DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: The King's Man

THE KING'S MAN (Disney)

2015 och 2017 kom KINGSMAN: THE SECRET SERVICE och KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, två filmer som bygger på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Åsikterna gick isär om de här två actionkomedierna om en superhemlig, brittisk säkerhetstjänst. Våldet var blodigt, humorn ibland vulgär, och den andra filmen var extremt tramsig. Men jag, i egenskap av tramsig, gillade dem.

Dessa två filmer regisserades av Matthew Vaughn, och det är även han som gjort denna nya film (som inte pressvisades i Göteborg när den gick upp på bio, jag såg den nu på Blu-ray). THE KING'S MAN är en så kallad prequel, den utspelar sig före de tidigare filmerna. Filmen berättar om hur organisationen Kingsman uppstod.

Hjälten i de två tidigare filmerna var ynglingen Eggsy (Taron Egerton), men huvudperson denna gång är en viss Orlando Oxford, hertig av Oxford, som spelas av Ralph Fiennes - och han är ingen yngling, Fiennes fyller 60 till jul. THE KING'S MAN inleds med en prolog som utspelar sig i Sydafrika under boerkriget 1902, där pacifisten Orlando hamnar mitt i en strid. Hans hustru skjuts ihjäl - framför ögonen på deras son Conrad. Orlando beslutar sig för att jobba med att försöka avstyra den här typen av konflikter innan de sker.

Hopp tolv år framåt i tiden. Orlando bor på ett enormt gods. Conrad (Harris Dickinson) har vuxit upp till en ung man. Orlando har en chaufför som heter Shola (Djimon Hounsou) och ett hembiträde som heter Polly (Gemma Arterton), och både Shola och Polly anlitas av Orlandos organisation för att skydda Storbritannien. De är bra på att slåss och skjuta, Shola och Polly. Borta i Ryssland är Rasputin (Rhys Ifans) ett problem, och han måste stoppas. Orlando misslyckas med att skydda Franz Ferdinand i Sarajevo, och första världskriget är ett faktum. Det verkar som om allt som sker i världen vid denna tidpunkt egentligen är planerat; en väldigt ondskefull person ligger bakom allt.

Om det lilla handlingsreferatet ovan känns förvirrat, beror det på att filmens första hälft är rätt spretig - jag hade lite svårt att hålla ordning på allt som hände, det är lite ofokuserat. Det är många namn, många länder, och många händelser. Vad går allt ut på, vart ska allt detta leda?

Under filmens andra hälft styrs det mesta upp, och den sista halvtimmen är ett rafflande spionäventyr.

Tonen skiljer sig den hel del från de två tidigare filmerna. Här finns en del humor, men allt trams är borta. THE KING'S MAN är till stora delar en ganska seriös thriller, byggd på autentiska historiska händelser. Ibland blir filmen ett allvarligt drama. Ett flertal fina karaktärsskådespelare syns i rollerna - Charles Dance, till exempel. Daniel Brühl är också med.

Orlando Oxford föredrar att oskadliggöra fienden med hjälp av svärd, vilket föranleder ett flertal fäktningsscener. Filmens actionscener är bra, en del fajter är koreograferade som dansnummer. Den scen som utmärker sig mest, är en knivstrid mellan skottar och tyskar i ingenmansland mitt i natten. En suggestiv och ganska obehaglig scen.

THE KING'S MAN är en snygg och välspelad film. Bitvis lite seg och rörig, men jag kan tänka mig att den blir bättre när man ser om den. En liten epilog får mig att vilja se vad som händer härnäst.

Blu-ray-utgåvan innehåller en 90-minuter lång dokumentär om inspelningen. Jag har ännu inte sett hela, men i början säger Matthew Vaughn något jag själv tänkt på: ingen verkar riktigt förstå varför första världskriget utbröt. Om det inte vore för händelser som skedde av en ren slump i Sarajevo, hade kriget troligen aldrig utbrutit. Om Vaughn har rätt vet jag inte - men det var ju ett jävla konstigt krig på alla sätt.

Bio: Kick-Ass 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Den här veckan har inte bara en, utan två filmer baserade på våldsamma, amerikanska serietidningar biopremiär. RED 2 och den här; KICK-ASS 2. Något som säkert kommer att få en del kritiker att stånka över att så många tecknade serier filmatiseras nuförtiden; trenden måste väl ändå ta slut! Varför måste den det? Ingen klagar över alla miljoner filmer baserade på romaner och pjäser!

