Visar inlägg med etikett Mathilda von Essen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mathilda von Essen. Visa alla inlägg

onsdag 2 april 2014

Bio: 10 000 timmar

Foton © 2014 Way Creative Films

Det är inte längesedan den förra komedin med Peter Magnusson i huvudrollen gick upp på bio - den 17:e februari hade TILLBAKA TILL BROMMA premiär; en helt okej film som inte verkar ha blivit någon större framgång. Redan nu, drygt en och en halv månad senare, har nästa komedi - 10 000 TIMMAR - biopremiär. Vad hände där? Var det planerat?

10 000 timmar är inspelad i Malmö - staden där denne recensent lever och verkar - och för manus och regi står Joachim Hedén, som tidigare gjort NEW YORK WAITING, som jag inte har sett, och FRAMILY. Den här gången har han ändrat inriktning. Från drama till komedi. Fast vid närmare eftertanke ... Nej, det har han inte.

Peter Magnusson spelar Eric, en 36-åring, med ett vanligt, halvtrist jobb - och med en fru (Karin Lithman) som gör karriär som socialdemokratisk politiker. Eric och hans kollega Bentsson (Özz Nûjen) brukar köpa skraplotter - och vet ni vad, när den här filmen börjar råkar Eric skrapa fram fetaste priset. Han säger upp sig från jobbet och beslutar sig för att istället bli fotbollsproffs. Han har nämligen läst i en bok som heter "10 000 timmar" att om man bara lägger ner just 10 000 timmar på något blir man jättebra på vad det nu är - i det här fallet fotboll, som Eric egentligen inte spelar.
Bengtson blir Erics entusiastiske tränare, som siktar på Champions League, medan Eric själv är inne på att spela i en gärdsgårdsserie. Fast han är inte ens med i ett lag. Under historiens gång träffar de även på den unga Tora (Mathilda Von Essen), som jobbar i sportaffär och av någon anledning hjälper Eric och Bengtsson. Anders Johansson (Anders & Måns-Anders) spelar sig själv och har en talk show på TV, och när Eric blir känd i TV uppstår en del strul med det ena och det andra.

10 000 TIMMAR är egentligen ett relationsdrama. Ett drama man försökt stöpa om till komedi. Tyvärr har det inte gått speciellt bra. Rättare sagt: det har inte gått alls. För så här är det: det enda som är roligt i filmen är att Özz Nûjens glade, bullrige invandrare heter Bengtsson. Var kom det namnet ifrån? Det är ju jättekul! Annars är det här inte roligt. Alls. Och Nûjen visar sig vara värdelös som skådis.

Jag gillar Peter Magnusson, jag gillar hans tidigare filmer, och jag brukar gilla hans sympatiska rollfigurer. Här spelar han samma sorts kille igen - men den här gången funkar det inte alls. Dels brister tajmingen konstant, men framför allt är manus och dialog inte roligt. Det är inte tillräckligt utflippat och knasigt, det här blir mest dumt och osannolikt. Det hela är märkligt taffligt gjort. Ett tag trodde jag att filmen är finansierad av Socialdemokraterna, men så är inte fallet - trots den flitiga exponeringen.
Att filmen utspelar sig i Malmö märks knappt av alls. Jag som bor här känner igen vissa miljöer, men filmens inramning är anonym. Det här skulle kunna vara var som helst - och man får sällan se några miljöer. Skådisarna är hela tiden i centrum. Filmfotot är också anonymt. Det är grått, platt och TV-mässigt; allting är filmat rakt på utan några som helst eleganta knep. Det känns som om man bara ställt upp en kamera och bett folk att agera framför den. Med andra ord - det är lika trist som i de flesta svenska filmer.

TILLBAKA TILL BROMMA gick alltså inte bra - och den här lär tyvärr gå ännu sämre. Det är trist att behöva såga den här filmen, men 10 000 timmar är verkligen inte bra. Den är riktigt, riktigt dålig. Vem kommer att tycka att det här är kul? Joachim Hedén är en trevlig kille - men han bör nog hålla sig borta från komedigenren.

Och nej - nästan ingen i filmen pratar skånska. Det är precis som i Wallanders Ystad, alltså.








(Biopremiär 4/4)

onsdag 17 oktober 2012

Bio: Bitchkram

Foton copyright (c) Rikard Lilja

Jag var rätt förtjust i Andreas Öhmans långfilmsdebut I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR; filmen som valdes ut som Sveriges fullkomligt chanslösa Oscarskandidat förra året. En munter film med bra driv i berättandet - och sedan blev den ju inte sämre av den karismatiska Cecilia Forss i den kvinnliga huvudrollen.

