Bio: Stockholm Stories

Foton: Martin Lidell © 2014 Chamdin & Stöhr Filmproduktion

Jag har lite svårt får Jonas Karlsson som skådespelare. Han anses vara duktig, men han är alltid alldeles för teatralisk och onaturlig; han fäller sina repliker på ett konstruerat sätt. Som privatperson verkar han dock vara trevlig. Hur han är som författare till skönlitteratur har jag ingen aning om, jag har inte läst något, men här har vi en filmatisering av Jonas Karlssons debut; novellsamlingen "Det andra målet", som kom ut 2007.

Det är inte Karlsson själv som står för filmmanuset, det har skrivits av Erik Ahrnbom, som skrev COCKPIT med just Jonas Karlsson i huvudrollen, och för regin står långfilmsdebuterande 52-åringen Karin Fahlén. Manuset ska visst bygga löst på novellerna och de olika berättelserna har flätats ihop - Robert Altmans gamla SHORT CUTS spökar fortfarande i den svenska filmbranschen. Genren är dramakomedi - med betoning på drama. Tragikomiskt drama - med betoning på tragedi. Det hördes ett par skratt under pressvisningen - men allvarligt talat: det här är inte speciellt roligt.

Jonas Karlsson själv spelar Thomas; en pressekreterare på finansdepartementet och i början av filmen kastar han ut sin flickvän Anna, som spelas av Julia Ragnarsson från Malmö, just nu även aktuell i TILLBAKA TILL BROMMA - och här försedd med en inte så övertygande rikssvenska som hela tiden är i vägen. Martin Wallström spelar Johan, Annas bror, son till en berömd författare och när själv författardrömmar. Dock är han en usel författare. Han börjar att förfölja en berömd författare, som görs av David Dencik.

Filip Berg är en nertryckt och stammande överklasskille som är hemligt kärv i Anna och försöker hjälpa henne när hon blivit utkastad. Det gillar inte hans stränga och känslokalla farsa, spelad av Peter Carlberg. Anna ligger med Thomas' kollega Lena (Marie Richardson), vilket inte får komma ut, och Gustaf Hammarsten gör en populär komiker som hamnar i en märklig konflikt med den neurotiska Jessica, som spelas av Cecilia Frode iförd synnerligen hemsk frisyr. Och Jessica har skrivit ett brev till Thomas, som hon slumpmässigt valt ut i telefonkatalogen.

Inga av de här historierna är speciellt tillfredställande. Jag kan mycket väl tänka mig att de fungerar som noveller, men i den här filmen blir det platt och tråkigt. I stort sett samtliga rollfigurer ger intryck av att vara psyksjuka - vilket de nog också är. Replikerna är stela och konstruerade, skådespeleriet har ett teatraliskt anslag - vilket ju fallet är i majoriteten svenska filmer. Filmfotot är rudimentärt, trist och grått.

Titeln STOCKHOLM STORIES lär nog avskräcka en del biobesökare utanför huvudstaden. Varför ska VI SE (ännu en) film om Stockholm? Varför är titeln på engelska? Fast så mycket Stockholm får vi inte. Filmen innehåller få exteriörscener och i dessa får vi nästan enbart se Katarinahissen. Film i Väst är inblandade, så det är ingen djärv gissning att större delen av filmen är inspelad i Trollhättan med omnejd. Nathan Larson står för filmmusiken.

På det hela taget känns STOCKHOLM STORIES rätt meningslös. Vilka ska se den? Varför?

(Biopremiär 7/3)