Ni minns kanske att jag verkligen älskade KICK-ASS när den kom 2010. En rolig, satirisk, smart och fullkomligt sanslös superhjältefilm - utan riktiga superhjältar; baserad på en tecknad serie av Mark Millar och John Romita Jr. Filmen ansågs på sina håll kontroversiell, tack vare våldet, språket och det faktum att Chloë Grace Moretz var i trettonårsåldern när hon gestaltade Hit-Girl i filmen. Den här uppföljaren hamnade om inte i blåsväder, så i lite drag redan innan premiären, eftersom Jim Carrey, som har en av rollerna, plötsligt bestämde sig för att inte hjälpa till att marknadsföra filmen - han tar avstånd från våldsamma filmer efter skolmassakern i Connecticut, som skedde efter inspelningen av KICK-ASS 2. En märklig åsikt, eftersom verklighetens vansinnesdåd inte har något med en film som den här att göra.

Den här gången har Jeff Wadlow skrivit och regisserat, en kille som inte gjort så mycket tidigare; jag har bara sett den rätt taskiga rysaren CRY_WOLF. Wadlow har sagt att KICK-ASS 2 inte är lika våldsam som föregångaren - fast det vet jag inte om jag håller med om. Tvärtom får jag intrycket av att Wadlows film är ännu våldsammare. Däremot kan jag hålla med om att filmen handlar om våldets konsekvenser - här blir rollfigurerna verkligen skadade eller till och med dör under slagsmålen, och de har svårt att leva som vanliga människor. En vigilante som dödar sex skurkar kommer ju inte undan ostraffad i verkligheten.

Aaron Taylor-Johnson är tillbaka som Dave Lizewski, alias den maskerade brottsbekämparen Kick-Ass. Fast han har lagt superhjälteriet på hyllan. Det har även Mindy Macready, alias Hit-Girl, som börjat på high school och som lovat sin far - superhjälten Big Daddy som dog i förra filmen - att leva ett normalt liv och skaffa sig en utbildning. Dave vill gärna bilda ett superhjälteteam tillsammans med den yngre Mindy, eftersom hon är den bästa superhjälten; de ska bli en dynamisk duo som Läderlappen och Robin, men hon vägrar. Hit-Girl är historia nu.

Dave skaffar sig nya superhjältevänner - Kick-Ass har inspirerat massor att bli maskerade hjältar i vardagen. Tillsammans med Night Bitch (Lindy Booth), Colonel Stars and Stripes (Carrey), Dr. Gravity (Donald Faison) och några till bildar han superhjältegruppen Justice Forever.

Även Chris D'Amico (Christopher Mintz-Plasse) är tillbaka från förra filmen. Då var han en misslyckad superhjälte. Nu drar han på sig en bisarr S&M-dräkt och blir The Motherfucker - världens första superskurk. Han sätter också ihop en grupp med superskurkar - The Toxic Mega Cunts! De tänker spränga New York i luften - och framför allt tänker de döda Kick-Ass och hans gäng.

Oj!

Jag sticker inte under stol med att jag älskade den här filmen! Igen! KICK-ASS 2 är tammefan det coolaste jag sett på bio i år. Det underlättar kanske att jag, som bekant, är serieälskare sedan jag var spädbarn och har jobbat i branschen till och från sedan 80-talet, och jag gillar superhjältar, action och sinnesjuk satir. Men det här är bra!

Figuren Dave Lizewski är ett riff på Peter Parker/Spindelmannen och dennes olika dilemmor, och det är väl bland annat därför Kick-Ass-figuren funkar bra. Livet blir minst sagt udda om man ska försöka kombinera en normal uppväxt med brottsbekämpande. I synnerhet om man saknar superkrafter. Lilla Mindy har problem i skolan, eftersom hon mobbas av Det Coola Och Bitchiga Tjejgänget. Relationen mellan Dave och Mindy är intressant. Hon är några år för ung för honom, men det är uppenbart att åtminstone hon ser på honom som mer än en vän.

Toxic Mega Cunts

Kick-Ass må vara titelfiguren, men den verkliga stjärnan i de här filmerna är Hit-Girl. Chloë Grace Moretz är strålande, och hon överskuggar nästan allt annat. Jim Carreys insats är förhållandevis liten, men detta är ändå hans bästa roll - och bästa film - på bra länge. Mintz-Plasse är jätterolig som The Motherfucker, en skurk som försöker vara rejält elak, men inte riktigt når hela vägen. Han är bättre på att vara sexistisk och framför allt rasistisk - något hans assistent Javier (John Leguizamo) ständigt påpekar. Yancy Butler dyker upp under en knapp minut som Chris D'Amicos mor; hon är nästan helt oigenkännlig.

