Visar inlägg med etikett Martin Beck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Martin Beck. Visa alla inlägg

tisdag 20 juli 2010

Beck: Polis, polis, potatismos


I samband med utställningen Polis, polis, potatismos hade Spegeln igår en specialvisning av Pelle Berglunds filmatisering från 1993 med Gösta Ekman som Martin Beck. Självklart var jag där för att mingla med kändisuppbådet, vilket inskränkte sig till Ingvar Andersson (som bland alla platser i salongen valde att slå sig ner bredvid mig) och Maj Sjöwall.
    

Jag minns inte om jag sett den här filmen tidigare, men jag har sett några av de övriga filmerna i den här serien med Ekman - och jag vill minnas att de var riktigt dåliga och fick taskiga recensioner. Det vi minns mest är förstås alla tyska skådisar som dubbats till svenska.
    

Maj Sjöwall introducerade filmen och sa att produktionsbolaget köpt rättigheterna till de sex Beckromaner som var tillgängliga. Men det skrevs ju tio böcker. Förutom de här sex filmerna, finns ju MANNEN PÅ TAKET med Carl-Gustaf och DEN SKRATTANDE POLISEN med Walter Matthau. Det blir åtta filmer och böcker. De övriga två, då? Har de hamnat i limbo.

Sjöwall berättade att hon blev väldigt glad när hon fick veta att Gösta Ekman skulle spela Beck. Hon hävdade även att detta var en riktig biofilm - hon var noga med att understryka att detta inte var den där Beck vi ser på TV (det vill säga Peter Haber), utan just biofilm.

Det är bara det att POLIS, POLIS, POTATISMOS inte är någon biofilm. Filmen dumpades direkt på video innan den TV-visades. Förvisso är filmerna producerade av Victoria Film och fina, tyska bolaget Rialto (som bland annat gjorde Edgar Wallace-filmer på 60-talet), samt av SF, men filmerna är gjorda för SVT. Det här ser inte ut som något annat än TV-film - filmerna är inspelade på något slags videoformat och är dessutom försedda med groteskt primitiva, TV-aktiga förtexter. Här måste jag även skjuta in att Spegeln, som visade DVD:n på stor duk, inte lyckats ställa in bildformatet och lyckats dra ut vidfilmformatet till scope, så att alla medverkande blev både smällfeta och bredrövade.

Maj Sjöwall berättade att hon blev ombedd att göra en Hitchock och har cameos i fem av de sex filmerna; i POTATISMOS skymtar hon som hastigast i början av filmen, där hon poserar i baren på Savoy i Malmö. Fler Sjöwallare var inblandade i produktionen; Tetz och Jens jobbade bakom kameran, och den lille ungen som i filmen skriker “Polis, polis, potatismos!” till två Helan & Halvan-liknande poliser gjordes av Majs barnbarn Loke.

Det är väldigt intressant att jämföra den här Gösta Ekman-filmen med Peter Haber-serien. KOMMISSARIE SPÄCK är ju faktiskt ingen parodi på Martin Beck, utan på serien med Haber. För de här två filmserierna är nästan som natt och dag.

Gösta Ekmans Martin Beck är en helt annan person än Peter Habers. Haber går ju mest omkring och är en tradig träbock som egentligen inte gör så mycket. Ekman gör en figur med karaktär och mustasch, en sympatisk herre. Regi- och filmmässigt är det också ganska annorlunda. Båda serierna är väldigt rudimentära, det är inga krusiduller, bildlösningarna är så enkla som möjligt; det ser inte ut som något annat än billiga TV-filmer. I POTATISMOS har man till och med slarvat så pass mycket att mikrofonen doppar ner i bilden ett par gånger. Ekmanserien har ett långsamt, svenskt berättartempo, medan man i Haberserien försöker närma sig moderna snutserier, utan att lyckas speciellt bra.

Skådespelaruppställningen i POTATISMOS är fantastisk, bara den gör filmen sevärd. Absolut bäst är revylegendaren Ingvar Andersson som Per Månsson, Becks kollega i Malmö som ska utreda mordet på en affärsman, innan Beck skickas ner. Andersson är fantastisk, hans Per Månsson borde förärats en egen serie - han går omkring och är tryggt skånsk och tjock, samtidigt som han är rolig och ibland riktigt cool och tuggar på tandpetare precis som Chow Yun-Fat i HARD-BOILED. Hans bästa replik lyder “Var hon bra att ligga med?”

