Om du hör nåt i luften som surrar...

När jag igår eftermiddag vandrade in till centrum längs Lundavägen, noterade jag en polishelikopter som hängde i luften ovanför mig. Jaha. Det är väl fotboll på gång, tänkte jag. det är ju så nuförtiden: när det vankas fotboll rycker Malmös alla polishelikoptrar, stridsvagnar och kravallstyrkor ut.
Ett par kvarter senare stoppades jag av en kinesisk familj; de skulle spendera tre dagar i Malmö och letade efter F1-hotellet. Jag visade vägen och den söta dottern, som verkade vara den ende som pratade engelska, undrade varför det hängde en polishelikopter över oss. "Det är väl fotboll," svarade jag.
Vi kom fram till hotellet och jag önskade de leende kineserna en trevlig vistelse, och så fortsatte jag mot Värnhemstorget.
Där möttes jag av en farlig massa poliser. Hjälmar! Hästar! Skumsläckare! Piketbilar! Vad är på gång?
Det visade sig att det var Sverigedemokratisk ungdom, iklädda blågula kläder, som försökte hålla torgmöte, medan en klunga demonstranter försökte överrösta de ungdomliga politikerna.
Det såg väldigt roligt ut.
Antalet närvarande var väldigt lågt - jag gissar att de flesta begett sig in till centrum och Malmöfestivalen. Bland åhörarna kringdet avspärrade området stod ett par dussin protesterande och skanderade "Nassesvin! Nassesvin!", och en handfull övriga som applåderade. Antalet poliser var nog större än Sverigedemokrater och protestanter tillsammans.
Killen som talade hade väldigt festlig dialekt och efter att ha anhandlat ämnet Bostäder, försökte han bemöta aktivisterna med att undra om de kanske blev mobbade i skolan eller hade en taskig uppväxt, och därför var tvungna att sabba för andra. Resultatet blev förstås direkt komiskt.
Jag gick därifrån och läste senare att två pers, en aktivist och en Sverigedemokrat, hade anhållits.
Jag nådde fram till Gustav Adolfs torg, och vad fick jag se där, om inte en grupp pensionärer som dansade squaredance till "Itsy Bitsy Teeny Weeny Yellow Polka Dot Bikini". Och efter att ha köat några minuter kom jag fram till Arlas stånd. De bjöd på nybakade kanelbullar och kall mjölk. Bullarna var små och fula, men smakade helt okej. Och så konstaterade jag att jag nog inte druckit mjölk på åtskilliga år. Det var mellanmjölk det bjöds på. Jag ag ryggade tillbaka en aning när jag tog en klunk. Jag hade faktiskt glömt hur det smakar. Mjölk häller jag liksom bara i såser. Eller i kaffet, om det vankas äckligt kaffe som inte går att dricka svart.

