Visar inlägg med etikett Martin Freeman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Martin Freeman. Visa alla inlägg

onsdag 14 februari 2018

Bio: Black Panther

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Marvels Black Panther dök upp redan 1966 och var den första svarta superhjälten - i betydelsen afrikan, inte svart dräkt. Jag känner till figuren, jag har sett bilder på honom, jag har till och med en kollega som tecknat Black Panther - men jag har aldrig någonsin läst serien. Således vet jag ingenting om honom. Till exempel har jag ingen aning om vad  han har för superkrafter.
Nu har jag sett filmen om honom - så, vad har han för superkrafter?
Ingen aning!
Han dricker en sörja gjord på något slags mystiska örter som avger ett blålila sken, och då får han "svarta panterns krafter". Vilka svarta panterns krafter är framgår inte. Han är bra på att slå volter, men det måste väl vara mer än det. Kanske blir han även superstark?
Black Panthers dräkt har även den superkrafter. Den är tillverkad av världens hårdaste metall, det mystiska och magiska vibranium. Vibranium förekom redan 1966, tre år innan adamantium introducerades - den hårda metall som Wolverines klor och skelett är gjort av. Black Panthers dräkt kan fälla ut klor och absorbera kraften av snytingar, pistolskott och annat.
Ryan Cooglers (LAST STOP FRUITVALE STATION) film inleds i Oakland 1992. Den tidens Black Panther; T'Chaka, kung av det afrikanska landet Wakanda, dyker upp i en sunkig lägenhet där två unga ligister planerar en kupp. Det visar sig att de två killarna också är från Wakanda. Vad är T'Chaka ute efter?
Hopp till nutid och Wakanda. Wakanda är en högteknologisk storstad, gömd för omvärlden - ungefär som en Blade Runner-stad ingen hittar till. Det är tack vare vibranium, vilket finns i mängder där, som staden och dess befolkning är så avancerade. T'Chakas son; T'Challa (Chadwick Boseman), ska ärva tronen. Under den mystiska tronarvsceremonin på toppen av ett vattenfall, dyker det upp en kille från en annan stam och utmanar T'Challa, de ska slåss om tronen - så då blir det fajting. Ganska illa iscensatt sådan. T'Challa vinner förstås och blir både kung och ny Black Panther.
Black Panther är något slags hemlig agent och får genast ett uppdrag att bita i. Andy Serkis spelar den enarmade Ulysses Klaue, en brutal skurk som påminner om en ond kapten Haddock. Klaue och hans män bryter sig in på brittiska nationalmuseet i London för att stjäla afrikanska prylar tillverkade av det värdefulla vibranium. En av männen i gänget är Erik Killmonger (Michael B Jordan), även han från Wakanda.
Efter ett tag visar det sig att det inte alls är Klaue som är dramats huvudskurk, utan Killmonger - en trist snubbe som är ute efter Wakandas tron. Killmonger är en blek skurk. Han är varken vidrigt ondskefull eller rolig.
Till sin hjälp får Black Panther en CIA-agent spelad av Martin Freeman (som ser rätt ointresserad ut) och några stenhårda, spjutförsedda kvinnor från Wakanda. Det är gott om stenhårda afrikanska kvinnor som kan slåss i den här filmen - men deras karaktärsbeskrivningar är minimala. De har ingen annan personlighet än att de är tuffa. Fast T'Challa har inte heller mycket till personlighet. Den enda som ger liv åt sin rollfigur är Letitia Wright, som gör T'Challas spexiga lillasyster - hon fungerar ungefär som filmens Q, den är hon som tillverkat Black Panthers nya dräkt och en del andra prylar.
BLACK PANTHER utspelar sig till större delen i Afrika och Sydkorea. Lång som ett ösregn är filmen, det tar en evighet innan den kommer igång, och det tar även en evighet för filmen att sluta. Actionscenerna är förhållandevis få och förvånansvärt trista. Det förekommer ytterligare en tvekamp på det där vattenfallet, och det blir inte bättre andra gången - fajten är nästan identisk med den första. En lång biljakt utspelar sig i mörker och det är lite svårt att se vad som sker.
Mellan actionscenerna blir det långrandigt och segt. Det är tjatigt och handlingen verkar inte röra sig framåt. Manuset är allt annat än tajt. Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och eftersom stora delar av filmen utspelar sig i Afrika, tyckte Göransson att det var lämpligt med afrikansk musik som för tankarna till LEJONKUNGEN. Således borde det på filmaffischen stå "VARNING! INNEHÅLLER SÅDAN DÄR JÄVLA LEJONKUNGEN-MUSIK!". Tänk vad mycket coolare det hade blivit om musiken istället lät som något ur en gammal Tarzanfilm.
Stan Lee gör en ovanligt poänglös och märklig cameo, en bit in i eftertexterna följer en första bonusscen - i denna hålls ett högtravande tal som fått en del att tro att det här är en "viktig" film med ett budskap. När sedan eftertexterna rullat klart får vi en andra bonusscen, i vilken en gestalt ur tidigare Marvelfilmer dyker upp.
Bland övriga skådespelare ser vi Angela Bassett och Forest Whitaker, den senare är Wakandas Miraculix.
BLACK PANTHER är inte den sämsta Marvelfilmen, men det är antagligen den tråkigaste. Jag förstår verkligen inte varför så många gett filmen bra kritik. Och jag vet fortfarande inte vad Black Panther har för superkrafter.


