Bio: Barbie

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ibland måste man sova på saken. Så var fallet med BARBIE, den nya filmen av Greta Gerwig. Ju mer jag tänkte på filmen, desto sämre tyckte jag den var. 

Nu har jag nog tänkt klart. Jag skrattade en hel del medan jag såg filmen, men jag satt mest och irriterade mig på den.

BARBIE är en konstig film. Det konstiga är inte att det är en film som handlar om den välkända dockan, filmer om leksaker finns det gott om. Det konstiga är att filmen lider av grav personlighetsklyvning - filmen verkar inte veta vilka den vänder sig till. I reklamen står det något i stil med "En film för dig som älskar Barbie, en film för dig som hatar Barbie". Filmen hamnar någonstans mellan dessa ytterligheter.

Det börjar jättebra med en pastisch på 2001: ETT RYMDÄVENTYR. Helen Mirren agerar berättarröst medan vi ser småflickor som leker med bebisdockor, med dessa gick det bara att leka mamma. Plötsligt dyker Barbie upp som monoliten, och flickorna agerar apor och slår sönder sina bebisdockor.

Vi förflyttas till det rosa, plastiga Barbielandet, där Stereotyp-Barbie (Margot Robbie) bor med sina vänner, vilka alla heter Barbie. De har olika egenskaper - till skillnad från Ken, det vill säga killarna. Alla heter Ken, utom en kille som heter Allan (Michael Cera). Det är alla dessa Barbies som styr Barbielandet; de är presidenter och nobelpristagare och poliser och allting. Killarna är ingenting, de är bara Ken och poserar på stranden.

Ryan Gosling spelar en Ken. Han är förälskad i Barbie - det vill säga Stereotyp-Blondie, hon som är sinnebilden för Barbie; lång, smal och blond. Kärleken är inte besvarad, Barbie vill bara ha tjejkväll med de andra Barbie varje kväll. Livet är en ständig fest för alla Barbie.

En morgon vaknar Stereotyp-Barbie upp och känner att något är fel. Hon trippar inte längre på tå och hon börjar tänka på döden - hon genomlider en existentiell kris! Hon måste prata med Konstiga Barbie (Kate McKinnon), som fått håret avklippt av flickan som leker med henne och som oftast sitter i spagat. Konstiga Barbie vet råd. Stereotyp-Barbie måste åka till Verkligheten och hitta flickan som leker med henne.

På väg till Verkligheten visar det sig att Ken gömt sig i bilen. De två dockorna överraskas när de anländer till Los Angeles. De upptäcker att världen styrs av män, och inte av kvinnor som i Barbielandet. Detta tilltalar Ken, han tror att män och hästar bestämmer allt, och att det räcker med att vara man för att bli framgångsrik. Han återvänder till Barbielandet för att införa patriarkatet.

Barbie besöker Mattel, leksaksföretaget som tillverkar Barbie. Mattels VD spelas av Will Ferrell. Att Barbie är lös på Los Angeles gator är inte bra, hon måste fångas in. Barbie får hjälp av flickan som en gång lekte med henne, och dennas mor, som jobbar på Mattel. Barbie får veta att hon ses som en dålig förebild för flickor.

Väl tillbaka i Barbielandet har Ken lyckats förändra allt. Nu handlar livet om män och hästar.

BARBIE är en film med ett väldigt övertydligt feministisk budskap riktat till unga flickor. Men själva filmen är en satir för vuxna. Resultatet blir minst sagt märkligt. Jag vet inte i vilken utsträckning barn fortfarande leker med Barbie, men barn som går och ser den här filmen lär inte begripa mycket. Vuxna lär tycka att det är för fånigt. Tonåringar kan kanske uppskatta det här, men de ser nog hellre något annat.

Här finns många roliga inslag och jag skrattade flera gånger. Roligast är när Barbie bryter ihop och håller en monolog om att hon inte är söt längre. Då fryses bilden och Helen Mirrens röst påpekar att Margot Robbie är fel skådespelerska för dessa repliker. De flesta av skämten vänder sig till en vuxen publik. John Cena dyker upp som sjöjungfru.

... Men övertydligheten är i vägen. Ofta känns filmen som ett barnprogram från 1970-talet, då budskapet i en del fall kom före handling och utförande. Den ständiga rosa plastigheten blir jobbig efter ett tag, och jag tycker att de många sång och dansnumren stör - det handlar uteslutande om vissna poplåtar. Scenerna med Will Ferrell och Mattels ledning känns hämtade från en annan film, de ser ut som tagna ur en tramsig, amerikansk barnfilm.

Det hela håller på i nästan två timmar, då hade jag tröttnat sedan länge och satt mest och irriterade mig på filmen.

Jag klassificerar BARBIE som ett misslyckande - men ett intressant misslyckande.

Nu vill jag se en film om Big Jim; dockan jag lekte med på 70-talet. Barbröstade män gör saker tillsammans i en husbil i vildmarken. 

 

 

 

(Biopremiär 21/7)

Bio: Babylon

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

BABYLON var en av 2022 års största floppar på bio i USA. Den var inte precis gratis att göra, drygt 80 miljoner dollar kostade den, men den drog bara in en bråkdel av sin budget i biljettintäkter. De som sett filmen kan delas i två läger: ett gäng som älskar filmen, ett större gäng som hatar filmen.

Att filmen totalfloppade beror inte enbart på dess innehåll. Marknadsföringen var fullkomligt värdelös. Förutom de som hade läst på, var det ingen som visste vad BABYLON skulle handla om. Filmens trailers var märkliga, med en massa lösryckta filmklipp, namn på filmens stjärnor, recensionscitat - men det framgick inte om det handlade om ett drama, en komedi, en thriller eller något annat. Att filmen skrivits och regisserats av Oscarbelönade Damien Chazelle (WHIPLASH, LA LA LAND) framgick inte heller. 

På väg till pressvisningen kände jag mig ytterst tveksam. Tre timmar och nio minuter? Man gör inte filmer som är tre timmar långa! Den ende som kommer undan med detta är Quentin Tarantino. Hur skulle jag palla att sitta i en biosalong i tre timmar? Jag tänkte på när jag såg BREAKING THE WAVES på en marknadsvisning i Cannes, direkt när filmen började blev jag pissnödig, och det var så fullsatt att jag inte kunde ta mig ut.

Till min stora överraskning måste jag säga att jag gillade Chazelles nya film. Jag tycker att den är riktigt bra. Men, jag förstår verkligen varför så många människor hatar BABYLON.

BABYLON är som Caligula-versionen av THE ARTIST - i regi av Caligula själv! BABYLON är fullkomligt vansinnig på de flesta tänkbara sätt. Det ligger kanske nära till hands att jämföra med Baz Luhrmann. Jag gillar inte Baz Luhrmann, jag tyckte att ELVIS var okej, men annars finner jag hans filmer jobbiga och påfrestande. BABYLON känns som en film av Baz Lurmahnn efter att han tuggat i sig alla droger som finns att uppbringa, och sedan sköljt ner dem med Strohrom. Men: Damien Chazelle är mer begåvad än Luhrmann. Tycker jag.

Liksom SINGIN' IN THE RAIN (1952) och ovannämnda THE ARTIST, handlar BABYLON om Hollywood när ljudfilmen började slå igenom och industrin vändes upp och ner. Ljudfilm var förstås en stor omställning som inte alla klarade.

