Malmö Nordic 2013: Moderna Museet & Malmö Konsthall

Scandinavian Pain

Idag, den tredje maj, startar konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 - ett jätteevenemang som involverar ett 20-tal galleri plus ytterligare ett stort antal rum för konst. På dessa ska den nordiska konsten lyftas fram - något som fått vissa att surt sätta näsan i vädret, bland annat ett par gallerier. Malmö är minsann en mångkulturell stad, så konsten ska minsann vara mångkulturell! anser de. Vilket förstås är en korkad åsikt.
På Moderna Museet står den isländske konstnären Ragnar Kjartansson för verket "Scandinavian Pain". Ja, Kjartansson i samarbete med Edvard Munch. År 2006 bodde Kjartansson i en lada under en vecka för att leva ut myten om den lidande nordiske konstnären. Fast han lyckades aldrig måla som Munch.
Vad han nu har gjort, är att bygga upp en lada inne i turbinhallen i museet; satt en skylt med texten "Scandinavian Pain" ("Painting" blir "Pain" om de tre sista bokstäverna trillar bort) på taket - och fyllt kåken med bilder av Munch.
En kollega påpekade att detta är en gimmick - men en jävligt kul gimmick. Och det stämmer. Det här är en kul idé - och ett kul sätt att se på Munchs bilder. Ragnar Kjartansson själv, född 1976, verkar vara en kul snubbe. Ofta är de konstnärer som ställer ut på Moderna introverta och tystlåtna, de vill inte prata eller fotograferas. Kjartanson ger intryck av att vara precis tvärtom. Stort skägg och tredelad kostym - och han skrattade ofta under pressvisningen.

I ett rum på andra våningen visas en andra, mindre utställning: "Exercices visuels". Här visas några bilder av den grafiske formgivaren John Melin.

24 Spaces - en kakofoni

Malmö Konsthalls satsning under Malmö Nordic 2013 heter "24 Spaces - en kakofoni". Sällan ha väl en titel på en utställning varit mer passande. Och vad är då det här? Tillåt mig att låta mig. Jag snor presentationen från Konsthallens hemsida:

Malmö Konsthall vill med utställningen 24 Spaces visa ett antal icke-kommersiella konstnärs- eller kuratorsdrivna verksamheter. Det är ett försök att med Norden som utgångspunkt se på olika alternativa utställningsrum. Vi har även bjudit in Sveriges fyra konsthögskolor samt Konstfack i Stockholm och Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn, för att belysa mångfalden i deras uttryck, deras likheter och olikheter. Vår intention är att lyfta fram alla de olika konstnärliga uttrycksformer som skapas eller visas just nu i Norden och vår geografiska närmiljö. 
Utställningen 24 Spaces skapar bokstavligen rum för icke-kommersiella verksamheter. Till utställningen har konsthallen delas upp i 24 rum (spaces) på vardera ca 80 kvm. Ett av rummen är placerat i parken utanför konsthallen.
Deltagarna har själva bestämt hur deras tilldelade plats ska användas och hur många som ska ställa ut. Några kanske väljer att presentera en konstnär, andra flera olika. Några rum har samma utställning hela tiden, medan andra byter konstnär och förändrar sin utställning under perioden. 

Det här är en jävla röra. Ja vet inte vad de vill det det här. Det mesta verkar synnerligen ogenomtänkt. Mycket är konstigt för konstighetens skull. Det är ointressant och tråkigt. "Vi valde att bygga ett kontor som vårt konstverk," sa några som byggt upp ett kontor. Jaha?
Men det är ju inte varje dag man kan se en teckning av Dick Giordano på Malmö Konsthall. Fränt. Synd att konstnären snott bilden i annat syfte.
Jag har absolut ingenting att säga om "24 Spaces".

Konst: Tre på Konsthallen

Konsthallschefen Jacob Fabricius slutar efter fem år och kommer istället att ta över chefskapet för ett galleri hemma i Köpenhamn. Om jag förstått det hela rätt är detta hans sista - åtminstone en av hans sista - uställningar.

