DVD/Blu-ray/VOD: Eldfödd

ELDFÖDD (Studio S Entertainment)

I min recension av THE DEAD ZONE skrev jag att det finns relativt gott om dåliga Stephen King-filmatiseringar. ELDFÖDD från 1984 är inte den sämsta av dem, men den tillhör definitivt de sämre.
Jag såg nog inte den här fimen förrän i början av 1990-talet, då jag hyrde den på video, eller om jag möjligtvis spelade in den från TV. Jag har inte sett om den sedan dess, och jag mindes i princip ingenting när jag såg om den för ett par veckor sedan, alldeles innan jag reste iväg på semester. Jag förstår varför jag inte kom ihåg något från första gången jag såg filmen - eftersom jag redan börjat glömma den igen, trots att det bara är några veckor sedan jag såg om den.
ELDFÖDD är nämligen en väldigt slätstruken film.
David Keith spelar Andy McGee, som låtit sig utsättas för drogexperiment för att tjäna lite pengar. Tillsammans med Heather Locklear får han dottern Charlie (Drew Barrymore), som på grund av experimentet besitter övernaturliga krafter - hon kan sätta fyr på saker med tankekraft.
Heather Locklears rollfigur dödas så snabbt att man knappt hinner registrera hennes existens, och den mystiska organisationen bakom experimentet jagar Andy och Charlie kors och tvärs över Amerika, eftersom de vill använda sig av Charlies superkraft.
George C Scott spelar en ond mördare i organisationens tjänst, han låtsas vara snäll och blir Charlies kompis. Martin Sheen spelar ... Tja, det har jag glömt, hans roll är försumbar. Louise Fletcher har nästan inga repliker alls i sin lilla roll.
Folk brinner upp och Drew Barrymore skriker mycket, hon har en irriterande, gäll barnröst.
För filmmusiken står Tangerine Dream. En del människor blir alldeles till sig i trasorna när Tangerine Dream nämns. Jag förstår inte varför. Tangerine Dream är astråkiga, musiken till ELDFÖDD är rövtrist, och det låter mest som avslappningsövningar till valsång. Eller något ditåt.
Mark L Lester må ha regisserat en av världens bästa filmer - COMMANDO - men hans storhetstid i Hollywood blev kort. Den inskränkte sig till ELDFÖDD och COMMANDO, därefter arbetade han till större delen med direkt på video-filmer. En bekant till mig gjorde en film för Lesters produktionsbolag, och tydligen är Lester en opålitlig lurendrejare.
Som synes medverkar många fina namn i ELDFÖDD, men regi och manus, ja, hela produktionen, är märkligt platt. Detta är en oengagerande film.
År 2002 kom en senkommen uppföljare, FIRESTARTER; REKINDLED. Jag tror att jag sett den, men jag är inte säker.

 










-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Dead Zone

THE DEAD ZONE (Studio S Entertainment)

För ett par månader sedan bidrog jag med några dollar till en crowdfundingkampanj för en ny Stephen King-film. Det handlar om en låg-lågbudgetproduktion som bygger på en novell av King. Om filmen kommer att bli bra är svårt att säga, det har jag ingen uppfattning om, jag bidrag med pengar enbart för att få med mitt namn i eftertexterna till en Stephen King-film. King betydde mycket för mig när jag var tonåring.

Dåliga Stephen King-filmatiseringar finns det relativt gott om. Men det finns ju även en handfull som är bra, och ett fåtal om är riktigt bra. Den allra bästa King-filmatiseringen är utan tvekan THE DEAD ZONE. Det här är även en av regissören David Cronenbergs bästa filmer, kanske hans bästa.

Romanen "Död zon" har jag faktiskt inga minnen av, kanske beroende på att filmatiseringen är så pass stark. Första gången jag såg filmen var när den visade på TV några år efter biopremiären 1983 (varför jag inte såg den på bio vet jag inte). Den visades när jag befann mig i Lindvallen på en skidresa med familjen. THE DEAD ZONE började mitt i natten och hallåan inledde att påpeka att namnen King och Cronenberg borgar för något riktigt, riktigt otäckt.

Och jo, THE DEAD ZONE är fortfarande en vansinnigt spännande film. Men - vad  som gör den otäckare idag än när den kom, är att den lyckades förutspå framtiden.

Christopher Walken spelar läraren John Smith, som hamnar i koma efter en bilolycka. När han fem år senare vaknar upp, konstaterar han att hans fästmö Sarah (Brooke Adams) lämnat honom för en annan - och att han begåvats med förmågan att att se in i framtiden. När han rör vid en annan människa, ser John dennes framtid.

Sarah jobbar nu åt en makthungrig politiker; Greg Stillson (Martin Sheen), som siktar på att bli president. När John Smith träffar den egotrippade Stillson ser han i en vision att världen kommer att gå under. Stillson är en farlig man som måste stoppas innan han blir vald till president ...