Filmens protagonist är den unge mexikanen Manuel "Manny" Torres (Diego Calva), som är villig att göra nästan vad som helst för att komma in i filmbranschen. När berättelsen börjar är det 1926 och Manny håller på att frakta en elefant till en enorm fest. På festen träffar han den sjövilda Nellie LaRoy (Margot Robbie), som hävdar att hon är en stjärna - vilket hon inte är, ingen vet vem hon är. Manny blir även vän med stumfilmsstjärnan Jack Conrad (Brad Pitt), och tack vare Conrad får Manny in en fot i branschen.

Manny stiger i graderna, han får allt viktigare uppgifter på filmbolaget han jobbar på, han är duktig på att fixa saker, och når med tiden en chefspost. Nellie LaRoy blir snabbt inplockad som ersättare för en aktris som tar en överdos på den inledande festen. Nellie imponerar på filmskaparna och får genast fler och större roller - hon blir en så kallad it girl. Nellie lider dock av psykiska besvär och utvecklar ett kraftigt drogberoende. Jack Conrad ser sin stjärna dala när ljudfilmen slår igenom. Hans första ljudfilmer floppar.

BABYLON kan ses som en parallellfilm till Quentin Tarantinos ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD (vilken för övrigt också har Pitt och Robbie i ledande roller). Det är två filmer av filmskapare som älskar film, de handlar om viktiga epoker i Hollywoods historia, och de kan klassas som kärleksbrev till filmkonsten. Nu är Tarantinos film den bättre av de två, men jag gillar alltså även BABYLON.

BABYLON är en excentrisk film. Det är en vulgär film. Redan ett par minuter in i filmen skiter en elefant en stackare i ansiktet, kort därpå får vi se en kvinna som pissar på ett fläskberg till gubbe, och vi får även kaskadspyor. Det dröjer ganska exakt trettio minuter innan filmens titel visas. Dessförinnan bjuds vi på en fest som är svårbeskrivlig. Tänk er orgien på slutet av Tinto Brass' CALIGULA - upphöjd till tio. Det är en hysterisk, vild fest, där sprit och droger flödar på ett sätt som får Tony Montana att se ut som en amatör. Jazzband, nakna kvinnor, sex, feta magar, små snoppar, syndiga dvärgar, och en elefant. Dans och bilkrockar. Nellie LaRoy framstår som en korsning av Rita Hayworth och Harley Quinn.

Efter denna inledning fortsätter kaoset på en utomhus-filmstudio, där ett flertal filmer spelas in - samtidigt. En av filmerna är en riddarhistoria, det filmas en stort slag, och när röken skingras visar det sig att en av statisterna spetsats på ett spjut. "Han hade alkoholproblem," säger filmskaparna för att förklara statistens död.

En film om film. En film om att göra film. Jag är svag för sådana här metafilmer, jag har alltid gillat filmer om filmskapare och om Hollywood. Men håller den hysteriska BABYLON i tre timmar?

Tja, den är för lång. Mot slutet får vi en sidohistoria som egentligen är fullkomligt onödig och som hade gått att klippa bort i sin helhet. Men! Denna sidohistoria, som nästan känns som en film i filmen, är så otroligt bisarr att det vore synd att klippa bort den. Här hamnar Manny hos en lika märklig som obehaglig gangsterboss, spelad av Tobey Maguire, och denne gangster har en egen nattklubb, som är något slags sinnessjuk vandring genom helvetet. Här förvandlas BABYLON plötsligt till en vidrig skräckfilm.

Diego Calva är bra i huvudrollen. Brad Pitt är som alltid bra i sin roll. Margot Robbie blir lite påfestande, men det beror mest på hennes rollfigur. Eric Roberts har en liten roll som Nellies far. Samara Weaving dyker upp som skådis. Max Minghella spelar Irving Thalberg, Olivia Wilde gör en av Jack Conrads fruar, Jean Smart är jättebra som en skvallerjournalist som förklarar för Jack varför hans tid är ute. Flea från Red Hot Chili Peppers är med, och gamle, goe Joe Dallesandro ska visst vara med på festen i början. Linus Sandgren från Spånga står för det utmärkta, tjusiga filmfotot.

Nå. Vad är det här för typ av film - drama, komedi, thriller, eller något annat? Till större delen är BABYLON nog ett komiskt drama. Med inslag av thriller och lite skräck. Och tragedi. Främst är det en fascinerande och intressant film.

Jag är säker på att många av er kommer att tycka illa om filmen, kanske till och med hata den. Ni gillar säkert inte CALIGULA heller. Men jag gillar BABYLON.  

För övrigt var Margot Robbie även med i en annan av 2022 års största floppar: AMSTERDAM. Jag har inte recenserat den, eftersom den inte pressvisades här, men jag har sett den, den ligger på Disney+. Det är en riktigt dålig film!  

 

 

(Biopremiär 27/1)

Bio: The Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag hade vissa förväntningar på SUICIDE SQUAD, som kom 2016. Detta beroende på att den skrevs och regisserades av David Ayer, som gjorde de utmärkta STREET KINGS och FURY. Dock visade det sig att Ayers film var riktigt usel. Pissusel. En av de sämsta superhjältefilmer som gjorts - om man nu kan kan kalla en film med superskurkar som hjältar en superhjältefilm.

När man nu gjort en ny film om detta skurkgäng, har man gett den en snarlik titel. Man har bara lagt till ett "The" framför "Suicide Squad" - vilket säkert kommer att leda till att folk om några år kommer att se fel film av misstag. 

Den nya filmen är ingen uppföljare, det här är snarare en "reboot", som det ju heter. Warner Brothers och DC Comics börjar om på nytt, ny regissör, nya skådisar, nya rollfigurer, ny inriktning, nytt stuk. 

Ny regissör är James Gunn, som gjorde GUARDIANS OF THE GALAXY-filmerna. Gunn står även för manus, och att välja honom var helt rätt. Han har satt sin egen prägel på THE SUICIDE SQUAD. Förvisso har alltså Gunn tidigare gjort Marvel-filmer, men - som jag nämnt tidigare - en skillnad mellan Marvels och DC:s superhjältefilmer, är att DC ofta anlitar regissörer med något slags konstnärlig vision, de sätter sin egen prägel på filmerna. Nu blir det inte alltid bra, ofta är DC:s filmer dåliga, men det är ändå lite intressant. Visst finns det undantag bland Marvel-filmerna, men i alldeles för många fall kan jag inte säga vem som regisserat, jag kommer inte ihåg namnen på många av regissörerna. 

Om jag räknat rätt, är det bara fyra av skådespelarna från den första filmen som återkommer den här gången. Det är Viola Davis som Amanda Waller, kvinnan som väljer ut medlemmarna till Task Force X, som självmordsskvadronen egentligen heter. Det är Joel Kinnaman som Rick Flag, ledare för Task Force X. Det är Jai Courtney som Captain Boomerang, och så är det Margot Robbie som Harley Quinn - hon står först i rollistan, så hon får väl anses vara stjärnan. I den förra filmen spelade Will Smith Deadshot. Han är inte med den här gången. Istället spelar Idris Elba den snarlika Bloodsport, som också har en ung dotter. Jag får erkänna att jag trodde att det var samma figur.

