Bio: Under sanden

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
Avdelningen för fakta jag inte hade en aning om: under andra världskriget placerade tyskarna ut över en miljon minor längs den danska västkusten. Efter kriget tvingades tyska soldater åka tillbaka och ta bort minorna. Ett livsfarligt evighetsjobb.
Det är om detta Martin Zandvliets (DIRCH) nya film handlar. Roland Møller spelar sergeant Carl Rasmussen - världens hårdaste dansk. Han får ta hand om en klunga skrajsna tyska soldater - de är väldigt unga; bara pojkar. De snabbutbildas i desarmering av minor, och därefter skickas de iväg till stranden. Där hålls de inlåsta i ett skjul nattetid, om dagarna letar de minor, de får ingen mat, och Rasmussen skriker och domderar - och drar sig inte för att klippa till gossarna. Det tog inte lång tid innan jag började gissa om det här är en sådan där film där plågoanden blir kompis med de plågade och att de kommer att spela fotboll tillsammans.
Det är det.

Bitvis är UNDER SANDEN riktigt spännande. Ja, nästan olidligt spännande. Vi serveras långa, utdragna scener där svettiga pojkar nervöst skruvar isär minor. Helt utan filmmusik, vilket gör det än mer tätt och påträngande. Ibland briserar minorna.
Som helhet är UNDER SANDEN en bra film. Samtidigt satt jag hela tiden och kände att det var något som fattades. Vi lär aldrig riktigt känna rollfigurerna. Carl Rasmussen är bara en hård jävel som hatar tyskar. Några av pojkarna nämner kort sina familjer, men de förblir lite för skissartade.

Filmen varar bara hundra minuter, men den känns trots detta lite för utdragen. Slutet, som jag inte ska avslöja här, köpte jag inte alls; jag förstod inte riktigt hur Rasmussen lyckades genomföra det som sker.
Två explosioner som är tänkta att vara tragiska fick mig att skratta till. Det var det förstås inte meningen att jag skulle göra. Men när man aldrig riktigt känner för gestalterna, blir det svårt att engagera sig i deras öden.
Trots mina invändningar vill jag gärna upprepa att detta är en bra film och väl värd att se.

(Biopremiär 15/4)

-->

Bio: Dirch

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag kan väl inte påstå att jag har något större förhållande till Dirch Passer (1926-1980), ansedd som Danmarks främste komiker - åtminstone under sin karriär. Som barn visste jag förstås vem han var; han såg ut som en korsning mellan Ernest Borgnine och Kim Larsen, men jag tror inte att jag såg några av hans över hundra filmer, och definitivt inga av revyerna. Jag kommer ihåg att äldre släktingar berättade att Passer minsann dog på scenen under en föreställning, och jag gissar att utdrag ur revyerna ibland dök upp på TV - hur skulle jag annars känna till karln?
Som vuxen har jag bara sett de konstigaste av Dirch Passers filmer. Den danska monsterfilmen REPTILICUS (1961), förstås. Den svenska kultfilmen HÄR KOMMER BÄRSÄRKARNA (1965). Västernfilmen BOCKEN I VILDA VÄSTERN (Præriens skrappe drenge, 1970). Ole Søltoft-filmen MAZURKAVALS TILL SJÖSS (1977). Men hans stora, folkkära publiksuccéer har jag fortfarande inte sett. Och nej, inte hans revyer heller. Den här biografin innehåller några revynummer - och ärligt talat tycker jag inte att det är speciellt roligt. Det är verkligen inte min grej. Oj, vad det är mossigt. Något slags danska varianter av Abbott & Costello-dialoger, med tillägget att Passer ser rolig ut och är högljudd. Hans standardskämt är att gapa stort och bröla. Funkar tydligen alltid.

Martin Zandvliets DIRCH har varit väldigt framgångsrik i hemlandet och har tilldelats en rad priser. Nikolaj Lie Kaas spelar Dirch Passer, och även om Kaas vid första anblick mest ser ut som en bildskön Hollywoodstjärna, blir han emellanåt överraskande lik Passer - gigantisk mun, samma kroppsspråk. Vad som är mest intressant i skådespelarvalet, är att Nikolaj är son till Preben Kaas (1930-1981), dansk skådespelare, komiker och regissör som samarbetade med Passer - DIRCHS eftertexter avslutas med ett foto från 1975 på vilket Passer håller lille Nikolaj i famnen.
Kaas är alldeles utmärkt i huvudrollen. Däremot tycker jag inte att denna biografi som helhet är särdeles lyckad. Den blir för enkelspårig, den upprepar sig, och den har en tendens att vara lite för pretentiös. Clownen gråter alltid bakom masken. Oj, vad Dirch Passer var olycklig. Det är ett evigt mörker här.
Filmen börjar i mitten av 1950-talet och vi i publiken förväntas vara välbekanta med Passer, som då firade stora triumfer på scenen. Var han kom ifrån, hur karriären började berättas inte. Publiken jublar år Passer och hans vän och parhäst Kjeld (Lars Ranthe), men när ridån gått ner, sitter Passer och deppar och krökar. Kjeld krökar ännu mer. Passer har fru och barn, men träffar hela tiden nya brudar. Under filmens gång hinner han gifta om sig ett par gånger. Men varför är han så deprimerad? Hände något under hans uppväxt?

Döden på dig väntar.

Passer blir ovän med Kjeld, Kjeld börjar kröka ännu mer, efter några år blir de vänner igen och sätter upp en comebackrevy - men Kjeld dör på premiärkvällen, efter föreställningen. Därefter återkommer Kjeld emellanåt som något slags spöke Passer pratar med i alldeles för pretentiösa scener. Usch, jag har väldigt svårt för sådana här teatraliska inslag.
Passer krökar alltmer, han verkar aldrig vara lycklig, hans hälsa börjar krångla, vilket han döljer för sin sista, väldigt unga hustru, och till sist klär han ut sig till Kim Larsen och trillar ihop på Tivolis scen och dör efter ankomsten till sjukhus. Fast jag hörde att han i verkligheten trillade ihop bakom scenen. Det hela avslutas med ett stort sång- och dansnummer.
Eftersom filmen är så fokuserad på mörker, tycker jag att det blir alldeles för distanserat. Jag känner ingenting för de här människorna. De är ett gäng alkoholiserade dysterkvistar. Och då spelar det ingen roll att skådespelarinsatserna är utmärkta.
Med jämna mellanrum får vi se Kaas och Ranthe återge populära sketcher, vilket de gör skickligt. För min del är det lite för mycket Jubel i busken och Stefan & Krister. Dirch Passers filmkarriär lämnas helt därhän och nämns bara i förbigående i en replik.

(Biopremiär 20/4)