Bio: Känn ingen sorg

Foton: Linda-Maria Birbeck ©2013 Acne Drama AB
Häromdagen läste jag en TT Spektra-intervju med Cilla Jackert, som skrivit manus till KÄNN INGEN SORG; den där "Håkan Hellström-filmen". I texten pratas det om Håkan Hellströms "låtskatt". Låtskatt? Jamen, för helsike - grabben slog igenom på 2000-talet. Hans karriär är förhållandevis kort. Låt vara att han är folkkär och gör succé i ALLSÅNG PÅ SKANSEN, men större delen av hans publik utgörs av gråtande tonårsbrudar.
Jag har ingen som helst relation till Håkan Hellström. Jag försöker komma på några låtar - och de enda som poppar upp är "Känn ingen sorg för Göteborg" och "Kom igen Lena". Det är allt. För mig är Håkan Hellström en käck göteborgare som iförd sjömanskostym sjunger falskt. Nyligen utsåg en svensk musiktidning en av Hellströms plattor till en av Sveriges bästa någonsin. Jösses! Hur tänkte de där? Och när det gäller svensk pop, är det ju Docenternas 80-talsproduktion som regerar. (Här får jag väl skjuta in att Joppe Pihlgren ju också sjunger falskt, men det är definitivt inget som stör) Det trevligaste med Hellström är väl det faktum att hans farsa var med om att starta upp Bokmässan i Göteborg.
Visst kan man basera en långfilm på en artists låtar. Men då måste det handla om artister som verkligen har en låtskatt. Cornelis, Taube, Bellman, Thore Skogman när det gäller svenskar. Okej, det lär nog funka med ABBA. För självplågare kan man säkert få ihop något av Gyllene Tiders och Tomas Ledins låtar. Men i fallet Håkan Hellström ...
Nu tror ni förstås att jag kommer att såga KÄNN INGEN SORG bara för att jag inte tillhör Håkan Hellströms fans. Nej då, så är inte fallet. Jag menar, jag gillade SPICE WORLD - utan att gilla Spice Girls! Och jag har egentligen inget emot Håkan Hellström, han verkar vara snäll. Nej, det finns andra, betydligt mer vägande skäl till att såga den här filmen. Det främsta skälet till att hacka på KÄNN INGEN SORG är att den är under all kritik! När jag och ett par kollegor lämnade pressvisningen tittade vi på varandra och sa "Hade ingen läst manus innan de spelade in filmen? Har ingen sett filmen innan den går upp på bio?".
För regin står Måns Mårlind och Björn Stein. Den här duon har tidigare gjort den ruttna STORM, den hånade TV-serien SNAPPHANAR, den amerikanska SHELTER, som jag inte sett och som släpptes direkt på DVD i Sverige, och senast gjorde de UNDERWORLD: AWAKENING, den sämsta filmen i UNDERWORLD-serien. De här två killarna är kända för att göra filmer med snygga bilder - men de kan verkligen inte berätta en historia. Och i fallet KÄNN INGEN SORG finns ingen historia att berätta.

Manuset ska visst vara baserat på Håkan Hellströms låtar; på miljöer, händelser och figurer ur texterna. Miljöerna är förstås göteborgska, men figurer och händelser känner jag inte till, och i den färdiga filmen är de grundare än grundast. Det här är bara en massa märkliga scener som staplats på varandra. Den röda tråden är tunn.
Adam Lundgren är Pål Gullberg, som bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i vad som förefaller vara Albert & Herberts hus. Påls föräldrar är döda. Pål vill inget annat än skriva- och framföra musik, men han lider av extrem scenskräck - när han känner folks blickar riktade mot sig, spyr han. Eller moonar. Eller gör annat konstigt.
Pål hänger med sina polare Johnny (Jonathan Andersson) och kickboxaren (eller är det MMA?) Lena (Josefin Neldén). Lena är hemligt kär i Pål, vilket hon inte vågar berätta för honom ("Kom igen, Lena!" säger hon till sig själv). På en klubb ser Pål den raffiga rockbruden Eva (Disa Östrand, som verkar imitera Megan Fox) uppträda med sitt band. Han blir genast kär i henne, spyr på henne och får spela trummor i bandet. Det sistnämnda går bra - så länge han uppträder med förbundna ögon.
Pål slits mellan Eva och Lena, farfar är besviken på slarvern till barnbarn som aldrig gör något vettigt, Johnny är involverad i skumma affärer, och någonstans hägrar en musikkarriär.