Actionscenerna är ofta sanslösa. De är välkoreograferade och kreativa, i synnerhet när Hit-Girl är i farten (och det blir inte fel med Joan Jett på soundtracket). Den onda Mother Russia (Olga Kurkulina) får rätt mycket utrymme och hennes fajter är stenhårda. Blodet sprutar. Språket är lika grovt som förra gången, men eftersom vi numera vadar fram i familjeanpassade PG-13-filmer, känns det skönt med barnförbjudna grejor som tar ut svängarna.

... Men framför allt är filmen fenomenalt underhållande och rolig. Jag skrattade högt åtskilliga gånger. Det förekommer en scen med ett pojkband som är hysteriskt kul. Okej, bajshumorn är kanske lite för mycket - men det är alltid fascinerande med big budget-bajseffekter.

Jag vet inte vad folk som inte gillar serietidningar, våldsam action och allmänt röj och knas kommer att tycka om det här, men de kan väl gå och se HUR MÅNGA KRAMAR FINNS DET I VÄRLDEN istället. Vi andra bänkar oss för att se- och se om KICK-ASS 2!

... Night Bitch är för övrigt ett riktigt kalaskex. Extra plus för detta.

(Biopremiär 16/8)

Bio: Kick-Ass

Foton copyright © Nordisk Film 

Herrejävlar, pågar och töser - jag blev alldeles svettig. Det händer nästan aldrig nuförtiden. Jag minns att vissa filmer jag såg på bio som barn nästan kunde ge mig feber så bra jag tyckte de var: STJÄRNORNAS KRIG, SUPERMAN - THE MOVIE... Numera är ju biobesök en del av min vardag och jag avverkar filmer på löpande band - och ni som följt mig genom åren vet att jag sällan höjer på ögonbrynen. Det skulle väl vara för snygga mustascher och filmer som inte är tråkiga. Förra året delade jag ut högsta betyg till två filmer, i år har hittills en film fått fem syndiga dvärgar (AN EDUCATION).

   
Men ibland händer det, alltså. Att det kommer en film som är allt positivt på en gång: underhållande från början till slut, intressant hela vägen, häftig, och handlar om saker jag gillar.
    
Som till exempel serietidningar och superhjältar. Det var inte för inte jag skrev jätteartikeln om Fantomen igår.
    
Problemet med filmer om folk som gillar serietidningar, åtminstone amerikanska filmer om amerikaner som gillar amerikanska serier, är att det lätt kan bli lite för mycket nörderi, för mycket självrefererande, och för mycket misslyckade blinkningar av det slag Tarantino ägnade sig åt i DEATH PROOF.
    
Huvudpersonerna i KICK-ASS är några tonåringar som ofta hänger i seriebutiker. Jo, det blir repliker som "Tack för de där första numren av Spindelmannen av Steve Ditko du gav mig" och liknande. Men den här filmen kommer undan med det. Och KICK-ASS hade inte fungerat utan seriefans som huvudpersoner.

   
 Jag har inte läst serie-
tidning-
en av Mark Millar och John Romita Jr och kan därför inte uttala mig om hur pass nära filmatiseringen ligger originalet, men KICK-ASS handlar om Dave Lizewski, spelad av Aaron "John Lennon" Johnson, som funderar över varför det aldrig har hänt att någon inspirerats av alla fiktiva superhjältar, skaffat sig en dräkt och gått ut för att bekämpa brott i verkligheten. Efter att ha blivit rånad på en bakgata bestämmer Dave sig: han ska bli maskerad brottsbekämpare.

    
Dave är förstås en glasögon-
prydd loser som tjejer aldrig ser åt. Han fantiserar om sin engelskfröken (Herregud! Ser att hon spelas av Deborah Twiss! Henne har jag träffat flera gånger, men nu har hon blivit så gammal att jag inte kände igen henne! För femton år sedan gjorde hon feministisk våldsfilm. Dryg brud.), sitter hemma och onanerar framför datorn, läser serier och är hemligt förälskad i söta Katie (Lyndsy Fonseca) som har skåpet bredvid hans i skolan men ignorerar honom.

