Visar inlägg med etikett Mark Rylance. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mark Rylance. Visa alla inlägg

tisdag 18 juli 2017

Bio: Dunkirk

Foton copyright (c) Warner Brothers
Den franska staden Dunkerque heter Dunkirk på engelska. Det står det även genomgående på den svenska textremsan till den här filmen. Men - Dunkerque heter inte Dunkirk i Sverige, utan Dunkerque.
I månadsskiftet maj-juni 1940 utspelades slaget vid Dunkerque, då brittiska trupper evakuerades och flydde per båt hem till England, medan de tyska bomberna regnade över dem. Christopher Nolan har nu gjort en film som handlar om detta - och faktiskt inget annat. Dessutom verkar han utgå från att publiken känner till allt om denna episod ur andra världskriget.
Nolans förra film; INTERSTELLAR, tyckte jag var värdelös - ett sömnpiller utan like. DUNKIRK är bättre, betydligt bättre. Dock har jag en känsla av att den stora, breda publiken inte riktigt kommer att uppskatta det här. Någon egentlig handling saknas, nämligen.
Vi får följa tre parallella historier, vilka utspelas ungefär samtidigt. Den helt okände Fionn Whitehead spelar den ung, brittisk infanterist, som i fiendens kulregn ensam flyr genom Dunkerque och hamnar på stranden, där trupperna står uppradade i väntan på undsättning. Tommy hamnar på en av båtarna, men faran är långtifrån över.
Den alltid strålande Mark Rylance gör en civil sjökapten, som tillsammans med sin som och ytterligare en ung kille beger sig ut för att rädda överlevande soldater. De hittar en chockad soldat (Cillian Murphy) guppande på en båtspillra och plockar ombord honom - vilket leder till problem.
Uppe i luften far några Spitfires omkring och pangar ner Messerschmittar och Heinkel-bombplan. En av Spitfirepiloterna spelas av en mycket känd skådis, vilket vi inte får se förrän i slutscenerna. En annan pilot, den som det fokuseras mest på, görs av Jack Lowden.
Man får mycket krig, panik, ångest och klaustrofobi för pengarna. DUNKIRK känns extremt realistisk. Fast när jag kom ut från pressvisningen visste jag inte riktigt vad jag tyckte. Inga av rollfigurerna presenteras närmare, dialogen är ytterst knapp - det är i princip bara Mark Rylance och Kenneth Branagh, som spelar en officerare bistert vandrande på en pir, som har längre dialogscener.
... Men det här är otroligt snyggt gjort. Detaljrikedomen är enorm, filmfotot av Hoyte Van Hoytema är så fantastiskt att det säkerligen kommer att Oscarnomineras - och kanske till och med vinna. Hans Zimmer bidrar med rätt minimalistisk filmmusik, vilken förstärker de imponerande scenerna.
Allra bäst är scenerna som involverar flygplan. När jag var barn brukade jag läsa serietidningen Pilot, och jag gillade i synnerhet de serier som handlade om Spitfires, till exempel Battler Britton. Det är något magisk med det legendariska Spitfireplanet och allt det representerar. Flygscenerna i DUNKIRK ger en gåshud. De är häpnadsväckande skickligt filmade och så snygga  att man baxnar.
Den omtumlande totalupplevelsen kompenserar bristen på regelrätt handling och engagerande rollfigurer.
Bland övriga medverande ser vi James D'Arcy, och minsann om inte popsnöret Harry Styles har en roll. Styles gör inte bort sig, men det är en aning distraherande med en One Direction-gosse som soldat.
Stort plus för att DUNKIRK bara varar en timme och 46 minuter!
I Göteborg, Malmö och Stockholm visas DUNKIRK på 70mm (av dessa biografer har Royal i Malmö störst duk, Stockholm minst). Jag såg den på 70mm, och jag funderar på om jag tidigare sett någon film i detta format - med undantag för en specialvisning av DESSA FANTASTISKA MÄN I SINA FLYGANDE MASKINER för några år sedan. Den filmkopian såg ut att ha legat nerstoppad i en låda småsten sedan 1965; den var repig, hoppig, massor med filmrutor saknades, och färgerna var urtvättade - de hade lika gärna kunnat visa filmen på Super-8.
DUNKIRK på 70mm är förstås skitsnygg, det här ska visst vara den mest avancerade, flotta 70mm-filmen någonsin - men ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte om jag hade sett någon större skillnad om jag sett filmen på en vanlig, digital visning. Möjligtvis om jag suttit och jämfört filmerna sida vid sida.
Nu är fler 70mm-filmer på väg. Först ska ÅR 2001 - ETT RYMDÄVENTYR vevas i repris, och därefter kommer Kenneth Branaghs nyinspelning av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN.
 







(Biopremiär 19/7)






tisdag 19 juli 2016

Bio: SVJ - Stora vänliga jätten

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har läst, och uppskattat, en hel del noveller av Roald Dahl; hans berättelser för vuxna. Däremot har jag bara läst en av hans barnböcker; "Kalle och chokladfabriken". Således har jag inte läst "SVJ", som kom ut 1982 - eller fått den uppläst för mig. Jag har heller inte sett den tecknade filmen från 1989. Således vet jag inte hur nära boken denna nya filmatisering ligger, men enligt handlingsreferat verkar det stämma rätt hyfsat.