 






(Biopremiär 14/2)
-->

onsdag 17 december 2014

Bio: Hobbit: Femhäraslaget

Foton: Warner Bros. Entertainment © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.

Jag beklagar att denna recension publiceras en vecka för sent - jag låtsas att jag inväntade dess senare amerikanska premiär, men sanningen är snarare att jag inte haft möjlighet att se filmskrället förrän nu.

... Och jag ska väl inte påstå att jag varit otålig. Jag har inte bitit på naglarna av spänning. Jag har inte räknat dagar, timmar och minuter. Jag har snarare bävat. Jag har känt att, jaha, då ska jag utsätta mig för det här igen. Den första filmen i trilogin; HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, var en påfrestande seg historia. Jag förvånas när jag upptäcker att jag faktiskt gav HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK en trea i betyg. Jag minns nämligen nästan ingenting av den. Jag kommer ihåg en frän scen där de åker i tunnor i en fors, jag minns att Mikael Persbrandt förvandlades till björn, och att Evangeline Lilly spelade den nya figuren Tauriel, som var tuff och snygg. Men det är allt.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är ett steg tillbaka. Nu är det åter segt och tråkigt, trots att filmen håller vad titeln lovar; det vill säga slag och bataljer. När Peter Jacksons film börjar är jag helt vilse. Jag hade ju alltså glömt vad som hände förra gången; vilka rollfigurerna är och vad det hela går ut på. Vad vad det de skulle göra? Skulle inte Bilbo (Martin Freeman) bara leta upp en skatt vaktad av draken Smaug, eller vad var det mer? Här har vi en massa typer med konstiga namn och en massa dvärgar med likartade namn, de heter Tödde och Mödde eller om det nu var Flöppe, jag kunde inte hålla dem isär - förutom Kili (Aidan Turner), som är tänd på Tauriel.
Det hela börjar med slutet, verkar det som: efter en hård strid dödar Bard (Luke Evans) draken. Vad nu? Det är mer än två timmar kvar - och draken är död! Vad ska det nu handla om?

Inget speciellt, visar det sig. Upplösningen är en gigantisk, oheroisk antiklimax. Hela filmen utspelar sig i mörka, dystra, karga, vintriga bergslandskap, och där drabbar dvärgar, alver och orcher samman gång på gång på gång. Mellan bataljerna pratas det - och det pratas och pratas, och herregud, jag vet inte vad de pratar om! Vad är det jag tittar på? Vad håller de på med? Varför gör de som de gör? Hjältarna börjar så småningom att stryka med och det är meningen att det ska vara sorgligt och dramatiskt, men eftersom personregin är platt och de flesta rollfigurerna är karaktärslösa, kan jag omöjligt bry mig.
I vanlig ordning är specialeffekterna fantastiska, i synnerhet drakens nattliga attack på en stad i början av filmen är mäktig. Okej, ibland går datoranimationerna överstyr; vid ett flertal tillfällen ser de gigantiska monsterorcherna ut att vara plockade ur en tecknad film. Här finns förstås ett gäng bra actionscener; den inledande striden mellan Bard och Smaug, en scen med alven Legolas (Orlando Bloom) fajtandes på en bro, och en inspirerad strid på en frusen sjö mellan en dvärg och en jätteorch. Plötsligt dyker 92-årige Christopher Lee upp och slåss och har sig; jävlar, vad gubben vevar på! Eller, ja, hans stand-in vevar på. Ian McKellen är förresten knappt med som Gandalf.
... Men däremellan är det trist och jag kom på mig med att sitta och tänka på annat. Jag kan heller inte påstå att det här om inget annat är snyggt. Det borde vara hur snyggt som helst, men estetiken förstörs av att filmen visas i 3D och HFR; High Frame Rate - 48 rutor i sekunden, vilket gör bilden knivskarp. Det är inte lika illa som i den första filmen, men alla interiörer ser ut som TV-studior, som något barnprogram, och alla maskerade dvärgar och varelser ser inte ut som något annat än skådisar med gummimasker, det är nästan så att man kan se skarven där lösnäsorna fästs.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är en film enbart för hardcore-fantasyfans. Och nu hoppas jag att Peter Jackson framöver ägnar sig åt vettigare saker. Han kan ju när han vill, se bara på THE FRIGHTENERS och KING KONG.








