Netflix: Uncut Gems

Foton copyright (c) Netflix

Priserna har regnat över UNCUT GEMS. Hittills har filmen tilldelats 22 priser och nominerats till ännu fler. Häromveckan förvånades en del över att den inte fick några Golden Globes och inte nominerades till några Oscars.

Det är inte utan att jag undrar om de som delat ut dessa priser har sett samma film som jag.

UNCUT GEMS är nämligen en ganska fruktansvärd film.

Benny och Josh Safdie har regisserat filmen, dessa två har även skrivit manus tillsammans med Ronald  Bronstein. Martin Scorsese är en av filmens verkställande producenter. Enklast kan man beskriva UNCUT GEMS så här: en massa osympatiska rollfigurer skriker och svär i två timmar och femton minuter.

Adam Sandler spelar Howard Ratner, en juvelerare i New York. Han är ett klantarsle, denne Howard, som fifflar, umgås med skumma typer, ägnar sig åt gambling, och han har problem med familjen. Självklart har han även en älskarinna. Dyrt hem och lyxprylar har han gott om, men han är tydligen konstant skyldig folk pengar.

Howard har kommit över en riktigt fet, oskuren juvel från Afrika. Enligt Howard är den värd värd miljoner. Basketspelaren Kevin Garnett spelar sig själv, och han vill ha juvelen. Han tror att den ger honom magiska krafter, så han kräver att få låna den över helgen, eftersom han ska spela en viktig match. Efter lite övertalning går Howie med på detta, men kräver att Garnett lämnar sin dyrbara ring som säkerhet. När Garnett gått sin väg springer Howard till pantbanken med ringen, och pengarna han får för den satsar han på Garnetts match samma kväll. Då dyker det plötsligt upp brutala gangsters som är ute efter Howard.

UNCUT GEMS är något slags judisk gangsterfilm; flera av rollfigurerna är judar, New Yorks juvelerarvärld är väl traditionellt judisk (eller är det jag som är fördomfull?), och filmen innehåller en del judiska tillställningar och ritualer. Med andra ord, det är som en judisk variant på Scorseses italienska gangsterhistorier. Det här hade kunnat vara intressant - om filmen haft en ordentlig story.

... Men det har den inte. Handlingen är anmärkningsvärt tunn. Filmen är fullpackad med rollfigurer och dialog, men när man tänker efter så händer det nästan ingenting. Safdie och Safdie försöker maskera denna brist på innehåll genom att göra filmen rörig och ofokuserad. Ständigt skrikande och svärande är inget som lyfter en film. Dialogen går i stil med "Fuck you! What the fuck are you doing? You fucking motherfucker! I'm gonna fuck you up, you fucking fuck! Fuck!", och när filmen äntligen är slut känner man sig nästan blästrad.

Adam Sandler har hyllats för sin insats. Folk säger sig överraskas av att tramsbyxan Sandler, känd för att göra vansinnigt dåliga filmer, faktiskt kan agera. Men det har han faktiskt visat tidigare - han har gjort en del bra insatser i mindre bra filmer. Dock brukar han i de flesta fall vara sympatisk i sina filmer, det är han inte i UNCUT GEMS. Ingen annan heller, för den delen. Hans fru är en ragata, hans barn är störiga.

Gamle, fine Judd Hirsch från TV-serien TAXI har en liten roll. Tilda Swintons röst hörs ur en telefonlur.

Slutet på den här filmen är lite bra, men vägen dit är rätt plågsam. Jag vill nog föreslå att du väljer något annat att titta på än den här. Om du nu inte är förtjust i skrikande och svordomar.

(Netflixpremiär 31/1)

Bio/Netflix: The Irishman

Foton copyright (c) Netflix

Martin Scorseses THE IRISHMAN hade premiär på Netflix i onsdags, men den visas även på bio här och var i landet. I Göteborg körs den på Capitol, men oregelbundet, så de som vill se filmen på stor duk får noga kolla upp när den visas. Att denna Netflixproduktion fått begränsad biodistribution, även i USA, beror väl mest på att man vill kunna tävla om Oscars och andra filmpriser.

Sedan streamingpremiären i förrgår har ett flertal omdömen flimrat förbi i till exempel mitt Facebookflöde. De flesta är väldigt positiva, ibland nästan överdrivet lyriska. En hel del har kallat THE IRISHMAN "årets bästa film". Några få har vågat sig på att vara kritiska.