Låter det här ooriginellt och tunt? Det är inget mot vad det är! För att få det här intressant har man försökt göra filmen "häftig" - vilket snarare resulterat i att soppan blivit rejält konstig. Det här spretar hejvilt. Rollfigurerna bara finns där, som pappersfigurer. Händelserna är lösryckta och leder sällan någonvart. Vid ett tillfälle ska Pål med band spela på Evas mors bröllopsfest. Morsan görs av Marie Richardson och den nye maken är Reine Brynolfsson. Hon är en föredetta sångstjärna och diva, han är bara en otrevlig tölp. Paret förekommer bara på den besynnerliga bröllopsfesten, sedan försvinner de ur handlingen. Som så mycket annat. Påls farfar letar tydligen efter en ny dam via dejtingsajter och vid ett tillfälle äter han middag med Gunilla Nyroos, som han visst hittat på nätet. Men farfaderns situation görs det heller inte så mycket av. Här finns inga rollfigurer att bry sig om - med möjligt undantag för Tomas von Brömssen, som gör vad han kan med det tunna materialet.
Adam Lundgren går mest omkring och grimaserar och beter sig som om han är efterbliven. Jag funderar på om det är förstoringsglas i hans brillor, hans ögon ser märkligt stora ut. Mellan varven dricks det hela tiden sprit, det röks cigaretter och det knarkas. Ingen verkar jobba, men de har alltid pengar och alla verkar bo i skönt bohemiska lägenheter.

Filmfotot är glassigt, det gör sitt bästa för att framställa Göteborg på vackrast möjligast sätt. Men mest ser det ut som ett gäng reklamfilmer. En reklamfilm för Göteborg, som klippts ihop med kickboxarreklam för energidrycker och annat.
Filmen fick ursprungligen en 15-årsgräns, men denna sänktes till en 11-årsgräns efter att distributören överklagat. Distributören sa att de är mycket nöjda med sänkningen, eftersom de vill att så många som möjligt ska kunna ta del av "Håkan Hellströms magiska värld". Men om så är fallet - varför är den så våldsam? Varför är det så mycket knark? Detta är ingenting för elvaåringar - och yngre, som kommer i i vuxens sällskap. Filmen öppnar med en besynnerlig jakt genom Göteborg, där man först störtar in på sexklubben Wanda på Andra Långgatan, och sedan brister ut i ett våldsamt slagsmål på Järntorget. Det förekommer även ett blodigt - riktigt jävla blodigt - mord i filmen. Har Statens Medieråd varit utsatt för påtryckningar?
I bakgrunden i en scen utanför Bengans förekommer två A-lagare. Dessa spelas av Freddie Wadling och Ebbot Lundberg, vilket förstås är lite kul. Och vem är gatumusikanten som står brevid dem, om inte Håkan Hellström själv. Inga pris till dem som gissar att Hellström dyker upp i den käcka slutscenen och sjunger "Känn ingen sorg för mig Göteborg". (För övrigt låter en annan Hellströmlåt precis som ledmotivet till FAMILJEN MACAHAN!)
Jag har ingen aning om hur filmen kommer att tas emot av publiken. På pressvisningen dök det upp ett gäng kritiker (eller?) jag aldrig sett tidigare. Samtliga tjejer. Och varje gång Håkan själv dök upp, stönade de "Åååååh!". Det räcker kanske för att detta ska bli en succé.
Själv tycker jag att det här är genant. Det här är riktigt dåligt. Jag skrattade till ett par gånger där det var meningen att man skulle skratta, men Mårlind och Stein är inga humorister, och som drama funkar det inte alls. Stora delar av filmen undrade jag vad det var jag satt och tittade på.
Det här är inte SEAN BANAN-dåligt, men KÄNN INGEN SORG får UNDER DITT PARASOLL och DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET att framstå som filmhistoriska milstolpar.
Vilket de å andra sidan ju faktiskt är.

(Biopremiär 19/7)

Bio: Någon annanstans i Sverige

Foton copyright (c) Tur med vädret AB

När jag var barn, var jag rädd för TV-teater. De där märkliga, svenska pjäserna Sveriges Television var så stolta över att visa. Okej, om de var speciellt märkliga vet jag inte, men jag upplevde dem som väldigt obehagliga; långt mer skrämmande än alla monster i världen.

Folk som betedde sig konstigt. Som pratade konstigt. De befann sig i dystra hem, stämningen var mörk och dyster. Ingenting kändes naturligt. Folk kunde stå med ryggen mot varandra och prata. Kanske i varsitt rum och prata. Ibland pratade de inte alls. De stod och tittade på varandra, innan någon till slut sa något onaturligt. Och väldigt ofta var folk förbannade på varandra. Till skillnad från monster, var förstås vuxna människor som grälade något jag kunde relatera till; därför blev det fan så mycket otäckare.