(Biopremiär 10/12)

onsdag 11 december 2013

Bio: Hobbit: Smaugs ödemark

Photos courtesy of Warner Bros./MGM ©2013 Warner Bros. Entertainment Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved. 

För min egen del var den största behållningen med HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK att se den tillsammans med en entusiastisk publik. Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att se den på nattvisningen, som började 23:59 natten innan egentligt premiärdatum. Den stora biografen Royal var fullsatt och jodå, det fanns ett par stollar iförda gröna kåpor i publiken. I vanliga fall brukar en ung biopublik göra sitt bästa för att förstöra visningarna med babblande och popcornkastande, men här hade förstås drygt 500 nördiga Tolkienfanatiker (plus en Conanfan, det vill säga jag) klämt in sig. Och de här människorna tittade andäktigt. De applåderade förtexterna, de jublade när regissören Peter Jackson själv dök upp; han är den förste vi ser i bild, de skrattade åt sådant som var avsett att vara roligt, håret stod på ända på dem när den avslutande cliffhangern tonade mer till svart, och de diskuterade livligt innehållet på väg ut ur biografen.

Själv led jag inte lika mycket som förra året. HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA var en ganska hemsk film; lååång och trååååkig och händelsefattig. Okej, nu är ju inte jag någon fantasyfan, men ändå - en film kan vara underhållande och spännande även om jag inte tillhör genrens anhängare. Den första Hobbitfilmen var så trist att jag glömt bort vad som hände i den - jag minns bara att folk promenerade i tre timmar på jakt efter en drake.
... Således var jag lite vilse när detta andra kapitel i trilogin började. Bilbo (Martin Freeman), Gandalf (Ian McKellen) och deras dvärgkompisar jagas av Lordi, ser det ut som, men det är orcher. De kortvuxna hjältarna flyr från en gigantisk björn och tar sig till ett hus. Fast i huset bor minsann björnen - den förvandlas och blir hamnskiftaren Beorn. Javisst, det är ju Mikael Persbrandt som är Beorn - men han är så utspökad att han närmast är oigenkännlig.

Sällskapet ska bege sig vidare och jag förstår ärligt talat inte så mycket av deras resonemang; vad det är de diskuterar, men Persbrandt sitter kvar i huset och de övriga traskar iväg och jagas av orcher, men plötsligt tillfångatas de av alver. Jag trodde att alverna var goda, men de gillar visst inte dvärgar. Alven Legolas (Orlando Bloom) från SAGAN OM RINGEN var inte med i boken "Bilbo" som HOBBIT-filmerna bygger på, men här dyker han upp och är vresig. Han verkar nämligen vara lite betuttad i alvbruden Tauriel (Evangeline Lilly), en figur som har skapats för den här filmen. Hon är snygg och tuff och en jävel på att slåss - men har liksom de övriga alverna löjliga öron. Fast hon ser inte lika fjollig ut som Legolas. Dessutom var ju Legolas en travshäst på 80-talet och det är inte så coolt. Tauriel verkar ha blivit lite betuttad i dvärgen Kili (Aidan Turner).
Nå. Dvärgarna flyr från alverna och träffar på bågskytten Bard (Luke Evans), som motvilligt hjälper dem och tar dem till den fallfärdiga Sjöstaden, där han bor med sin familj. Jag har alltid tyckt att Luke Evans är lik Orlando Bloom, så det är ju förvirrande att båda är med här. Fast Evans ser ut som en äldre och manligare Bloom. Bard är den enda mänskliga hjälten i berättelsen.

