Visar inlägg med etikett Marc Forster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Marc Forster. Visa alla inlägg

torsdag 12 januari 2023

Bio: A Man Called Otto

Foton copyright (c) Sony

Jag har fortfarande inte läst Fredrik Backmans roman "En man som heter Ove", men nu har jag sett två olika filmatiseringar av den. Jag känner mig fortfarande inte lockad att läsa boken.

Till skillnad från resten av svenska folket lämnade Hannes Holms film EN MAN SOM HETER OVE mig ganska likgiltig. Rolf Lassgård var bättre än filmen han medverkade i. Jag tyckte att den var lite väl sentimental och inte speciellt rolig. Men alla andra gillade den.

Nu är alltså den amerikanska versionen med Tom Hanks här. Ove är omdöpt till Otto. Ove var förr ett vanligt namn i Sverige, jag gissar att det var populärt fram till cirka 1960, eller däromkring. Det är ett namn som luktar lite arbetarklass - och gubbe. Ett namn som passar till gestalten Ove. Otto är knappast ett vanligt namn i USA, det har nog valts mest för att det med lite god vilja liknar Ove. Tom Hanks' grinige gubbe borde hetat Joe eller Jack istället.

Har man redan sett den svenska versionen finns det ingen större anledning att se A MAN CALLED OTTO - om man nu inte är nyfiken på hur Hanks gör figuren. QUANTUM OF SOLACE-regissören Marc Forster har regisserat, och han har i princip gjort Hannes Holms film en gång till. Scen efter scen känns igen, här finns inga större överraskningar, förändringarna är få. Det hela är lätt amerikaniserat, jag tyckte att originalet var för sentimentalt, men den här versionen är ännu mer sentimental; tragiken har ersatts med sentimentalitet. 

Det finns en markant skillnad mellan Rolf Lassgård och Tom Hanks. Rolf Lassgård ger alltid ett rätt buttert intryck, han känns butter som person, han skulle kunna vara Ove på riktigt. Tom Hanks officiella persona är en jovialisk, rolig kille. Han är kanske grinig och jobbig privat, men jag har varit på ett par presskonferenser med honom, och han har sprudlat under dessa, jag önskade att filmerna vore lika bra som Hanks var när han mötte pressen.

A MAN CALLED OTTO inleds med att den relativt nyblivne änklingen Otto Anderson går i pension och vägrar låta sig avtackas med tårta på jobbet. Istället går han hem för att ta livet av sig, vilket han misslyckas med. Det mexikanska paret Marisol och Tommy (Mariana Treviño och Manuel Garcia-Rulfo), med barn, flyttar in mittemot Otto, och Otto blir genast irriterad. Otto är radhusområdets polis, han går omkring och patrullerar och ser till att alla regler efterlevs. Marisol och Tommy klantar sig med en gång.

Precis som i originalet mjuknar den grinige Otto och blir vän med inte bara sina nya grannar, utan även resten av grannskapet. Parallellt med detta berättas historien om den unge Ottos passionerade äktenskap. Den unge Otto spelas av Tom Hanks' son, Truman Hanks.

Istället för att bråka om huruvida man ska köra SAAB eller Volvo, bråkar Otto och en granne om Chevrolet eller Ford. I några scener är Tom Hanks de-aged, som det heter, för att se ut att vara i 40-årsåldern. Då ser han rätt konstig ut. Otto och Marisol besöker ett kafé där de äter fastlagsbullar (jag är från Skåne, jag säger inte "semlor"). Otto beskriver dem som "Swedish éclairs".

Tom Hanks är förstås bra som Otto. De flesta medverkande är bra. Ibland är filmen lite smårolig - den är nog roligare än originalet. Tror jag. Det är kul när Otto bråkar med en jobbig clown. Om A MAN CALLED OTTO är bättre eller sämre EN MAN SOM HETER OVE vet jag inte riktigt. Som sagt, det är samma film en gång till, men ännu mer sentimental - inte ett öga är torrt på slutet.

De har spelat in filmen i ett riktigt tråkigt radhudsområde, och vädret är grått och svenskt. 

Svenska SF Studios har varit med och producerat filmen. EN MAN SOM HETER OVE kostade 40 miljoner svenska kronor att göra. A MAN CALLED OTTO gick loss på drygt 525 miljoner kronor.

Jag höll ju på att glömma att nämna katten: det förekommer en katt i filmen.