Fast egentligen är det tre utställningar på en och samma gång i varsin del av lokalen.  "Spectres" av belgaren Sven Augustijnen, "Broken Country" av amerikanen Dave Hullfish Bailey, och "The Sound of Silence" av chilenaren Alfredo Jaar. Jacob Fabricius är en trevlig och entusiastisk herre, men under hans ledning har Malmö Konsthalls utställningar varit av högst varierad kvalitet - oftast totalt ointressant, ofta verk av folk som tror att konst är lika med konstigt. Och så är fallet även den här gången. Det är inte konstigt, men större delen är väl inte sådär ... oerhört kul och givande.
Sven Augustijnen bidrar främst med en långfilmslång dokumentärfilm; SPECTRES, som visas i en liten biograf man byggt inne i konsthallen. Den handlar om Belgiens koloniala förflutna i Kongo - och av naturliga skäl har jag inte sett mer än de fem minuter vi hann med under pressvisningen. Augustijnen har utökat sin del av utställningen med tidskriftsomslag från Kongo, samt svartvita fotografier på avrättningsplatser. "Naturbilder i svartvitt!" sa en välrenommerad äldre kollega innan vi fick veta vad bilderna föreställde.
Dave Hullfish Bailey har gjort installationer baserade på modern arkitektur. I det här fallet har han främst inspirerats av Drop City; ett alternativt samhälle i Kolorado där konstnärer, musiker och arkitekter levde. Stället grundades 1965, men övergavs i början av 60-talet.
... Och jag har ingenting alls att säga om de här prylarna. Installationer är sällan min grej. Jag kunde heller inte avgöra vilka föremål som tillhörde utställningen och vilka som användes av byggjobbarna som gick omkring på pressvisningen. Fast det är lite kul att MANNEN SOM SKÖT LIBERTY VALANCE projiceras på en satellit.
Alfredo Jaar är bäst. Han står bakom en åtta minuter lång film som visas i en specialbyggd biograf i metall. Entrén ska vaktas av en vakt - de som går in måste se hela filmen, som är uppbyggd kring ett enda, världsberömt fotografi från Afrika. Först på slutet får vi se bilden. Det hela blir meningslöst om man inte ser hela filmen från början till slut.
Utöver denna film ställer Jaar ut amerikanska tidskriftsomslag som visar hur extremt sällan Afrika förekommer i västerländsk media. Intressant. Jag har inte tänkt på detta alls.

Samtliga nummer av Life! Afrika förekommer ett fåtal gånger på omslagen.

Konst: Thea Djordjadze & Lisa Anne Auerbach

Jaha. Och hur tänkte Malmö Konsthall här?
När jag recenserar film och andra saker brukar jag ofta ha en hel massa åsikter. Jag vräker på med egna referenser, associationer, anekdoter, fakta - och förstås alla mina åsikter; positiva eller negativa.
När jag nu besökte Malmö Konsthalls nya dubbelutställning kom jag fram till att jag inte hade någonting att säga. Alls.
Åtminstone inte vad gäller den första halvan, den dominerande. Thea Djordjadze arbetar mest med så kallade Ready Mades. Och det är en pryl jag har fruktansvärt svårt för. Det handlar alltså om att ta ett föremål, ett redan existerande föremål, och placera det i en annan miljö. Duchamp är det mest kända namnet och några av hans verk är väl lite roliga, men annars tycker jag att det här är fullkomligt förkastlig konst som inte ger mig ett dugg.
Djordjadzes skulpturer är platsspecifika, de är anpassade efter utställningslokalen, i det här fallet Malmö Konsthall, och först där får verken sina slutgiltiga former. Djordjadze invände dock mot att hon gärna hade haft mer utrymme, hon vill att man ska kunna betrakta skulpturerna från ännu större avstånd.
Varför man nu ska titta på det här. Det här är den typen av konst som får mig att undra om det är jag som är korkad och obildad, eller om dess anhängare antingen låtsas eller är hjärntvättade. Eller bara rent allmänt tråkiga och fantasilösa människor.
Okej, ett av verken gillade jag. Något slags vackert galler det är intressant att beskåda lokalen genom.