Själv sällar jag mig till de sistnämnda. Förvisso tycker jag att Scorseses film är rätt bra, men jag har en hel del invändningar mot detta tre och en halv timme långa fackföreningsgangsterdrama. Att dessa timmar flyger förbi, vilket många hävdat, håller jag inte med om. Förvisso började jag att titta på filmen mitt i natten, men jag tog en paus efter två timmar, och såg klart filmen nästa dag.  Jag hade inga problem med att slita mig.

Kort före sin död 2003 berättade den då 83-årige gangstern Frank "The Irishman" Sheeran om sin inblandning i fackföreningspampen Jimmy Hoffas försvinnande 1975. Frank var nära vän till Hoffa. THE IRISHMAN utspelar sig främst under 1960- och 1970-talen, och vi får följa Franks väg från simpel hantlangare och hitman till en viktig person i de avancerade politiska - och kriminella - intrigerna kring Jimmy Hoffa. Frank Sheeran erkände alltså att han, på uppdrag av maffian, mördade sin vän Hoffa - men jag läser i olika artiklar på nätet att en del experter ifrågasätter detta.

Vad fick jag lära mig av THE IRISHMAN? Jo, att Tony Montana inte alls dog på slutet i SCARFACE. Nej, han blev fackföreningspamp på 60-talet. Al Pacino, denna nyansernas mästare, spelar Jimmy Hoffa - och han påminner kraftigt om en åldrad Tony Montana. Han gestikulerar, han får utbrott, han stirrar, och han klarar knappt av att säga en mening utan att klämma in "cocksucking motherfuckers". Jag har ingen aning om hur Hoffa var som person, för mig har han mest varit känd för att han försvann, men Pacino är onekligen rätt rolig i rollen.

Robert De Niro gör Frank Sheeran på ett sätt som för tankarna till hans Al Capone i DE OMUTBARA. Han är en osympatisk och våldsbenägen person, vars karriär inom maffian skildras lite väl fort, trots filmens rejält tilltagna speltid. Joe Pesci är mafioson som tar Frank under sina vingar. Det är kul att se Pesci igen, det var längesedan, och det är väl han som är bäst i filmen. Även Harvey Keitel har en liten roll, han figurerar bara i två scener, tror jag att det var, och eftersom han är försedd med en liten mustasch förväntade jag mig att han skulle säga "I'm Winston Wolfe. I solve problems." 

THE IRISHMAN är minutiöst välgjord och handlingen är intressant - men det är inte utan att jag tycker att filmen känns lite trött. Scorsese och hans skådespelare känns trötta. Det känns även som om jag redan sett den här filmen - för trettio år sedan. Upplägg, gestalter, handling och still påminner om många andra liknande gangsterfilmer, däribland Scorseses egna filmer. Visst, det hör genren till, men déjà-vu-känslan är stor. De hårda grabbarna under främst filmens första hälft är så härligt klyschiga att de tenderar parodi - de har färgstarka smeknamn, ärrade anletsdrag, pratar bred New York-dialekt, eventuellt med italiensk brytning, och deras repliker är fulla av svordomar. Sin vana trogen låter Scorsese ibland blodet spruta vid oväntade tillfällen, som när en kille slaktar en höna i början.

Filmen berättas i tillbakablickar, och det är detta som skapar filmens största irritationsmoment. Med hjälp av ILM har man nämligen föryngrat De Niro, Pesci och de andra digitalt under främst de scener som utspelar sig i början av 60-talet. Det ser ibland inte klokt ut. Jag satt och retade mig på att De Niro ibland såg rejält botoxad ut, och ibland som en figur ur ett TV-spel. Jag hörde mig själv säga "Vad fan är det här?".

Att dessa gamla rävar till skådisar ska föreställa unga, eller åtminstone yngre, i början av filmen innebär även att det blir ofrivilligt komiskt när de kallar Frank "kid". De Niro och Pesci är 76, Pacino 79, och Keitel är 80. Frank Sheeran var 43 när Kennedy mördades, men oavsett hur mycket man låtit datorerna pilla med hans ansikte, ger De Niro intryck av att vara 65+ redan i början av karriären. Det blir bara konstigt. 