THE SUICIDE SQUAD handlar om en ö som heter Corto Maltese - och som inte har något med Hugo Pratts seriehjälte att göra. Dock nämns den här ön redan i Tim Burtons BATMAN från 1989 - om den nämnts tidigare i någon serietidning vet jag inte. Corto Maltese styrs av en ond diktator och dennes armé. På ön finns även Jotunheim - ett gammalt nazistfängelse, där man nu hyser politiska fångar och experimenterar med något som heter Operation Starfish. Starfish är en gigantisk, utomjordisk sjöstjärna.

Allt det här måste utplånas, så Task Force X skickas dit. I fängelset Belle Reve plockar Amanda Waller plockar ut ett gäng nya kriminella med superkrafter. De som får hänga med Flag, Bloodsport och Harley Quinn, är Peacemaker (John Cena), som har i princip samma krafter som Bloodsport, Polka-Dot Man (David Dastmalchian), som kastar färgglada prickar på fienden, Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som kan kontrollera råttor, och en figur som heter King Shark. King Shark är en tjock haj på ben, han är alltid hungrig och han är otroligt korkad. King Shark är datoranimerad, men det är Sylvester Stallone som gör rösten i sitt livs roll, och när hajen lufsar omkring ser han nästan ut som en åldrad Rocky Balboa.

Det förekommer även ett annat Suicide Squad-team, men ... Ähum, de får inte vara med speciellt länge.

THE SUICIDE SQUAD är jävligt rolig! Den här filmen är skitkul. James Gunns film är allt den första filmen inte var. I min recension av BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN) skrev jag att den var ett försök av DC att göra något i stil med Marvels DEADPOOL. Gunns film känns ännu mer så - THE SUICIDE SQUAD är DEADPOOL i kubik. I USA är filmen Rated R, det vills säga från 17 år. Detta beroende på att den är sprängfylld med ultravåld, blådigt splatter, svordomar, och minsann om vi inte även får se en pillesnopp - det sistnämnda är skäl nog att barnförbjuda i Amerika.

Det groteskt överdrivna våldet blandas upp med humor. Flera av de här hjältarna, eller om vi nu ska kalla dem skurkar, är fåniga. Ratchatcher 2 har en råtta som vinkar på folk. Peacemaker ser rolig ut i sin dräkt. De gnabbar konstant med varandra. Dialogen är festlig. Harley Quinn är förstås ett kapitel för sig, denna Vålds-Pippi Långstrump. Joel Kinnaman har en otacksam roll - han är nog den ende som inte får vara rolig. Jag skrattade mycket och ofta när jag såg filmen.

Det är en uppfinningsrik film. Estetiskt sett är den också uppfinningsrik - bland annat visas filmens kapitelrubriker på ett kul sätt. Och minsann om den inte har riktiga förtexter! Tyvärr är filmen för lång, men det hade ni nog redan gissat. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara två timmar och tolv minuter, det hade lätt gått att skära bort tjugo minuter. Slutuppgörelsen håller i vanlig ordning på för länge.

Jag upptäckte att en gammal vän till mig skymtar förbi i bakgrunden en sekund eller två. James Gunn började sin karriär på Troma, det där B-filmsbolaget som är känt för sina vilda och bisarra filmer. Den första film James Gunn skrev manus till, var Tromas TROMEO AND JULIET, som kom 1996. Det slår mig nu att jag var på premiären på den. Tromas boss och grundare heter Lloyd Kaufman, och som ett tack, gissar jag, har Gunn gett Lloyd småroller i sina storfilmer. I THE SUICIDE SQUAD skymtar Lloyd i bakgrunden när gänget besöker en bar.

I rollistan syns även Peter Capaldi, som en slem typ, Taika Waititi spelar Ratcatcher 1 i tillbakablickar, och Michael Rooker är med på ett hörn han med. Rooker skrev på Facebook att de som spoilar filmen ska få med honom att göra!

THE SUICIDE SQUAD är en av de bästa DC Comics-filmerna, och det här är den bästa och roligaste superhjältefilmen på länge.

 

 

(Biopremiär 4/8)

Bio: Birds of Prey (And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn)

Foton copyright (c) Warner Bros.

Alltså ... BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN). Det är ett fullkomligt hopplöst namn och inget kommer att omtala filmen med denna fullständiga titel, så jag nöjer mig med att kalla den BIRDS OF PREY. Fast en bättre titel vore HARLEY QUINN, eftersom det är om henne filmen handlar. De andra rovfåglarna, varav en är en kanariefågel och de andra inga fåglar alls, spelar andrafiolen. Om ens det.

DC Comics' psykotiska seriefigur Harley Quinn, Jokerns flickvän, har vi sett röra på sig i animerade filmer som BATMAN AND HARLEY QUINN, och 2016 spelades hon av Margot Robbie i David Ayers sensationellt usla SUICIDE SQUAD, en film som fick vansinnigt dålig kritik, och som ogillades av publiken - men som trots detta spelade in en hel del pengar. En uppföljare är därför på väg.

Harley Quinn var behållningen i SUICIDE SQUAD, och nu har hon förärats en egen film. Eller nästan - tydligen trodde man inte på att hon ensam kunde bära en film, så man har slängt in ytterligare några (anti)hjältinnor. Men förhandsintresset har av någon anledning varit lågt, med få biljetter bokade i förhand, och folk som troligen inte sett den har redan börjat skriva negativa recensioner på IMDb. Det är väl det gamla vanliga: föreningen för okyssta nördkillar i morsans källare klarar inte av att kvinnor har mage att inta huvudroller. Inte nog med det, det är kvinnor som gjort BIRDS OF PREY.

För regin står Cathy Yan, som tidigare gjort en film som heter DEAD PIGS. Manuset är skrivet av Christina Hodson, som skrev BUMBLEBEE. Margot Robbie, som förstås återkommer i rollen som Harley Quinn, är en av producenterna.

Jag hade förväntat mig det värsta, det vill säga att filmen skulle vara lika usel som SUICIDE SQUAD. Men BIRDS OF PREY visade sig vara betydligt bättre än förväntat. Detta är ganska uppenbart DC:s försök att göra en DEADPOOL. BIRDS OF PREY, som är Rated R i Amerika, är en groteskt våldsam komedi full med svordomar. Det är i princip två timmar koreograferat ultravåld försett med ett rätt bra rocksoundtrack. Det känns ibland som en osedvanligt brutal och blodig dansföreställning.

Handlingen finns det inte så mycket att orda om. Här finns inte så mycket handling. Harley Quinn har gjort slut med Jokern och har därför blivit mer knäpp än vanligt. En ung tonårstjej, Cassandra Cain (Ella Jay Basco), stjäl en diamant, som hon sväljer. Den lika vansinnige som sadistiske skurken och nattklubbsägaren Roman Sionis (Ewan McGregor) vill åt diamanten. En massa andra vill också åt diamanten - och Harley Quinn. Till exempel snuten Montoya (Rosie Perez). Och armborstbeväpnade The Huntress (Mary Elizabeth Winstead). Eller, vänta, jag har glömt vem The Huntress var ute efter. Antagligen Sionis. Jurnee Smollet-Bell spelar nattklubbssångerskan Dinah Lance, som kallas Black Canary. Hon får jobb som Sionis chaufför, men ansluter sig till Harley Quinn och de andra. Mot slutet måste de här tjejerna nämligen samarbeta, vilket knappast kommer som den överraskning. Våldets Spice Girls.

