Den där mystiska teckningen...

Kom att tänka på den där mystiska teckningen som häromåret hängde på Malmö Stadsbibliotek och som föreställde mig...
Jag fick aldrig veta vem som gjort den. Det är fortfarande ett mysterium utan like!
Hmm...

Siwan & jag

Rubriken ovan får er säkert att tro att jag ska berätta något rafflande om Siw Malmkvist. Om att jag spenderat kvällen på krogen med Siwan. Eller avslöja att jag och Siwan är gamla vänner sedan årtionden. Eller kanske något mer spektakulärt om en hotellnatt jag tillbringade med Siwan och Camilla Henemark*, som senare kommer att avhandlas i boken "Den motvilliga musikstjärnan".
Men sanningen att säga har jag aldrig pratat- eller ens träffat Siw Malmkvist, mer än att jag sett henne vid flera tillfällen. Fast vi har ju en gemensam och enorm beröringspunkt, hon och jag: Landskrona.
Ibland anordnar Malmö Stadsbibliotek författaraftnar. Det brukar väl oftast handla om någon som skrivit en drabbande bok om sitt miserabla liv, eller en utländsk poet jag aldrig hört talas om, eller, nä, jag vet inte, men det brukar aldrig vara något som lockar mig. Bob Hansson har framträtt flera gånger, men han är inte heller någon som drar. TV-sportens Bo Hansson hade varit intressantare.
Ikväll var gästen dock Siw Malmkvist, som är aktuell med sina memoarer "Tunna skivor av mig" - en bok som tyvärr inte är tryckt på tunna psalmboksblad. Under en timme skulle Siw samtala med den alltid trevlige Jan Sigurd, en herre jag trott att jag känt i tjugo år utan att egentligen göra det. Märkligt. Jag har alltid nickat ett "hej" till honom när jag sett honom, och sedan undrat, vaffan, känner jag verkligen honom? (Jag tror även att jag känner Pernilla Månsson-Colt, vilket jag definitivt inte gör) Numera känner jag dock Jan.
Landskrona, som sagt. Jag vill minnas att min mormor och morfar kände Siws föräldrar, men det är inte säkert - det är en förhållandevis liten stad, ännu mindre vid mitten av 1900-talet, och det är möjligt att de bara visste vilka Malmkvists var, eller hade träffat dem på lokal. Jag har även ett minne av att min moster berättat att Malmkvists inte hade det så fett, så en gång - eller flera? - när Siw och hennes syster skulle ut och svira och inte hade råd med strumpbyxor, hade de sotat benen med kol. Om det nu är sant, undrar jag hur de eventuella stolar och soffor de nyttjade under kvällen såg ut efteråt.
Det var ett glatt och uppsluppet samtal mellan Siw och Jan, den sistnämnde behövde bara skjuta in lite frågor här och var, eftersom stjärnan hade så mycket att berätta. Och antagligen var det ännu trevligare för min del, eftersom jag kunde relatera till en hel del av Siws uppväxt. Hon är trettio år äldre än jag, men vissa saker var sig lika, åtminstone fram till 70- och kanske 80-talen.