Det är ingen spoiler om jag avslöjar att de flesta av de inblandade hamnar i ett berg där draken Smaug (Benedict Cumberbatch gör rösten) häckar och gör sitt bästa för att döda alla.

HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK är en betydligt bättre film än EN OVÄNTAD RESA. Nja, jag tycker fortfarande inte att det här är speciellt bra; det är för omständligt och åt helvete för långt och nördanpassat - men till skillnad från första filmen är det här hyfsat underhållande. Ett par scener sticker ut. Här finns en smått fantastisk scen i vilken dvärgarna fångas av jättespindlar, vilket leder till spindelstrider - det ser ut som något slags medeltidsvariant av STARSHIP TROOPERS. Och den långa actionscenen när dvärgarna hoppar i tunnor för att via vattenfall fly från alverna går inte av för hackor. Koreografin är imponerande och 3D:n utnyttjas på ett bra sätt - pilar och avhuggna huvuden kastas ut i publiken.
Tauriel lyfter filmen en aning, men jag tycker nog att den som lyfter filmen ännu mer, är Stephen Fry, som dyker upp som borgmästare (eller vad han nu är) i Sjöstaden - och vid sin sida har han en slajmig typ som heter Alfrid (Ryan Gage). Jag utgår från att denna duo är en blinkning till SVARTE ORMEN, för det ser verkligen så ut! De är skojiga, Fry är skojig. Gandalf har inte så mycket att göra i filmen, men han träffar på en gubbe spelad av en gammal Dr Who; Sylvester McCoy.

Fast när de slutligen möter Smaug tycker jag att det blir ett litet antiklimax. Scenerna i berget håller på alldeles för länge - och actionscenerna som föregick dem var coolare. Här började jag slutligen att gäspa och tänka på annat.

Den här gången har Peter Jackson och hans team fått lite bättre ordning på filmens utseende. Liksom förra gången visas Hobbiten i HFR; High Frame Rate - 48 bilder i sekunden. Förra gången såg det vedervärdigt ut. Man såg varenda pormask i skådespelarnas ansikten och delar av publiken blev sjösjuk och fick huvudvärk. Det ser fortfarande mer ut som HEM TILL GÅRDEN än en biofilm; latexmaskerna ser verkligen ut som latexmasker, men bildkvalitén är inte lika irriterande den här gången, och 3D:n är inte huvudvärksframkallande. Filmfoto och miljöer är pampigare än någonsin.
Jag kan väl inte påstå att jag kommer att sitta som på nålar i spänd väntan på upplösningen, som kommer först julen 2014. Jag kommer inte att vänta alls. Det här är inte tillräckligt spännande och engagerande. Men jag hade väntat mig att SMAUGS ÖDEMARK skulle vara betydligt värre än den är.

... Den här recensionen skrev jag medan jag lyssnade på soundtracket till CONAN THE BARBARIAN 3D. Och medan jag skrev kom jag att tänka på Tomas Alfredsons kommande nyversion på engelska av BRÖDERNA LEJONHJÄRTA. Den innehåller ju också en drake. Det lär bli oundvikligt att jämföra med Smaug. När nu Alfredsons film blir klar.







(Biopremiär 11/12)

torsdag 10 oktober 2013

Bio: The World's End

Foton copyright (c) UIP Sweden

Ibland händer det att jag hamnar på event där det bjuds på alkohol. Ja, mer än ibland, det händer ganska ofta. Det hände senast igår. Och det var ju kul. Och dessutom ganska lämpligt. För efter ett antal öl - lättdruckna öl, så det blev rätt många - var det dags för mig att traska bort till Entré och premiären på THE WORLD'S END, som inte pressvisats i Malmö. En film som handlar om att gå på pubar och dricka öl. Jag blev ännu törstigare. Och allt mer pissnödig.

THE WORLD'S END är den tredje filmen i något slags löst sammanhållen trilogi, som började med SHAUN OF THE DEAD 2004, en fantastisk film, och följdes upp med den betydligt mindre lyckade HOT FUZZ 2007. Jodå, det är Edgar Wright och Simon Pegg som är i farten igen (Regissören Wright gjorde även den fullkomligt osebara SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, men den glömmer vi). Med sig har de återigen Peggs gamle parhäst Nick Frost - och resultatet är fullkomligt fantastiskt!