Konsthallschefen Jacob Fabricius intervjuar Thea Djordjadze. Han är iförd en av Lisa Anne Auerbachs stickade tröjor.

Utställningens andra avdelning är roligare, intressantare och unik. Amerikanskan Lisa Anne Auerbach gjorde ett verk för Malmö Konsthall till Malmöfestivalen i somras; på Hamngatan fanns en liten byggnad vars sidor; tre av dem, prytts med kakel som bildade ord och mönster. Dessa har nu satts upp på tre väggar i konsthallen - men det är egentligen inte de som utgör Auerbachs utställning. Nej, verken sitter på konsthallens personal! Hon har nmligen stickat 25 tröjor de anställda har på sig!
Personalen har själva hittat på vad som ska stå på tröjorna, de olika budskapen, och Auerbach har själv lagt till några egna. Tröjorna är stickade enligt någon dansk metod, men resultatet ser mer norskt eller isländskt ut.
Vill man se hela Auerbachs utställning måste man antingen gå dit när alla anställda är på plats och jobbar, vilket inte lär hända, eller så får man återkomma flera gånger.
Men som helhet tycke jag att Malmö Konsthalls nya utställning är fruktansvärt trist och poänglös. Det här är så oinspirerande det kan bli.

Lisa Anne Auerbach

Konst: Mike Nelson - 408 ton ofullbordad geometri

Malmö Konsthall öppnar för säsongen med en utställning av engelsmannen Mike Nelson (född 1967). "408 ton ofullbordad geometri" kallas verket - och det är precis vad det är. Nelson har skapat denna installation direkt för Malmö Konsthall efter lokalens förutsättningar. Bakom en glasvägg har han haft sin betongworkshop - han har den där fortfarande - i vilken han konstruerat tusentals betongblock som sedan placerats på lokalens golv i ett geometriskt mönster inspirerat av en moské i Iran (eller om det nu var Irak).
Vad Nelson vill med verket är oklart och upp till betraktaren, dock vill han skapa en känsla av tyngd, och mönstret som bildas är hypnotiskt. Men just det faktum att mönstret är av ett slag som återfinns inom flera religioner gör att många vill politisera Nelsons verk, något man började med efter den elfte september 2001. Dessförinnan såg man annorlunda på Nelsons konst - och mönster.
Mike Nelson kommer att fortsätta att gjuta sina betongblock under utställningens gång och lägga ut dem till hela golvet är täckt. Estetiskt kan detta bli en intressant och mäktig upplevelse - men frågan är väl hur konsthallen ska kunna ta emot publiken. Hur gör man med rullstolsburna och gamla människor som har svårt att gå?
Själv kommer jag på mig med att tycka att det nästan är intressantare att betrakta utställningen genom kameran. Att komponera bilder. Det blir ju något slags märkliga landskap om man skär bort bakgrunder och tak. Helheten förtas en aning av allt ovidkommande som konsthallen trots allt och nödvändigtvis är full av. Och jag tänker nog snarare på något slags alienmiljö; science fiction-landskap, än på moskéer och religion.
Fast ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att "408 ton ofullbordad geometri" bara är lite halvintressant. Utställningen ger mig inte speciellt mycket. Vilket ofta är fallet med installationer. Det här är roligt en liten stund, men jag upptäckte att verket inte ledde till några tankar och diskussioner efteråt. Åtminstone inte bland de jag pratade med.
Vernissage den 17:e augusti. Utställningen pågår till den 21:a oktober. Därefter ska man göra sig av med alla betongblock. Nelson pratade om att låta dem bli fundament för nya byggnader i Malmö.

Mike Nelson till vänster, presenterad av konsthallschefen Jacob Fabricius.

Lars Vilks imponerades av utställningen. Notera hans två livvakter till vänster i bakgrunden.

Betongworkshop.