... Och här sitter vi nu 36 år senare med den egotrippade och maktlystne Donald Trump som president i USA. För övrigt är Stephen King en fanatisk Trump-motståndare, vilket fått ett stort antal tidigare fans att vända honom ryggen. Fast man kan ju undra varför de reaktionära läsarna läste King innan Trump - King har ju alltid stått någonstans till vänster på den amerikanska skalan.

Hur som helst: THE DEAD ZONE är en makalöst bra film, fylld med utmärkta karaktärsskådespelare - här återfinns även Herbert Lom, Tom Skerritt, Anthony Zerbe, och många andra. Det här är en typ av rysare för vuxna vi sällan ser idag. Det är svårt att inte bli fullkomligt uppslukad av den här filmen.

Bio: Selma

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Vissa filmer är precis som man tror att de ska vara. Ibland nästan exakt. I synnerhet biopics om amerikanska hjältar - så kallade angelägna filmer om viktiga händelser och viktiga ämnen. "Inspiring movies". Det är nästan så att man inte behöver se filmerna.
SELMA är en sådan film. Det kändes som om jag redan hade sett den här filmen. Flera gånger om. Ava DuVernays film Oscarnominerades till Bästa film, men den kammade bara en en statyett; den för bästa originalsång - det fullkomligt olidliga rap- & gospel-låten "Glory", av och med Common (som även har en roll i filmen) och John Legend (som inte ska blandas ihop med Johnny Legend).
Den brittiske skådespelaren David Oyelowo spelar Martin Luther King i detta drama om de svartas situation i USA 1965 och om den marsch King arrangerade; i protest mot att svarta inte fick rösta i många sydstater, vandrade hundratals människor från den lilla staden Selma i Alabama till Montgomery. De gjorde två försök, första gången attackerades- och misshandlades de av polis. Lokala politiker gjorde sitt bästa för att stoppa Kings påhitt och president Lyndon B Johnson (Tom Wilkinson) prioriterade andra frågor än att hjälpa "the damn niggers", som han kallade dem enligt den här filmen.

En lång rad mycket kända skådespelare passerar revy i filmen, vissa har väldigt små, marginella roller - Martin Sheen spelar domare, men nämns inte ens i rollistan. Oprah Winfreys bolag Harpo Films har producerat tillsammans med Brad Pitts Plan B, och Oprah har en roll - hon dyker upp flera gånger, men har nästan inga repliker. Hon åker mest på stryk. Giovanni Ribisi är presidentens trådgivare, Tim Roth är den rasistiske guvernören George Wallace, Cuba Gooding Jr:s rollfigur är lite för diffus, och Dylan Baker är J Edgar Hoover.

Martin Luther King framställs i det närmaste som ett helgon. Han är rättskaffens, rekorderlig, sansad och fast besluten vid sina åsikter (men han röker en cigarrett, så han har brister han också). Selmas svarta invånare är rakryggade och stolta. I stort sett alla vita är rasister, korkade bonnläppar och våldsamma svin. Undantagen är en journalist från New York och de präster som reser till Selma för att delta i marschen. Och ja, eftersom King ju var pastor, är det mycket prat om Gud och en hel del predikande.
SELMA innehåller några riktigt starka scener med brutala övergrepp på svarta. Filmfotot är fint, skådespelarinsatserna är förstås bra. Men - det här är bara ännu en "sådan där" film. Den är alldeles för strömlinjeformad, för anpassad för att vinna Oscars, och den är för lik en massa andra biopics, och lämnar mig därför oberörd. Behöver jag nämna att den är för lång? Jag konstaterar att jag inte har så mycket mer att säga om den här filmen.
Den som väntar på att Lilla Fridolf ska dyka upp i filmen, väntar förgäves.

(Biopremiär 6/3)

-->

Bio: The Amazing Spider-Man

Foton copyright (c) Sony Pictures

Spindelmannen är min favoritsuperhjälte. Läderlappen, Järnmannen, Daredevil och Wolverine i all ära, men de kan inte mäta sig med den gamle nätskallen.

Det första nummer av Spindelmannen jag läste, var nummer 1/1974, fast ett par år efter att tidningen kom ut. På den tiden var det legendariska Red Clown som gav ut tidningen, och redan som liten gosse irriterade jag mig på den misslyckade och slarviga färgläggningen. Men själva serien tyckte jag var hur tuff och spännande som helst - även om jag inte läst de föregående numren och därmed inte visste vad det hela gick ut på.

