Bio: Memory

Foton copyright (c) SF Studios

Ibland kan det hända att Liam Neeson dyker upp i ett seriöst, allvarligt drama - men för det mesta gör han alltid samma typ av actionthrillers, och han spelar alltid ungefär samma typ. Ibland står han på lagens sida, ibland är han en skurk - men en godhjärtad sådan, som ser till att ställa allt till rätta. Ibland är de här filmerna lite sämre än vanligt, ibland är de lite bättre.

Till min överraskning tycker jag att MEMORY är riktigt bra, den är betydligt bättre än jag förväntat mig. 

Alldeles nyligen hade en film som heter MEMORIA premiär. Den såg jag inte. Men jag har sett en rad andra filmer som har "memory" i titeln, och 2000 kom ju MEMENTO med Guy Pearce - en skådis som även är med i denna nya MEMORY.

Den kompetente Bond-regissören Martin Campbell har regisserat MEMORY, som bygger på en belgisk film - MÖRDARE UTAN MINNE - från 2003, vilken i sin tur bygger på en roman. Denna nya version utspelar sig i Texas och Mexiko, och Neeson spelar Alex Lewis - en hitman som tänker lägga av. Inte enbart för att han börjar bli till åren - han har även drabbats av alzheimer, och det blir värre för varje dag. Precis som Guy Pearces rollfigur i MEMENTO, skriver Alex upp viktiga saker på sin arm för att inte glömma dem.

Den här gången spelar Pearce FBI-agenten Vincent Serra, som introduceras när han försöker sätta dit en obehaglig mexikan som sysslar med trafficking - mannen utnyttjar sin egen, minderåriga dotter som prostituerad. Det bär sig inte bättre än att Vincent har ihjäl mannen. Vincent bryr sig för flickan, och ser till att hon får ett bra boende i Texas.

Motvilligt tvingas Alex åta sig ett sista uppdrag. Han ska mörda en man och en kvinna. Att ta död på mannen är inga problem, men det visar sig att kvinnan egentligen är en flicka - flickan Vincent räddade. Alex utför förstås inte uppdraget - men en kort tid senare hittas flickan skjuten på sitt rum. Uppdragsgivarna satte någon annan på jobbet.

Alex ger sig ut för att tå kål på samtliga som har med hans uppdragsgivare att göra. Det verkar som om en lika mäktig som rik kvinna, spelad av Monica Bellucci, är högsta hönset. Vincent och hans FBI-kollega Linda (Taj Atwal) tar hjälp av en mexikansk polis (Harold Torres) ger sig i sin tur ut efter Alex. En massa skurkar är också ute efter Alex. Kulor skola flyga, blod skola flyta, rättvisa skola skipas - allt medan Alex får allt svårare att minnas var han befinner sig och vad han precis gjort. Ray Stevenson gör en råbarkad polis som ger sken av at vara korrupt.

Liam Neeson är förstås bra i rollen som mördaren med svikande minne. Han är så hård att smöret härsknar. Han vet hur man klipper till folk - Louis Mandylor, som står rätt högt upp i rollistan, förekommer bara i en scen. Hans uppgift är att vara en full kille som åker på stryk inne på en bar.

... Men jag tycker att det här är Guy Pearces film. Han borde få en Oscar för Årets Bästa Look. Han har exemplariskt fett hår, snedbena och mustasch, han ser härligt sliten och svettig ut - och han ser ut att ha klivit ut ur en stenhård snutfilm från 1970-talet. Jag skulle gärna se fler filmer om agent Vincent Serra - han är en bra rollfigur.

MEMORY är lång, men aldrig tråkig. Det är en smutsig actionthriller, den är hyfsat spännande och ibland ganska oförutsägbar, det är våldsam, och den har en hel del smarta inslag, scener och repliker. Filmen påminner en om de hårdföra filmer som gjordes på 70- och 80-talen; en typ av film som sällan görs idag.

Jag brukar oftast sätta en trea i betyg på Liam Neeson-filmer, ibland en tvåa - men den här gången tar och jag slår till stort, och sätter en orakad och svettig fyra!

 

 

 

(Biopremiär 13/5)