Ett slags årskrönika

I vanlig ordning håller alla tidningar och en massa Internetsajter på att summera året som gått. Jag borde kanske försöka mig på att göra detsamma, så här ett par timmar innan jag traskar iväg för att fira in det nya året. Eller dricka gravöl för det gamla. Vad det nu är man gör.
Ett problem med att summera året som gått, är att - jösses, det är ju så mycket jag fullkomligt glömt bort. Verkligen. Jag minns ju nästan ingenting, känns det som.
Jag upplever det som att jag skrivit mer än någonsin i min karriär. Jag har ju liksom bara suttit här och sprutat ut texter medan världen stått i brand. Men så har också TOPPRAFFEL! skördat vissa framgångar på kuppen.
Alla tidningar tar upp askmolnet. Ja, just det. Det hade jag förträngt helt. Kanske för att jag inte drabbades. Kanske för att jag trodde att det problemet hörde till 2009 - åren har börjat flyta ihop för mig.
Kronprinsessans bröllop hade jag också helt glömt bort. Jag följde det inte på TV. Däremot följde jag förstås med spänning debatten om boken om kungen. Jag förstår inte riktigt varför så många blev så upprörda. Vaddå, det var ju inga nyheter - och trodde någon att det inte går till så i de kungliga kretsarna? Och vad hade journalisterna förväntat sig att kungen skulle säga när han dök upp på pressträffen under hjortjakten och sa att han nu skulle vända blad. "Sorry, folket, det var dumt gjort av mig. Ajabaja mig."?
Här måste jag skjuta in att vi vi under nästa år kommer att införa kaffeflickor här på TOPPRAFFEL!-redaktionen. I vanlig ordning ska "vi" utläsas som "jag".
Fast känner jag mig själv rätt, lär kaffeflickan bli en glad, rund tant som kommer fram och frågar om jag vill ha en påtår till budapeststubben.
Det var en farlig massa snack om Wikileaks och Julian Assange. Jag vet inte. Jag har inga större åsikter där. När det gäller nätet och datorer, tycker jag att ett annat namn bör hängas ut: Steve Jobs. Jag tycker att det är en rejäl skandal att Apple sitter och censurerar nätpublikationer efter deras av allt att döma viktorianska riktlinjer. Och om svenska utgivare följer dessa regler, är det en än värre skandal. Det är ju för fan inte klokt.
Sedan har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på vad man ska ha dessa läsplattor till, mer än läsa e-böcker med. Och jag föredrar ju väldoftande böcker tryckta på papper.
Vad minns jag mer från året?
Årets största händelse var utan tvekan att jag äntligen fick intervjua Dolph Lundgren. Förvisso bara på telefon, men ändå. Och eftersom Dolphan tyckte att vi  borde träffas och sitta ner för ett längre snack, kan det nog bli en fortsättning.
En annan av årets största händelser var förstås att samme Dolph ledde Melodifestivalen. Nu tittade jag bara på avsnitten med Dolph, och sketcherna var mer märkliga än bra, men ändå - Dolph Lundgren ledde Melodofestivalen!
(I dagens Skånska Dagbladet finns förresten en TT-notis i vilken Dolph säger att han ångrar många av de filmer han medverkat i, att han gjort dem bara för pengarna. Han säger att de kan ha skadat hans karriär och att det är en sak om han är bra i en dålig film, men illa om han också är dålig i en dålig film. Men han är även rätt positiv till sin situation, eftersom han har haft jobb oavbrutet)
Malmö har ju varit ... konstigt under året. Hela stan spårade ur mer än vanligt, men sina våldsamma gänguppgörelser och liknande. Och så dök den där nye Lasermannen upp och sköt på folk och försatte stan i skräck och försämrade Malmös rykte ute i världen.
Jag är ingen större anhängare av Malmöfestivalen, men i år var den lite väl svajig. Bokstavligt talat. Man fick för sig att bygga två scener nere på Posthusplatsen vid hamnen. Där var det blåsigt, må ni tro. Så pass illa att flera konserter fick ställas in.
Och så invigdes den "nya" centralen. Det borde de kanske väntat med. För stället är bara halvfärdigt, om ens det. Visst har den nya glashallen tillkommit, men de två tidigare hallarna står nu i princip tomma, vilket ger ett fånigt och illa genomtänkt intryck. Där ska det slå upp butiker och restauranger vad det lider, men det dröjer.
Och inte blev det bättre av tågkaoset denna vinter. Det verkar knappt gå några tåg från Malmö, och jag blir ofta stoppad på stan av strandade turister och affärsmän som undrar vart de ska ta vägen mitt i natten i väntan på eventuell transport nästa morgon.
Hände det något annat?
Tja, jag lyckades förse mig med en imponerande solbränna i somras.
Jag gjorde min debut som skådespelare - som polisen Wennerberg i skräckfilmen MARA. En film som fortfarande inte är färdigklippt.
Jag informerades om att TOPPRAFFEL! kandiderade till Stora KulturbloggPriset, dock utan att bli en av de fem nomerade. Men det var ju oväntat.
Jag recenserade 191 biopremiärer.
Jag och en vän blev utslängda från ett galleri eftersom vi bara var där för att titta på konsten och inte köpa skiten. Därför uppmanar jag till bojkott och smutskastning av Galleri MIVA i Västra Hamnen!
Chefen och och redaktören på Xomba.com började ge mig något slags star treatment, vilket är kul - nu börjar jag få fans runt om i världen. Även om horder av ungar ville döda mig efter att jag varit negativ till årets Harry Potter-film.
Hmm. Just det. Återigen var det väldigt många kändisar som dog. Personligen sörjer jag Jean Rollin mest. Och så utbröt Den Stora Porrdöden - flera legendariska porrstjärnor gick och dog.
Jag gjorde ett försök att bli matbloggare, men det går lite trögt. Nej, jag har inte lagt ner TOPPGAFFEL!, men jag får nog ta och äta på några andra ställen än jag vanligen gör. Den restaurang jag besökt oftast är utmärkta SMAK.
Jag skrev ett kapitel i den oerhört trevliga boken som firar Fantomentidningens första 60 år i Sverige.
Jan Hemmel kom ut med sin bok "Skånska mord" och höll ett intimt litet releaseparty i slottets kyliga fängelsehåla. Jag åt gammalt bröd där. "Åt du av det?" utbrast förläggaren. "Det var ju ett skämt!"
Även Åke Cato hade releaseparty för sina memoarer. Där hamanade jag intill Berra och herr Storch från SÄLLSKAPSRESAN.
Och, tja, detta summerar väl mitt 2010.