Detta är säkert grava efterkonstruktioner från min sida, jag minns bara det jag inte gillade. Men, jag misstänker att dessa TV-pjäser lade grunden till mitt ointresse för teater.

Kjell-Åke Andersson har bland annat gjort MIN STORE TJOCKE FAR, JULORATORIET och 2008 års sämsta film; VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN. Hans nya film lanseras som "En djupt tragisk komedi" - och det är inte utan att jag kommer att tänka på gammal svensk TV-teater. Eller svensk dramatik rent allmänt. Fast det ligger nog nära till hands att dra till med att den här filmen känns som om Björn Runge försökt sig på att göra en komedi. Och jag känner mig märkligt kluven till resultatet.

Robert Altmans SHORT CUTS spökar fortfarande hos svenska filmskapare; just denna film (som jag personligen inte minns speciellt mycket av) brukar lyftas fram som inspirationskälla och föredöme, och Anderssons film - efter manus av ONDSKAN- och ARN-författaren Hans Gunnarsson - påminner en hel del om Altmans film. Filmen öppnar med bilder på en springande kvinnas ben och bilder på ett blodsöligt köksgolv. Därefter träffar vi Björn Gustafson (den riktige, inte den där unge komikern), som förhörs av en polis - tydligen har Gustafson (som blivit väldigt gammal) skjutit någon. Och så rullas händelserna upp. Vi får följa några olika par i- och i närheten av en osedvanligt trist håla någon(annan?)stans i Sverige.

Mikael Persbrandt och Sofi Helleday är på väg till hans föräldrar (Meg Westergren och Sten Ljunggren), eftersom farsgubben fyler 70. Helena Bergström och Lars Roosmann är nyinflyttade och bjuder hem grannarna Marie Richardson och Jacob Nordensson. Men Richardson har även en sexuell relation med Peter Andersson, som vunnit sex miljoner på Lotto och sitter hemma och deppar, super och kedjeröker. På en sunkig vägkrog sitter Björn Bengtsson och Jons Inde och planerar ett inbrott i en av villorna i hålan. Sussie Ericsson går en kvällskurs i engelska och är trött på sin ofta bortreste make Mats Bomgren. Lars Lind är en präst som agerar berättarröst, medan Peter Lorentzon är en bisarr byfåne (med övernaturliga krafter?) som går omkring och betraktar vad som sker.

Det är illa ställt i dessa relationer. Roosmann är en känslokall väktare som närmast förgriper sig på sin fru. Ljungren är en fördomsfull gubbjävel som hatar bögar, flator, invandrare och allt annat - "Hur vet du att han inte röstar på sverigedemokraterna?" frågar Helleday Persbrandt och vill genast åka hem igen. Westergren sitter mest och kedjeröker och tittar på TV. Småstadstristessen - eller den svenska tristessen - är total.

Här finns många scener där folk befinner sig i samma rum utan att prata. Eller där de konverserar med de befinner sig i varsitt rum. Lars Linds berättande är pretentiöst. Dialogen är ofta mystisk. Den emotionella misären är nästan total - och självklart är filmen grynig och lika grå som vädret.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det här är lite småkul emellanåt. Och det är medvetet kul. Dessa människor är ibland smått parodiska, liksom handling och situationer. Westergren och Ljunggren dricker whisky från bag-in-box (och blandar med cola) medan de tittar på skräp-TV. Inde och Bengtssons scener tenderar rak komedi. Flera scener är absurda. En Elvisstaty i Peter Anderssons trädgård vitrar sönder. Och upplösningen är ganska lyckad; när vi till slut får reda på vad som hänt och vem eller vilka Gustafson har skjutit.

Helena Bergström får förstås tillfälle att både gråta och få utbrott, och nej, jag kan inte med henne. Jag har aldrig gillat henne. Byfånen är ett onödigt inslag. Som helhet blir det alldeles för grått och trist.

Jag tvekar vad gäller betyg. Funderar lite på att vara snäll - men beslutar mig för att inte ta i. Trots allt är detta långtifrån en film jag kommer att minnas.

