Netflix: Konferensen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en svensk film, producerad av SF Studios.

Bra svenska skräckfilmer är vi inte bortskämda med. Oftast får vi mög som sumprunkarfilmen CANCELED, som hade premiär härommånaden, eller filmer som är alldeles för tama och tråkiga. Nästa vecka ska jag se Lisebergs-slashern KARUSELL, men eftersom det står "Från produktionsbolaget bakom FEED" på affischen, hyser jag inga större förhoppningar. FEED är en usel film.  

KONFERENSEN är en skräck-komedi bygger på en roman från 2021 av Mats Strandberg. Jag kan inte jämföra filmen med boken, eftersom jag inte läst den - min litteraturkonsumtion inskränker sig numera till ingresser och vitsar, jag spenderar för mycket tid på att skriva seriemanus. Nej, där ljög jag. Jag läser sällan vitsar. Och, jag köper en väldig massa böcker, men mest fackböcker och novellsamlingar. Min enda relation till Mats Strandberg är den kassa filmen CIRKELN, vilken bygger på en bokserie av honom och Sara Bergmark Elfgren.

Denna nya film är regisserad av Patrik Eklund, som inte gjort en långfilm sedan 2012, då den besynnerliga komedin FLIMMER hade premiär. 

Jag får väl erkänna att jag var skeptisk när jag började titta på KONFERENSEN. Det började heller inte speciellt bra. En grupp människor åker ut till en håla mitt ute i ingenstans för teambuilding. De ska ta första spadtaget till ett nytt köpcenter där. I stort sett samtliga rollfigurer, med undantag för filmens typiska final girl; Lina (Katia Winter från THE BOYS), är osympatiska och/eller jobbiga och påfrestande.

Saker och ting står inte rätt till med det kommande bygget, dokument och kontrakt har förfalskats, det har ljugits, och deltagarna på konferensen bråkar, när de inte tvingas ägna sig åt fåniga aktiviteter. Adam Lundgren och Christoffer Nordenrot spelar två strebers, Maria Sid är den krystat positiva och hurtiga ledaren, Bahar Pars är en nyanställd tjej som inser vad företaget håller på med. De äldsta medlemmarna i gruppen vill helst bara röka och dricka sprit.

Filmens första hälft är inget vidare. Som satir funkar det sådär, vissa saker är roliga, till exempel en reklamfilm de producerat för orten, men i och med att de flesta rollfigurerna är påfrestande, kunde jag knappt bärga mig tills de skulle mördas. För att vara en skräckfilm är det väldigt lite skräck under denna första hälft, det är mest tjafsande.

Men! Ganska exakt halvvägs in i filmen vänder det - och plötsligt blir det riktigt bra. Det visar sig att Patrik Eklund kan hantverket. En okänd galning, maskerad som köpcentrats maskot Sotis, dyker upp och slaktar konferensdeltagarna en i taket. En del mord sker utanför bild, andra är överraskande grafiska och blodiga. Filmens vändning sker när en kille mördas med utombordsmotor medan Niklas Strömstedt spelas på soundtracket.

Här utvecklas även Adam Lundgrens figur, han går från att bara vara en jobbig och vidrig snubbe till att bli något slags Patrick Bateman-typ. Jag ska väl inte påstå att KONFERENSEN är speciellt skrämmande och otäck, eller ens spännande, men plötsligt blir det här en väldigt underhållande splatterfilm som är bättre än mycket annat jag sett i den vägen den senaste tiden. Det används motorsåg, borrmaskin, yxa, skära, machete och mycket annat, som sig bör en fredagen den 13:e som denna, och det halkas på blodiga golv. Mördarens identitet kommer inte som någon större överraskning, det är lite "ambulansföraren i FREDAGEN DEN 13:E DEL 5" över det hela.

I slutändan visade det sig alltså att jag trots allt gillade den här filmen. Vad KONFERENSEN har, som flera andra svenska skräckfilmer saknar, är etablerade skådespelare i merparten av rollerna, vilket förstås hjälper. Pluspoäng för förtexterna. Pluspoäng även för att en av rollfigurerna sjunger "We shall overcome" medan hon dör.

