Visar inlägg med etikett Mariano Cohn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mariano Cohn. Visa alla inlägg

lördag 31 december 2022

Kom det några bra filmer i år?


I vanlig ordning översvämmas tidningar, webbsidor och TV-program just nu av olika listor - till exempel över årets bästa filmer. Sedan några år tillbaka har jag lite svårt att sätta ihop sådana topplistor, eftersom jag inte längre ser- och recenserar allt som går upp på bio. Dels för att jag inte har tid, eftersom jag skriver seriemanus på heltid, dels för att väldigt mycket inte pressvisas här i Göteborg.

Jag kastade ett öga på de recensioner av biopremiärer jag skrivit under 2022 och konstaterar att det blev en del ändå, och att jag faktiskt satte högsta betyg några filmer - jag är ju ganska snål med höga betyg och jag får ibland höra att jag sågar alldeles för mycket. "Hellre fria än fälla!" säger en del kollegor. "Fäll och såga vidare!" säger jag.

Några av årets storfilmer och publikmagneter har jag inte sett, till exempel BLACK PANTHER: WAKANDA FOREVER och AVATAR: THE WAY OF WATER, eftersom de inte pressvisades här - och jag kan inte påstå att jag känner ett sug efter att se dem, jag tyckte nämligen inte att de första filmerna var speciellt bra. TRIANGLE OF SADNESS har jag inte heller sett, eftersom jag sällan - eller aldrig - gillar Ruben Östlunds filmer. Att han är en skrytmåns helt utan självdistans spelar förstås också in.

Några allmänt kritikerrosade filmer tyckte jag bara var halvbra. Till exempel THE BATMAN och TOP GUN: MAVERICK. Den senare vann på att visas i en IMAX-biograf, där var den onekligen maffig, men jag kan inte påstå att jag vill se om den. Om THE BATMAN var maffig kan jag inte avgöra, eftersom den bokstavligt talat var så jävla mörk.

... Okej, men vilka filmer var det jag tilldelade högsta betyg?

I mars hade LICORICE PIZZA premiär. Jag tyckte att det var en strålande film. Till min förvåning - jag brukar inte precis gilla Paul Thomas Andersons filmer. Jag noterade att några inte alls gillade den här, vilket jag tycker är konstigt. Några anmärkte på åldersskillnaden mellan de två huvudpersonerna; att en vuxen kvinna får ihop det med en tonårig kille. Men folk är ju så tråkiga nuförtiden.

Redan i april kom nästa femma. Den gav jag till Ti Wests skräckfilm X. Det här är en film som lyckas vara både en traditionell skräckfilm och en pastisch - och samtidigt blåsa lite nytt liv i genren. Majoriteten skräckfilmer som går upp på bio nuförtiden är antingen välkammade PG-13-filmer som inte upprör någon, eller så är det så kallade elevated horror-filmer som försöker vara "bättre" än vanliga skräckfilmer; mer konstnärliga och intellektuella så att publiken inte ska behöva skämmas för att de tittar på skräck. X kommer förvisso från elevated horror-bolaget A24, men Ti West har gjort en smart och stenhård film i samma anda som MOTORSÅGSMASSAKERN, den är spännande, våldsam, men även rolig mellan varven. Av någon anledning fick vi inte se filmens prequel, PEARL, på bio i Sverige - den lär vara ännu bättre. Jag har ännu inte sett den.

I augusti kom den spanska satiren OFFICIAL COMPETITION. Återigen förvånades jag när jag upptäckte att en del inte alls tyckte att den här var bra. Men de som inte gillade den hade förstås fel. Det här är en rolig och smart film om förberedelserna inför en filminspelning. Tre starka viljor drabbar samman. Pénelope Cruz är fantastisk i den här filmen, och det är kul att åter få se Antonio Banderas i en vettig roll. Snygg är filmen också.

Så långt de filmer jag gav en femma i betyg. Jag tänkte att jag även bör nämna några av de filmer jag gav en fyra - några av de bästa av dessa.

OLD HENRY passerade nog ganska obemärkt förbi, men det var kul att se den här filmen på bio. Det här är en riktigt bra Western. Westernfilmer är vi inte bortskämda med på bio i dessa datoranimerade dagar. OLD HENRY är en ganska minimalistisk film - ett hus, ett par hjältar, några skurkar. Men det räcker - manuset är bra, det här är en tuff film av ett slag vi sällan ser idag. De allra flesta Westerns som görs idag, det kommer en del på DVD och streaming, är i det närmaste osebara låg-lågbudgetfilmer.   

THE BLACK PHONE är en riktigt bra skräckfilm som bygger på en novell av Joe Hill. Den här filmen känns som en ganska typisk Stephen King-historia, vilket inte är så konstigt - Joe Hill är Kings son. THE BLACK PHONE är en lågmäld, spännande och obehaglig film med utmärkta skådespelarinsatser. 

Slutligen nämner jag MOONAGE DAYDREAM, den egensinniga David Bowie-dokumentären. I min recension anmärker jag på att bildfyrverkerierna kan bli ansträngande att titta på, jag kände att jag fick en antydan till huvudvärk och fick vända bort blicken emellanåt. Men med undantag för detta, är det här en väldigt bra och givande film, i synnerhet om man gillar Bowie. Men vem gillar väl inte Bowie? 