Redan i början av samtalet log jag av välbehag. Vi är uppvuxna på samma gata, Siwan och jag. I början av 80-talet låg förresten Vlado Video på samma gata, och efter ytterligare mer än tjugo år spelade bandet Quit Your Dayjob in en låt om Vlado Video.
Malmkvists bodde i kvarteret som gick under namnet Barnrike, som skilde sig vitt från mitt kvarter. De bodde hur många som helst i en lägenhet, vi bodde i en stor villa med stor trädgård. Fast Barnrike kunde stoltsera med att det var den första fastigheten i Landskrona med sopnedkast. Sopsortering? Vad var det? Är det något jag saknat i alla lägenheter jag bott i, är det sopnedkast, fast det blev jag med när jag flyttade till Malmö. Sopnedkast och gasspis. Men vore det inte coolt med även en avfallskvarn i vasken som de har i amerikanska filmer?
När jag efter samtalet på scenen själv småpratade lite med Siw (Ja! Nu har jag pratat med henne!) berättade hon med strålande ögon att det minsann var hennes make Fredrik Ohlssons far - eller farfar? - som byggde husen i mitt kvarter, och mannen hade själv bott i vad som troligen var vårt grannhus. Han jobbade på tegelbruket i Ålabodarna; ett litet fiskesamhälle alldeles intill det ännu mindre fiskesamhället i vilket min familj har sommarstuga. "Ioh, va varrden e liten!" suckade Siwan på sin unika dialekt; mjuk Landskronadialekt - men ibland bryter hon på stockholmska.
Den första delen av samtalet med Jan handlade om Landskrona, och det kändes ungefär som att sitta och lyssna på mina släktingar, tyvärr utan kaffe och en bit mjuk pepparkaka och kanske ett par schackrutor. Vid närmare eftertanke skulle jag inte bli förvånad om jag låter likadant själv när jag berättar om allt jag älskade med Landskrona när jag var barn.
Som vallarna runt Citadellet; slottet. De stupar några meter brant ner. Där åkte vi pulka på vintern, eller vid avsaknad av pulka, störtade vi ner för backarna ändå. Idag har jag svårt att förstå hur vi vågade. Vallarna är alltså branta - och slutar tvärt. Men alla åkte pulka där, det hade de gjort i alla tider. Frågan är om dagens kids skulle få för sig att göra det. Det finns kanske pulkaspel till Wii istället? Min farmor undrade en gång varför vi alltid åkte ända till Österrike för att åka skidor. Vi hade det ju så fint där vi bodde.

På vallgraven kunde man åka skridskor på vintrarna. Det här var ju på den tiden då somrarna var varma, vintrarna snöiga, och vallgraven frös till is, och alla lov varade i evigheter för oss bekymmerslösa barn.
Fast jag var skitdålig på att åka skridskor. Jag kunde inte och ville heller aldrig riktigt lära mig. Jag avskydde att släpas iväg med klassen till Ishallen och tulta runt där som en bebis på hal is. Men jag hade en blå hockeyhjälm det stod "VM" på. Eller stod det "Jofa"? Nåja. När jag var riktigt, riktigt liten fick jag en söt liten hockeyklubba, Honken-klubban kallade vi den, men den använde jag mest som gevär när jag och min bästis Adam lekte krig, en för oss intressantare sysselsättning. Nej, proggen bet inte på oss. Airfix' byggmodellkataloger var mer inspirerande.
När jag väl gick i skolan, hade jag många klasskompisar som spelade hockey i Lejonet, stans lag. Jag varken kunde eller ville vara med där, men jag fick en puck och en riktig hockeyklubba. Hm, märkligt, jag minns fortfarande puckens gummidoft. Klubban var hur lång som helst och jag begrep inte att man skulle såga av den till rätt längd. Eller så begrep jag det, men ville inte sabba min fina hockeyklubba.
I vilket fall, en kväll gick jag och morsan ner till den frusna vallgraven. Morsan tittade på, medan jag skulle spela hockey. Vilken jävla dödfödd idé. Där stod jag alltså helt ensam på isen med en puck och en gigantisk klubba. Och inte kunde jag åka heller. Jag minns att jag sköt iväg pucken några meter åt ena hållet. Sedan stapplade jag bort till puckfan och sköt iväg den åt andra hållet. Åh, herregud, vad dumt! Jag avundades min moster, som hade ett TV-spel. Vita prickar som rörde sig mot blå bakgrund var betydligt roligare än frisksport. Det tycker jag än idag.
Siw berättade att hon även brukade jumpa på isflaken när det var islossning, det låter rätt farlig. Mest överraskande var dock att hon sa att hon till och med badade i vallgraven på somrarna. Bada i vallgraven? Det finns ju inte på kartan, och det fanns det inte heller på 70-talet.