... Så: nej, jag tycker inte att THE IRISHMAN är det mästerverk många andra hävdar att det är. Martin Scorsese har gjort flera filmer som är mycket bättre. Han har även gjort en hel del filmer som är betydligt sämre. Jag tycker gott att ska se filmen om du har Netflix, eller om du bor nära en biograf som visar filmen, men det är allt något som saknas i den. Det kommer att dröja väldigt länge innan jag ser om THE IRISHMAN, om jag alls kommer att se om den.

  







(Netflixpremiär 27/11)

Bio: The Wolf of Wall Street

Foton copyright (c) UIP Sweden

Låt oss titta lite på Martin Scorseses filmer. Jo, jag har ju en tendens att göra det varje gång det kommer en ny film av honom. Jag tenderar att sätta höga betyg på hans filmer, men ofta är det med reservationer. Till exempel gav jag HUGO CABRET en fyra, men betyget gäller enbart 3D-versionen på bio - utan 3D förtas en stor del av upplevelsen. Jag satte även en fyra på SHUTTER ISLAND, trots att jag egentligen inte köper premisserna för berättelsen. Men när jag tänker på Scorseses bästa filmer, är det förstås de största klassikerna som först ploppar upp i skallen, som TAXI DRIVER, TJUREN FRÅN BRONX och MAFFIABRÖDER; och sällan något gjort efter den sistnämnda. Det har blivit en del slätstrukna filmer de senaste två decennierna, som CASINO, och åtminstone en rejält usel film: GANGS OF NEW YORK.

Martin Scorseses senaste epos heter THE WOLF OF WALL STREET och bygger på börsmäklaren Jordan Belforts självbiografi med samma namn. Filmen har blivit omdiskuterad i USA; Scorsese har anklagats för historieförfalskning och för att glorifiera drogmissbruk och prostitution. Själv tycker jag att detta är Martin Scorseses bästa film på tio år - eller kanske till och med tjugo år. Okej MAFFIABRÖDER kom 1990, så det blir ännu fler år.

Leonardo DiCaprio har nu gjort en handfull filmer tillsammans med Scorsese. Jag har tidigare haft svårt för DiCaprio, jag har irriterat mig på hans gossaktiga utseende och framtoning. Men nu har han vuxit till sig och gjort fantastiska roller i till exempel DJANGO UNCHAINED och nu i THE WOLF OF WALL STREET. Leonardo DiCaprio står verkligen för ett power house performance som Jordan Belfort. Han är fullkomligt fantastisk. Han är dock 40 år gammal och när filmen börjar och det är slutet av 1980-talet säger han något om att han är 22, vilket kanske inte är så övertygande - men grabben kan fortfarande passera som 30-åring.

THE WOLF OF WALL STREET inleds på ett sätt jag egentligen avskyr. Alldeles för snabba klipp, alldeles för mycket information, Jordan Belfort agerar berättarröst, pratar om sin fantastiska karriär, och dyker även upp i bild - och pratar in i kameran; med oss i publiken. Detta upphör dock efter ett par minuter, då vi kastas tillbaka i tiden och Belfort anländer till New York. Han är ung och hungrig, och börjar jobba för den garvade börshajen Mark Hanna (Matthew McConaughey i obehaglig frisyr). Hanna lär Belfort allt han behöver kunna om Wall Street: han ska dricka sprit, snorta mycket kokain, onanera åtminstone två gånger om dagen, och främst tänka på sig själv.

Det dröjer dock inte länge innan börsen kraschar och Belfort blir arbetslös. För att försörja sig och sin fru, som är hårfrisörska (och ser ut som en sådan), börjar han jobba åt ett sketet litet företag som säljer Penny Stocks, vilket i filmen översätts som "frimärksaktier". De annonserar i herrtidningar och säljer värdelösa skräpaktier till folk som inte vet bättre men drömmer om att bli rika. Belfort blir snabbt företagets främste säljare, han tar över hela företaget, anställer sina fiffelexperter och framgången är ett faktum. Belfort blir multimiljonär - och lever ett bisarrt liv späckat med mängder av droger, fester, horor, lyxprylar, och han gifter om sig med den tjusiga Naomi (Margot Robbie). Efter ett tag får han dock FBI:s ögon på sig.