Jag undrar lite varför KONFERENSEN dumpats på Netflix och inte går upp på bio. Tycker kanske SF att det är för mycket svensk skräck på bio nu och för stor konkurrens? Frågan är varför CANCELED inte släpptes direkt på Netflix. KONFERENSEN kunde nog ha funkat hyfsat på bio. Nå, om inget annat lär den få fler tittare på Netflix.

Slutligen måste jag säga att jag är glad att jag är frilansare och slipper dumheter som teambuilding och kompetensutveckling. Sådana utfärder känns som en mardröm även utan en psykopatisk mördare.

 

 

 

(Netflixpremiär 13/10)

Bio: Hallåhallå

Foton copyright (c) Memfis Film/Peter Widing

På 1990-talet gick det en tjusigt tecknad serie i Seriemagasinet som hette Maggan. Den tecknades av en som hette Maria Blom - och ett tag inbillade jag mig att det var denna Maria Blom som gått och blivit filmregissör. Några nya serier av henne var det längesedan jag såg. Men tydligen är det en helt annan Maria Blom som gör film. Tror jag!

Maria Bloms första film var MASJÄVLAR, som kom 2004. Den blev visst en förhållandevis stor biosuccé. Fast jag tillhör inte de som såg den. Numera ser och recenserar jag allt som går upp på bio, oavsett om jag är speciellt intresserad eller ej, men det gjorde jag inte 2004. MASJÄVLAR hade en trist trailer och de klipp ur filmen som visades på TV var trista. Jag blev inte det minsta lockad att se filmen, och jag har heller inte sett den på TV eller DVD. Därefter gjorde Blom NINA FRISK och FISHY, som jag inte heller sett - FISHY har jag inte ens hört talas om.

I HALLÅHALLÅ spelar finskan Maria Sid den osäkra Disa; överviktig, lite bortkommen, ensamstående med två barn, fortfarande kär i sin före detta man, och hon trivs inte alls i Falun, dit hon flyttat från Stockholm och på vars lasarett hon arbetar. Disa traskar omkring i snön, gillar visst att skrika ut sin frustration, och hon blir förvirrad när exet dyker upp och berättar att hans nya kvinna är gravid. Johan Holmberg spelar en snubbe som varit gift fyra gånger och har sju barn, och Disa försöker lägga in en stöt på honom. Sjukhuspersonalen - Ann Petrén spelar en av sköterskorna - hotas med uppsägning. Det dyker upp en ny patient; en folkilsk kärring som spottar efter folk och som ingen vet vem hon är. Disa börjar även att träna kampsport; hon går en självförsvarskurs och skrämmer de andra när hon agerar för våldsamt.

HALLÅHALLÅ; det är så Disa hälsar på alla, ska vara något slags komedi, en dramakomedi, gissar jag. Under pressvisningen hörde jag några kvinnor i övre medelåldern; åtminstone en, skratta emellanåt. Själv skrattade jag inte alls. Maria Blom står även för manus, och det här är bara en lång rad scener staplade på varandra. Ibland försvinner den röda tråden och ingenting verkar leda någonstans. Det här bara håller på. Filmen står och trampar vatten och den känns evighetslång även om den bara varar 98 minuter.

Den här Disa ger inte intryck av att vara helt frisk - hon är labil och känns snarare lite obehaglig än rolig. De övriga rollfigurerna är även de mer märkliga och jobbiga, än roliga. En kvinna som ska vara pigg, glad och skojig känns mest påfrestande. Slutscenerna är märkligt bisarra. Synd att jag inte kan redogöra för dem här.

Estetiskt är HALLÅHALLÅ inget att skriva hem om. Statiskt filmfoto. Nästan inga kamerarörelser. Trist, naturalistisk färgskala. Å andra sidan fångar bilderna den skildrade tristessen perfekt.

Skittråkig film. Dock inte tillräckligt dålig för att den ska avfärdas helt.

(Biopremiär 7/2)