Efter några anekdoter om andra världskriget gled Jans och Siws samtal över till artistkarriären, och om den kan ni förstås läsa i boken. Fast det är klart, ni missar Siwans livfulla framställningar av de olika episoderna, kryddade med kul uttryck. Dels om de första stapplande stegen som artist i Landskrona ("...Å då kom den där rälige Månsson å slängde ut oss. Jäkla Månsson!"), men framför allt om schlagerkarriären i Tyskland, då hon i början inte förstod vad hon sjöng och engång lurades att byta ut "träumen" mot "bumsen".
Jo, förresten, jag har en liten beröringspunkt med Siw Malmkvists artisteri. På hemmaplan brukar hon uppträda med den legendariska orkestern Domnivet, som funnits åtminstone sedan 50-talet - till exempel uppträdde de i samband med Landskronapremiären på VÄND DEM INTE RYGGEN/THE BLACKBOARD JUNGLE, då de spelade filmens ledmotiv "Rock Around the Clock" om och om igen. När jag i slutet av 80-talet jobbade på reklambyrå var jag arbetskamrat med en av Domninets medlemmar; en riktig spjuver.
I slutet av 80-talet fick jag även rösta för första gången i mitt liv. Just den valsöndagen var det ett litet uppträdande på Landskrona Museum. Siw Malkvist, förstås! utbrister ni. Nej, men - Jan Sigurd! Jag hade hört Jan på radio och troligen även sett honom på TV, och jag tyckte han var ohemult rolig. Så efter besöket i vallokalen gick jag dit och fick se honom framföra sketcher och sånger, ackompanjerad av en kvinnlig pianist. Vissa i publiken reste sig och gick medan andra tillkom och Jan hojtade glatt att "Här slänger vi ut folk och drar in nya!". Han fick även mig att utföra något slags huvudräkning.
När det var dags för final försvann Jan in i ett annat rum, medan pianisten höll en högtravande, pretentiös introduktion; nu skulle ett allvarligt ämne avhandlas. Och så kom Jan kutande tillbaka - iförd långklänning. Han skulle föreställa Ing-Britt Stiber.
Ing-Britt Stiber var gift med Arbetets- och Kvällspostens nöjesjournalist Tony Kaplan, som gick bort förra veckan.
Se, där knöt jag ihop denna lika välfyllda som spretande text på ett allt annat än planerat sätt.


*Den hotellnatten existerar, men det var inte Siwan, utan Stefan Malmqvist, och jag gick när det började urarta rejält. Dagen efter hörde jag att Henemark hade dödförklarat mig; fönstret stod öppet och hon trodde att jag hoppat på fyllan.

Seriefestival i Malmö

Denna och nästa helg pågår seriefestivalen AltCom i Malmö; en festival utspridd på diverse ställen. Nästa helg kommer dess centrum att vara Form/Designcenter, där det bland annat kommer att smällas upp en marknad där ett gäng serieförlag och andra ska kränga grejor. Kan avslöja att mannen som gav flaxkikaren ett ansikte, Bobokännaren Daniel Ahlgren, kommer att ha ett eget bord på marknaden. Jag tycker vi kan samlas runt det och äta middag.

Det kommer även att anlända en lång - hur lång som helst - rad internationella gäster, varav jag hört talas om en (1); Ho Che Anderson. Festivalens tema är sex och krig, så förvänta er inga Grupp 666-tecknare eller Delta 99-författare.

I onsdags invigdes festivalen med att Seriefrämjandets utställning "Mus Mouse Maus" nådde Malmö Stadsbibliotek, efter att ha häckat i Göteborg och Stockholm. Utställningen består i att en rad skandinaviska serietecknare tolkar Art Spiegelmans klassiska serieroman MAUS på varsin kvadratisk seriesida. En del av de medverkande är gamla polare till mig, och resultatet som helhet är förstås lite ojämnt. serierna hänger två och två på plancher; för en reslig herre som jag är det inte sådär jättebekvämt att läsa den undre serien. Utställningens placering är inte heller den bästa; den har tryckts in på en balkong på vid serieavdelningen. Den skulle behöva en luftigare lokal.

Två av utställningens serier blev när de hängde i Stockholm anklagade för att vara antisemitiska. Det är de självklart inte. Minns att en fåntratt på DN nyligen stoppade en Rockystripp med motiveringen att den skulle vara antisemitisk. Martin Kellerman är inte antisemit och strippen var en uppenbar drift med fördomar.

Jag noterar att Seriefrämjande på sistone börjat svänga sig med ordet "curator" när de arrangerar utställningar. Det bör de nog sluta med. Jag fnissar. Det blir inte mer respektingivande om det står "curator" i ett hörn. Det ser bara fånigt ut.

I torsdags var det vernissage på Makeriet, ett väldigt litet galleri på Möllan. Swedish Comic Sin heter utställningen, som består av erotiska seriesidor och teckningar av elva serietecknare, tydligen är allt hämtat från en bok som kom i våras.