Detta drama är så nära komedi Martin Scorsese kommit. Ja, jag vill nog i första hand klassificera detta som komedi. Bitvis är det här fantastiskt roligt. Om det handlar om historieförfalskning har jag ingen som helst aning om, men eftersom allting här är så extremt överdrivet har jag svårt att tänka mig att det finns folk som uppfattar det här som ren fakta. Filmen får mig faktiskt att tänka på SCARFACE - det här är som SCARFACE, fast utan våld. En drogindränkt skröna om en mans uppgång och fall.

Versionen som visas här i Sverige är tack och lov oklippt. I USA belades filmen med åldersgränsen NC-17, det vill säga att inga under 17 kan se den. Detta gillade inte Universal, så de censurerade filmen genom att klippa i några sexscener för att få åldersgränsen R; de under 17 kommer in i vuxens sällskap. Scorsese har kallats gubbsjuk på grund av den myckna nakenheten och alla sexscener i den här filmen. Jo, det är verkligen pussy galore här - men nog vore det märkligare om en film om en galen drog- och sexmissbrukare inte innehöll mängder med nakna brudar. Och jag kan väl inte påstå att jag klagar. Jag saknar dock omotiverade duschscener.

Killarna i Belforts gäng är verkligen sköna. PJ Byrne har en fantastisk frisyr som ofta diskuteras, det framgår inte om det är en tupé eller ej, Jonah Hill ser obehaglig ut med kritvita tänder, och vi hittar även Joanna Lumley och Jean Dujardin i rollistan. Bäst är dock Rob Reiner som Belforts farsa; en burdus man som alltid skäller och har sig, utom när han pratar i telefon - då lägger han sig till med brittisk dialekt. Den skarpsynde kan under ett par sekunder se Joe Zaso, en kille som var med i flera av Kevin Lindenmuths små filmer på 90-talet.

Språket är genomgående grovt och det pratas om rekord i flest antal "fuck" i dialogen. Jo, de här människorna får Tony Montana att framstå som en amatör på området. Montana och Belfort ligger dock på samma nivå vad gäller droger. Vi pratar högar av kokain och annat här. I en fantastisk scen tar Belfort en svåråtkomlig drog som gör att han når det han kallar "CP-stadiet". Scenen varar hur länge som helst och DiCaprio ger allt när han krälar omkring, dreglar och har sig, hela tiden ackompanjerad av musiken från en Karl-Alfred-film på TV.

THE WOLF OF WALL STREET är genomgående fantastiskt underhållande. Men jag har en invändning - en ganska fet invändning. Detta är Scorseses hittills längsta film och den klockar in på exakt tre timmar! Den är alltså åt helvete för lång! Samtidigt som här inte finns några överflödiga scener, känner jag att filmen är åtminstone 30 minuter för lång. Detta gör att jag har tvekat över mitt betyg. Men! Även om filmen varar en evighet är den bättre än de Scorsesefilmer jag tilldelat fyror i betyg. Det här är virtuost filmskapande, det här är stor filmkonst av det slag jag älskar. Således kan det i slutändan nog inte bli något annat betyg än detta:

(Biopremiär 10/1)

Bio: Farväl till maffian

Foton copyright (c) Scanbox

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Rättare sagt, det blir fransk-amerikanskt.

En gång i tiden, för sådär tjugo år sedan, ansågs Luc Besson vara en rätt cool regissör, med filmer som NIKITA och LÉON. Sedan dess har killen mest gjort mög, varav en del varit totalt osebart - som filmerna om Arthur och Minimojerna. ADÈLE AND THE SECRET OF THE MUMMY var väl okej, även oim den inte alls känns som Tardis serie. Men det är ju dock sällan Besson regisserar nuförtiden. Oftast nöjer han sig med att skriva manus och producera - och hans bolag Europa Corp sprutar ur sig glassiga och lättglömda actionfilmer, varav bara ett par stycken sticker ut - till dessa hör TRANSPORTER-filmerna och den första TAKEN.

FARVÄL TILL MAFFIAN, som Besson har tagit sig tid att regissera, bygger på en fransk roman. Originaltiteln är MALAVITA, vilket det står i förtexterna, men i USA gick den upp som THE FAMILY. Exekutiv producent är Martin Scorsese, av alla människor - jag har ingen aning om varför han ville sätta sitt namn på det här. För det här är inte bra. Tvärtom, det här är riktigt, riktigt dålig - FARVÄL TILL MAFFIAN måste vara en av årets sämsta filmer.

