Visar inlägg med etikett Margaret Qualley. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Margaret Qualley. Visa alla inlägg

tisdag 13 augusti 2019

Bio: Once Upon a Time ... in Hollywood

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Häromåret köpte jag en Blu-ray-box med alla Quentin Tarantinos filmer fram till och med DJANGO UNCHAINED; THE HATEFUL EIGHT var alltså inte med i boxen. Jag såg genast om INGLOURIOUS BASTERDS och DJANGO UNCHAINED, och jag såg faktiskt också om DEATH PROOF, för att se om den verkligen var så kass som jag mindes den efter visningen i Cannes. Det var den. Den är hemsk.
Däremot kände jag mig inte alls sugen på att se Tarantinos tidiga filmer. Framför allt inte PULP FICTION. Jag hade en känsla av att den inte skulle hålla. Jag såg heller inte JACKIE BROWN, vilken jag blev besviken på när den kom 1997, men de senaste månaderna har flera bekanta hävdat att den är deras favoritfilm av Tarantino. Jag minns nästan ingenting av den, så jag får väl se om dem.
Efter att jag kommit hem efter pressvisningen av ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD föll det sig inte bättre än att jag faktiskt såg om PULP FICTION - jag letade efter något annat på Netflix, och då dök den upp. (Blu-ray-boxen befinner sig på annan ort)
... Och nej. PULP FICTION höll inte. Den kändes väldigt gammal - på fel sätt. Den var liksom fast i 1994, den är för upptagen med att vara cool och nyskapande, och häftig med sitt ironiska våld. 1994 var jag 26 år, jag var i rätt ålder, och då hade jag förstås inte tidigare sett något liknande. Då var filmen omtumlande på alla möjliga sätt.
Ett annat problem var att PULP FICTION ledde till en rad imitationer. Filmkapare som ville vara Tarantino spottade ur sig kriminalfilmer som ansträngde sig till det yttersta att vara coola, smarta och nyskapande. Jag blev fruktasvärt trött på denna typ av film.
Med INGLOURIOUS BASTERDS började Tarantinos filmer bli lite mer, tja, traditionella, och handlingen blev lite rakare - och jag tyckte åter att Tarantino var jättebra, bättre än han någonsin varit. Det kändes som att han lekt av sig och mognat. Jag är väldigt restriktiv med höga betyg här på TOPPRAFFEL!, jag vet att en del läsare tycker att jag sågar för mycket, men jag noterar att jag satt högsta betyg på INGLOURIOUS, DJANGO och HATEFUL. Kommer det att bli den fjärde femma till Quentin Tarantino?
ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD beskrivs som ett kärleksbrev till filmindustrin. Och det är precis vad det är. En nostalgisk, passionerad, entusuastisk kärleksförklaring till filmen och Hollywood (och till kvinnofötter). Medan jag såg filmen funderade jag lite grann på om dagens unga biopublik kommer att få ut så mycket av filmen, eller en publik som inte är speciellt filmintresserad. Kanske är jag fördomsfull, men känner ungt folk av idag till Sharon Tate och Steve McQueen? För den stora allmänheten är de lika bortglömda och passé som Rick Dalton känner sig.
Rick Dalton, det är Leonardo DiCaprios rollfigur i ONCE UPON A TIME. Han var stjärnan i en westernserie på TV, han gjorde några uppmärksammade filmroller, men nu är det 1969 och han har förpassats till att gästspela som skurk i enstaka avsnitt av TV-serier. Producenten Marvin Schwarz (Al Pacino) försöker få Dalton att åka till Italien och spela huvudrollen i spaghettiwesterns, men Dalton vägrar - han hatar italienska westerns.
Brad Pitt spelar Cliff Booth. Cliff är Daltons stuntman, men han har med åren blivit mer än så. Han är Daltons chaufför, assistent och alltiallo - och han är i princip Daltons enda vän. Cliff bor dock i en nedgången husvagn tillsammans med sin vältränade hund, medan Dalton bor i en flådig villa med pool. Cliff är en ganska hopplös kille som inte vet att uppföra sig på filminspelningar. Han påstås även ha mördat sin fru.
Dalton har fått nya grannar - Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och dennes hustru Sharon Tate (Margot Robbie). Dalton, som är upptagen med en ny skurkroll i westernserien LANCER, har inte träffat sina grannar. Den snälla och rara Sharon Tate umgås mest med kompisar och går på fester. Cliff får ofta syn på ett gäng unga hippietjejer när han är ute och kör, och en dag ger han en av dem; Pussycat (Margaret Qualley), lift hem. Hon visar sig bo i ett besynnerligt hippiekollektiv på en ranch där Rick Daltons gamla TV-serie spelades in. Jodå, visst handlar det om familjen Manson. Charles Manson (Damon Herriman) figurerar dock bara i en kort scen.