Nya fräsiga band som bara låter gammalt

Just nu pågår Malmöfestivalen, denna skånska motsvarighet till Dantes Inferno; en fruktansvärd massa människor som likt boskap väller fram längs gatorna, som är kantade av stånd som säljer skit och grillade festivalrätter till överpriser. Ett gytter som bara är i vägen när man ska någonstans.
Och så uppträder förstås en massa band.
Temat i år verkar vara "Jukebox from Hell". Här finns inte en enda artist, ett enda band jag ens skulle överväga att kanske se. Förra året spelade åtminstone Thåström. I år är det bara Melodifestivaltyper och ointressanta hitmakare. Förutom Siw Malmkvist då, men hon har visst redan framträtt. Jag struntar förstås fullkomligt i Lars Wienerbröd.
I fredags hamnade jag på en lustig tillställning på Hedmanska gården. Vi satt ett större sällskap på Paddy's, när ett par killar kollade festivalprogrammet och såg att det utlovades skramlig rock på Hedmanska, så de sprang dit. Jag och några andra följde så småningom efter.
Temat för kvällen var "Det Grymma Svärdet Presenterar". Kulturtidskriften Det Grymma Svärdet, alltså. Det var tydligen kultur och musik som stod på programmet, och med tanke på tidskriften som låg bakom, var det hela en tillställning som riktade sig till ... tja, Möllanklientelet. Där fanns många alternativa ungdomar.
Jag har helt glömt bort vad det skramliga bandet hette, men de soundcheckade inför publik när vi anlände. Eftersom hela inramningen var så konstnärlig, skulle det kunna ha varit framträdandet. Saxofonistens soundcheck var bäst: TUUT! TUUT! TUUT! TUUT! Vi applåderade artigt.
Sedan öste de igång - och det var riktigt festligt. Det kändes som att slungas trettio år tillbaka i tiden. Jag hade börjat lyssna på radioprogram som "Nya Ny våg" och "Bommen", och jag spelade dessutom ibland in de här programmen. Ibland intervjuades nya, experimentella svenska band i de här programmen, jag minns i synnerhet ett band vars namn jag glömt, men vars låtar bestod av att de spelade precis hur som helst på sina instrument medan de vrålade i mikrofonen. Inte ens som ung tonåring tyckte jag det var fräckt, det var ju bara dumt. I synnerhet som banden tog sig själva på fullaste allvar.
Bandet i fredags lät precis så. Tjejen på bas hoppade omkring och strajkade poser, gitarristen bankade på strängarna med en trumpinne och skrek ohörbara texter i mikrofonen, saxofonisten fortsatte att blåsa fram TUUT! TUUT! TUUT! TUUT! - fast trummisen verkade hålla något slags takt. De såg arga ut.
Jag kan tänka mig att publiken tyckte att de här var skittufft och radikalt. Har utmanas minsann den gängse smaken!
Efter fyra låtar skrattade jag så mycket att jag var tvungen att gå.
I bluestältet spelade några medelålders danskar funk.