    
Trots att han inte kan slåss för fem öre beställer han en grön våtdräkt på post-
order. Iförd denna och matchande mask, beger han sig ut för att nita bovar - och genast träffar han på de som tidigare rånat honom. De spöar skiten ur Dave och knivskär honom. Dave hamnar på sjukhus, och när han kommer ut igen är han nästan helt återställd, så när som på några nervtrådar som inte funkar, vilket gör att han har svårare för att känna smärta.
    
Men tro inte att han ger upp sin karriär som superhjälte. Han går ut på stan och hamnar i ett blodigt slagsmål med tre rånare samtidigt. Vittnen filmar slagsmålet, Dave presenterar sig som Kick-Ass, klippet hamnar på YouTube och Dave blir snabbt en sensation.

    
Men Kick-Ass är inte den ende super-
hjälten i stan. Betydligt mer avance-
rade är Big Daddy (Nicolas Cage) och hans elvaåriga dotter Hit-Girl (trettonåriga Chloe Moretz). Big Daddy bär en Batmanliknande dräkt, men slaktar skurkar som The Punisher, och han tränar upp sin duktiga, glada dotter i mördandets ädla konst. Hon kan allt! Hon är en jävel på att slåss, skjuta, hantera knivar, och framför allt att svära (I sin första actionscen tilltalar hon bovarna "Okay, you cunts!"). Hon gillar även glass och varm choklad.
    
Big Daddy och Hit-Girl kämpar mot en av New Yorks maffiabossar, Frank D'Amico (Mark Strong), som även är far till en udda kille jämnårig med Dave. Kick-Ass blir indragen i det blodiga maffiakriget - och snart dyker det upp ännu en superhälte; Red Mist. Fast det är något som inte stämmer med den sistnämnde...
    
Till skillnad från så många andra amerikanska filmer, har inte KICK-ASS en klar och tydlig moral. Filmen visar upp att det inte är så enkelt att vara maskerad brottsbekämpare. Tvärtom: det är mer sannolikt att man åker på spö. Och Kick-Ass får stryk mest hela tiden; om det inte vore för Hit-Girl hade han varit död flera gånger om. Men trots detta, trots att de inser att det är farligt och trots att man inte ska ta lagen i egna händer, så reser sig hjältarna i filmen upp igen - och ger sig på skurkarna ändå så att blodet sprutar.
    
Estetiskt är filmen en fröjd att titta på; det är flott och väl genomtänkt. Vid ett tillfälle berättas en flashback i form av tecknade serierutor. Men det är inte bara vanliga seriesidor rätt upp och ner; nej, vi åker in i rutorna och runt i dem bland de tecknade figurerna. Och alla slagsmål är välkoreograferade och härligt uppviglande; inte blir det sämre av till exempel Joan Jett och Sparks (!) på soundtracket.

    
Skådespeleriet är bra, jag kan knappt se att den nittonårige engelsmannen Johnson är samme kille som var Lennon i NOWHERE BOY. Mark Strong är en bra gangster. Och det är riktigt trevligt att för en gångs skull se Nicolas Cage i en bra film - det var ju inte i jons. Förvisso har jag inte sett nya BAD LIEUTENANT, men Cage har medverkat i den ena skitfilmen efter den andra de senaste tio åren, och han har nästan alltid varit usel. I KICK-ASS är hans dessutom bra - jag gillar sättet han fäller sina repliker på när han är Big Daddy. 

Men framför allt är detta Chloe Moretz' film - för Hit-Girl rockar! Ja, jävlar i min låda! Jag vet en del amerikaner som upprörts av hennes rollfigur. Man kan ju inte ha en elvaårig flicka som svär som en borstbindare och som dödar folk till höger och vänster så att kroppsdelar flyger till hejvilt omkring, och dessutom låta henne spelas av en flicka som verkligen är så ung på riktig. Jo, det kan man visst det! säger jag. Det finns annat jag tycker är värre än en liten tös som skjuter folk och säger "Show's over, motherfuckers". Till exempel små töser som skickas till religiösa samfund och annat som är otäckt på riktigt. KICK-ASS må vara en väldigt blodig, splatterfylld film - men samtidigt är det mest tjoflöjt över anrättningen. Det är rock 'n' roll. Det går inte att jämföra Hit-Girls bedrifter med våldet i bioaktuella LEBANON och EN PROFET.
    
Kan jag säga något annat än att KICK-ASS sparkar röv så att det står härliga till? Nej, det kan jag inte! Det här är den bästa filmen jag sett i år. Hittills. Nu väntar jag med spänning på IRON MAN 2 

... och Scarlett Johansson iförd Svarta Änkans trikåer...

(Biopremiär 9/4)