Någon egentlig handling har ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD inte. Vi får följa en handfull människor i Hollywood under några månader, fram till det överraskande slutet, vilket förstås inte alls är överraskande - med tanke på vad Tarantino tidigare hittat på i sina filmer.
Men - det här är minutiöst välgjort och välspelat. Jag var fullkomligt uppslukad när jag såg den här filmen. Den varar hela två timmar och 41 minuter, men till skillnad från till exempel AVENGERS: ENDGAME, så känns den inte som 14 timmar. Tarantino har gjort en vansinnigt underhållande och raffinerad film, en film med så många detaljer att man antagligen måste se den flera gånger för att uppfatta allt.
Som titeln antyder är det här en saga. En saga som grundar sig i verkligheten, men som tar sig friheter med  händelser. En alternativ verklighet - tänk om det här hände istället. Kanske är allt i filmen uppdiktat av Cliff Booth. "Tänk om jag lyckades nita Bruce Lee!".
Det återuppbyggda 60-talet känns verkligen autentiskt, och autentiska händelser, människor, filmer och TV-program blandas med påhittade sådana. Damian Lewis spelar Steve McQueen, och han är besynnerligt lik originalet i sin enda scen. LANCER regisseras av skådespelaren Sam Wanamaker, och han spelas av Nicholas Hammond, vilket är lite kul. Hammond var en av gossarna i SOUND OF MUSIC, och på 70-talet spelade han Peter Parker i den kortlivade TV-serien om Spindelmannen. TV-serien LANCER skapades förresten av Samuel A Peeples, far till Nia Peeples, som var med i FAME.
Vidare spelar Bruce Dern blind ägare till ranchen där Mansonfamiljen bor, gamle fine Clu Gulager är bokhandlare, Kurt Russell och Zoë Bell gör ett gift par som hatar Cliff Booth, Martin Kove, Michael Madsen och James Remar figurerar i en TV-serie. Dakota Fanning tillhör Mansonfamiljen, och Luke Perry, som gick bort efter inspelningen, har en liten roll som skådis.
Ja, och så får vi se Mike Moh som Bruce Lee. Detta har fått Shannon Lee, Bruce Lees dotter, att gå i taket. Scenen med en väldigt arrogant och kaxig Bruce Lee är nämligen rolig, och släkten Lee uppskattar verkligen inte att biopubliken skrattar åt Bruce! Shannon har skrivit debattinlägg om detta - men hon är ute och cyklar. Quentin Tarantino försöker inte förlöjliga Bruce Lee.
Margot Robbie är fullkomligt bedårande som Sharon Tate. Vi får även tillfälle att se den riktiga Tate, eftersom filmens Tate går på bio och ser en film med sig själv, och vi får se klipp ur en autentisk film - Matt Helm-rafflet ETT JÄRN I ELDEN med Dean Martin.
I en nattscen panorerar kameran över några byggnader, och då kan vi i bakgrunden se en stor reklamskylt för filmen CANDY, med ett stort foto på filmens huvudrollsinnehaverska, den ljuvliga Ewa Aulin från Borstahusen.
ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD är antagligen den minst våldsamma film Tarantino gjort. Dock förekommer ett par våldsexplosioner, och dessa är extremt brutala, chockerande och snaskiga, men till större delen är filmen mest trevlig, och ofta riktigt rolig.
Leonardo DiCaprio är förstås bra som Rick Dalton, men den som imponerar mest tycker jag är Brad Pitt. Fan vet om han varit bättre än här, han verkar känna sig hemma i rollen som halvsunkig hunk. Det är lite Robert Redford över hans look i den här filmen.
Ska jag anmärka på något, är det ett par scener med en lillgammal åttaårig skådespelerska som spelar mot Dalton i LANCER. Nu är det meningen att hon ska vara otroligt lillgammal, men hon framstår mest som en dålig och onaturlig skådis. Fast det är inget som stör så där jättemycket.
Detta är en Film med stort F, det är en typ av film vi får se alldeles för sällan nuförtiden, när utbudet till större delen antingen består av plastiga blockbusters, eller, om man väljer alternativa biografer, av fnösktorr arthousefilm. Att filmen handlar om filmbranschen gör mig extra entusiastisk. Det här inte en film som gjorts för att rida på en trend; för att filmproducenter ska dra in så mycket stålar som möjligt, och det är inte en film som gjorts för att föra fram viktiga och angelägna budskap - den här filmen har kommit till för att Tarantino älskar film.
Jag fläskar på med en femma den här gången också!








