Visar inlägg med etikett Marocko. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Marocko. Visa alla inlägg

torsdag 4 april 2013

Bio: Guds hästar

Foton copyright (c) Folkets Bio

Dags för ett marockanskt-tunisiskt-franskt-belgiskt raffel!

Eller, raffel och raffel ... Det här är tvärtom väldigt orafflande. Till större delen. Det räcker i princip med att se den sista tredjedelen. Vilket är synd, eftersom Nabil Ayouchs film egentligen är intressant.
Det är tidigt 1990-tal och glyttarna Yachine och Hamid är två bröder som bor i Casablancas slummigaste slumkvarter. De spelar fotboll och har sig, och Hamid är en småkriminell jävel som gillar att vifta med cykelkedja och skrämma folk. En bröllopsfest spårar ur på det mest bisarra sätt, när de här småpågarna krökar till det och våldtar en annan gosse.
Några år går och Hamid grips och sätts i fängelse. När han är ute igen är det 2000-tal och de de har blivit religiösa tosingar och hänger med några fundamentalistiska muslimer som tänker spränga sig själva i luften på olika ställen runt om i Casablanca - en händelse som ägde rum i verkligheten.

Den här sista delen där terroristerna diskuterar och planerar sitt dåd, för att sedan bege sig iväg för att genomföra det, är inte sådär jätteengagerande, men det är ändå betydligt bättre än resten av filmen. För färden dit är makalöst tråkig. Tyckte jag. Trist foto, skitiga miljöer och en massa skitungar. Stora delar av filmen består av att folk sitter i en TV-soffa. Långa, händelselösa scener. Osympatiska typer. Ingen nerv i berättandet.

Nä. Jaha. Okej.

Vet ni vad? Jag har inte mer att tillägga. Jag tycker ingenting om den här filmen. Sedan får den vara hur "viktig" den vill. Seg, det är vad den är. Som jag brukar säga: en film är inte nödvändigtvis bättre - en "kvalitetsfilm" - bara för att det är ett drama på ett språk man inte förstår.

Rick's Café syns inte till alls.







(Biopremiär 5/4)

lördag 6 oktober 2012

Bio: Omar dödade mig

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jaha.
Ja, det här var ju inte bra.
En marockansk film. Har jag sett någon sådan tidigare? Hur många marockanska filmer finns det? När det gäller filmer från Afrika har jag nog bara sett prylar från Sydafrika. KILL AND KILL AGAIN och sådant.
Men nu visade sig "marockansk film" vara en sanning med modifikation. OMAR DÖDADE MIG, av den fransk-marockanske skådespelaren och regissören Roschdy Zem, utspelar sig till 95% i Cannes och Nice, och de flesta involverade produktionsbolagen är franska. Berättelsen bygger på ett par böcker om den sanna historien om stackars marockanen Omar Raddad (Sami Bouajila), som arbetade som trädgårdsmästare hos en gammal änka i Cannes, och som en dag 1991 fick besök av polisen. Änkan hade hittats brutalt mördad i sin källare, och på väggen hade någon - enligt polisen änkan - skrivit "Omar dödade mig". Omar var av allt att döma oskyldig (han kan till exempel inte läsa och skriva), men kastades i fängelse, där han spenderade ett flertal år.
Denis Podalydès spelar författaren Pierre-Emmanuel Vaugrenard måste skriva en bästsäljare och kommer på att han ska skriva om fallet Omar. Tillsammans med sin hotta assistent Maud (Salomé Stévenin) luskar han i fallet och hittar åtskilliga bevis på att Omar är oskyldig.
Filmen hoppar mellan 1991 och 1994, och efter ett tag till slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Eftersom man inte haft budget till att återskapa Cannes och Nice för tjugo år sedan, har man beskurit alla exteriörbilder så att man inte ska se alla skyltar och andra tecken på att det egentligen är 2011. Detta ger en lätt klaustrofobisk känsla. Men rent allmänt är filmfotot alldeles för rudimentärt och tråkigt.
Sami Bouajila är utmärkt i titelrollen, men filmen förmår aldrig engagera. När jag läste om den lät den onekligen intressant och spännande. Tyvärr visade den sig vara besynnerligt tråkig. Filmen består av alldeles för många scener med gubbar som bara sitter och pratar. Nu är detta förvisso ingen renodlad kriminalfilm, det här är ett drama, men här finns inte tillstymmelse till spänning.
... Och eftersom mördaren ännu inte hittats och fallet förblivit olöst, slutar OMAR DÖDADE MIG med ett fläskigt antiklimax. Ungefär som STADEN SOM FRUKTADE SOLNEDGÅNGEN. Oj, jag är nog den ende som lyckats klämma in den filmen i en text om OMAR DÖDADE MIG.
Filmen slutar med en närbild på den riktige Omar Raddad.







(Biopremiär 5/10)