Familjen Blake är en till ytan alldeles vanlig amerikansk familj - bortsett från att de bor i Frankrike. Men Blakes är allt annat än vanliga. Farsan Fred Blake (Robert De Niro) heter egentligen Giovanni Manzoni och är en före detta mafioso, som nu står under FBI:s vitnessbeskydd. Han har dock svårt att hålla sig i skinnet, så FBI - under ledning av en agent spelad av Tommy Lee Jones - tvingas flytta runt Fred, hans hustru Maggie (Michelle Pfeiffer), och de två barnen Belle (Dianna Agron) och Warren (John D'Leo). När filmen börjar anländer de till Normandie, när Fred ska skriva en bok om D-dagen och barnen börja i ny skola.

Det går inte så bra. Redan första dagen smäller Maggie av på några oförskämda fransmän i ett snabbköp, så hon spränger butiken i luften. Två franska, finniga tonårskillar stöter på Belle, så hon misshandlar dem med ett tennisracket, och Warren åker på rejält med stryk i skolan. För att göra tillvaron ännu värre är ett gäng brutala gangsters på jakt efter Fred.

Det verkar som om FARVÄL TILL MAFFIAN är tänkt att vara en festlig komedi. Som sådan funkar den inte alls. Jag vet inte, jag har kanske gått och blivit gammal och moraliskt, men blodiga nerskjutningar och blodsöliga slagsmål i kombination med uppsluppen komedi är snarare osmakligt än roligt. Jag skrattade inte en enda gång. Kanske hade Tarantino kommit undan med här, men det är tveksamt. Emellanåt tror sig filmskaparna vara hur smarta som helst när de refererar till gangsterfilmer och vid ett tillfälle tittar Fred och några andra på Scorseses MAFFIABRÖDER (Tommy Lee Jones gissar att Fred brukar runka till den filmen) - och jag kommer på mig med att hellre vilja se den filmen (som ju är utmärkt).

Alla fransmän verkar prata engelska, Maggie betalar med francs, vilket får mig att undra över när filmen utspelas, vi får en del flashbacks, och De Niro, Pfeiffer och Jones ser fullkomligt ointresserade ut. De tackade säkert ja till rollerna enbart för att få en välbetald semester i Frankrike. Filmens running gag är att rollfigurerna stannar upp och utbrister "Fuck!", vilket Besson verkar tycka är skitroligt. Det är det inte. Vad som däremot är roligt, eller åtminstone konstigt, är att det i den svenska texten står "Fuck!" när de säger just detta. Det känns alltid som om det är något som saknas när Besson gör film. Jag har dock svårt att sätta fingret på vad det är. Filmerna ser ut som stora Hollywoodproduktioner men når inte hela vägen - som om en viktig krydda saknas i favoriträtten.

Till ovannämnda invändningar hör även det faktum att filmen är trist och ibland nästan sövande. Det här är bara dåligt och ointressant. Synd på så bra skådisar.

Fuck!

(Biopremiär 22/11)

Bio: One Direction: This Is Us 3D

Foton copyright (c) UIP Sweden
I vintras hade jag aldrig hört talas om One Direction. En god vän och kollega - som dessutom är yngre än jag - frågade på Facebook om någon kände till det här brittiska pojkbandet som tydligen är ohemult populärt. Det hade i alla fall inte jag. Och innan jag såg den här filmen hade jag faktiskt aldrig hört gossarna. För så är det ju idag: numera är det fullt möjligt att missa hitlåtar och populära artister. När jag växte upp var kanalerna i media så pass begränsade att det inte gick att undvika hitlåtar. Till och med på 1990-talet gick det att hänga med hyfsat och MTV visade fortfarande musik. Men numera finns det ohyggliga mängder artister jag bara känner igen från tidningsrubriker - jag har aldrig hört dem.
... Och detta har nog bara delvis att göra med att jag blivit gammal. För idag är det enkelt att att välja precis den underhållning man vill ha.
ONE DIRECTION: THIS IS US 3D hade premiär under Malmö Filmdagar och pressvisades inte. Jag fick gå på en ordinarie visning. Jag hörde att de två första föreställningarna på enorma Royal i Malmö var helt utsålda - men tydligen betades bandets hela fanskara av på dessa visningar. När jag såg filmen ett par dagar senare bestod publiken av mig och sex (6) tonårstjejer. Töserna suckade drömskt och fnissade nervöst. Jag gäspade.
Morgan Spurlock har regisserat den här filmen. Det låter ju lite konstigt. Tydligen hade han själv hört av sig och velat göra filmen, men frågan är varför. Spurlock har gjort riktigt, riktigt bra filmer, som THE GREATEST MOVIE EVER SOLD; hade han månne några baktankar med det här projektet? Planerade han att granska företeelsen pojkband?
Uppenbarligen inte. THIS IS US är nämligen inte mycket till dokumentär. Det här är bara levande idolbilder; en film för fansen - vilka uteslutande består av unga töser. Och Martin Scorsese och Chris Rock, vilka båda dyker upp under varsin minut. Filmen går i samma spår som JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER, vilket inte är en komplimang, och tankarna går även till den inte alltför lyckade THIS IS IT.
Jag visste förstås ingenting om One Direction. Jag fick inte veta alltför mycket när jag såg filmen. En av gossarna heter Niall Horan, vilket ät förstås är kul, och en annan heter Harry Styles. Horan och Harry och deras vänner - fniss! De brakar engelska med lite bonnig accent och två av dem verkar ha lite talfel.
Jag får veta att de fem medlemmarna tävlade var för sig i X Factor på TV, de vann inte, men Simon Cowell (som även producerat den här långfilmen) satte genast ihop dem till ett band och de fick visst miljoner fans på bara ett par dagar. Eller veckor.