När jag skrivit om svensk skräck- och exploitationfilm, har jag otaliga gånger citerat vad Pete Tombs och Cathal Tohill skriver i sin bok IMMORAL TALES om europeisk sex- och skräckfilm. De skriver att det under 1960- och 70-talen även producerades sexfilm i Sverige, men här ansågs sex och naket vara något naturligt, vilket gjorde filmerna väldigt trista och ospännande. Vi saknar det katolska oket, skammen och annat andra länder runt om i världen bär på.

Detta är ett av de två fundamentala problem Swedish Comic Sin brottas med. Den är inte erotisk. De medverkande är främst väldigt unga tjejer, de ger intryck av att vara nästan hälften så unga som jag. Dagens samhällsklimat är jävligt politiskt korrekt, allting måste accepteras, ingen får lämnas utanför, man aktar sig för att betraktas som fördomsfull.

Det finns egentligen bara två lägen för erotisk konst - bild, film, serier, text - och det är Antingen Eller. Antingen gör man det extremt återhållsamt med enbart små antydningar, blinkningar, kommentarer och en glipa i kläderna som visar bar hud. Eller så gör man pang på rödbetan-grejor, och fläskar på. Kött, svett och könsorgan. Bilderna som hänger på Makeriet hamnar någonstans mitt emellan. De går inte hela vägen. De är självklart också väldigt noga med att få in homosex, såklart. Det är möjligt att där fanns andra varianter också, jag minns inte. Jag är en medelålders straight man och jag tänder inte på sådant. Sorry, men moderna erotiska serier känns bara konstruerade och PK, de saknar känsla, de är inte farliga, snuskiga och förbjudna.

Det andra grava problemet med utställningen, är att de flesta av de medverkande tecknar i mangastil - den mest sterila, könlösa stil man kan välja. Jag har nog nämnt det förut, men jag anser manga i de allra flesta fall vara ett manér. Åtminstone när stilen utövas av folk utanför Japan. Figurerna är androgyna - men det finns kanske en poäng med det? Att kampen för jämlikhet nu gått så långt att man inte ska kunna se skillnad på män och kvinnor?

Natalia Batista har dock gjor en teckning; ett myller av kopulerande kroppar, som jag gillar. Det känns självklart att denna bild även fått pryda omslaget på boken.

Efter att ha sett utställningen fick jag lust att läsa grejor av Druunatecknaren Serpieri. Eller varför inte några härligt gubbsjuka grejor av Manara. Hans skyltdockor med olika peruker andas fortfarande lite katolsk skam.

Wormgod är det udda artistnamnet Mattias Elftorp och Susanne Johansson har tagit sig. Maskgud? Nåja. De huserar på Panora och står bakom den hittills intressantaste och framför allt mest kreativa utställningen: "Zombies: Landscape of Death" heter den. Visst, zombies är ett jävligt uttjatat tema just nu, men det här är coolt. Elftorp - som även är festivalens projektledare - och Johansson har på frigolitskivor målat zombies som långsamt närmar sig oss. Dessa skivor har satts upp på samtliga fyra väggar i utställningsrummet, som sedan släckts ner och fyllts med rök. Märklig, oroskapande musik spelas. Besökarna ombes plocka åt sig en pannlampa (!) och bege sig in i mörkret och dimman.

Effekten är fullkomligt fantastisk. Bara att sticka in huvudet i rummet ger effekt - man ser silhuetter av människor som långsamt rör sig därinne och blir till ett med de målade zombierna. Cool idé.

På Panora pågår även en filmhelg just nu med gratis filmvisning. Det handlar dock mest om animé. Jag har än så länge bara sett den första programpunkten på filmprogrammet, kortfilmssamlingen LES RELIGIONS SAUVAGES som visades i fredags. Två timmar hysteriskt blinkande, epilepsiframkallande animationer. I princip fullkomligt omöjligt att titta på. Eller så är det jag som är gammal. Men efter pausen mitt i hade tre fjärdedelar av publiken gått. Jag satt nog och nickade till emellanåt. Fast jag lyckades se då kåta dockorna som bajsade varandra i munnen.