När Atlantic Förlag tog över Marvelutgivningen 1978 började jag läsa Spindelmannen mer regelbundet. Ett tag var jag ganska besatt av serien. Och återigen - jag var fortfarande bara en liten gosse, men jag irriterade mig på de slarviga utgåvorna. Ta bara nummer ett, till exempel. Orkade de inte rita en logga? Fast jag gillar att de utlovar raffel på varje sida. Första numret innehöll det allra första avsnittet av Stan Lee och Steve Ditko från Amazing Fantasy nummer 15, som kom 1962. Därefter körde Atlantic serier från slutet av 70-talet, i vilka Peter Parker var ihop med Mary Jane. Plötsligt dök det upp en klon av Parkers döda flickvän Gwen Stacy - vem var det? Och plötsligt publicerades gamla serier, där Parker är ihop med Gwen och hon dödas av Gröna Trollet. Förvirringen var total, men jag gillade serien.

För drygt tio år sedan köpte jag det första volymerna av Essential Spider-Man, och läste seriens första tio årgångar kronologiskt. Och då insåg jag seriens storhet. Som barn tyckte jag mest att det var fräckt med superkrafter och svängiga superslagsmål. Som vuxen är det tvåloperan jag vill ha. Jag kom på mig med att tycka att all action kom i vägen för det jag egentligen ville läsa om - det vill säga Peter Parkers struliga privatliv och hans romanser med Betty Brant, Gwen Stacy och Mary Jane Watson (och senare Svarta Katten). På 1960-talet hade serien en väldigt tilltalande jargong, som väl fortsatte under 70-talet. De senaste decennierna har jag inte läst så mycket Spindelmannen, jag har gjort en del försök, men jag har ärligt talat inte begripit någonting alls - ofta har jag inte ens kunnat se vem som är Peter Parker av figurerna.

Sam Raimi är en av de filmregissörer som skapade mitt filmintresse. Visst kändes det lite märkligt att han skulle göra Spindelmannen, men resultatet skulle säkert bli lyckat. Nu är jag inte så nödbedd, herregud, jag gillar ju TV-serien från 70-talet med Nicholas Hammond i huvudrollen, men SPIDER-MAN från 2002 tyckte jag var lyckad. Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom. SPIDER-MAN 2 som kom två år senare anser jag vara världens bästa superhjältefilm, det är en enastående film. När Raimi spikade ihop SPIDER-MAN 3 2007 klantade han till det en aning. Han gapade över för mycket och stoppade in material för tre filmer i en och samma film; det var för många skurkar och för stökigt. Sony ströp filmserien.

Nicholas Hammond som Spindelmannen 1978

Mina invändningar mot Sam Raimis tolkning av Lees och Ditkos skapelse är inte många. Jag tycker att det är fullkomligt onödigt att Peter Parker försetts med organiska nätskjutare i handlederna; det var en ändring jag inte riktigt accepterade. Och Kirsten Dunst var helt fel som Mary Jane. Dunst hade inte alls samma personlighet som partypinglan i serietidningen. Dessutom ser Dunst aningen trist ut. En del fanboys klagade på att Gwen Stacy inte var med i Raimis första film. Raimi ansåg att Gwen egentligen är ointressant. Enda orsaken till att hon är ihågkommen, är hennes dramatiska död. Så det blev Mary Jane på en gång (fast Gwen dök upp i trean).

Att göra en Spindelmannenreboot bara tio år efter Raimis första film känns rätt korkat och överilat. Det är väl ändå onödigt. Och jag fruktade ett tag det värsta. Men här har vi filmen.

Och den är bra!

Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom.

THE AMAZING SPIDER-MAN är regisserad av en kille med det väldigt passande namnet Marc Webb, som tidigare bland annat gjort den trevliga (500) DAYS OF SUMMER, och i huvudrollen som Peter Parker ser vi Andrew Garfield, som vi känner igen från till exempel THE SOCIAL NETWORK och NEVER LET ME GO. Garfield fyller 29 i sommar och är förstås rejält överårig som 17-årig high school-elev, men det får vi ta.

Webb börjar om från början och vi får än en gång veta hur den småmobbade plugghästen Peter Parker blev Spindelmannen. Men historien är radikalt ändrad både från serietidningen (åtminstone den ursprungliga versionen, jag vet inte om storyn reviderats sedan dess) och Sam Raimis film. När filmen öppnar presenteras vi kort för Peter föräldrar och främst hans far; en vetenskapsman. Dessa måste iväg på någon väldigt mystisk och hemlig grej, och lämnar den lille sonen hos farbror Ben och faster May, spelade av Martin Sheen och Sally Field; May är alltså ingen skröplig liten kärring här). Föräldrarna kommer aldrig tillbaka och stackars Peter växer upp hon Ben och May.

