Foton copyright (c) Netflix
Som svensk är det lätt att tycka att de har konstiga åldersgränser på bio borta i Amerika. Om en film innehåller en massa våld, men inte alltför mycket blod och svordomar, och absolut inget naket, kan en film få åldersgränsen PG-13, vilket betyder att barn under 13 måste ha en vuxen med sig. Samma film kan bli barnförbjuden i Sverige, eftersom den anses innehålla alldeles för mycket våld.
Om en film, med eller utan blodigt våld, innehåller en massa grovt språk eller naket, eller bådadera, blir åldersgränsen automatiskt R, vilket står för Restricted. Barn under 17 måste ha en vuxen med sig. Detta innebär att småbarn kommer in på brutala actionfilmer så länge de har en vuxen med sig. Men, det innebär även att en film som fått stämpeln R på grund av svordomar och naket, men som saknar våld helt och hållet, kan bli barntillåten i Sverige – eftersom vi inte tycker att fula ord och rumpor är mer upprörande upprörande än våld i det här landet.
1990 tillkom en ny åldersgräns i USA. NC-17 heter den. Ursprungligen innebar den att ingen under 17 släpptes in, även om de hade vuxen med sig. 1996 höjdes gränsen av någon anledning till 18 år. Denna åldersgräns skulle ersätta den gamla barnförbjudna gränsen X-rated, som med få undantag bara användes till porrfilmer, och som utvecklats till något slags varubeteckning snarare än åldersgräns.
Det är ytterst få filmer som släppts med åldersgränsen NC-17 –
de flesta bolag låter klippa ner sina filmer till R för att undvika denna
stämpel, NC-17 innebär nämligen begränsat antal biodukar och
därmed minimerade intäkter. I USA, alltså, utomlands kan filmerna få lägre åldersgränser. Det är sällan en NC-17-film får en bred release, SHOWGIRLS tillhör undantagen, och det är 27 år sedan den kom.
Enligt uppgift har det inte släppts en NC-17-film på tio år – förrän nu. Netflix-filmen BLONDE, som hade premiär denna vecka, har nämligen fått den fruktade stämpeln. Nu tycker ni kanske att det är konstigt att en streamingpremiär förses med en åldersgräns, men BLONDE har även fått begränsad biodistribution i USA och ett par andra länder.
Om jag inte läst att BLONDE stämplats med NC-17, hade jag aldrig gissat det. Nu är det här definitivt ingen film för barn, men den innehåller inte uppseendeväckande mycket sex och naket.
BLONDE, med manus och regi av Andrew Dominik, är en fiktiv skildring av Marilyn Monroes liv. Filmen bygger på en roman av Joyce Carol Oates och ska inte ses som en helt sanningsenlig biografi – men visst känns mycket igen från verkligheten.
Det börjar på 1930-talet, lilla Norma Jeane bor med sin försupna och förvirrade mor, fadern är försvunnen. Modern hamnar på sjukhus, Norma på barnhem, det hoppas i tiden, och Norma har blivit fotomodell och börjat skådespela. Producenterna förvandlar henne till Marilyn Monroe.
Kubanskan Ana de Armas gör Marilyn, ibland är hon till förväxling
lik originalet, ibland inte lik alls. Vilket antagligen även gällde verklighetens Marilyn. Marilyn Monroe är en roll Norma Jeane spelar.
de Armas, vars vanliga brytning tittar fram ibland, men oftast inte märks alls, är bra i rollen. Men - det blir allt rätt ensidigt efter ett tag. Det här är en film om psykisk ohälsa, sexuellt utnyttjande och droger; ett enda långt mörker, och Marilyn, som är i bild nästan hela tiden, lider i princip från början till slut. Hon gråter ofta. Allt är ett helvete hela tiden, ingenting är kul i hennes liv, känns det som. Allt positivt saknas i filmen. Dessutom pratar Marilyn genomgående med sin viskande musröst, vilket blir lite irriterande. Eftertexterna slutar med en webbadress man kan besöka om man oroar sig för någon som lider av psykisk ohälsa.
Bobby Cannavale spelar Joe DiMaggio, som Marilyn var gift med ett år på 50-talet och som misshandlar henne, Adrien Brody gör Arthur Miller, som hon senare var gift med.
BLONDE ser ut som en europeisk konstfilm, uppblandad med surrealistiska
inslag som påminner om David Lynch. Det är en snygg film, det är en häftigt gjord film. Estetiskt är den trevlig att titta på.
Filmformatet skiftar mellan 4:3, 16:9 och CinemaScope, bilden växlar mellan färg och svartvitt, och jag fann ärligt talat inget mönster i detta tilltag. Vid något tillfälle dras bilden ihop och blir ännu mindre än 4:3. Jag tänkte att detta kanske symbolisera instängdhet, och när Marilyn i en scen ser fram emot något positivt, dras bilden ut till CinemaScope. Lycka är väl Scope då, tänkte jag. Men tydligen tänkte jag fel, eftersom detta mönster inte följs. Ett tag är scenerna från filminspelningar i svartvitt, medan scener från hemmet är i färg. Men detta ändras också. Kanske finns här ett mönster jag är för dum för att fatta.
Nick Cave och
Warren Ellis står för filmmusiken.
Jag satt fascinerad och tittade de 166 långa minuter filmen varar –
men när den slutade visste jag inte om jag tyckte BLONDE var bra eller
dålig. Jag säger så här: den är bra – men den har problem.
(Netflixpremiär 28/9)
Inlägg