Jag hade glömt att det var Rolf Lassgård som spelade Gunvald Larsson i den här serien; jag trodde det var Kjell Bergqvist, men icke. Bergqvist är Kollberg, som mest är en spexig typ som står för comic relief. Lassgård är överraskande bra som Larsson, en roll man tycker att Persbrandt gjort till sin i Haberserien. Rolf Lassgård, honom har jag aldrig riktigt gillat, och jag tyckte bara att han var en fläskig traderöv när han segade omkring som Wallander, innan de ersatte honom med den ännu tristare Krister Henriksson. Men som Gunvald Larsson ser han plötsligt ut som Sean Bean!

Vidare ser vi Niklas Hjulström som Benny Skacke, Tommy Johnson som den stackars mördaren Bertil, Tova Magnusson-Norling som Becks dotter, Görel Crona som mordoffrets otrogna hustru - hon har nästan en nakenscen, men lyckas tyvärr skyla sig med en handduk, vilket ger minuspoäng. Den mördade direktören görs förresten av Claes Sylwander.

Marie Richardson är makalöst snygg som lyxhora, vad hände med hennes internationella karriär efter EYES WIDE SHUT? Reine Brynolfsson och Anders Ekborg är två andra affärsmän, Lena T Hansson är skitdålig, verkligen genant, som Gunvalds snipiga syster - Hansson verkar tro att det handlar om barnteater. Enligt IMDb spelar Stellan Skarsgård en säkerhetsvakt som kör iväg två demonstranter - man får aldrig se honom i närbild, men det kan mycket väl stämma.

Som synes idel kändisar.

1993. Herregud, det känns ju som det var nyss. Men vet ni vad? Det är sjutton år sedan! Nästan tjugo jävla år! 1993. Då började jag skriva i NST. Det var även året jag åkte till London och hälsade på en kompis som jobbade på MTV. Men det var innan vi startade Fantastisk Filmfestival. Det var innan Internet. Det var innan mobiltelefoner fanns i vars mans ägo. Därför känns POLIS, POLIS, POTATISMOS märkligt gammal. Boken skrevs 1969 och kom ut 1970. 23 år senare kom filmen och nu har det gått ytterligare sjutton år.

 

Man får inte se speciellt mycket av Malmö i filmen; exteriörerna inskränker sig främst till Porten till Malmö; korsningen vid centralen där Savoy Hotel ligger. Ibland skymtar Kockumskranen i bakgrunden, vi får se en småbåtshamn och en skjutbana i Limhamn. Självklart ingen bro till Köpenhamn, och ingen Turning Torso. Men större delen av filmen skulle kunna vara inspelad precis var som helst, vilket den säkert också är.

Avsaknaden av mobiltelefoner är påtaglig, här finns ett flertal scener där folk ber om att få låna telefoner. De datorskärmar som förekommer ser antika ut och viktiga data överlämnas i kuvert och knappas inte fram på en sekund på nätet. Kjell Bergqvist kutar runt i en jacka med fluffiga, uppkavlade ärmar, vilket ger ett intryck av 80-tal. Mycket annat känns också som 80-tal. Bergqvist och de andra ser väldigt unga ut.

Tack vare de tyska samproducenternas krav medverkar två tyska skådespelare. Dock spelar de tyskar och pratar tyska; de är alltså inte dubbade till svenska. Men det blir lika konstigt ändå, eftersom svenskarna pratar svenska med tyskarna, som svarar på tyska, och alla förstår tyska utan problem.
 

Den största skillnaden vad gäller och nu, är att ett skottdrama; en ihjälskjutning, klassades som något ganska unikt 1993. I en scen påpekar Per Månsson att det här är Malmö och inte Chicago, vilket fick mig och flera i publiken att skratta. Sjutton år senare gör de olika gängen i Malmö sitt bästa för att skjuta ihjäl varandra och andra var och varannan vecka.

POLIS, POLIS, POTATISMOS blev i slutändan en positiv överraskning för mig. Jag kan inte påstå att filmen är spännande, men den är trevlig, underhållande och framför allt rolig - så pass rolig att filmen närmast kan stämplas som deckarkomedi.

Filmens finns att skaffa på DVD.


torsdag 15 juli 2010

Konst: Polis, polis, potatismos!