Jag vet inte hur mycket jag vågar avslöja av handlingen. Jag bör egentligen inte avslöja någonting alls. Det är roligare om filmens bisarra vändning halvvägs in kommer som en total överraskning, om man nu inte redan läst eller hört om den. Men om SHAUN OF THE DEAD var en zombiefilm och HOT FUZZ en variant på actionfilmer, så är den här filmen en blinkning till filmer som INVASION OF THE BODY SNATCHERS.

Simon Pegg spelar odågan Gary King, en slarver som aldrig kommit över att han och hans polare 1990 misslyckades med att ta sig genom hela The Golden Mile - det vill säga, en pubrunda som täcker in samtliga tolv pubar i gamla hemstaden Newton Haven. Gary lyckas övertala hela det gamla gänget att följa med till orten och göra ett nytt försök - och den här gången ska de minsann lyckas dricka öl på samtliga ställen på rundan, som avslutas med puben The World's End. Tiderna har dock förändrats. Grabbarna i gänget är plötsligt gifta, gubbiga, avsvarsfulla medelålders män och inte alltför intresserade av att bete sig som vore de tjugo år. Det är bara Gary som är sig lik - han bär fortfarande sin Sisters of Mercy-T-shirt - han har till och med Sisters' logga tatuerad på bröstet.

Vad som också har förändrats är pubarna. De har byggts om, renoverats, och folket där känner inte igen Gary och pågarna. Dessa pågar blir förstås fullare och fullare, men trots detta märker de efter ett tag att det är något som inte stämmer med Newton Haven och dess befolkning...

Det här är fruktansvärt roligt. Obeskrivligt roligt. Jag satt bredvid ett engelskt par som skrattade oavbrutet. En grej som verkligen lyfter filmen, är att man stoppat in brittiska karaktärsskådespelare i rollerna. Förutom Pegg och Frost görs de övriga i gänget av Paddy Considine, Martin Freeman och Eddie Marsan. Den ljuvliga Rosamund Pike medverkar och Pierce Brosnan är fin som gammal lärare i bockskägg. Vi får även höra Bill Nighys röst. Steve Oram från SIGHTSEERS dyker upp som motorcykelpolis.

Jag kikar på skådisarnas biografier och konstaterar att med undantag för Marsan, är alla yngre än jag. Men vi kan ju låtsas att de är i min ålder. För jag kan relatera till det här - och på sätt och vis kan jag relatera till Gary King. 1990 lyssnade jag också mycket på The Sisters of Mercy. Det finns ett foto på mig från Bokmässan där jag står med svart hår (och dricker Zingo). Och jag gillar att gå på puben och dricka öl - samtidigt som jag konstaterar att många av mina gamla vänner, de jag inte längre umgås med, har blivit medelålders män med familj och hus. Det händer fortfarande att jag lyssnar på Sisters. Bandets låt "This Corrosion" förekommer i filmen på ett ypperligt sätt, och jag gissar att det fanns många Andrew Eldritch-fans i publiken, eftersom många jublade och applåderade under den fräna epilogen.

Varje gång det kommer en komedi som får mig att skratta käken ur led kommer jag på mig själv med att här på TOPPRAFFEL! hävda att det är årets roligaste film. Men THE WORLD'S END är mer än en förbannat rolig film - det här är en förbannat bra film! En höjdare, en av årets absolut bästa filmer.

Om du bor i Malmö och läser detta den tionde oktober, kan du för övrigt se både SHAUN OF THE DEAD och HOT FUZZ på bio i kväll, båda visas på Filmstaden Entré, där de även gick igår.

För övrigt berättar Simon Pegg i en intervju inför THE WORLD'S END att han är helnykterist sedan ett par år tillbaka.




 

(Biopremiär 9/10)

onsdag 12 december 2012

Bio: Hobbit: En oväntad resa

Foton copyright © 2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and New Line Productions, Inc. All Rights Reserved. 