Numera har ju en hel del filmer premiär direkt på olika streamingtjänster. Netflix, HBO Max, Amazon Prime Video, Disney+ med flera. Jag tittade igenom mina recensioner av streamingpremiärer för att se om någon kan tänkas hamna bland årets bästa filmer. Jag har skrivit om en jäkla massa filmer. Men - jag har verkligen gödslat med ettor och tvåor i betyg. Några treor blev det. Fyror blev det knappt några alls, senast satte jag en fyra i betyg på skräckfilmen BARBARIAN. Några femmor blev det inte alls.

Kommer jag att dela ut några femmor i betyg under 2023? Vi får väl se. Men redan nu kan jag utlova många ettor och tvåor. Jag är hård men hjärtlös!


tisdag 23 augusti 2022

Bio: Official Competition

Foton copyright (c) Scanbox

Titeln till trots är OFFICIAL COMPETITION en spansk-argentisk film, på spanska. Varför den går upp på bio i Sverige under sin engelska titel har jag ingen aning om, nog kunde man väl kommit på en bra svensk titel? TITTA, VI REPETERAR!, eller TJEJEN SOM REGISSERADE, eller DET VÅRAS FÖR SKÅDISARNA, eller NU BLÅSER VI FILMBRANSCHEN. 

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att OFFICIAL COMPETITION är en film av Pedro Almodóvar - från den tiden han var pålitlig och oftast gjorde bra filmer. Det här ser ut som en Almodóvar-film, och två av de tre huvudrollsinnehavarna; Penélope Cruz och Antonio Banderas, har medverkat i flera filmer av Almodóvar.

Dock är den här filmen regisserad av Mariano Cohn och Gastón Duprat, vilka även skrivit manus tillsammans med Andrés Duprat. De här killarna har tidigare mest jobbat med dokumentärer och TV-serier.

OFFICIAL COMPETITION inleds med att den stenrike affärsmannen Humberto (José Luis Gómez) fyller 80, och funderar över ett sätt att bli ihågkommen på. Kanske kan en bro döpas efter honom ... eller ska han kanske finansiera en film? En riktig storfilm, ett prestigeprojekt, med de bästa skådespelarna som går att uppbringa. 

Humberto beslutar sig för att producera en film. Han anlitar den excentriska och minst sagt märkliga Lola Cuevas (Penélope Cruz) som manusförfattare och regissör. Humberto har köpt rättigheterna till en roman av en nobelpristagare, det var dyrt - och Humberto har inte läst boken, som nu ska filmatiseras. Lola säger att hon tänker förhålla sig fritt till förlagan. 

Filmen ska handla om två bröder. Till den ena rollen anlitas den internationella stjärnan Félix Rivero (Antonio Banderas), till den andra den superpretentiöse Iván Torres (Oscar Martínez). Iván föraktar Félix, han tycker att Félix är en usel skådespelare som medverkar i lättviktiga underhållningsfilmer. Félix i sin tur tycker att Iván är en tönt - Iván är en metodskådespelare som försöker bli sin rollfigur, Félix tycker att det räcker med att lära sig att säga replikerna på ett övertygande sätt. 

De börjar repetera scenerna - och Lola driver de två skådespelarna till vansinne med sina besynnerliga metoder.

Denna satir över kulturarbetare i allmänhet och filmbranschen i synnerhet är en enastående film! Jag hade inga förväntningar alls på OFFICIAL COMPETITION, rättare sagt; jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Därför blev jag glatt överraskad när filmen visade sig vara otroligt bra.

Detta är en metafilm om filmmänniskor, och kanske uppskattar man den mer om man verkligen är intresserad av film och lite mer insatt, men det går nog att gilla det här ändå. Tempot är förhållandevis makligt, detta är en dialogdriven film, scenerna är långa, och man kan inte påstå att filmen är hetsigt klippt, men inte blir det segt och tråkigt för det.

Det handlar om tre tre starka viljor, tre egon i krig med varandra. De ger sig inte. Med sämre skådisar i rollerna hade filmen kunna falla platt, men de tre huvudrollsinnehavarna är alla mer än utmärkta - i synnerhet Pénelope Cruz. Hon är fullkomligt lysande. Antonio Banderas driver med sig själv och sin egen karriär.

Filmen innehåller flera roliga scener, varav några fick mig att skratta högt. Vid ett tillfälle virar Lola in Iván och Félix i gladpack, så att de inte ska kunna röra sig och protestera mot den sanslösa sak hon ämnar göra. Här finns en minnesvärd scen som involverar ett stort antal mikrofoner, och vid ett tillfälle driver man med extremt pretentiös konstmusik.

OFFICIAL COMPETITION är en vansinnigt snygg film. Den utspelar sig i en enorm byggnad med enorma salar. Tomheten utnyttjas på ett effektivt sätt i Scope-fotot. Ibland ser det nästan lite futuristiskt ut - kanske till och med retro-futuristiskt, som en framtidsfilm från 1960-talet. Kameran älskar verkligen Penélope Cruz' ansikte, hon har nog aldrig varit snyggare än här, och filmens allra sista bild innan eftertexterna bränner hål på duken.

Det här är en jättebra film som är kul, smart och trevlig på alla sätt. När jag lämnade salongen kände jag mig glad och upplyft.



 

(Biopremiär 26/8)