Nu är Öhman tillbaka med ännu en film, återigen efter ett manus av I RYMDEN-författaren Jonathan Sjöberg och honom själv. Fast ärligt talat var jag inte speciellt taggad att se den här filmen. BITCHKRAM visades under Malmö Filmdagar, där jag valde bort den, just därför att dess ämne inte intresserade mig det minsta. Idag pressvisades filmen igen, så jag passade på att se den. Linda Molin spelar den oansvariga, bortskämda och extremt själviska Kristin, som i filmens början tar studenten och genast lyckas fixa jobb på en lokaltidning i det lilla villasamhället hon bor i (filmen är dock inspelad i Sundsvall). Hennes första - och ganska osannolika uppdrag, utdelat av en osannolik redaktör - blir att ensam åka till New York, där hon ska skriva personliga krönikor för tidningen.

Nu faller det sig som så, att Kristin festar till det kvällen innan hon ska åka, hon bedrar sin nyblivne pojkvän Arthur (Antoni Norén Almén) med den äldre Gustav (Adam Lundgren från kommande KÄNN INGEN SORG) hemma hos den senare - han bor med sin yngre syster Andrea (Fanny Ketter, vars far, konstnären Clay, just nu ställer ut på Galleri Magnus Åklundh i Malmö) och ännu yngre bror Neo (Fabian Fourén) i en villa i skogen. Några föräldrar eller andra vuxna syns inte till. Andrea misslyckas med att hålla Kristin vaken - så hon missar planet till USA! Vojne, vojne.
Kristin vågar inte visa sig hemma, hon kan absolut inte stå för sitt misslyckande. Istället gömmer hon sig hos Andrea - och skriver sina New York-krönikor från den idylliska villan. Hon fabulerar fritt, och med Andreas hjälp lyckas de imitera New York när redaktören ringer eller när systern Linn (Mathilda von Essen) hör av sig via webbkamera. Kristin och Andrea är till en början så olika man kan bli - men inte helt oväntat finner de varandra, de blir bästa vänner och Kristin förvandlas som människa.

BITCHKRAM är egentligen en fullkomligt skamlös rip-off på FUCKING ÅMÅL. Nu var jag förvisso inte alldeles till mig i trasorna över FUCKING ÅMÅL - men ändå. Det här är FUCKING ÅMÅL LIGHT. BITCHKRAM är dock ytligare och betydligt mer orealistisk. Filmen är inte realistisk överhuvudtaget.

Det största problemet - eller snarare problemen - är Kristin och Linn. Två fruktansvärda rollfigurer. Kristin lider av allt att döma av någon bokstavskombination. Filmen öppnar med att hon ligger med Arthur i Linns säng bara för att jävlas - och han kommer på Linns lakan! Kristin och Linn skriker "knulla" minst tio gånger och "fitta" två gånger under den första kvarten. Vilka otroligt irriterande, billiga, osympatiska typer, jag hade helst sett att de fick varsitt skott i pannan.

Lokaltidningen, dess redaktör och uppdraget är förstås också konstigt. För det första är det ju inte unikt med att låta unga tjejer rapportera från New York. Men vilken redaktör skickar iväg en grön, oprövad tonåring till New York helt ensam? Och vilken lokaltidning har råd med detta? Eller pröjsade Kristin själv? Tillvaron i huset i skogen är också besynnerlig - men som sagt: realism är inte den här filmens starka sida.
Dock måste jag säga att BITCHKRAM trots allt är en överraskande trevlig film. Lite för lång, lite seg mot slutet, men påtagligt trevlig och till större delen sympatisk, smårolig och underhållande. Filmens stora fördelar är dess bildspråk; dess estetik. Till skillnad från majoriteten svenska långfilmer, ser BITCHKRAM ut som en biofilm och inte som en glorifierad TV-film. Filmen är lekfullt berättad, något som innebär att filmen känns som en saga; en fantasyvärld, vilket i sin tur innebär att jag accepterar dumheterna och de logiska luckorna.

Kristin må vara en hemsk människa, men Linda Molin är inte dålig i rollen. Fanny Ketter är väldigt bra som Andrea. Bäst av alla är Adam Lundgren, som känns obesvärat naturlig i sin roll - ett kommande stjärnobjekt, gissar jag.

Jag gissar även att BITCHKRAM kommer att gå hem hos sin målgrupp - vilken väl måste vara tonårstjejer.

En detalj jag inte kunde undgå att notera, är att det inte finns en enda invandrare i filmen. Ingen alls. Inte ens som pittoreskt inslag på ortens pizzeria. Men detta är nog det mest realistiska i hela filmen - för så är det trots allt i denna typ av små, välställda medelklassområden, främst bestående av villor och radhus. Jag brukar notera det när jag besöker till exempel de små orterna på Bjärehalvön eller Näset. Och precis som i BITCHKRAM finns där inte heller några hårdrockare, punkare och så vidare. Vilket ger ett lite mystiskt intryck.






(Biopremiär 19/10)