Vad som är irriterande är att man valt att köra med uppbruten handling, Tarantino-style. Harley Quinn agerar berättare, hon berättar som hon vill, lika förvirrat som hon tänker. Det här berättargreppet var fräscht för 25 år sedan, idag känns det bara som ett krystat sätt att maskera brist på ordentlig, bärande berättelse. Och att stoppa in ytterligare några huvudrollsinnehavare funkar mindre bra, eftersom de bleknar och nästan försvinner bredvid den totalt dominerande Harley Quinn. Filmens humor håller inte samma klass som DEADPOOL.

Ewan McGregor verkar ha kul i rollen som Sionis. I brist på Jokern får han vara den mordiske tosingen. Hans insats är scenery chewing, som man säger utomlands. Men - det här är Margot Robbies film. Hon är ganska oemotståndlig som Harley Quinn. Visst, hennes gnälliga röst med överdriven New York-dialekt (Robbie är dock från Australien) är lite jobbig, men det förhindrar inte att hon - trots ständiga våldsdåd - är makalöst charmig. Det är kul att hon gör precis vad fan hon vill, som något slags ultravåldsam Pippi Långstrump.

De många, väääldigt många, actionscenerna är välkoreograferade och filmade på ett sätt så att det faktiskt går att se vad som sker. Rent allmänt är det snyggt filmat, Gotham City är här en färgsprakande, udda plats. Och jag satt och stampade takten till musiken under slagsmålen. Det är svårt att låta bli när till exempel Joan Jett strömmar ur IMAX-salongens högtalarsystem. Jo, jag såg filmen i en MAX-salong, men jag tror faktiskt inte att formatet tillförde speciellt mycket den här gången.

Jag skulle inte ha något mot att se Harley Quinn återkomma ytterligare en gång, men då hoppas jag att de skriver ett ordentligt manus.

Slutligen: TV-serien BIRDS OF PREY från 2000-2003, GOTHAMS ÄNGLAR på svensk TV, har jag inte sett. Den verkar inte vara något vidare.

(Biopremiär 7/2)

Bio: Once Upon a Time ... in Hollywood

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Häromåret köpte jag en Blu-ray-box med alla Quentin Tarantinos filmer fram till och med DJANGO UNCHAINED; THE HATEFUL EIGHT var alltså inte med i boxen. Jag såg genast om INGLOURIOUS BASTERDS och DJANGO UNCHAINED, och jag såg faktiskt också om DEATH PROOF, för att se om den verkligen var så kass som jag mindes den efter visningen i Cannes. Det var den. Den är hemsk.
Däremot kände jag mig inte alls sugen på att se Tarantinos tidiga filmer. Framför allt inte PULP FICTION. Jag hade en känsla av att den inte skulle hålla. Jag såg heller inte JACKIE BROWN, vilken jag blev besviken på när den kom 1997, men de senaste månaderna har flera bekanta hävdat att den är deras favoritfilm av Tarantino. Jag minns nästan ingenting av den, så jag får väl se om dem.
Efter att jag kommit hem efter pressvisningen av ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD föll det sig inte bättre än att jag faktiskt såg om PULP FICTION - jag letade efter något annat på Netflix, och då dök den upp. (Blu-ray-boxen befinner sig på annan ort)
... Och nej. PULP FICTION höll inte. Den kändes väldigt gammal - på fel sätt. Den var liksom fast i 1994, den är för upptagen med att vara cool och nyskapande, och häftig med sitt ironiska våld. 1994 var jag 26 år, jag var i rätt ålder, och då hade jag förstås inte tidigare sett något liknande. Då var filmen omtumlande på alla möjliga sätt.
Ett annat problem var att PULP FICTION ledde till en rad imitationer. Filmkapare som ville vara Tarantino spottade ur sig kriminalfilmer som ansträngde sig till det yttersta att vara coola, smarta och nyskapande. Jag blev fruktasvärt trött på denna typ av film.
Med INGLOURIOUS BASTERDS började Tarantinos filmer bli lite mer, tja, traditionella, och handlingen blev lite rakare - och jag tyckte åter att Tarantino var jättebra, bättre än han någonsin varit. Det kändes som att han lekt av sig och mognat. Jag är väldigt restriktiv med höga betyg här på TOPPRAFFEL!, jag vet att en del läsare tycker att jag sågar för mycket, men jag noterar att jag satt högsta betyg på INGLOURIOUS, DJANGO och HATEFUL. Kommer det att bli den fjärde femma till Quentin Tarantino?

ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD beskrivs som ett kärleksbrev till filmindustrin. Och det är precis vad det är. En nostalgisk, passionerad, entusuastisk kärleksförklaring till filmen och Hollywood (och till kvinnofötter). Medan jag såg filmen funderade jag lite grann på om dagens unga biopublik kommer att få ut så mycket av filmen, eller en publik som inte är speciellt filmintresserad. Kanske är jag fördomsfull, men känner ungt folk av idag till Sharon Tate och Steve McQueen? För den stora allmänheten är de lika bortglömda och passé som Rick Dalton känner sig.
Rick Dalton, det är Leonardo DiCaprios rollfigur i ONCE UPON A TIME. Han var stjärnan i en westernserie på TV, han gjorde några uppmärksammade filmroller, men nu är det 1969 och han har förpassats till att gästspela som skurk i enstaka avsnitt av TV-serier. Producenten Marvin Schwarz (Al Pacino) försöker få Dalton att åka till Italien och spela huvudrollen i spaghettiwesterns, men Dalton vägrar - han hatar italienska westerns.
Brad Pitt spelar Cliff Booth. Cliff är Daltons stuntman, men han har med åren blivit mer än så. Han är Daltons chaufför, assistent och alltiallo - och han är i princip Daltons enda vän. Cliff bor dock i en nedgången husvagn tillsammans med sin vältränade hund, medan Dalton bor i en flådig villa med pool. Cliff är en ganska hopplös kille som inte vet att uppföra sig på filminspelningar. Han påstås även ha mördat sin fru.
Dalton har fått nya grannar - Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och dennes hustru Sharon Tate (Margot Robbie). Dalton, som är upptagen med en ny skurkroll i westernserien LANCER, har inte träffat sina grannar. Den snälla och rara Sharon Tate umgås mest med kompisar och går på fester. Cliff får ofta syn på ett gäng unga hippietjejer när han är ute och kör, och en dag ger han en av dem; Pussycat (Margaret Qualley), lift hem. Hon visar sig bo i ett besynnerligt hippiekollektiv på en ranch där Rick Daltons gamla TV-serie spelades in. Jodå, visst handlar det om familjen Manson. Charles Manson (Damon Herriman) figurerar dock bara i en kort scen.
Någon egentlig handling har ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD inte. Vi får följa en handfull människor i Hollywood under några månader, fram till det överraskande slutet, vilket förstås inte alls är överraskande - med tanke på vad Tarantino tidigare hittat på i sina filmer.
Men - det här är minutiöst välgjort och välspelat. Jag var fullkomligt uppslukad när jag såg den här filmen. Den varar hela två timmar och 41 minuter, men till skillnad från till exempel AVENGERS: ENDGAME, så känns den inte som 14 timmar. Tarantino har gjort en vansinnigt underhållande och raffinerad film, en film med så många detaljer att man antagligen måste se den flera gånger för att uppfatta allt.