Utställning om ett brott 18-25 juli 2010

När jag tittar på bokomslaget härintill, slungas jag tillbaka till min barndom. Landskrona, tidigt 1970-tal. Mormor och morfars mörka TV-rum. Det doftar tobak (Röd Prince). Jag återupplever kombinerade dofter och smaker - tobaken, ostmacka och varm chokladmjölk. Mormor gjorde alltid chokladmjölken på standarsmjölk, så den smakade inte riktigt som hemma. Och framför allt luktade det inte tobak hemma.

När min moster, som då var polis i Göteborg, var i Landskrona på besök brukade hon bo i detta TV-rum. Och vid ett eller flera tillfällen låg den första utgåvan av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös "Polis, polis, potatismos!" (1970 - notera att titeln till skillnad från den nyutgåva jag fick idag avslutas med ett utropstecken) i rummet. Jag minns att jag tyckte det var ett roligt omslag och en rolig - och konstig - titel. Samtidigt var det något aningen obehagligt över de här gråblaskiga, svartvita fotona från den tiden.

Men vaddå, polis, polis, potatismos? Så heter det ju inte, tänkte jag. Och varför heter en deckare så? Självklart visste jag inte vem Martin Beck var. Deckare för mig var en tuff amerikan med ett tufft namn och en tuff bil. Vad jag själv läste i mormor och morfars TV-rum, var pocketböckerna "Don Martin bjuder på Knäpplappen" och "MAD's monsterjournal" - inte helt oväntat hade jag fått dem av min moster. Under de kommande decennierna såg jag då och då boken i bokhyllan i min mosters olika bostäder i Göteborgstrakten. Men jag associerade alltid till tobak och ostmackor. Det gör jag alltså än.

"Polis, polis, potatismos!" utspelar sig i Malmö 1969. Den 18:e juli, ungefär klockan 20.33, blir en man ihjälskjuten inne på Savoy Hotel. Med anledning av detta har Malmö Konsthall arrangerat en flerdelad utställning - vernissage är det nu på söndag, den 18:e juli, klockan 20.33. Idag visades delar av utställningen upp för pressen.

Själv har jag inte läst boken - eller sett filmen med Gösta Ekman som Martin Beck och Ingvar Andersson som skånsk polis. Jag har inte läst någon alls av Sjöwall/Wahlöös böcker. De har aldrig lockat mig - än mindre efter de undermåliga filmerna med Peter Haber. Men vad som är lite lustigt är att när jag idag bläddrade i boken, såg jag Carl-Gustaf Lindstedt framför mig när Beck figurerade.

Inne på Savoy (en byggnad som förresten ritades av Landskronas dåvarande stadsarktitekt, se där vad jag vet!) finns några delar av utställningen: foton från tiden då romanen skrevs, videoinstallationer, målningar. Roligast och mest vansinneframkallande är Leif Erikssons bidrag. Han har numrerat alla ord i bokens första kapitel, och sedan sorterat dem i bokstavsordning. 977 ord handlar det om, uppdelade på A4-papper, liggande på bord ställda i en rad på några meter. Jag började läsa. Jag gav upp efter fyra ord - och då hade jag fått knalla fram och tillbaka ett par gånger.

Några andra platser för utställningen är polisstationen på Davidshalls torg, Kirsebergstorget och Möllan.

...Och så har vi vad jag tror är utställningens mest fascinerande och festliga inslag. Ett performance som heter "Vi är svenska poliser, vi är snälla". Det är en skådespelare i polisuniform (tyvärr ingen riktig polis) som kör runt i en polispiket till olika delar av Malmö. Under pressvisningen gick vi bort till ett av turister och sommarlediga Malmöbor fyllt Stortorget. Där kom piketen körande, den stannade på torget och ur den hoppade polisen, som knäppte på sin lilla bergsprängare som spelade gamla danshits från 80-talet. Och så började han dansa. Inget välkoreograferat Michael Jackson-tjofräs, utan lite försiktigt. Ungefär samma dansstil som på ett högstadiedisco. Som en kille som är ensam hemma och diggar lite lätt till en skiva. De förbipasserande visste inte vad de skulle tro, några japaner var roligare att titta på än den dansande polisen. Massor med mobiler plockades fram för att filma polisen, så ni kan nog förvänta er en rad videosnuttar på YouTube inom kort.