(Biopremiär 16/12)

Beck: Polis, polis, potatismos

I samband med utställningen Polis, polis, potatismos hade Spegeln igår en specialvisning av Pelle Berglunds filmatisering från 1993 med Gösta Ekman som Martin Beck. Självklart var jag där för att mingla med kändisuppbådet, vilket inskränkte sig till Ingvar Andersson (som bland alla platser i salongen valde att slå sig ner bredvid mig) och Maj Sjöwall.
    

Jag minns inte om jag sett den här filmen tidigare, men jag har sett några av de övriga filmerna i den här serien med Ekman - och jag vill minnas att de var riktigt dåliga och fick taskiga recensioner. Det vi minns mest är förstås alla tyska skådisar som dubbats till svenska.
    

Maj Sjöwall introducerade filmen och sa att produktionsbolaget köpt rättigheterna till de sex Beckromaner som var tillgängliga. Men det skrevs ju tio böcker. Förutom de här sex filmerna, finns ju MANNEN PÅ TAKET med Carl-Gustaf och DEN SKRATTANDE POLISEN med Walter Matthau. Det blir åtta filmer och böcker. De övriga två, då? Har de hamnat i limbo.

Sjöwall berättade att hon blev väldigt glad när hon fick veta att Gösta Ekman skulle spela Beck. Hon hävdade även att detta var en riktig biofilm - hon var noga med att understryka att detta inte var den där Beck vi ser på TV (det vill säga Peter Haber), utan just biofilm.

Det är bara det att POLIS, POLIS, POTATISMOS inte är någon biofilm. Filmen dumpades direkt på video innan den TV-visades. Förvisso är filmerna producerade av Victoria Film och fina, tyska bolaget Rialto (som bland annat gjorde Edgar Wallace-filmer på 60-talet), samt av SF, men filmerna är gjorda för SVT. Det här ser inte ut som något annat än TV-film - filmerna är inspelade på något slags videoformat och är dessutom försedda med groteskt primitiva, TV-aktiga förtexter. Här måste jag även skjuta in att Spegeln, som visade DVD:n på stor duk, inte lyckats ställa in bildformatet och lyckats dra ut vidfilmformatet till scope, så att alla medverkande blev både smällfeta och bredrövade.

Maj Sjöwall berättade att hon blev ombedd att göra en Hitchock och har cameos i fem av de sex filmerna; i POTATISMOS skymtar hon som hastigast i början av filmen, där hon poserar i baren på Savoy i Malmö. Fler Sjöwallare var inblandade i produktionen; Tetz och Jens jobbade bakom kameran, och den lille ungen som i filmen skriker “Polis, polis, potatismos!” till två Helan & Halvan-liknande poliser gjordes av Majs barnbarn Loke.

Det är väldigt intressant att jämföra den här Gösta Ekman-filmen med Peter Haber-serien. KOMMISSARIE SPÄCK är ju faktiskt ingen parodi på Martin Beck, utan på serien med Haber. För de här två filmserierna är nästan som natt och dag.

Gösta Ekmans Martin Beck är en helt annan person än Peter Habers. Haber går ju mest omkring och är en tradig träbock som egentligen inte gör så mycket. Ekman gör en figur med karaktär och mustasch, en sympatisk herre. Regi- och filmmässigt är det också ganska annorlunda. Båda serierna är väldigt rudimentära, det är inga krusiduller, bildlösningarna är så enkla som möjligt; det ser inte ut som något annat än billiga TV-filmer. I POTATISMOS har man till och med slarvat så pass mycket att mikrofonen doppar ner i bilden ett par gånger. Ekmanserien har ett långsamt, svenskt berättartempo, medan man i Haberserien försöker närma sig moderna snutserier, utan att lyckas speciellt bra.

Skådespelaruppställningen i POTATISMOS är fantastisk, bara den gör filmen sevärd. Absolut bäst är revylegendaren Ingvar Andersson som Per Månsson, Becks kollega i Malmö som ska utreda mordet på en affärsman, innan Beck skickas ner. Andersson är fantastisk, hans Per Månsson borde förärats en egen serie - han går omkring och är tryggt skånsk och tjock, samtidigt som han är rolig och ibland riktigt cool och tuggar på tandpetare precis som Chow Yun-Fat i HARD-BOILED. Hans bästa replik lyder “Var hon bra att ligga med?”