Som titeln antyder är det här en saga. En saga som grundar sig i verkligheten, men som tar sig friheter med  händelser. En alternativ verklighet - tänk om det här hände istället. Kanske är allt i filmen uppdiktat av Cliff Booth. "Tänk om jag lyckades nita Bruce Lee!".
Det återuppbyggda 60-talet känns verkligen autentiskt, och autentiska händelser, människor, filmer och TV-program blandas med påhittade sådana. Damian Lewis spelar Steve McQueen, och han är besynnerligt lik originalet i sin enda scen. LANCER regisseras av skådespelaren Sam Wanamaker, och han spelas av Nicholas Hammond, vilket är lite kul. Hammond var en av gossarna i SOUND OF MUSIC, och på 70-talet spelade han Peter Parker i den kortlivade TV-serien om Spindelmannen. TV-serien LANCER skapades förresten av Samuel A Peeples, far till Nia Peeples, som var med i FAME.
Vidare spelar Bruce Dern blind ägare till ranchen där Mansonfamiljen bor, gamle fine Clu Gulager är bokhandlare, Kurt Russell och Zoë Bell gör ett gift par som hatar Cliff Booth, Martin Kove, Michael Madsen och James Remar figurerar i en TV-serie. Dakota Fanning tillhör Mansonfamiljen, och Luke Perry, som gick bort efter inspelningen, har en liten roll som skådis.
Ja, och så får vi se Mike Moh som Bruce Lee. Detta har fått Shannon Lee, Bruce Lees dotter, att gå i taket. Scenen med en väldigt arrogant och kaxig Bruce Lee är nämligen rolig, och släkten Lee uppskattar verkligen inte att biopubliken skrattar åt Bruce! Shannon har skrivit debattinlägg om detta - men hon är ute och cyklar. Quentin Tarantino försöker inte förlöjliga Bruce Lee.
Margot Robbie är fullkomligt bedårande som Sharon Tate. Vi får även tillfälle att se den riktiga Tate, eftersom filmens Tate går på bio och ser en film med sig själv, och vi får se klipp ur en autentisk film - Matt Helm-rafflet ETT JÄRN I ELDEN med Dean Martin.
I en nattscen panorerar kameran över några byggnader, och då kan vi i bakgrunden se en stor reklamskylt för filmen CANDY, med ett stort foto på filmens huvudrollsinnehaverska, den ljuvliga Ewa Aulin från Borstahusen.

ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD är antagligen den minst våldsamma film Tarantino gjort. Dock förekommer ett par våldsexplosioner, och dessa är extremt brutala, chockerande och snaskiga, men till större delen är filmen mest trevlig, och ofta riktigt rolig.
Leonardo DiCaprio är förstås bra som Rick Dalton, men den som imponerar mest tycker jag är Brad Pitt. Fan vet om han varit bättre än här, han verkar känna sig hemma i rollen som halvsunkig hunk. Det är lite Robert Redford över hans look i den här filmen.
Ska jag anmärka på något, är det ett par scener med en lillgammal åttaårig skådespelerska som spelar mot Dalton i LANCER. Nu är det meningen att hon ska vara otroligt lillgammal, men hon framstår mest som en dålig och onaturlig skådis. Fast det är inget som stör så där jättemycket.
Detta är en Film med stort F, det är en typ av film vi får se alldeles för sällan nuförtiden, när utbudet till större delen antingen består av plastiga blockbusters, eller, om man väljer alternativa biografer, av fnösktorr arthousefilm. Att filmen handlar om filmbranschen gör mig extra entusiastisk. Det här inte en film som gjorts för att rida på en trend; för att filmproducenter ska dra in så mycket stålar som möjligt, och det är inte en film som gjorts för att föra fram viktiga och angelägna budskap - den här filmen har kommit till för att Tarantino älskar film.
Jag fläskar på med en femma den här gången också!

(Biopremiär 16/8)

Bio: Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Brothers

SUICIDE SQUAD? Snarare SUICIDE TURKEY.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. David Ayer, som står för manus och regi, har tidigare gjort bra filmer som STREET KINGS och FURY, samt skrivit manus till TRAINING DAY. Dessutom kunde den ju knappast vara sämre än MAN OF STEEL och BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE.

Men jösses. BATMAN V SUPERMAN är ett mästerverk jämfört med den här sopiga soppan.
Grundidén är ungefär densamma som i 12 FÖRDÖMDA MÄN, i vilken rötägg och krigsfångar handplockas för ett självmordsuppdrag under andra världskriget. I SUICIDE SQUAD spelar Viola Davis Amanda Waller, en humorbefriad kvinna från någon topphemlig organisation. Hon har fått idén att handplocka ett gäng superskurkar för ett, just det, självmordsuppdrag. Den lea häxan Enchantress (Cara Delevingne) har fått för sig att ta över världen, något hon gör genom att förvandla folk till vad som ser ut som vandrande bajskorvar med acne. Riktigt varför Waller behöver superskurkar till detta förstår jag inte, eftersom bajsmonstren går sönder om man slår dem riktigt, riktigt hårt i huvudet, och Enchantress må ha mäktiga krafter, men även flera svagheter.

Eftersom vi i publiken inte tidigare träffat alla dessa nya rollfigurer - på film, alltså, men kanske i serietidningar - ska de alla presenteras. Således ägnas filmens första 15-20 minuter åt att snabbt, väldigt snabbt, introducera en massa människor i korta scener, i vilka vi både får veta deras ursprung och hur de hamnat i det fängelse där de sitter. David Ayer försöker göra detta så häftigt som möjligt, vilket innebär ett överflöde av text och snabba klipp.

Självmordspatrullen utgörs av Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie). Okej, gruppen har ytterligare medlemmar, men de är så anonyma att de närmast är biroller. Knappt det. De övriga är Captain Boomerang (Jai Courtney); en australier som kastar bumerang på folk, Diablo (Jay Hernandez), som kan spruta eld med händerna, och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), som är hårdhudad och pratar med monsterröst. Precis när de ska ge sig iväg på sitt uppdrag, dyker ytterligare två figurer upp utan att ha presenterats. En snubbe som heter Slipnot (Adam Beach), vars uppgift verkar vara att klättra på väggar och dö på en gång, och en svärdsvingande japanska som kallar sig Katana (Karen Fukuhara), och som inte verkar vara skurk. Alla är så yxiga och tunna att det är omöjligt att engagera sig i dem och deras förehavanden.

Joel Kinnaman spelar Rick Flag, soldaten som ska leda gruppen. Han är kär i dr June Moone - stackaren vars kropp besatts av Enchantress. En av Flags mannar görs av Scott Eastwood - hans roll är så minimal att han närmast är statist. Märkligt.

Deadshot är världens bästa hitman, men eftersom han har en liten dotter han älskar, är han snäll och omtänksam innerst inne. Harley Quinn har länge varit alla okyssta fanboys våtaste dröm, kanske än mer så sedan bilderna på Robbie i rollen började dyka upp. Men frågan är vad hon har i gruppen att göra - hennes enda egenskap är att hon är knäpp. Hon har inga superkrafter eller speciella förmågor. Hon är en före detta psykiater som blev förälskad i Jokern.

Just det, Jokern (Jared Leto) är också med - men han tillhör inte självmordspatrullen. Han är heller inte lierad med Enchantress. Riktigt vad hans roll i det hela är vet jag inte.