(Biopremiär 16/8)

måndag 6 juni 2016

Bio: The Nice Guys

Foton copyright (c) Noble Entertainment
När jag var tonåring - och ung man - fanns det ett par namn som kändes pålitliga när jag gick på bio. Som till exempel producenten Joel Silver. Han låg bakom fet 80-talsaction som levererade, och det var actionfilmer av en helt annan sort än de som görs idag. Ett annat namn var manusförfattaren Shane Black. Nu skrev Black inte så många filmer som jag inbillar mig, men det går inte att komma ifrån att hans debutfilm DÖDLIGT VAPEN (Black var 26 när den kom 1987!) är en milstolpe i sin genre.
Som regissör har Shane Black gjort tre långfilmer; KISS KISS BANG BANG, IRON MAN 3 - och nu THE NICE GUYS. Den sistnämnda är producerad av Joel Silver.
THE NICE GUYS utspelar sig 1977, men filmen känns verkligen som en actionkomedi från 1987. Något som ska tolkas positivt - för bland alla fast and furious transformers-actionfilmer idag; de flesta alldeles för slickade och sterila, känns Blacks nya film märkligt nog fräsch.
Ryan Gosling spelar den sluskige privatdeckaren Holland March, som ointresserad tvingas åta sig de mest vissna fall. Russell Crowe är den ännu sluskigare Jackson Healy, som åtar sig fall utan att ens ha brytt sig om att skaffa privatdeckarlicens. Hans anlitas främst för att leta upp slödder som behöver ett kok stryk.
När March får i uppdrag att leta upp en tonårstjej som heter Amelia (Margaret Qualley), visar det sig att Healy anlitats för att få March att sluta leta efter tjejen. Efter att de två konfronterats, slagits med varandra, och bråkat rent allmänt, tvingas de - förstås - att samarbeta, eftersom fallet är betydligt större än det först verkade.
Det handlar om en porrfilm med ett inbakat budskap som kan fälla folk i höga positioner. Amelia var med i denna "konstnärliga film med ett viktigt budskap". I filmen medverkade även porrstjärnan Misty Mountains (Murielle Telio), som mördats i en scen i klassiskt Silver/Black-stuk. Intrigen blir alltmer snårig - för att på slutet faktiskt nystas upp på ett tillfredställande sätt.
DÖDLIGT VAPEN-serien var hårda actionfilmer, som lyckades med konststycket att även vara roliga. I THE NICE GUYS ligger betoningen på komedi, men filmen lyckas att samtidigt vara en tuff actionfilm. Det här är faktiskt väldigt roligt. Många scener fick mig att skratta högt, och det hela är smart skrivet och utfört.
Precis som i en film från 80-talet, går det hela tiden att se vad som händer. Actionscenerna - eller andra scener - är inte förstörda med en massa jobbiga, snabba klipp, eller vilt viftande, handhållen kamera. Dessutom är filmen grabbig på det där gamla bra sättet. Det är inte en massa vältränade fotomodeller som poserar med blanka lyxbilar, eller snubbar med neandertalmentalitet (typexempel: RIDE ALONG 2). Healy och March är sköna killar; de är orakade, de röker och dricker och svär, och de är roliga och allmänt slöfsiga. Tack och lov är detta heller inte en nedtonad, könlös PG-13-film.
En unik grej i filmen är Angourie Rice, som spelar Marchs dotter Holly. För en gångs skull har man hittat en barnskådespelare som inte är lillgammal och påfrestande. Holly har en stor roll, hon hjälper till med fallet, och lyckas vara rolig hon också. Mindre roligt är det att återse Kim Basinger, som har en mindre roll. Hon är så plastikopererad att hon närmast ser datoranimerad ut. Alldeles slät hy, små, smala grisögon. Lite otäckt.
Det är rätt bra tidskänsla i filmen, som bland annat har KISS på soundtracket, även om det som sagt är mer 1987 än 1977 över det hela. Men eftersom storyn kretsar kring porrfilm på 35mm, hade det inte fungerat efter videons genombrott på 80-talet.
Jag ser gärna fler filmer om Healy och March. Framför allt ser jag gärna fler, liknande filmer, men som utspelar sig i nutid. För visst borde det väl gå att göra en film som THE NICE GUYS, men som utspelar sig år 2016?
THE NICE GUYS är antagligen sommarens bästa film. Det här var en trevlig överraskning.








(Biopremiär 8/6)

-->