Jag tror inte att jag någonsin har recenserat Peter Jacksons SAGAN OM RINGEN-trilogi, men jag har nämnt den åtskilliga gånger - oftast i ganska negativa ordalag. Jag är allt annat än anhängare av de där filmerna - men jag har trots allt något slags långvarigt förhållande till JRR Tolkien.
Som barn hade jag ett gott öga till fantasy. Rättare sagt, jag hade ett gott öga till Sword & Sorcery, eftersom jag upptäckte Conan Barbaren redan när jag var i sexårsåldern. Svärd och monster och magi, det var grejor det! Min första kontakt med Tolkien var i ett nummer av Fantomen (var annars?); i avdelningen Filmrutan inför premiären på Ralph Bakshis animerade långfilm SAGAN OM RINGEN som kom 1978. Jag tyckte att filmen verkade otroligt spännande - och den där filmaffischen med Gandalf hållande ett fläskigt svärd var minst sagt lockande. Så jag och ett par kompisar såg filmen på bio.
Bakshis version från 1978

Bakshis SAGAN OM RINGEN gjorde djupt intryck på mig. Viss, filmen slutade ju lite konstigt; mitt i, och den utlovade Del Två kom aldrig, men jag gillade den mörka stämningen och miljöerna. Som vuxen har jag sett om filmen och konstaterat att den till stora delar är lite ... kackig. Åt helvete för mycket ful rotoscope.

... Men då, 1978 eller '79, fascinerades jag. Jag lånade Tolkiens böcker på biblioteket, men jag tror aldrig att jag läste dem. De var ju så tjocka! Men något år senare gjorde jag ett försök. Jag hade nämligen köpt hela trilogin om Härskarringen från någon bokklubb. Alla böckerna i en kartonnerad utgåva med flortunna bibelblad. Jag köpte även "Bilbo" i pocketutgåva.

Jag började att läsa ...

... Och gav upp.

Vaffan var det här? Sida upp och sida ner med jönserier? Först dussintals sidor om att röka pipa. Sedan mest en massa fjönt där folk med konstiga namn berättar gåtor och skanderar verser. Det hände ingenting - och det var tråkigt berättat. (Här kan jag skjuta in att det ju nu kommit en nyöversättning av min gode vän Erik Andersson - men jag är inte lockad att göra ett nytt försök att läsa)

Numera har jag sedan länge konstaterat att "klassisk" fantasy inte är min kopp te. Jag gillar Sword & Sorcery, eftersom genren ligger nära Vilda Västern; folk har svärd istället för revolvrar, och historierna levererar; det kan vara fett ös och ren exploitation. Sådan där annan fantasy är bara tråkig, omständlig - och lockar till sig märkliga typer jag ibland är lite rädd för. Folk som klär ut sig, folk som spelar rollspel, folk som kommer att dö nyfikna, som det heter.

Den där boken jag köpte.
Självklart såg jag samtliga delar i Peter Jacksons filmtrilogi på bio. De var ju snygga och pampiga att titta på - men ack så tråkiga. Och suspekta. Män gör saker tillsammans. Kvinnor är mystiska väsen. Rollfigurer med varsin personlighet (och inga andra personligheter) går och går och går. Folk har konstiga namn, platserna har konstiga namn, vem är vem, vad är vad, ska det aldrig hända någonting? Den tredje filmen slutar ju aldrig, först ligger Frodo på en sten och kvider i halva filmen, och sedan följer slut på slut på slut.

Tolkien- och fantasyfansen dyrkar Jacksons filmer. Såklart att det skulle komma fler. Visst, det var först meningen att Guillermo del Toro skulle regissera "Bilbo", det vill säga THE HOBBIT - det vill säga HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, vilket hade kunnat bli lite intressant - men i slutändan hade mexikanen inte tid och Peter Jackson satte sig åter i registolen. del Toro hängde kvar som producent och medförfattare av manuset.

Tolkiens bok "Bilbo" är förhållandevis tunn. Drygt 300 sidor. Två filmer skulle det bli. Efter att ha filmat i två-tre år kom Jackson fram till att det skulle bli tre filmer. Den här första filmen är två timmar och femtio minuter lång. Således kommer HOBBIT-trilogin att bli drygt nio timmar! Här har man kavlat ut berättelsen så mycket som möjligt. Oj, vad man har pressat med kaveln! Det här har blivit ännu mer flortunt än sidorna i den där boken jag nämner ovan.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA pressvisades inte i Malmö. Således gick jag och såg den på den allra första visningen; klockan 23:59 på Royal natten till den tolfte december. Personalen var utklädd (tydligen till Snusmumriken och Herman Hedning). Och det bästa med hela visningen var att SF bjöd på kaffe och pepparkakor i foajén innan visningen, och att Erik Andersson (som håller på Landskrona BoIS) har en credit nästan sist i eftertexterna. Däremellan var filmen en pärs.