I filmen får vi i glassiga bilder se hur de fem pojkarna flyger Jorden runt och uppträder inför skrikande och gråtande fans. Mycket mer än så får vi inte se. Bandet upptar 90% av filmen, få andra uttalar sig och intervjuerna med dessa är korta och intetsägande. Alla ställer upp i hyllningskören. Pojkarnas föräldrar medverkar; deras morsor är typiska bleka engelska tanter - med ett undantag, en av dem ser ut som en filmstjärna. De bor i typiska trista kåkar i HEM TILL GÅRDEN-miljö. Plötsligt köper en av bandmedlemmarna en lyxigare kåk i present till sim morsa. Sicken en!
Musiken de framför är osedvanligt slätstruken - den är verkligen enkelriktad. Inga låtskrivare intervjuas. Vi får inte heller några intervjuer med medlemmarna i bandet som kompar de fem skuttande gossarna. Av allt att döma är One Direction bara fem nickedockor det går att tjäna pengar på i väntan på nästa fenomen som småflickorna tycker är söta.
Horan och hans vänner tycker om att spexa och toka sig, fattas bara, och här och var har Spurlock klippt in sketchartade scener där det blir knasigt värre. Ibland klär gossarna ut sig och tokar till det på stan. Då plötsligt börjar det hela att närma sig de gamla Beatlesfilmerna. Och jag undrar varför de inte gjorde en film i den stilen istället - en crazykomedi om fem lustigkurrar som ibland spelar och sjunger.
Filmiskt sett är THIS IS US kompetent och slickat. Men jag tillhör förstås inte målgruppen. Jag är trettio år för gammal - och man. Jag blev uttråkad ganska omgående. Tråkigast är det när de uppträder. Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta det här, men jag är snäll.
Tyvärr är detta inte en ny KISS MEETS THE PHANTOM OM THE PARK - den kanske bästa rockfilmen.

(Biopremiär 28/8)

-->

Bio: Hugo Cabret

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Martin Scorseses flerfaldigt Oscarbelönade HUGO - som i Sverige fått den längre (och onödiga) titeln HUGO CABRET - fick äran att öppna BUFF i Malmö i tisdags. Dock var det utsålt och jag, som hade presskort, ville inte vänta till sist och se om där möjligtvis fanns någon ledig plats kvar. Det blev till att gå på onsdagens pressvisning, vilket tydligen var ett bra val - jag hörde att BUFF-visningen varit rätt stökig, med ditkommenderade barn som inte ville se filmen och istället ägnade sig åt popcornkrig.

Diskussionen efter pressvisningen handlade till stor del om huruvida HUGO är bättre eller sämre än THE ARTIST, en film som knep ännu fler Oscarstatyetter. Båda filmerna är kärleksförklaringar till filmkonsten, båda handlar om stumfilm. Några av mina kollegor föredrar HUGO. Jag själv måste tillstå att jag tycker bättre om THE ARTIST.