Bio: The Foreigner

Foton copyright (c) SF Studios
THE FOREIGNER är en film från 2003 med Steven Seagal. Det här är förstås inte en nyinspelning av den filmen, utan en thriller som bygger på en roman med titeln "The Chinaman".
Faktum är att jag inte brydde mig om att kolla upp 2017 års THE FOREIGNER innan jag slog mig ner för att se den på pressvisningen. Eftersom det här är en film med Jackie Chan och Pierce Brosnan, i regi av Martin Campbell som gjorde Bondfilmerna GOLDENEYE och CASINO ROYALE, förväntade jag mig en actionkomedi, eller en actionfilm med en massa stunts. Det skulle jag inte förväntat mig - THE FOREIGNER är en helt annan typ av film. Det här visade sig vara en mörk och brutal thriller.
Jackie Chan spelar Quan, en stillsam 62-åring som äger en kinakrog i London. När hans enda dotter omkommer i en terroristattack och Quan lämnas helt ensam; han är den siste i släkten, tänker han göra allt för att hitta terroristerna, som kallar sig The Authentic IRA.
Quan börjar med att söka upp politikern Liam Hennessy, som har ett förflutet inom IRA, en aktivitet han suttit i fängelse för. Quan är säker på att Hennessy vet vilka det är som ligger bakom terrordådet. Hennessy verkar inte ha en aning om vad The Authentic IRA är för sammanslutning, men Quan ger sig inte och utsätter Hennessy för terrordåd han med. Quan är nämligen inte vilken restaurangägare som helst - han är en före detta elitsoldat. I scener som påminner om FIRST BLOOD gömmer Quan sig i skogarna runt Hennessys gods på en irländska landsbygden, medan Hennessy skickar ut män för att hitta honom.

Jag tycker att THE FOREIGNER är rätt bra. Filmen är bättre än jag förväntat mig. Balansen är kanske inte riktigt klockren, ibland försvinner Quan ur handlingen under längre stunder, som om rollfiguren glömts bort. Ibland går det lite väl enkelt för Quan att genomföra det han gör. Ibland tappade jag tråden, eftersom intrigen tenderar att bli onödigt snårig mellan varven - jag uppfattade inte vilka vissa rollfigurer var.
Men i övrigt är det här en robust film, det märks att det är ett gammalt proffs som gjort den. Filmen är mörk, dyster, hård och skitig. Jackie Chan överraskar genom att inte le en enda gång - han ser lika olycklig ut genom hela filmen. Pierce Brosnan ser genomgående förbannad ut och svär mycket.

När en rollfigur vid ett tillfälle säger "Bloody Chinaman!" står det "Jävla käppkines!" i den svenska texten. Det fick mig att reagera. Inte för att det är ett nedlåtande, rasistiskt uttryck - det här handlar trots allt om mördare och terrorister. Nej, jag reagerade eftersom "käppkines" väl är ett uttryck som inte använts på åtskilliga decennier. Dessutom kan ordet, enligt Språkrådet, även betyda norrlänning och finne, förutom kines.
För övrigt såg jag häromveckan om CASINO ROYALE. Jag mindes den som jättebra - men nu tyckte jag mest den var tråkig.

  





(Biopremiär 17/10)

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Stöt in den!

STÖT IN DEN! (Studio S Entertainment)

Förra året var David Walliams, känd från LITTLE BRITAIN, tillbaka på BBC med en ny komediserie; WALLIAMS & FRIEND. Ett av programmen innehöll sketchen "Carry on up the sexual harassment tribunal"; en parodi på 1970-talets engelska sexkomedier, och då i synnerhet CARRY ON-serien, Walliams spelar mr Bullcock, som kallas in till sin chef efter klagomål om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Sketchen är bara en enda radda ordvitsar och dubbeltydigheter av det sexuella slaget ("I'm trying to reform Mr. Bullcock and you're making it harder!" - "It's hard enough already! HÖ HÖ HÖ HÖ!").

Av en händelse har gamängerna på Studio S nu släppt filmen STÖT IN DEN! (INTIMATE GAMES, den verkar inte gått på bio i Sverige) från 1976. Att kalla filmen "gladporr" är att ta i - den är ju brittisk, och snarare naughty-naughty än pornografisk; något som får skolpojkar att fnissa, den är lite märkligt pryd och osexig - och väldigt lik sketchen med David Walliams. Filmen är väldigt rolig - men inte på det sätt upphovsmännen tänkt sig. Den är rolig enbart för att den är så oskuldsfull och brittiskt klämkäck. Varje gång någon får till en snuskig ordvits, spelas ett skojigt ljud på ljudspåret, typ "Ploing!", och ofta gör någon en tokig grimas.

Karaktärsskådespelaren George Baker, känd från otaliga filmer och TV-serier, spelar en psykologilärare, som ger sina elever i uppdrag att dela in sig två och två, boys and girls, och diskutera sina sexuella fantasier - riktigt varför minns jag inte. Eftersom det är helg, lämnar studenterna skolan. De besöker varandra, någon hälsar på sina föräldrar, ibland nöjer de sig med att häcka en stund i skjul. De berättar om sina fantasier för varandra, och då blir de så upphetsade att de kastar sig över varandra ("You're hurting me with your knee!" - "That's not my knee ...") - men några sexakter får vi sällan se, de som förekommer är snabbt överstökade och vi får självklart inte se några detaljer.

Eftersom detta är en engelsk B-film från 70-talet, är färgerna bleka, miljöerna och bostäderna fula, och killarna ser fullkomligt hopplösa ut i sina misslyckade frisyrer.

En av tjejerna i filmen spelas av Anna Bergman; Ingmars dotter, som medverkade i en rad filmer av det här slaget. Hon är dragplåstret på DVD-omslaget - men det intressanta namnet här, är Tudor Gates, som skrivit och regisserat.