Det var länge sedan jag såg en amerikansk storfilm som är så här illa gjord. Filmen är "all over the place", som man säger utomlands. Det är en enda jävla röra. En massa illa skrivna scener staplade på varandra, till synes utan någon större ordning. Ännu sämre skriven dialog. Klippningen är fruktansvärd. Det är ansträngt "häftigt". Actionscenerna, vilka är märkligt få, är besynnerligt taffligt iscensatta. Filmmusiken brölar okänsligt hela tiden, och man har öst på med en lång, lång rad gamla rock- och poplåtar, vilka ofta känns osynkade med det vi ser i bild. Enchantress ser mest ut att stå och dansa boogaloo medan det ryker från hennes axlar.

Det är en farlig massa överspel, främst från Margot Robbie - men i vanlig ordning kör Joel Kinnaman med underspel. Han har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom och har utstrålning som en kokt slanggurka. Vad är det Hollywood ser i honom?

Finns det inget i filmen jag gillar? Det skulle väl vara Jared Leto som Jokern. Jag tycker att han är en bra Joker - han ligger lite närmare Jokern så som jag vill ha honom. Han är lite åt 70-tals-Jokern, lite åt "Killing Joke"-Jokern på 80-talet - om än inte helt perfekt. Jack Nicholsons tolkning kändes mest som Jack Nicholson (precis som allt annat han spelar), och jag förstod aldrig varför alla hyllade Heath Ledgers "realistiska" tolkning. Jared Letos version är mer en hårdför, handlingskraftig och galen gangster. Den här Jokern förtjänar en bättre film. Vi får väl se om han dyker upp i någon kommande Läderlappenrulle.

Innan vi kunde gå in i salongen där filmen pressvisades, fick vi skriva under ett embargo där vi bland annat lovade att inte avslöja filmens twist. Jag vet allvarligt talat inte vad de menar. Verkligen. Här finns inga twister eller överraskningar. Menar de möjligen de superhjältar som gör cameos? Varför får vi i så fall inte nämna dem? Eller menar de epilogen, som i Marvelstil hintar om något som komma skall?

Det här är ett enda kaos, det här är en röra, det här är dumt, och det är tråkigt. SUICIDE SQUAD är bokstavligt talat bara något färgglatt som rör på sig på bioduken.

  








(Biopremiär 3/8)

Bio: Legenden om Tarzan

Foton copyright (c) Warner Brothers

Edgar Rice Burroughs' gamle djungelhjälte Tarzan, skapad 1912, insisterar på att försöka sig på comeback efter comeback. En del frågar sig om Tarzan är relevant i dag. Vad då, relevant? Dum fråga. Det är en klassisk äventyrshjälte, varför ska man inte hålla liv i honom?

Dock är nog Tarzan en förhållandevis okänd figur för dagens barn och ungdomar. För dem är säkert Tarzan synonym med Disneys tecknade version, vilken jag inte minns mycket av, mer än att jag inte precis gillade den, och att den var försedd med fruktansvärd musik av Phil "Kuvösen" Collins.

Annat var det när jag var barn. Då var Tarzan fortfarande ohemult populär, åtminstone här i Sverige. Jag konsumerade enorma mängder Tarzan på 1970-talet. Mina första biominnen är från Tarzanmatinéer. När jag gick på lågstadiet visades Tarzanfilmer ofta som söndagsmatiné på bio, och eftersom jag och mina kompisar alltid törstade efter äventyr, brukade vi se dem. Vi struntade i att filmerna var gamla, mossiga och svartvita - sådant spelade ingen roll på den tiden. Vi såg samma filmer farsan såg när han var barn, och som kanske farfar såg när de var nya.

Jag minns i synnerhet visningen av TARZANS ÄVENTYR I ÖKNEN från 1943, den första filmen från RKO, som tog över efter Warner, och med markant lägre budget. Kommer ni ihåg "ryssmössorna"? Stora pälsmössor med skärm som var populära bland barn vintertid i mitten av 70-talet. I den här filmen stöter Tarzan på dinosaurer - och min kompis som jag såg filmen med blev så skraj att han satte på sig sin ryssmössa bak och fram, så att han slapp se hemskheterna. Som vuxen vet jag att skräcködlorna hade klippts in från filmen ONE MILLION BC från 1940.

Ibland var det inte Johnny Weissmuller som spelade Tarzan när vi gick på bio. Väldigt många har gjort rollen, till och med samtidigt som Weissmuller var Tarzan, fast på andra bolag. Lex Barker var en av de som tog vid när Weissmuller lade av, blev tjock och fick spela Djungel-Jim istället. Jag minns att en del klagade på att Barker inte var den riktige Tarzan. Jag klagade inte, eftersom jag tyckte att Barker såg coolare ut än den småjönsige Weissmuller.

Förutom att se Tarzan på bio, läste jag om honom i serietidningar. Och jag läste om Korak, Tarzans son. Så här i efterhand konstaterar jag att dessa tidningar oftast var fruktansvärt illa tecknade. Visst har serien gjorts av förnämliga tecknare som Burne Hogarth, Russ Manning och Joe Kubert, men oftast såg det för jävligt ut i den svenska tidningen. Huruvida äventyren var något att ha minns jag inte.

När jag fyllde år någon gång i mitten av 70-talet fick jag den beryktade Tarzanskivan i present av en kompis. Då tyckte jag att den var ... konstig. Det är den kanske fortfarande. Däremot är låten som inleder skivan fantastisk! Som vuxen har det hänt att den spelats på fester hon kompisar som också har skivan. Och på antikvariatet Fyndshopen i Landskrona köpte jag en pocket från Williams med Edgar Rice Burroughs första (?) roman, kraftigt förkortad och bearbetad. Den var illustrerad med teckningar av Hogarth, tror jag att det var, och jag reagerade på dess våldsamhet, När gorillor röjde loss, krossades huvuden till "en blodig massa".

Sedan jag var barn har det gjorts en rad försök att skaka nytt liv i Tarzan. Ett par av försöken var rätt udda - som John Dereks flängda TARZAN APMANNEN från 1981. En utskälld och utskrattad film med Miles O'Keeffe i en biroll som Tarzan. Huvudrollen innehades av Bo Derek som Jane. En svensk tidning skrev något i stil med att så fort Jane får syn på en vattenpöl, måste hon klä av sig och bada. Den ofta nakna Jane ses även vänslas med en apa. 1984 kom GREYSTOKE: LEGENDEN OM TARZAN, APORNAS SON. Christophe Lambert gjorde huvudrollen i denna version, som var ett försök att göra en mer "realistisk" Tarzan. Varför Tarzan tvunget ska göras realistisk förstår jag inte.

En mer traditionell Tarzan spelade Joe Lara 1996 i en TV-serie, vars första avsnitt regisserades av Brian Yuzna. Jag fick ett recensionsex på VHS. I försändelsen låg en bit av "Tarzans lian". 2003 kom ännu en TV-serie. Den har jag inte sett. Travis Fimmel spelade Tarzan.

Detta är förstås bara en bråkdel av alla Tarzanfilmatiseringar som gjorts sedan 1918. Till dessa kommer alla kopior, som djungelpojlen Bomba, den italienska seriefiguren Akim, och framför allt den italienske Karzan, som spelades av en italienare som kallade sig Johnny Kissmuller Jr! I Sverige döptes filmen om Karzan om till TARZAN OCH DJUNGELNS DESPERADOS!