 

 

 

 (Biopremiär 13/1)


onsdag 10 juli 2013

Bio: World War Z

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

För inte så längesedan recenserade jag Max Brooks första bok "Zombie - en överlevnadsguide" i Nya Upplagan. Brooks - som är son till Mel Brooks - är dock mest känd för sin roman "World War Z", vilken jag inte läst. Nåja - nu är filmatiseringen här. Efter många om och men och en farlig massa strul.

Den ursprungliga filmfotografen lämnade inspelningen för att istället skjuta DJANGO UNCHAINED. En ersättare tog över, och när manusförfattarna Damon Lindelof och Drew Goddard mitt under inspelningen skrev om manuset och ändra hela den tredje akten, klev en tredje filmfotograf på för att filma alla de nya scenerna. Den ursprungliga fotografen tog bort sitt namn från förtexterna när han fick veta att filmen skulle konverteras till 3D i efterhand.

Vad som också gjort att förväntningarna inte varit de största, är det faktum att filmen försetts med en PG-13-gräns i USA. En barntillåten zombiefilm? Hela poängen med zombiefilmer är ju att se ruttnande varelser slafsa i sig människokött innan de skjuts i huvudet så att blodet stänker. Javisst, zombiefilmer brukar även bjuda på allegorier, satir och samhällskritik, men ändå - de måste vara blodiga.

Allt detta bådar förstås för en jävla soppa - men märkligt nog märks det inte alls att man klippt, ändrat och burit sig ut. Nu har jag förvisso inte sett de bortplockade scenerna och jag kan inte jämföra med boken, men ändå. Till på köpet är detta en till större delen riktigt bra film.

Brad Pitt spelar Kurt Cobain - han ser i alla fall ut som Cobain iförd misslyckad frisyr. Nej, Pitt är den osedvanligt begåvade FN-killen Gerry Lane, som tillsammans med sin rara familj fastnar i en mystisk bilkö i Philadelphia. Kön beror på att folk någonstans längre fram plötsligt och oförklarligt beter sig som tosingar. De kastar sig över varandra, biter varandra och lever jävel. Det ser inte bättre ut än att en zombiepandemi har brutit ut. Panik upstår, Gerry med familj flyr och kontaktas under den vilda färden av FN. De behöver hans hjälp, Gerry är den ende som kan klara biffen, verkar det som.

Fru (Mireille Enos) och barn dumpas på ett fartyg, medan Gerry och ett sammanbitet gäng SEAL-killar skickas ut i världen på jakt efter en lösning på problemet. I Korea träffar de på en kille (David Morse) som berättar att man i Nordkorea löste zombiesmittan spridning genom att dra ut tänderna på invånarna! Färden går vidare till ett kaotiskt Jerusalem och sedan Europa.

WORLD WAR Z är en extremt intensiv film. Sällan har apokalypsen sett så övertygande ut på film. I de flesta zombiefilmer får man ju bara se några tomma gator där det strövar omkring ett par levande döda - som i George Romeros filmer. Eller så datoranimerar man ett par storstadsdistrikt - som i RESIDENT EVIL-filmerna. Men här i QUANTUM OF SOLACE-regissören Marc Forsters film får vi se hela städer översållade av zombies. I synnerhet scenerna från Jerusalem imponerar - de överlevande gömmer sig bakom höga murar, men tusentals smittade lyckas till slut ta sig över dessa.

Även om jag förstås gillar zombies och zombiefilmer, är jag trött på den nuvarande vågen. Det har blivit lite för mycket WALKING DEAD nu, och definitivt för många, usla låg-lågbudgetfilmer. Jag tycker fortfarande att de italienska filmerna från tidigt 1980-tal är de bästa - och på den tiden handlade det fortfarande om skräckfilmer. WORLD WAR Z är mer en action-thriller.

Men WORLD WAR Z funkar. Som sagt - det är intensivt. Svettigt. Tumultet ombord på ett flygplan är riktigt spännande och klaustrofobiskt. Och för att vara en PG-13-film är filmen överraskande brutal. Förvisso sker alldeles för mycket utanför bild (det är väl egentligen en dödssynd att låta Gerry döda en zombie genom att slå en kofot genom dess skalle och fastna med kofoten - och inte visa detta i smaskiga närbilder!), men filmen är egentligen alldeles för intensiv för ungar som knappt är tonåringar.

3D:n är värdelös, den innebär bara att filmen lider av spökbild och att man under ett par strider i mörker inte ser vad som händer. Och som alltid nuförtiden är filmen alldeles för lång. Men det får jag ha överseende med. I slutändan visar sig WORLD WAR Z vara den bästa zombiefilmen sedan remaken på DAWN OF THE DEAD.

Jag gillar den här. Det lär nog du också göra.








(Biopremiär 12/7)