Musik: Tre konserter

P ANDERSSONS POPPARTY 

Om man skulle ge ut mina samlade musiktexter som bok, skulle det bli en väldigt tunn sådan. Det skulle inte bli en bok, det skulle inte ens bli ett häfte. Möjligtvis en pamflett. Det enda jag har skrivit i musikväg, är nämligen en recension av en Satorkonsert i Lund åt NST i mitten av 90-talet, samt ett par soundtrackrecensioner i Magasin Defekt. Det är möjligt att jag även skrivit lite om konstig musik i förbifarten i min gamla kultfilmsspalt i NST, i vilken jag i varje fall skrev om musikvideor med Nine Inch Nails och Mylène Farmer. Just, jag skrev en gång en recension av en countryskiva åt NST. Sångaren från Båstad hade bifogat ett brev till nöjesredaktören i vilket han skrev att han absolut inte ville att jag skulle få recensera hans skiva. Varför jag skulle göra det till att börja med vet jag inte, jag var ju film- och serieskribent, men självklart skickades plattan till mig. Min recension censurerades i sin helhet.  Fram till slutet av 90-talet hade jag ett brinnande musikintresse, men det är inte längre speciellt brinnande. Jag vet inte vad som hände. Kanske var det det att jag tvingades prioritera; film eller musik, och självklart föll valet på film. Och det kändes heller inte så viktigt att vara något slags rockrebell. Jag kom på mig att mest spela Dean Martin, Sinatra och klassisk musik hemma, och nästan aldrig på rock. Förvisso gillar jag fortfarande brutal rock, men det lyssnar jag bara på när jag är på fest hos andra. Då plockas luftgitarren fram inför oförstående unga flickor.  Jag har inte betalat för en konsert sedan KISS i Köpenhamn 1997. Cirkeln slöt sig. Den första skiva jag köpte för egna pengar var en singel med "Shout it out loud". Men innan '97 var jag på väldigt många konserter. Stod längst fram och trängdes och levde jävel. Jag har sett ett flertal konserter efter '97, men jag har inte betalat för att se dem. Jag har liksom bara hamnat på dem. Och i bara förbifarten jag såg U2 framföra tre låtar på röda mattan i Cannes. Coolt. Hade varit coolare om jag gillade U2. (Okej, de tre första plattorna är väl bra)  

Just nu pågår Malmöfestivalen. Helvetet på Jorden. Landskronakarnevalen var kul de första åren, därefter blev det ett myllrande inferno som låg i vägen när jag skulle någonstans. Nu bor jag i Malmö, och festivalhelvetet är alltid i vägen. I tidningar har det hävdats att Malmöbor klagar bara för att de ska klaga, det hör till, men allvarligt talat: festivalen suger. Feta människor som går långsamt, folkhav som rör sig i slowmotion, konstig mat man aldrig skulle äta annars till svindyra priser, och karuseller och mög. Varför vill folk plötsligt köpa langos och uppblåsbara plasthammare?  Malmöfestivalen innebär även en lång rad konserter. Gratis, förstås. Jag hade inte planerat se en enda. Jag kollade inte ens i programmet vilka som skulle spela. Men det bar sig inte bättre än att jag såg tre spelningar. Eller två och en halv.  I tisdags slog jag mig ner på Max på Stortorget för att dricka kaffe och läsa tidningen. Jag satte mig i fönstret ut mot torget, och just då gick Orup och Lena Philipsson på scenen. Det visade sig att jag satt rätt perfekt. Jag såg några myror långt borta på scenen, men hade perfekt vy över den ena bildskärmen bredvid scenen. Dessutom hade jag kaffe och tidning, eftersom jag förstås inte tillhör Orups och Lena Ph:s fans.  Men jag satt faktiskt kvar hela konserten, inklusive extranummer. Faktum är att det kändes riktigt tryggt och trivsamt. Totalt harmlöst. Jag är fortfarande ingen fan, men jag tycker att det är fascinerande att varenda låt de spelade under 70 minuter var en hit. Och hittar som jag kände igen. Få andra band och artister lär bjuda på konserter bestående av 100% klockrena hits. Madonna och andra brukar väl alltid kasta in ett gäng mindre kända grejor.  Eftersom jag satt inne på restaurangen, kunde jag inte höra riktigt allt, framför allt mellansnacket försvann, men det verkade vara lite lustigt. "Det är jag som är Lena, ifall ni ser dåligt!" sa Lena och vinkade. Och det var väl lite kul.  De klev av scenen, jag läste klart tidningen och gick hem.  