Maj Sjöwall själv medverkade på pressvisningen. Det hade onekligen varit unikt om även Per Wahlöö medverkade, eftersom han är död sedan länge. Sjöwall hade dock inte speciellt mycket att tillföra, hon svarade kort och pliktskyldigt på några frågor. Hon bodde femton år i Malmö och i samma område där jag själv bor. Och så förklarade hon den lustiga boktiteln: 1969 hade hon cyklat med sin då treårige son. De passerade en polis som, vill jag minnas, åt korv. Då hade sonen hojtat "Polis, polis, potatismos!". Senare kom han på att han hade sagt fel - det ska ju vara "potatisgris" (vilket inte är mer logiskt, men det rimmar i alla fall). Sonen skämdes, men hans föräldrar tyckte det var en utmärkt boktitel att hitta på en story till.

Förutom konstverken hålles det en del specialarrangemang under de här dagarna. Det är föreläsningar om deckare, en pratstund med Sjöwall, och på måndag hålls en gratisvisning av Gösta Ekman-filmen på Spegeln. Med mera.

fredag 18 juni 2010

Bio: Beck - Levande begravd

Foton: Bengt Wanselius, copyright © Nordisk Film

Låt mig först börja med att diskutera svenska språket. Jag vet inte var det kommer från - missbruket av ordet "karaktär". Hur länge har det förekommit? Femton år? Tjugo? Jag kan inte påminna mig att det förekom när jag började skriva om film.

I förtexterna till LEVANDE BEGRAVD står det att manuset är "baserat på Maj Sjöwall och Per Wahlöös karaktärer".

Så fan heller!

Manuset är baserat på Sjöwall & Wahlöös gestalter; på deras romanfigurer. I filmen har dessa blivit rollfigurer. Dessa rollfigurer bör lämpligen besitta karaktärer för att bli intressanta, men om de verkligen har samma karaktärer som Sjöwall och Wahlöö har och hade låter jag vara osagt. Det är dock knappast troligt.

Att översätta det engelska ordet "character" med "karaktär" är så gott som alltid felaktigt; det är en anglicism. Om det nu inte är en gestalts personliga drag som åsyftas.

Nå.

Jag har bara sett de Beckfilmer som biovisats. Jag har aldrig sett de som släppts direkt på DVD, jag har aldrig sett filmerna på TV. Alltså har jag bara sett några stycken i serien, och den senaste jag kollade var således I STORMENS ÖGA, som jag gav en enda syndig dvärg i betyg. De är nämligen oftast skitdåliga, de här filmerna.



Nu har vi kommit fram till vad som uppges vara den allra sista filmen i serien - åtminstone med denna laguppställning. Det skulle inte förvåna mig om man inom en snar framtid skapar en ny Beckserie. Varför inte med Pierre Lindstedt som Martin Beck?

Som oftast är fallet, är det Harald "Pojken med guldbyxorna" Hamrell - mordoffer i KOMMISSARIE SPÄCK - som regisserat LEVANDE BEGRAVD, och det börjar faktiskt riktigt hyfsat med en tät prolog, i vilken Jessica Zandén i rollen som åklagare anländer till en bensinmack för att tvätta bilen. En maskerad man har gömt sig i baksätet och inne i biltvätten drogar har Zandén, som senare hittas levande begravd i en sandlåda. Hon hinner dö innan man får upp henne.

Denna prolog berättas till större delen utan filmmusik och det känns som om  man försöker närma sig skräckfilmen.

...Men därefter blir det genast sämre. Beck och Gunvald Larsson tror att det är ett MC-gäng som ligger bakom, eftersom Zandén försökt sätta dit dem - men så hittas även en MC-ledare nergrävd i en lådda. Således är det en tosig seriemördare som är i farten, en person som verkar hämnas någonting. Frågan är bara vad, vad han är ute efter, och varför han medvetet sprider ledtrådar omkring sig. Beck hittar ett citat på en lapp, han tycker sig känna igen det och går till en bokhandel. Expediten vet vilken bok citatet kommer från och plockar fram boken. Märkligt nog verkar Beck inte känna igen boken. Men om han inte läst den, hur fan kunde han känna igen en mening ur den?

Logik är inte den här filmens starka sida. Filmen har inga starka sidor alls. På sätt och vis är detta en svensk giallo - men stopp och belägg, vissa regler får man väl ändå hålla på? Här sitter man och gissar vem som är mördaren, och när denne väl demaskeras blir det ett antiklimax utan like. Fast det är ju lite kul att mördaren maskerar sig som mördaren i Arne Mattssons MASK OF MURDER.


