumligt och onaturligt, och Adam undrar vad han har hos henne att göra.

På sjukhuset lär Adam känna två äldre män med olika typer av cancer, de spelas av Philip Baker Hall och Matt Frewer (Max Headroom!), och till skillnad från gubbarna i den hemska THE BUCKET LIST, känns de här två patienterna autentiska.


Det här låter inte så roligt, men det är faktiskt det. Dessutom är filmen gjord på ett sätt som gör att slutet inte blir helt förutsägbart: vore detta en rak mainstreamfilm, hade Adam tveklöst överlevt Den Stora Operationen på slutet. Vore det ett mörkt, deprimerande drama, hade han dött. 50/50 är varken eller, vilket innebär att filmen kan sluta hur som helst.


Seth Rogen är rätt irriterande till en början, men hans rollfigur utvecklas. Joseph Gordon-Levitt är en väldigt sympatisk kille. Anna Kendrik, från TWILIGHT-filmerna, är oemotståndligt charmig; visst förstår man att terapisessionerna kommer att leta till en djupare relation, men det tar sin tid.


Mot alla odds är 50/50 en riktigt bra film. Den innehåller även ett Patrick Swayze-skämt.








(Biopremiär 20/1)