Steven Spielberg har regisserat SVJ - STORA VÄNLIGA JÄTTEN. Filmen floppade i USA och pressen spekulerade i om Spielberg förlorat sin fingertoppskänsla för publiksuccéer. Efter att ha sett filmer konstaterar jag att floppen kanske inte var helt uppenbar, men SVJ är en märkligt anonym film som känns regisserad av vem som helst utom Spielberg. Storögt barn och musik av John Williams till trots.

I ett London som känns som en blandning av 1950-tal och nutid, bor flickan Sophie (Ruby Barnhill) på ett barnhem. Där trivs hon förstås inte och förestånderskan är elak. Sophie kan inte sova och är uppe på natten. Då tycker hon sig se något märkligt ute på gatan. Minsann om det inte är en jätte!
Jätten (Mark Rylance i datoranimerad skepnad) kidnappar av någon anledning Sophie och tar flickan med sig till jättarnas land. Där visar det sig dock att jätten är hur snäll som helst, och Sophie ger honom namnet SVJ. SVJ jobbar med att blanda till drömmar, som han blåser in i sovande barns medvetanden.
I jättarnas land bor även ännu större och ondskefulla jättar. De vill äta upp Sophie. För att få bukt med dessa illasinnade bjässar klurar Sophie och SVJ ut en plan, vilken involverar drottningen och kungahuset.

Mark Rylance fick en Oscar för sin insats i Spielbergs förra film; SPIONERNAS BRO, en film som var rätt okej. Och visst är han sympatisk som den snälle jätten. Rättare sagt, som jättens röst. Men som helhet fungerar filmen inte riktigt. Det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som inte stämmer. Kanske det faktum att det mesta i filmen är datoranimerat, varav en del är rätt fult - framför allt jättarna. SVJ ser inte ut som något annat än en datoranimerad figur, och hans hem ser ut att vara hämtat ur ett TV-spel. Kanske är det det faktum att filmen är rätt seg och utdragen, tempot är långsamt och filmskrället varar 117 minuter. Kanske är det för att filmen inte är alltför rolig.
Här finns några inspirerade pruttskämt. Folk fiser så att det står härliga till. Vore jag barn hade jag nog tyckt att dessa scener var det roligaste jag någonsin sett. Vad jag, som barn, hade tyckt om resten av filmen är svårt att säga. Som vuxen finner jag det tradigt.

Kanske kräver filmatiseringar av den här typen av ganska typisk engelsk barnlitteratur en engelsk regissör för att det ska bli bra?










(Biopremiär 22/7)

lördag 28 november 2015

Bio: Spionernas bro

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Förra veckan satt Tom Hanks hos Graham Norton på BBC One och pratade om sin nya film SPIONERNAS BRO, regisserad av Steven Spielberg. I vanlig ordning var Hanks väldigt sympatisk och rolig. Jag har varit på flera presskonferenser med Hanks, och på dessa har han alltid varit uppsluppen, spontan och kul. Till skillnad från hans filmer.

Tom Hanks har ju en tendens att spela halvtrista gubbar nuförtiden: rejäla, amerikanska hjältar, som samtidigt är "vanliga", hederliga snubbar. Sådana gestaltar han i uppblåsta, sentimentala filmer. I SPIONERNAS BRO (notera att filmen faktiskt fått en svensk titel!) gör han återigen en sådan amerikansk hjälte, det handlar ånyo om ett stort, påkostat drama - men till skillnad från många andra, liknande filmer, tycker jag att det här är en rätt bra film.

I en berättelse som bygger på verkliga händelser, spelar Hanks advokaten James B Donovan som när kalla kriget var som kallast på 1960-talet lyckades avstyra en konflikt mellan öst och väst; Donovan är ännu en glömd och okänd hjälte.

I Brooklyn sitter den mystiske konstnären Rudolf Abel (Mark Rylance) och spionerar för Sovjet. En lågmäld, vänlig man. Han grips och det faller på Donovan att försvara honom.
Amerikanska folket uppskattar förstås inte en amerikansk advokat som försvarar en kommunistisk spion. Donovan bespottas och utsätts för attacker. Men så skjuts ett amerikanskt spionplan ner över Sovjet och piloten grips. Samtidigt klantar sig en amerikansk student i Berlin just som muren håller på att byggas. Han hamnar på fel sida av muren - och kastas i fängelse. Donovan säger till sin familj att han ska till London, och så far han till Östberlin för att försöka förhandla fram ett utbyte; Abel mot piloten och studenten.

SPIONERNAS BRO är inte speciellt spännande; hos Graham Norton sa Hanks att det är en film om folk som sitter ner och pratar, men det är en robust, gedigen produktion. Det är en intressant historia om en intressant period. Skildringen av Östberlin är fascinerande. Scenografi och detaljer känns övertygande, fast jag vet förstås inte om det verkligen såg ut- och gick till så. Jag gillade verkligen en scen från Västberlin, där rollfigurerna passerar en biograf på vilken man tydligt kan läsa vilka filmer som visas.
Jag känner mig tvingad att dra till med mitt standardklagomål: filmen varar 141 minuter och är alldeles för lång. Varför är allting för långt nuförtiden? Och Steven Spielberg kan förstås inte hålla sig - han kan inte låta bli att sätta en hjältegloria på Donovan i slutscenerna, som innehåller ett par synnerligen fåniga inslag, ackompanjerade av svulstiga stråkar. Jag fnissade.

Men som helhet är SPIONERNAS BRO bättre än jag trodde den skulle vara.

Och ja, en bro har en viktig roll i filmen.







(Biopremiär 27/11)