Jag hade glömt att det var Rolf Lassgård som spelade Gunvald Larsson i den här serien; jag trodde det var Kjell Bergqvist, men icke. Bergqvist är Kollberg, som mest är en spexig typ som står för comic relief. Lassgård är överraskande bra som Larsson, en roll man tycker att Persbrandt gjort till sin i Haberserien. Rolf Lassgård, honom har jag aldrig riktigt gillat, och jag tyckte bara att han var en fläskig traderöv när han segade omkring som Wallander, innan de ersatte honom med den ännu tristare Krister Henriksson. Men som Gunvald Larsson ser han plötsligt ut som Sean Bean!

Vidare ser vi Niklas Hjulström som Benny Skacke, Tommy Johnson som den stackars mördaren Bertil, Tova Magnusson-Norling som Becks dotter, Görel Crona som mordoffrets otrogna hustru - hon har nästan en nakenscen, men lyckas tyvärr skyla sig med en handduk, vilket ger minuspoäng. Den mördade direktören görs förresten av Claes Sylwander.

Marie Richardson är makalöst snygg som lyxhora, vad hände med hennes internationella karriär efter EYES WIDE SHUT? Reine Brynolfsson och Anders Ekborg är två andra affärsmän, Lena T Hansson är skitdålig, verkligen genant, som Gunvalds snipiga syster - Hansson verkar tro att det handlar om barnteater. Enligt IMDb spelar Stellan Skarsgård en säkerhetsvakt som kör iväg två demonstranter - man får aldrig se honom i närbild, men det kan mycket väl stämma.

Som synes idel kändisar.

1993. Herregud, det känns ju som det var nyss. Men vet ni vad? Det är sjutton år sedan! Nästan tjugo jävla år! 1993. Då började jag skriva i NST. Det var även året jag åkte till London och hälsade på en kompis som jobbade på MTV. Men det var innan vi startade Fantastisk Filmfestival. Det var innan Internet. Det var innan mobiltelefoner fanns i vars mans ägo. Därför känns POLIS, POLIS, POTATISMOS märkligt gammal. Boken skrevs 1969 och kom ut 1970. 23 år senare kom filmen och nu har det gått ytterligare sjutton år.

 

Man får inte se speciellt mycket av Malmö i filmen; exteriörerna inskränker sig främst till Porten till Malmö; korsningen vid centralen där Savoy Hotel ligger. Ibland skymtar Kockumskranen i bakgrunden, vi får se en småbåtshamn och en skjutbana i Limhamn. Självklart ingen bro till Köpenhamn, och ingen Turning Torso. Men större delen av filmen skulle kunna vara inspelad precis var som helst, vilket den säkert också är.

Avsaknaden av mobiltelefoner är påtaglig, här finns ett flertal scener där folk ber om att få låna telefoner. De datorskärmar som förekommer ser antika ut och viktiga data överlämnas i kuvert och knappas inte fram på en sekund på nätet. Kjell Bergqvist kutar runt i en jacka med fluffiga, uppkavlade ärmar, vilket ger ett intryck av 80-tal. Mycket annat känns också som 80-tal. Bergqvist och de andra ser väldigt unga ut.

Tack vare de tyska samproducenternas krav medverkar två tyska skådespelare. Dock spelar de tyskar och pratar tyska; de är alltså inte dubbade till svenska. Men det blir lika konstigt ändå, eftersom svenskarna pratar svenska med tyskarna, som svarar på tyska, och alla förstår tyska utan problem.
 

Den största skillnaden vad gäller då och nu, är att ett skottdrama; en ihjälskjutning, klassades som något ganska unikt 1993. I en scen påpekar Per Månsson att det här är Malmö och inte Chicago, vilket fick mig och flera i publiken att skratta. Sjutton år senare gör de olika gängen i Malmö sitt bästa för att skjuta ihjäl varandra och andra var och varannan vecka.

POLIS, POLIS, POTATISMOS blev i slutändan en positiv överraskning för mig. Jag kan inte påstå att filmen är spännande, men den är trevlig, underhållande och framför allt rolig - så pass rolig att filmen närmast kan stämplas som deckarkomedi.

Filmens finns att skaffa på DVD.