Serier: Manga är ett manér

Idag invigdes Seriefrämjandets festival I seriernas värld, eller rättare sagt: deras utställningar på Malmö Stadsbibliotek. Festivalen startar visst först i morgon.
Fem olika serieutställningar är det på biblioteket, men jag lyckades aldrig ta mig ner från våning tre innan stängning, så jag såg bara de två som finns vid den ganska trevliga och omfattande serieavdelningen på biblioteket.
Efter att Seriefrämjandets ordförande Fredrik Strömberg inledningstalat, bjöds det på underhållning. Denna underhållning visade sig bestå i att några töser från kulturskolan tutade i blockflöjt. Då passade jag på att gå och bajsa. Fem kronor kostade det, men i det här fallet var det ett billigt sätt att undslippa musikens motsvarighet till SAW VI.
"Världsserier" heter den ena utställningen, och det finns egentligen inte så väldigt mycket att säga om den, då den består av en handfull affischer som var och en tar upp en specifik serie från länder som inte förknippas med tecknade serier. Affischerna hänger på väggen bakom alla hyllor och fåtöljer, så det ser inte alls ut som en utställning. Lite synd, just det här temat borde lyfts fram bättre - egen lokal, fler länder, ytterligare exempel och seriesidor.
Den andra utställningen på tredje våningen handlar om manga - eller "manga" - av svenska mangatecknare.
Vågar jag skriva illasinnade saker om manga? Det har ju hänt att jag fått rabiata mangadårar efter mig när jag ärligt skrivit att jag tycker att manga suger ganska kraftigt. Åtminstone den manga som kidsen i Sverige gillar. Jag läste själv manga på 80-talet, men då handlade det om Crying Freeman, Lone Wolf & Cub och sådana saker. Inte de könlösa, sterila grejor som manga idag förknippas med.
På biblioteket hänger en rad tavlor av svenska tecknare - och dessa bara bekräftar en sak jag länge hävdat: om man inte är japan, är manga ett manér. Det är en specifik stil, ett specifikt sätt att teckna man lägger sig till med - och som i många fall inte alls hänger ihop med hur man annars tecknar eller berättar i serieform.
En av mina invändningar mot manga, är just det japanska berättandet, som jag personligen finner irriterande, eftersom det skiljer sig så radikalt mot hur jag - eller vi i väst - berättar någonting, oavsett medium. Ska man som svensk berätta på japanskt sätt, blir det bara något man lägger sig till med, något konstruerat och onaturligt. Precis som teckningsstilen.
Ofta lär sig ungarna bara att rita ett slags asexuellt mangahuvud med stora ögon. Detta huvud placeras sedan på en kropp som inte alls har med manga att göra.
Två av tavlorna på utställningen utmärkte sig: dels den som hänger längst till höger, med en familj som poserar framför ett hotell, eller vad det nu var. På håll ser tavlan ut som ett europeiskt albumomslag. Tittar man närmare, ser man att familjen har lite asiatiskt stuk - men det är skickligt gjort. Europeisk tradition med små österländska inslag.
Ett par tavlor till vänster om denna bild, finns en tavla föreställande en kvinna som sitter på en stol. Skickligt gjort den med, i klar europeisk stil och med dito färger. Det är bara det att konstnären kladdat dit ett jävla mangaansikte på kvinnan. Och - det ser inte klokt ut. Snacka om att sabba en bild. Personen - jag tror det är en tjej - har alltså bara lagt sig till med mangastilen som ett slags konstlat manér. Det är inne att rita manga nu, så här ska ritas manga. När hon egentligen har en helt annan stil.
Övriga bidrag är lite mer tacky och nästan bättre exempel på att stilen bara är ett sätt att dölja att de egentligen inte kan rita. Usch, nej, vaffan, så kan jag väl inte skriva?
Men på något sätt är det här ungefär som om en hårdrocksångare får för sig att bli operatenor, om nu det skulle bli inne att vara det. Eller om Michael Bay fick för sig att rippa off Roy Anderssons stil.
Jag skulle gärna vilja se nya, unga, svenska serietecknare som INTE tecknar i mangastil - och inte i traditionellt ful självbiografi-feminist-kommunist-stil - utan spinner vidare på våra egna, stolta traditioner (sa jag och lät som Jimmie Åkesson). Och våra egna traditioner, kan ju vara allt från Bamse och Åsa-Nisse och Socker-Conny här hemma, till Spirou och Corto Maltese, och, ja, vad som helst.
Förresten, apropå självbiografisk feminist-kommunist-stil: är det något jag tycker är värre än svensk manga, är det alla dessa serieskapare som valt serier som medium för att uttrycka vissa åsikter, istället för att växa upp med en passion för serier, som naturligt blir den uttrycksform man föredrar. Detsamma gäller förstås även filmare.