Igår var det dags igen. Jag satt på samma ställe, på samma plats, och den här gången spelade The Sounds; jag såg inte början men väl två tredjedelar. Jag har aldrig lyssnat på The Sounds. Jag känner till kanske två låtar, vilka båda framfördes. Jag har alltid irriterat min lite på The Sounds, inte bara för att de är från Helsingborg (Helsingborg är ju den naturliga fienden). Jag har rätt svårt att förstå deras storhet. Jag kände mig som en pensionär, men jag tyckte tammefan att nästan allting lät likadant - och alla låttexterna gick "Waoh-waoh-oh-oh". Det är väldigt bleka och den där Maja som sjunger har en anonym, slätstruken röst. Dessutom kan jag inte med Maja. Vad är det för konstig stil hon anammat? Igår var hon iförd något slags svart kimonoliknande grej. I vanliga fall ser hon mest benig och nerknarkad ut. När hon igår stod i den där outfiten och med en rykande cigg mellan fingrarna, påminde hon mest om ett luder på Reeperbahn. Det är en sak om Andrew Eldritch eller David Bowie tar ett bloss på scenen, eller en barsångerska som ligger på en flygel när hon sjunger, men Sounds-Maja såg bara billig ut när hon rökte under balladerna. Lite töntigt. Ännu töntigare blev det när hon till extranumret kom in på scenen med en cigg i mungipan och en ölburk i handen! Dessutom såg det ut som en Pripps Blå. Herregud, det blev ju lite pinsamt, hon påminde om en tonåring som försöker vara tuff inför lärare.   Mellansnacket blev också pinsamt. Det blir alltid fånigt när svenska band skriker på engelska - extra fånigt om det skriks "Show me your fucking hands, bitches!" vilket Maja gjorde. Där jag satt, där jag förstås inte såg alltför bra, såg det ut som om hon vid ett tillfälle låtsades utföra oralsex på gitarristen. Direkt därpå visade bildskärmen upp en massa barnfamiljer i publiken.  

The Sounds gick av och jag tänkte läsa klart tidningen innan jag gick hem. Jag hade dessutom handlat. Jag hade en matkasse och en laptop att kånka på. Då såg jag i tidningen att Thåström skulle spela på Stortorget en timme senare. Lika bra att sitta kvar och vänta. Jag hämtade mer kaffe och letade upp något mer att läsa.  Joakim Thåström.  Ingen annan artist har betytt mer för mig under min uppväxt.  Förvisso var jag förstås för liten för att upptäcka Ebba Grön 1978, det dröjde tills deras sista skiva kom innan jag lyssnade på dem. Men Imperiet följde jag från starten. Och så blev det Thåströms soloplattor, och därefter Peace, Love and Pitbulls. Därefter körde Thåström solo igen. Nu var det mitten av 90-talet. Eller slutet? Och av någon anledning slutade jag lyssna på Thåström. Vad hände? Jag vet inte. Han kändes inte så relevant längre. Inte nog med det, jag lyssnade inte heller på hans gamla plattor, aldrig på Ebba, Imperiet, Rymdimperiet eller något annat. Jag har inte skaffat en enda Thåströmplatta sedan PL&P lades ner, jag har inte ens brytt mig om att lyssna på dem, jag har bara hört ett fåtal låtar från dem; "Fan fan fan", "Kärlek e för dom" och några till.  

Märkligt. Under ungefär femton år kunde jag Thåströms låttexter utantill. Åtminstone många av dem. Jag var fullkomligt besatt.  Jag har sett en farlig massa konserter med Imperiet, med Thåström solo, med PL&P. Jösses, Imperiet spelade två gånger på Rio i Landskrona i början av 80-talet. Den andra gången blev konserten en timme försenad, eftersom det kom så lite folk och de väntade på att fler skulle komma. Jag minns även att en av Imperiets medlemmar, jag har glömt vem, stod framför mig i kön till kassan på Domus. Weird.  En gång såg jag Imperiet på Liseberg. "Förband" var poeten Iodin Jupiter. Han vrålade ut sina dikter och var patetisk. När han trumpetade "Kom fram, lägg alla era pengar på scenen!" bombarderade publiken honom med mynt och han fick gömma sig.  Nu är det år 2009 och jag har inte sett Thåström live på över tio år. Det kändes lite konstigt när jag släntrade ut för att hitta en lämplig plats. Förr var jag altid lite uppspelt innan konserter. Det skulle bli spännande och lite overkligt - att plötsligt stå så nära att idolens svett kan stänka på en. Så inte den här gången. Jag kände mig som en typisk rockkritiker. Någon berättade en gång hur man känner igen en rockkritiker: den är den där allvarlige killen som står längst bak och inte diggar. Dessutom hade jag en mattkasse i ena handen och en laptop i andra. Vad skulle jag göra? Jag ville inte trängas längre fram. Jag fick bli Gubbe På Konsert.  