Baserad på en barnbok av Brian Selznick, utspelar sig HUGO i Paris på 1920-talet. Tolvårige Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en liten kille som bor ensam på järnvägsstationen Gare Montparnasse, där han i hemlighet jobbar med att krypa runt i gångar i stationens väggar för att skruva upp alla klockor. Detta är inget jobb han tjänar pengar på, så han tvingas även stjäla mat - något som gör att han ständigt har stationens polis (Sacha Baron Cohen) efter sig.

Men Hugo brukar även smyga bort till en liten butik på stationen, en butik som säljer mekaniska leksaker och som drivs av en butter äldre man (Ben Kingsley). Där knycker Hugo delar ur de mekaniska prylarna. Dessa använder han för att försöka laga en mekaniskt docka, det enda han har kvar efter sin far (Jude Law), som några år tidigare omkom i en eldsvåda. Men för att starta denna docka krävs en hjärtformad nyckel - och en sådan har butiksinnehavarens guddotter Isabelle (Chloë Crace Moretz) i ett snöre runt halsen. Hugo och Isabelle lyckas starta dockan, vilket leder till att den buttre butiksinnehavaren avslöjas som den legendariske filmpionjären Georges Méliès (1861-1938), som av en i filmen medverkande filmhistoriker antagits vara död.

Nu följer en lång kärleksförklaring till Méliès' liv och verk, klipp ur hans filmer visas, vi får återblickar på inspelningarna av de klassiska filmerna (främst LE VOYAGE DANS LA LUNE från 1902), allt varvat med små incidenter på järnvägsstationen och den klantige polisens jakt på föräldralösa barn.

Ska man bara se en 3D-film, ska man se HUGO. Detta är den bästa 3D-film som gjorts, den slår konkurrensen med hästlängder. Scorsese har verkligen utnyttjat tekniken till fullo, varje scen är tänkt för 3D, ser man filmen i vanlig platt version, ser man bara halva filmen. Effekterna och scenlösningarna är verkligen fantastiska, bäst är nog när en förgrymmad Sacha Baron Cohens ansikte växer ut i biosalongen.

Vidare är filmfotot och den stil filmen gjorts i utmärkta; filmen badar i ett nästan gyllengult skimmer, Paris ser ut som en sagovärld, och kameraåkningarna (många av dessa dock fejkade med CGI) genom gator och järnvägsstation är kreativa och svindlande.

Men. Och detta är ett stort men. Även om jag gillar HUGO och anser den vara en mycket bra film, tycker jag att det blir lite för mycket av det goda. Filmen blir nästan lite självgod; den är lite för uppfylld av sin egen förträfflighet. Den har en tendens att bli aningen svulstig och vissa partier känns som hämtade ur valfri Oscarsgala; från de där hyllningarna till branschens veteraner som belönas för lång och trogen tjänst inför stående ovationer. När jag såg THE ARTIST satt jag med ett fånigt leende klistrat över ansiktet från början till slut. HUGO är lite för lång (över två timmar) och mot slutet känns den lite seg, jag tyckte nästan att den var lite tråkig ett tag.

HUGO kallas barn- och ungdomsfilm, men jag vet inte om jag håller med om detta. Filmen må ha barn i huvudrollerna, men ska jag vara ärlig har jag svårt att tänka mig att majoriteten barn kommer att uppskatta filmen. HUGO är snarare en film för vuxna cineaster. Fast det är ju klart, ska jag utgå från mig själv, älskade jag sådant här som barn, och det måste förstås finnas barn idag som har samma intressen och passioner jag hade på 70-talet.

Det ser inte mycket ut här, men denna scen innehåller enastående 3D-effekter.

Med dessa invändningar överstökade avslutar jag med att ösa beröm över de medverkande. De två barnen funkar bra och blir inte alltför amerikanskt äckliga, Ben Kingsley är i vanlig ordning utmärkt. I småroller syns Richard Griffiths, som i små charmiga scener försöker uppvakta Frances de la Tour, och Emilie Mortimer är en blomsterförsäljerska som Baron Cohens polis är hemligt förälskad i. Och bland skådespelarna är Sacha Baron Cohen den stora behållningen. Han är strålande som denna lätt Clouseauinspirerade polis; han bjuder på en hel del fysisk komik (med drag av Dr Strangelove), men är ändå på ett skickligt sätt återhållsam. Hans stora hund är också kul.