På skolan får Peter ofta stryk av Flash Thompson (Chris Zylka), men han trånar även efter söta Gwen Stacy (Emma Stone). Men så får Peter veta att hans far samarbetade med den enarmade vetenskapsmannen Curt Connors (Rhys Ifans), som försöker utveckla ett ödleserum som ska få hans arm att växa ut igen. När Peter besöker Oscorp, där Connors jobbar, råkar han bli biten av en genetiskt modifierad spindel (vad är det för fel på radioaktiva spindlar nuförtiden?), och, ja, då går det som det går. Peter Parker får spindelkrafter. Dock ej organiska nätskjutare, så han konstruerar sådana själv. Efter att Peter bråkat med farbror Ben, går Ben och bli mördad av en rånare, och Peter blir besatt av att hitta mördaren. Eftersom flera skurkar har sett Peters ansikte börjar han maskera sig - vilket leder till att han får polisen efter sig. Det blir extra problematiskt, eftersom polischefen heter Stacy (Denis Leary) och är far till Gwen som Peter nu fått ihop det med.

... Och samtidigt injicerar dr Connors sig själv med ödleserum, och dra på trissor om han inte förvandlas till en jätteödla och lever jävel ...

Jag konstaterar att Andrew Garfield på flera sätt är bättre än Tobey Maguire både som Peter Parker och Spindelmannen. Den gänglige Garfield ser lite goofy ut med sitt underbett och rör sig som en tonårsgrabb vars armar och ben börjat växa. Han är nervös och osäker på ett övertygande sätt, snäll och väldigt sympatisk - och det sistnämnda är A och O i en film av det här slaget. Som Spindelmannen är han en ettrig snackpåse. Ständigt babblande och vitsande - och det är ju så det ska vara.

Emma Stone är synnerligen charmig och rolig som Gwen Stacy. Det märkliga är att Gwen i den här filmen är så som Mary Jane borde ha varit i de tidigare filmerna. Jag vill minnas att Gwen bara var en trist överklassbrud i serierna. Men så är ju Emma Stone en synnerligen cool tjej. Jag läste "How much is a pint of milk?"-intervjun med henne i Empire och hon gav intryck av att vara hur cool som helst. Som Gwen Stacy får hon vara rolig.

Den avigt inställde Captain Stacy må vara en sammanbiten hårding, men eftersom det trots allt är Denis Leary kan han inte hålla sig, och fäller ett flertal roliga kommentarer han med. Däremot är Rhys Ifans och hans dr Connors en lite trist skurk. Visst, det är alltid tufft med ett monster, men jag var aldrig speciellt förtjust i The Lizard i serien, och här i filmen känns han lite ... Jag vet inte. Slätstruken? Oinspirerad? Han är inte elak nog, inte galen nog, inte utflippad nog.

Och varför envisas Spindelmannen med att avslöja sin identitet mest hela tiden? Snar känner väl halva New York till vem han är.

Men i övrigt är detta en alldeles, alldeles utmärkt film. Datoranimering har gått framåt en hel del sedan Raimis filmer, och actionscenerna och i synnerhet Spindelmannens svingande mellan skyskraporna, den här gången i 3D, är väldigt övertygande - kolla bara den sista bilden innan eftertexterna. Hade jag fått se den som tioåring hade jag skitit på mig. Faktum är att jag nästan sket på mig nu också. Precis så ska Spindeln se ut! Och till skillnad från så många andra action- och superhjältefilmer idag, så går det faktiskt att se vad som händer i actionscenerna; klippningen är väldigt sansad. Dessutom är James Horners musik lite gammaldags på ett trevligt sätt; den får mig att tänka på 50-talsfilm.

Fast det som gör THE AMAZING SPIDER-MAN till en bra och underhållande film är att actionscenerna och de bra rollfigurerna kombineras med en av de gulligaste kärlekshistorier jag sett på länge. Det är nästan romansen mellan Peter och Gwen som är behållningen - och det var många drömska suckar i publiken när jag såg filmen.
Betty Brant, Mary Jane och till och med J Jonah Jameson lyser med sin frånvaro, men jag gläds åt att gamle C Thomas Howell oväntat har en liten roll som namnlös byggarbetare. Howell har ju harvat i B-filmer de senaste tjugo åren så det är kul för honom att vara med i en storfilm igen.

SPIDER-MAN 2 är nog fortfarande världens bästa superhjältefilm. Men Marc Webbs film ligger inte långt efter. Det här är riktigt bra. Hade jag haft halva dvärgar att dela ut, hade jag nog dragit till med 4½ i betyg. THE AMAZING SPIDER-MAN är helt enkelt amazing. Jag tycker att det här är betydligt bättre än THE AVENGERS.

I vanlig ordning bryts eftertexterna halvvägs för en "post credit scene", i vilken vi ser silhuetten av en skum och okänd typ. Vem kan det vara? Norman Osborn? Eller den göteborgske superskurken Osborn?!

Jag väntar med spänning på nästan film...

(Biopremiär 3/7)