Jag var inte speciellt sugen på att se HOBBIT - men jag var nyfiken. Det var utförandet jag ville ta del av. Tekniken. High End Technology! Herr Jackson har ju inte bara filmat i 3D, utan även med 48 bilder i sekunden istället för normala 24. Skarpare bild. Inga suddiga åkningar. Hur skulle det se ut? Jag anade det värsta.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA inleds med en berättarröst och flashbackbilder som redogör för hör draken Smaug anfaller ett dvärgrike (nej, inga syndiga dvärgars rike), och en dvärgprins och hans folk blir hemlösa och vandrar runt och letar efter ... vad det nu var. Men det lyser blått. Eller så var det inte det de letade efter. Men alla ser ungefär likadana ut och har konstiga namn, vilka alla låter som "Torbjörn".

Sedan hoppar vi till hobbitarnas by och där träffar vi Michael Jackson. Vad nu? Michael Jackson? Aha - det är Elijah "Maniac" Wood som Frodo! Det var ju värst vad han ser skum ut. Han hälsar på Bilbo (Ian Holm), som får för sig att han ska berätta vad som hände sextio år tidigare, och så hoppar vi i tiden och Bilbo spelas av Martin Freeman; dr Watson i utmärkta SHERLOCK på TV.

Ian McKellen är tillbaka som Gandalf, som söker upp Bilbo. Gandalf ser även till att tretton hemlösa skäggdvärgar väller in hos Bilbo, äter upp hans mat, och är allmänt jobbiga och själviska. Det är lite oklart varför. Gandalf tycker tydligen att Bilbo är lämplig att ta med på en långfärd där de ska leta upp ... en skatt eller den där blålysande prylen. Bilbo vill inte följa med. sedan ångrar han sig.

Efter ungefär en timme (!) börjar färden. Bilbo, Gandalf och tretton dvärgar går och går och går - och jag kommer att tänka på Robert Wises STAR TREK - THE MOTION PICTURE. Jasså? Vad har Tolkien med STAR TREK att göra? Jo, den första STAR TREK-långfilmen kändes helt och hållet riktad till TV-seriens största fans. Rollfigurerna dök upp en i taget, och slutligen fick vi se USS Enterprise. Publiken förväntades kippa efter andan och applådera varje händelse. På den fullsatta HOBBIT-premiären på Royal satt publiken andäktigt knäpptyst från början till slut, och de jublade och applåderade när välbekanta figurer gjorde entré. Christopher Lee som Saruman. Cate Blanchett som Galadriel. Hugo Weaving som Elrond. Och mot slutet Andy Serkis som Gollum. Om alla dessa figurer var med i boken "Bilbo" vet jag inte.

... Men när Gollum slutligen dök upp hade jag tappat intresset sedan länge. Nej, jag ljuger inte när jag påstår att det inte händer någonting. Visst, det dyker upp stentroll och bergsjättar, vilka utsätter huvudpersonerna för fara, och de jagas av slemma orcher, allt för att det ska bli lite spännande. Men filmen rör sig inte framåt, det är otroligt segt. Det här känns som en kopia på RINGEN-trilogin - fäst sämre. Oinspirerad. En produkt gjord för att tjäna mer pengar på den fanatiska fansen.

Martin Freeman är mycket bra som Bilbo - men när han ska hamna i komiska situationer, vilket att han för jämnan, har han en tendens att likna mr Bean. Grimaser och spattig gång. Vad jag kan påminna mig är Galadriel den enda kvinnan med ordentlig dialog (om än på alviska) i filmen. I övrig finns här en tjej som spelar flöjt och en hobbittant. För det här är männens värld.
Nå. Till det viktiga. De där 48 bilderna i sekunden. Hur ser det ut?

Kort svar: oftast för jävligt.

Bilden är alldeles för skarp - realismen förtas. Studiobyggen ser inte ut som något annat än studiobyggen. Datoranimeruingar ser bara ut som datoranimeringar. Bilden är kall och själlös. artificiell. Ofta påminner HOBBIT om ett barnprogram. Ibland ser filmen ut som en gammal TV-pjäs modell JAG, CLAUDIUS. De hiskeliga ulvarna som jagar våra hjältar ser ut som något ur ett datorspel; de känns inte riktigt integrerade med miljöerna, som om de inte riktigt rör vid marken. Och hobbitarnas håriga jättefötter liknar mest de fulaste skor man kan tänka sig.