Här har vi självaste Karzan!

Efter denna allt annat än korta introduktion, är vi äntligen framme vid 2016 års inkarnation; LEGENDEN OM TARZAN, i regi av engelsmannen David Yates, som gjorde de tre sista Harry Potter-filmerna. Funkar Tarzan i dag? När allt kommer omkring är han en rätt ... fånig hjälte. Tycker jag nuförtiden. Åtminstone om man försöker göra en "seriös" film - vilket Yates verkar ha försökt göra.

Således har man här gjort en del ändringar, som får mig att utbrista Var är höftskynket?! Var är Cheeta?! Var är Boy?!

Alexander Skarsgård, som låter precis som Stellan Skarsgård när han pratar, vilket distraherar, spelar John Clayton III, lord Greystoke, bättre känd som Tarzan - och han bär inte höftskynke. Istället kör han med ett par tajta byxor som slutar vid knäna. Javisst - precis som Hulk.

Fast det dröjer innan Tarzan kastar kläderna. Det dröjer länge. För när filmen börjar är John Clayton hemma i London, han är gift med Jane (Margot Robbie), och han har inga som helst planer på att flytta tillbaka till djungeln där han växte upp. England behöver dock Tarzans hjälp. Det är 1880-tal och kung Leopold av Belgien lever jävel i Kongo. Leopold har skickat dit den samvetslöse Leon Rom (Christoph Waltz), som både letar efter diamanter och samlar ihop en jättearmé för att slakta och förslava djungelns befolkning. Fransk-afrikanske Djimon Hounsou är hövding Mbonga av en krigisk stam som vaktar diamanterna. Han är villig att ge Rom diamanterna - om Rom ger honom Tarzan. Mbonga hatar Tarzan.

Tarzan ändrar sig och anländer tillsammans med Jane till Kongo för att stoppa Rom. Med sig har de Samuel L Jackson som George Washington Williams. Det är Williams som får stå för humorn i filmen, och det är han som säger "Me Tarzan, you Jane!".

LEGENDEN OM TARZAN är väldigt ojämn och känns lite halvkokt. Scenerna i England innan paret Clayton åker iväg är sega och tråkiga. Rent allmänt är Jane rätt tråkig. Margot Robbie må vara alla fanboys våtaste dröm som Harley Quinn i kommande SUICIDE SQUAD, men som Jane är hon inget vidare, och alla scener med henne och Tarzan tillsammans stannar upp filmen.

Christoph Waltz gör sin vanliga kalla, eleganta  skurkroll - men han gör den bra. Jag gillar de små detaljerna, som efter att han kidnappat Jane och bråkat med henne vid middagsbordet, rättar till hennes bestick. Samuel L Jackson är rätt kul.

Alexander Skarsgård, då? Tja, det finns inte så mycket att säga. Hans torso är så välskulpterad att han ser ut att vara tecknad. Faktum är att han är 2016 års motsvarighet till 1981 års Bo Derek - men eftersom Skarsgård är man, är det förstås helt okej att han konstant klär av sig medan filmens kvinnliga publik tjuter av lycka. Som Tarzan är han nästan lika tråkig som Jane.

Tarzans ursprungshistoria berättas i korta flashbacks, så denna kastas det inte bort tid på.

Ett stort problem med LEGENDEN OM TARZAN är att den inte riktigt levererar det stora äventyr man förväntar sig. Detta är långtifrån ett lättsamt djungelraffel, vilket är synd. Filmen hade vunnit på att inte vara så allvarlig, det här är rätt tungrott. Dessutom går filmen, liksom alldeles för många filmer nuförtiden, i en blek, trist färgskala. Jag undrar varför. Varför har detta blivit en trend? Så såg aldrig actionfilmer ut på 1980-talet. Att filmen är försedd med sådan där hemsk, traditionell afrikansk musik gör det inte roligare; det signalerar mer "nu ska det bli spirituellt" än "häng med på äventyr".

Action- och liansvingarscenerna är kraftigt inspirerade av Spindelmannenfilmerna. En fajt ombord på ett tåg är fantastisk. De flesta djur är datoranimerade, men det är väl även Tarzan själv när han far runt bland trädtopparna. Pluspoäng för att en uppdaterad version av Weissmullers Tarzanvrål hörs i en scen.

Den här filmen är lite svårbedömd. Jag vill liksom gilla det här och här finns en hel del att tycka om. Samtidigt når filmen aldrig riktigt fram. Det är lite avslaget och ospännande. Det är synd att de inte satsade på ett frejdigt tjoflöjtäventyr. Betyget nedan är rätt snällt.

(Biopremiär 13/7)

Bio: Focus

Foton copyright (c) Warner Brothers
Will Smith. Vad har han gjort på sistone? När var han med i en framgångsrik film senast? Jag försöker komma på vad jag sett honom i de senaste åren. Det går inte så bra, så jag tittar på hans filmografi - och konstaterar att det mest är en rad floppar och småroller, och småroller i floppar, som WINTER'S TALE och magplasket AFTER EARTH, och MEN IN BLACK 3 var ju inte heller något att hänga i julgranen, Smiths senaste hit var väl HANCOCK, som kom för sju år sedan.

FOCUS har skrivits och regisserats av duon Glenn Ficarra och John Requa (I LOVE YOU PHILLIP MORRIS), och den här filmen lär inte åstadkomma ringlande köer till biograferna eller stanna i minnet. Enligt IMDb är FOCUS "comedy, crime, drama" - men i slutändan är det inget av det. Okej - det handlar om brott, men det är varken roligt eller dramatiskt.

Will Smith spelar Nicky, en conman, det vill säga en svindlare, av rang. Alldeles i början av filmen träffar han på en tjusig blondin; Jess (Margot Robbie), som ragggar upp honom. Det visar sig att hon egentligen tänkt råna honom, vilket Nicky räknat ut redan när hon först dök upp. Av någon anledning fattar Nicky tycke för den till en början klantiga svindlerskan, så de börjar umgås och han tränar upp henne i ficktjuveriets inte så ädla konst, och snart får hon ingå i Nickys gäng. Det här gänget ägnar sig åt minst sagt avancerade svindlerier, det är stölder på hög nivå och kupperna blir allt större och summorna högre. De lever lyxliv medan de lurar stenrika överklassmänniskor. En rejält fet kupp dras igång och snart lurar alla varandra.

Efter pressvisningen hörde jag att några i salongen jämförde med BLÅSNINGEN, som de förstås tyckte var oändligt mycket bättre. Jag har inte sett BLÅSNINGEN på åtminstone trettio år och minns ingenting av den, men det var säkert en både smart och rolig film. FOCUS - Nicky säger flera gånger att det är viktigt att fokusera när man gör det de gör - är varken smart eller rolig. Kupperna de utför är för det mesta ohyggligt långsökta och knappast genomförbara. I synnerhet en märklig blåsning går i lås enbart på grund av ren och skär tur, även om Nicky förklarar hur det gått till och att det var minutiöst planerat. Saker och ting liksom bara händer i den här filmen, det är orealistriskt och otrovärdigt på ett sätt jag inte köper och som mest känns irriterande. Humorn inskränker sig till några unkna sexskämt.