Tudor Gates - det var minsann ett elegant namn! tänker ni förstås. Gates regisserade bara två filmer, men som manusförfattare presterade han desto mer. Tudor Gates var nämligen inblandad i manusen till DANGER: DIABOLIK, BARBARELLA, Hammerfilmerna THE VAMPIRE LOVERS, LUST FOR A VAMPIRE och TWINS OF EVIL, samt Susan George-thrillern FRIGHT - med flera filmer. Han skrev dessutom avsnitt till en rad TV-serier.

Manuset till STÖT IN DEN! skrev Tudor tillsammans med Martin Cambell - samme Campbell som senare regisserade GOLDENEYE och CASINO ROYALE, de två Zorro-filmerna, och en massa annat.

Suzy Mandel debuterade i filmen, hon blev en av Englands väldigt få sexstjärnor.

Om man är sexfilmsregissör och bor i Malmö, är Tudor ett väldigt passande namn.

Bio: Edge of Darkness

Foton: Macall Polay © GK Films, LLC
Mel Gibsons återkomst framför filmkameran efter sju - åtta år är förstås en något märklig upplevelse efter alla skriverier efter alla dessa år. Hans besynnerliga beteende har överskuggat allt annat och frågan var om det skulle överskugga även denna rollprestation; att man filmen igenom inte skulle se Gibson som snuten Thomas Craven, utan enbart som knäppgöken Gibson.
Tack och lov blev det inte så. Visst - det första jag tänkte när han dök upp i bild, var "Herrejävlar, vad Martin Riggs har blivit gammal!". Mel Gibson är 54, men ser väldigt härjad och sliten ut, det gråsprängda håret har tunnats ut, ansiktet är fårat och han ser ut att kunna skruva på sig hatten. Inte nog med det, hans röst har även fått ett drag av gubbighet med ett lätt läspljud modell David Carradine in KILL BILL. Hmm, jag tyckte nästan att han liknade Lars Orup, med den väldigt markerade överläppen. Åtminstone när Gibson låg ner.
Gibsons typiska glimt i ögat är borta - men dennas avsaknad samt det hårda, ruffiga utseendet passar rollfiguren i EDGE OF DARKNESS alldeles utmärkt. Regissör är Martin Campbell (CASINO ROYAL), som även regisserade den brittiska miniserien från 1985 den här långfilmen bygger på. Nu har jag inte sett TV-serien, så jag kan inte jämföra, men filmen börjar med att den ensamstående Bostonsnuten Craven hämtar sin dotter Emma på Centralen, efter att inte ha träffat henne på en längre tid.
På väg hem blir Emma dålig och börjar spy, och illamåendet blir värre när de kommit hem. Hon skriker att hon måste till sjukhus och att hon har något att berätta. När de kommer ut genom ytterdörren ropar någon "Craven!" och ett hagelgevär avfyras. Emma träffas och dör i en blodpöl.
Craven tror förstås att det var honom mördaren var efter, och att dottern sköts av misstag. Men han kan inte påminna sig att han har några fiender. Och snart visar det sig förstås att det faktiskt var Emma som skulle dödas. Hon var aktivist och hade upptäckt vad ett mäktigt företag sysslar med - och hon hade utsatts för radioaktiv strålning.
Det handlar om högt uppsatta chefer och politiker i ett ständigt växande nät. Folk Craven förhör mördas omgående, men eftersom Craven känner att han inte längre har något att leva för, laddar han puffran och beger sig ut för att rensa upp bland höjdarna, vilket han gör så att blodet stänker.
EDGE OF DARK-
NESS kan närmast beskrivas som en pratigare version av Gibson-
rafflet PAYBACK. Det är mycket som ska hinnas med i filmen, vi pratar trots allt om en story som på TV tog 317 minuter på sig och nu ska klaras av på 117. Och det blir aningen för många namn och trådar, storyn grabbar inte tag i mig fullt ut och jag satt hela tiden och hoppades att filmen skulle vara bättre än den i själva verket var.
Men är man ute efter några brutala scener, serveras man ett antal sådana; Mel Gibson har ju en tendens att göra både blodiga och sadistiska filmer, och ofta även masochistiska - ofta råkar han själv ut för de mest oväntade otäckheter. I EDGE OF DARKNESS går han bitvis hårt fram. Scenen där en aktivistledare uppmanas att ta av sig glasögonen och sedan får extremt mycket stryk kan bli en klassiker. I strykfacket, alltså. Och de blodiga nerskjutningarna är många, en skurk försöker dumdristigt skydda sig med handen, så ett par fingrar stryker med när han får en kula i nyllet. Thomas Craven skonar ingen.
Jag gillar thrillers berättade i ett lugnt tempo för en vuxen publik, vilket det här är, och jag gillar stenhårda snutfilmer. Men som sagt, EDGE OF DARKNESS når inte riktigt hela vägen och jag hade hoppats på mer.






(Biopremiär 5/2)