Vad värre är, är effekten 3D i kombination med High Frame Rate för med sig. Jag har inte anlag för åksjuka, jag tror aldrig att jag blivit sjösjuk - men under vissa scener i HOBBIT kände jag lätt illamående och yrsel. Märkligt. Obehagligt. När eftertexterna väl rullade hörde jag åtskilliga i publiken som klagade på att de blivit illamående och yra! Jag kände av det när kameran rörde sig bakåt samtidigt som den panorerade i sidled. Troligen främst under scener med höga berg och djupa dalar. Väldigt skum känsla. Peter Jackson inte bara tråkar ut en, han får en att spy också!

Oj. Det här blev en lång, lång recension. Vilket kanske är passande, eftersom det här är en lång, lång, lååång film. Så - hur ska jag sammanfatta det här? Tja... Visst. Här finns imponerande miljöer och scenerier. Flera bra skådespelare passerar revy. Men nej, det här är plastigt, händelselöst, ospännande och fruktansvärt tråkigt. En film enbart för de mest hängivna Tolkienfanatikerna. Fast det är ju klart, med tanke på hur framgångsrik RINGEN-trilogin var, kommer förstår alla att se den här filmen ändå.

Det finns förresten en animerad TV-version av "Bilbo" från 1977. Jag har inte sett den, men den finns ute på nätet. Den är betydligt kortare än Jacksons film - och säkert bättre!








(Biopremiär 12/12)

söndag 3 april 2011

DVD/TV: Sherlock

SHERLOCK (SF Video)
Jag är ju känd som mannen som aldrig tittar på TV-serier när de sänds. Eller, njä, jag är kanske inte känd för det, men jag brukar påpeka det ganska ofta. Och nej, jag såg inte den här nya BBC-serien om Sherlock Holmes när den visades på TV härom-
månaden, trots att svenska tidningar var fulla av artiklar om- och positiva recensioner av den, och trots att den tydligen fanns (finns?) på SVT Play. Kännare kallade serien en av de bästa Holmes-tolkningarna någonsin.
TV-serien - eller ska jag kalla den "serie TV-filmer"? - släpptes ganska omgående på DVD och när jag nyligen satt hemma hos en vän mitt i natten och drack Irish coffee, plockades den här dubbel-discen fram och vi började titta.
Jag var väldigt förtjust i den nya biofilmen med Robert Downey Jr - men frågan är om inte SHERLOCK är ännu bättre. Åtminstone bitvis.
...Men det hör till saken att vi klantade oss när vi tittade på serien. Vi råkade sätta i disc två först och började med att se det sista avsnittet - helt ovetande, eftersom det liksom de övriga långfilmslånga avsnitten är fristående. Jag hade läst att det första avsnittet anses som det bästa, medan de övriga är svagare. Lustigt nog tyckte både jag och min vän att det tredje avsnittet var bäst. Avsnitt två är väl det svagare av dem, med en väldigt långsökt intrig - men samtidigt bjuder det fallet på en hel del svängiga inslag som känns hämtade från den sensationslitteratur som publicerades runt förra sekelskiftet.
Detta är alltså en moderniserad version av Arthur Conan Doyles figur. Serien utspelar sig i London på 2000-talet, Benedict Cumberbatch gör en väldigt extrem och besatt Sherlock Holmes, som ofta är ett riktigt asshole, om än på ett lite komiskt sätt. Martin Freemans dr Watsom är krigsveteran från Afghanistan, vilket den gode doktorn även var i Doyles historier. Flera av de klassiska figurerna medverkar, som Lestrade och Moriarty, och det är välgjort på det sedvanliga brittiska sättet; bra spelat, ganska tät regi och med ett elegant foto. En del filmiska lösningar är smått genialiska; när någon till exempel får ett SMS ploppar meddelandet upp som en liten textskylt i bilden.
En del tycker kanske att sista avsnittet slutar på ett irriterande sätt, men en ny säsong är på gång.
Jag brukar ju inte betygsätta TV-serier, eftersom kvalitén på avsnitten ofta varierar, men SHERLOCK ligger en bra bit över medel och rekommenderas varmt.