I början av filmen finns en rätt kul scen där Gunvald och unge, fegare polisen Oskar Bergman besöker en MC-klubb och Gunvald får agera Dirty Harry. Men i övrigt går storyn från A till Ö. Herregud, här finns till och med en klassisk Mördaren-står-bakom-kylskåpsdörren-scen!

Grannen som alltid tjafsar om stänkare dyker upp ett par gånger och är bisarr, i synnerhet under en dramatisk scen mot slutet, då han omotiverat står i tamburen och viftar med en gurka och säger något om den finska gurkleken.

I vanlig ordning förstår jag inte vad det här ska upp på bio att göra - kolla gära min recension av CAPTAIN AMERICA II jag skrev häromdagen för ett resonemang om detta. Det hela är rudimentärt och TV-mässigt, med mycket talking heads.

Dock är LEVANDE BEGRAVD aningen bättre än I STORMENS ÖGA, vilket innebär att jag trots allt kan ge filmen en tvåa i betyg. Om än en svag sådan. Detta är väl fungerande deckarunderhållning för dem som inte kräver så mycket. Och jag vet att många kollar på de här filmerna enbart för att se Micke Persbrandt som Gunvald Larsson.

Nu får tyskarna allt ta och hitta en annan, svensk deckargestalt och exploatera.

...När jag tänker efter är det förresten ingen större skillnad på BECK - LEVANDE BEGRAVD och KOMMISSARIE SPÄCK. BECK är lite tråkigare, men det är väl allt.




 

(Biopremiär 21/6)

söndag 23 augusti 2009

Bio: Beck: I stormens öga

Jag kommer inte ihåg när jag senast såg en Beckfilm med Peter Haber. Jag minns att jag såg den allra första. Såg jag den på video? Eller på bio? Har jag sett någon av dem på bio? Jag minns inte. Liksom Wallanderfilmerna, är Beckserien sådana där filmer som rullar utan ljud på TV:n på en pizzeria. Jag tittar aldrig på dem. Det skulle aldrig falla mig in att se en Beckfilm i brist på annat.  

Nu har åter en film i serien biopremiär. Varför gick jag och såg den med tanke på min inställning till serien? Därför att den pressvisades direkt efter INGLOURIOUS BASTERDS.   

Snacka om att blanda högt och lågt på samma dag!  BECK: I STORMENS ÖGA börjar med att en norsk kvinna och hennes lille son jagas av några lömska typer. Hon SMS:ar Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt, såklart) för att få hjälp, men när han kommer fram, hittar han bara kvinnans sönderbrända lik. Det visar sig att SÄPO hade span på kvinnan, som Larsson tio år tidigare hade haft en romans med. 

Det visar sig även att kvinnan inte alls är död, det var ett annat lik som hittades. Norskan tillhör ett gäng militanta aktivister, men vill dra sig ur - men det är inte det lättaste. Nu ska de spränga kärnkraftverk och ha sig. Gunvald Larsson luskar i fallet på egen hand och får bannor av såväl SÄPO som Martin Beck och de andra poliskollegorna.  

Beck själv är knappt med alls. Han är förkyld och sitter mest hemma. Hans granne Ingvar Hirwall, som vill bjuda på en stänkare, har av någon anledning nu flyttat till en lägenhet med balkongen snett under Becks.  Vad som är positivt med den här filmen, är att Gunvald Larsson skjuter ihjäl flera av skurkarna och torterar en kille för att få svar. Det är sällan man ser sådant i svenska polisfilmer. Larsson själv visar sig vara hur seg som helst, under filmens gång lyckas han bli skjuten, påkörd och trilla i en hamnbassäng, men det är inget som bekommer honom.  

Men annars är den här filmen en skymf mot biopubliken. Vad ska den upp på bio och göra? Det här är bara ännu en slentrianmässigt gjord TV-deckare. Det är något otroligt ointressant och visset. Ospännande och tråkigt. För att försöka få lite nerv i berättandet viftar man ibland lite med handhållen kamera, vilket bara blir irriterande när det handlar om statiska dialogscener. Som vanligt är Peter Haber hur trist som helst och när han behagar visa sig i filmen, stånkar han mest "Men Gunvald...!" 

Regissör Harald Hamrell dyker upp i en liten roll. Han har blivit rätt lik Mark Hamill. 


 

 

(Biopremiär 26/8)