Visst är det flott; filmfotot är glassigt, miljöerna lyxiga, och människorna är vackra. Nicky och Jess får ihop det, och det görs ingen sak av att det är en svart man och en vit kvinna. Jag som svensk tycker förstås inte att det är något märkvärdigt med en sådan detalj, men det är möjligt att en del tappar hakan i det konservativa Amerika. Filmen är Rated R och det känns faktiskt lite konstigt att höra den oftast så snälle och välpolerade Will Smith säga "fuck".

Både Will Smith och australiskan Margot Robbie ska medverka i den kommande superskurkfilmen SUICIDE SQUAD - Robbie ska spela Harley Quinn.

(Biopremiär 6/3)

Bio: The Wolf of Wall Street

Foton copyright (c) UIP Sweden

Låt oss titta lite på Martin Scorseses filmer. Jo, jag har ju en tendens att göra det varje gång det kommer en ny film av honom. Jag tenderar att sätta höga betyg på hans filmer, men ofta är det med reservationer. Till exempel gav jag HUGO CABRET en fyra, men betyget gäller enbart 3D-versionen på bio - utan 3D förtas en stor del av upplevelsen. Jag satte även en fyra på SHUTTER ISLAND, trots att jag egentligen inte köper premisserna för berättelsen. Men när jag tänker på Scorseses bästa filmer, är det förstås de största klassikerna som först ploppar upp i skallen, som TAXI DRIVER, TJUREN FRÅN BRONX och MAFFIABRÖDER; och sällan något gjort efter den sistnämnda. Det har blivit en del slätstrukna filmer de senaste två decennierna, som CASINO, och åtminstone en rejält usel film: GANGS OF NEW YORK.

Martin Scorseses senaste epos heter THE WOLF OF WALL STREET och bygger på börsmäklaren Jordan Belforts självbiografi med samma namn. Filmen har blivit omdiskuterad i USA; Scorsese har anklagats för historieförfalskning och för att glorifiera drogmissbruk och prostitution. Själv tycker jag att detta är Martin Scorseses bästa film på tio år - eller kanske till och med tjugo år. Okej MAFFIABRÖDER kom 1990, så det blir ännu fler år.

Leonardo DiCaprio har nu gjort en handfull filmer tillsammans med Scorsese. Jag har tidigare haft svårt för DiCaprio, jag har irriterat mig på hans gossaktiga utseende och framtoning. Men nu har han vuxit till sig och gjort fantastiska roller i till exempel DJANGO UNCHAINED och nu i THE WOLF OF WALL STREET. Leonardo DiCaprio står verkligen för ett power house performance som Jordan Belfort. Han är fullkomligt fantastisk. Han är dock 40 år gammal och när filmen börjar och det är slutet av 1980-talet säger han något om att han är 22, vilket kanske inte är så övertygande - men grabben kan fortfarande passera som 30-åring.

THE WOLF OF WALL STREET inleds på ett sätt jag egentligen avskyr. Alldeles för snabba klipp, alldeles för mycket information, Jordan Belfort agerar berättarröst, pratar om sin fantastiska karriär, och dyker även upp i bild - och pratar in i kameran; med oss i publiken. Detta upphör dock efter ett par minuter, då vi kastas tillbaka i tiden och Belfort anländer till New York. Han är ung och hungrig, och börjar jobba för den garvade börshajen Mark Hanna (Matthew McConaughey i obehaglig frisyr). Hanna lär Belfort allt han behöver kunna om Wall Street: han ska dricka sprit, snorta mycket kokain, onanera åtminstone två gånger om dagen, och främst tänka på sig själv.

Det dröjer dock inte länge innan börsen kraschar och Belfort blir arbetslös. För att försörja sig och sin fru, som är hårfrisörska (och ser ut som en sådan), börjar han jobba åt ett sketet litet företag som säljer Penny Stocks, vilket i filmen översätts som "frimärksaktier". De annonserar i herrtidningar och säljer värdelösa skräpaktier till folk som inte vet bättre men drömmer om att bli rika. Belfort blir snabbt företagets främste säljare, han tar över hela företaget, anställer sina fiffelexperter och framgången är ett faktum. Belfort blir multimiljonär - och lever ett bisarrt liv späckat med mängder av droger, fester, horor, lyxprylar, och han gifter om sig med den tjusiga Naomi (Margot Robbie). Efter ett tag får han dock FBI:s ögon på sig.

Detta drama är så nära komedi Martin Scorsese kommit. Ja, jag vill nog i första hand klassificera detta som komedi. Bitvis är det här fantastiskt roligt. Om det handlar om historieförfalskning har jag ingen som helst aning om, men eftersom allting här är så extremt överdrivet har jag svårt att tänka mig att det finns folk som uppfattar det här som ren fakta. Filmen får mig faktiskt att tänka på SCARFACE - det här är som SCARFACE, fast utan våld. En drogindränkt skröna om en mans uppgång och fall.

Versionen som visas här i Sverige är tack och lov oklippt. I USA belades filmen med åldersgränsen NC-17, det vill säga att inga under 17 kan se den. Detta gillade inte Universal, så de censurerade filmen genom att klippa i några sexscener för att få åldersgränsen R; de under 17 kommer in i vuxens sällskap. Scorsese har kallats gubbsjuk på grund av den myckna nakenheten och alla sexscener i den här filmen. Jo, det är verkligen pussy galore här - men nog vore det märkligare om en film om en galen drog- och sexmissbrukare inte innehöll mängder med nakna brudar. Och jag kan väl inte påstå att jag klagar. Jag saknar dock omotiverade duschscener.

Killarna i Belforts gäng är verkligen sköna. PJ Byrne har en fantastisk frisyr som ofta diskuteras, det framgår inte om det är en tupé eller ej, Jonah Hill ser obehaglig ut med kritvita tänder, och vi hittar även Joanna Lumley och Jean Dujardin i rollistan. Bäst är dock Rob Reiner som Belforts farsa; en burdus man som alltid skäller och har sig, utom när han pratar i telefon - då lägger han sig till med brittisk dialekt. Den skarpsynde kan under ett par sekunder se Joe Zaso, en kille som var med i flera av Kevin Lindenmuths små filmer på 90-talet.

Språket är genomgående grovt och det pratas om rekord i flest antal "fuck" i dialogen. Jo, de här människorna får Tony Montana att framstå som en amatör på området. Montana och Belfort ligger dock på samma nivå vad gäller droger. Vi pratar högar av kokain och annat här. I en fantastisk scen tar Belfort en svåråtkomlig drog som gör att han når det han kallar "CP-stadiet". Scenen varar hur länge som helst och DiCaprio ger allt när han krälar omkring, dreglar och har sig, hela tiden ackompanjerad av musiken från en Karl-Alfred-film på TV.

THE WOLF OF WALL STREET är genomgående fantastiskt underhållande. Men jag har en invändning - en ganska fet invändning. Detta är Scorseses hittills längsta film och den klockar in på exakt tre timmar! Den är alltså åt helvete för lång! Samtidigt som här inte finns några överflödiga scener, känner jag att filmen är åtminstone 30 minuter för lång. Detta gör att jag har tvekat över mitt betyg. Men! Även om filmen varar en evighet är den bättre än de Scorsesefilmer jag tilldelat fyror i betyg. Det här är virtuost filmskapande, det här är stor filmkonst av det slag jag älskar. Således kan det i slutändan nog inte bli något annat betyg än detta:

(Biopremiär 10/1)