Thåströmkonserten blev lite märkligt, troligen beroende på att jag stod där jag stod. Jag har alltså sett Thåström live otaliga gånger. Men jag har aldrig sett Thåström samtidigt som små tjocka kärringar i burka trängt sig förbi mig. Eller pensionärer med rullator - och glass. Folk som är total ointresserade av konserten och istället skriker i mobiltelefon eller till en kompis för att överrösta musiken. Och jag har aldrig sett så många idioter på en konsert. Jag stod ett bra tag bredvid några killar och tjejer i 30-årsåldern, kanske 35. Aningen berusade, en något mer berusad. De pratade hela tiden om andra konserter, och började sjunga på Peps' "Hög standard" - högt för att överrösta Thåström. Efter en halvtimme tittade den fullaste killen bort mot scenen och sa "Vem är det där, förresten?". Efter ytterligare en kvart sa han "Var inte han med i Ebba Grön?". Då dök den upp en tjej i 25-årsålder och utbrast överraskat "Var han?! Det hade jag ingen aning om!". Då var det roligare att betrakta det par i 65-årsåldern som stod en bit till höger om mig. Mannen, som såg ut som en vanlig vithårig man i vit tenniströja med röd tröja utanpå, verkade verkligen uppskatta musiken. Han stod ofta och blundade och nickade med huvudet i takt med musiken. Ibland höll hans fru för öronen.  Men hur var då Thåström i Malmö sommaren 2009? Tja, jag vet inte riktigt. Av någon anledning var inte bildskärmarna på under konserten, så det enda jag kunde se, var några prickar långt borta. Jag kom fram till att figuren som viftade med armarna var Thåström.  Större delen av låtmaterialet var från de senaste årens plattor - de jag inte lyssnat på. Lugna låtar, otroligt suggestiva - och Stortorget var helt fel plats för dem. Det här är musik som passar bättre framförda i en hörna på en rökig källarbar, att lyssna på sittande på en barstol, medan man kedjeröker och dricker billig whisky och känner sig lite moody. Jag konstaterar att de här nya låtarna ju är väldigt bra, med bra texter - fast Stortorget i Malmö är inte rätt ställe om man vill lyssna på Thåströms texter. I synnerhet inte om man har en dåre som skriker "Blåa skor!" bredvid sig.  

Rockade gjordes det bara två gånger, i "Miss Huddinge Centrum 1972" och "Var e vargen". Ett par andra äldre låtar dök upp, som "Alla vill till himlen", men de var omarrangerade till att vara lugna och suggestiva de med. När Thåström återvände för extranummer, framförde han Ebbas "Die Mauer" och lyckades få den jublande publiken att sjunga allsång, och jovisst, jag kände nackhåren resa sig. Thåström klev upp på scenen en tredje gång för ett sista extranummer, vilket blev en suggestiv version av "Du ska va president" och åter blev det allsång. Mellansnacken inskränkte sig förresten till "Tack" och "Tack för det".  Jag kom att tänka på Orup och Lena Philipsson. De körde låtar de spelat sedan 80-talet. Och återigen kändes det tryggt - och lite konstigt - och jag kände mig lite gammal. 25 år efter att jag såg Imperiet första gången, kan jag fortfarande höra låtarna live. Framförda av Imperiets sångare.  

Skillnaden är att jag då, 1984 eller när det var, kom hem och var alldeles vimmelkantig och trodde inte mig själv när jag konstaterade att jag sett Imperiet live på riktigt. Den här gången tog konserten slut, och jag tog min matkasse för att gå hem, laga en sen middag och därefter skriva det här.  På vägen hem höll jag bokstavligt talat på att springa ihop med Sounds-Maja, som oväntat dök upp bakom ett hörn.