Notera historiska personligheter som Django Reinhardt, James Joyce och Salvador Dali skymta förbi. Jag tyckte mig känna igen Martin Scorsese själv som fotograf i en scen, och jodå, jag hade rätt.
HUGO CABRET är så långt från MAFFIABRÖDER man kan komma, men bör ändå tilltala Scorseses fans. Och självklart ska du se den här filmen.

Slutligen måste jag påpeka att Méliès har fått ge namn åt det pris till bästa europeiska film som den europeiska federationen för fantastisk film-festivaler (till exempel FFF i Lund) delar ut.

(Biopremiär 16/3)

Bio: Shutter Island

Foton copyright © Paramount Pictures Sverige

Den har skjutits upp, den har skjutits upp, men nu får slutligen Martin Scorseses SHUTTER ISLAND premiär. Mottagandet i Berlin var väldigt positivt, så förväntningarna var hyfsat stora. Å andra sidan vet man aldrig riktigt var man har Scorsese. Jag brukar hävda att jag tillhör hans fans, men ibland gör han filmer som tramset GANGS OF NEW YORK (slagsmålsversionen av MOULIN ROUGE) och jag undrar vad han sysslar med. 

I SHUTTER ISLAND, som bygger på en roman av Dennis Lehane, är Leonardo DiCaprio U.S. Marshal Teddy Daniels som 1954 tillsammans med en kollega spelad av Mark Ruffalo anländer till titelns ö, där det finns ett välbevakat mentalsjukhus för "the criminally insane". Daniels introduceras när han drabbats av sjösjuka och spyr inne på båtens toalett.

Anledningen till att de två federala poliserna anländer till sjukhusön, är att en kvinnlig patient mystiskt försvunnit. På anstalten är vakterna de högsta hönsen, så poliserna måste lämna ifrån sig sina vapen, innan de mottages av Ben Kingsley som dr Cawley med härligt sinister look. På sjukhuset huserar även en viss dr Naehring, spelad av allas vår Max von Sydow.

Daniels tyngs av egna problem och sorger; hans fru har omkommit i en eldsvåda, och snart börjar han gissa att lurats ut till ön av andra skäl än kvinnans försvinnande. Intrigen tätnar, twisterna blir fler och fler, historien blir alltmer märklig och komplicerad; ingenting är vad det ser ut som, innan bitarna till slut faller på plats.
 
Martin Scorsese har sagt att han ville göra en film i samma stil som de film noir-thril-
lers och B-rullar han växte upp med på 1950-talet. Nu har förstås SHUTTER ISLAND en budget man hade kunnit göra åtminstone 20 50-tals-B-filmer på, och förtexternas typsnitt ser snarare ut som 2010, men i övrigt håller Scorseses film en fin ton. I synnerhet i öppningsscenerna är spelet aningen stiffare - medvetet, förstås - än övrig film idag, och kombinerat med den minst sagt dramatiska musiken ligger noirstämningen tät. 
Klassiska femme fatales lyser med sin frånvaro, men här finns många inslag vi alla älskar: den mystiska ön, det gamla hotfulla sjukhuset och den spöklika fyren. Handlingen har dock en tendens att skruvas lite väl mycket ibland och jag skulle tro att filmen vinner på att ses en andra gång.

Jag har nämnt det förr, men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Leonardo DiCaprio. Killen har ju blivit vuxen med marginal och han må vara en utmärkt skådis - men jag ser honom ändå fortfarande som en påg. Mark Ruffalo gör inte mycket väsen av sig. Däremot är förstås Ben Kingsley utmärkt, för att inte tala om von Sydow. Han fyller 81 i april, men ser pigg och vital ut, och han är även på gång i Ridley Scotts ROBIN HOOD (tyvärr inte i titelrollen). Även Michelle Williams, Patricia Clarkson och Ted Levine medverkar.

Några påpekade att filmens trailer ger sken av att SHUTTER ISLAND är en helt annan typ av film än det långsamma, mörka och skruvade drama det är, och att publiken därmed kommer att bli både konfunderad och besviken. Men det tycker jag inte att den ska bli - publiken, alltså. Dessutom bör förstås alla ungdomar se filmen så de förstår hur män ska klä sig. De skrikiga slipsarna är inga höjdare, men annars är det mycket trenchcoat och hatt, och jeans med hängröv lyser med sin frånvaro.




 



(Biopremiär 19/2)