Visar inlägg med etikett Malin Buska. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Malin Buska. Visa alla inlägg

tisdag 14 januari 2014

Bio: Kärlek deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film
Plötsligt händer det! Plötsligt kommer det en svensk film som ... får en att ifrågasätta den svenska filmindustrins hälsa.
Jag började dagen med att läsa en lång intervju med regissören Kicki Kjellin, bördig från Staffanstorp. Hon gör sin långfilmsdebut med KÄRLEK DELUXE och pratar sig varm om sin kärlek till romantiska komedier. Manuset till den här filmen är skrivet av en annan debutant, Anna Platt, och det innehåller verkligen alla komponenter som behövs för att skapa en fungerande romantisk komedi. Alla ingredienser är framdukade och som kryddor har vi en drift med den så kallade finkulturen, men även med populärkulturen. Det är bara att blanda ihop och servera.
Trodde de.
Anna Platt. Sällan har väl ett namn varit mer passande. För KÄRLEK DELUXE är verkligen platt!
Moa Gammel spelar Selma Trastell, singeltjej som skriver extremt framgångsrika bestellers i chicklitfacket. Hon uppskattar dock inte att hon jämt och ständigt nedgörs och hånas på tidningarnas kultursidor. Hon vill gärna bli en respekterad, fin författare. Lotta Telje är den uppburna författarinnan Britta Mattsson, som slår vad med sin förläggare (Peter Dalle) att hon ska förvandla Selma till en respekterad författare på ett år.
På en releasefest träffar Selma musikern John (Martin Stenmarck), som spelar gitarr i ett coverband. Det bär sig inte bättre än att Selma hamnar i säng med den svennige, "vanlige" John (som trots att han är "vanlig" bor på en gammal bogserbåt). Britta försöker dock tussa ihop Selma med författaren Nils (Andreas La Chernadière), som kommer att Augustnomineras för sina "svåra" romaner. Selma och Nils blir ett par - men är hon inte egentligen kär i John? Och vill hon verkligen skriva tråkiga, seriösa romaner?
Herrejösses. Det är inte mycket som funkar i KÄRLEK DELUXE. Moa Gammel är snygg och sympatisk, men hon ger inte intryck att att faktiskt kunna skriva böcker - hon påminner mest om en lättviktig modebloggare. Andreas La Chernadière verkar inte kunna skriva över huvud taget. Han är en riktigt vissen skådis och kämpar med sina repliker. Att Selma och Nils faktiskt får ihop det är en gåta, kemin mellan dem är ickebefintlig. Lotta Tejle spelar över så att det visslar om det. Den enda som faktiskt funkar är Martin Stenmarck. Han är avspänd, lite drängig och spelar antagligen bara sig själv. Jag uppskattade de ofta förekommande referenserna till Kiss i dialog och handling - men det är det enda.
KÄRLEK DELUXE är producerad med stöd från Filminstitutet. Dessutom har de haft en dramaturg inne och sett över manuset. Själv satt jag dock och undrade om någon av de som hållit i pengarna faktiskt läst manuset. Det här ger nämligen intryck av att vara skrivet av en romantisk och stjärnögd högstadietjej. Bortsett från dess banalitet och simpelhet, och totala brist på fungerande komiska scener, funkar den påstådda driften med fin- respektive populärkulturen inte alls. Kjellin och Platt verkar inte ha den blekaste aning om hur det går till i förlagsvärlden och hur författare, förlagsmänniskor och andra "kulturella" pratar och beter sig. Parodin här ligger på barnprogramsnivå. I synnerhet Görel Cronas version av en bestsellerförläggare. Britta Mattsson, som påstås vara påtänkt som akademiledamot, röker konstant, även inne på restauranger och bibliotek. Varför gör hon det? Vi har haft rökförbud så länge nu att det bara blir dumt. Och varför försöker Britta tussa ihop Selma med den stele Nils? Hur ska det hjälpa henne som författare? Kända författare som Kerouac namedroppas och en bok av Bukowski ligger synlig på ett bord - som om dessa är de enda fina och respekterade författare filmskaparna känner till.
Selma hänger ibland med två polare spelade av Sarah Dawn Finer och Malin Buska. De ger även de intryck av att bara läsa modebloggar och de verkar mest intresserade av att gå på spa. På en middag framgår det med all önskvärd tydlighet att Selma - eller någon av de andra - och Nils inte har något som helst gemensamt med varandra, men det upptäcker de inte själva. "Jag tror att han är den rätte!" utbrister Selma om Nils. Men vi vet att ju hon hela tiden tänker på John.
Dialogen innehåller så många språkfel att man tar sig för pannan. Har den där inkallade dramaturgen, eller några andra, verkligen läst manuset? Här är ett exempel: "Min roman har endast sålts i sju kopior." Kopior? Javisst, på engelska heter det "copies" - men på svenska heter det för helvete exemplar! Det finns väl ingen som säger kopior? Hur har man kunnat missa en sådan fadäs?
Nordisk Film har slagit rätt hårt på trumman för den här filmen. De har haft flera förhandsvisningar, de har haft pressdag i bästa Hollywoodstil. Ändå tror jag inte att den här filmen kommer att gå speciellt bra. Förvisso har jag förstås fördomar om biopubliken, men KÄRLEK DELUXE är för dålig för att gå hem ens hos de minst krävande biobesökarna. Filmen är inte rolig och inte romantisk - den är bara osannolikt dum. Den är dock inte Sean Banan-dålig, det vill säga surrealistiskt dålig. Jag gillar romantiska komedier, jo, jag gör verkligen det, men det är sällan det kommer någon bra. Det kommer nästan aldrig någon som är bra.
Synd på alla Kissreferenser.







(Biopremiär 17/1)

-->



onsdag 28 augusti 2013

Bio: Snabba cash - Livet deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film

SNABBA CASH-trilogin har nått fram till sitt slut- och jag kan väl inte påstå att jag väntat med spänning. Jag har svårt att förstå de här filmernas framgångar och varför de fått så bra kritik i vissa kretsar. Jag är tvungen att läsa vad jag skrivit om de tidigare filmerna, eftersom jag inte minns så mycket av dem. Jag hade för mig att i stort sett samtliga rollfigurer strök med på slutet i SNABBA CASH II, men där hade jag visst fel. Några av dem återkommer här, försedda med ärr efter skottskador. Här figurerar även en del personer jag inte minns om det varit med tidigare eller ej. Detta beror på att de här filmerna är befolkade av osympatiska och opersonliga banditer - som man dessutom försöker få oss att tycka synd om. Det spelar väl ingen roll om den eller den inte får träffa sina barn, de är ju mördare och knarksmugglare och synnerligen olämpliga fäder.

Stilen i SNABBA CASH - LIVET DELUXE skiljer sig en hel del från de tidigare filmerna. För regin står den här gången den gamle Curt Swan-fantasten Jens Jonsson, som även skrivit manus tillsammans med Maria Karlsson. Hur pass nära Jens Lapidus' bok det här ligger har jag ingen aning om. Jonsson må ha börjat sin karriär med att rita våldsamma serier, men han har blivit känd för sina filmer som alla varit dramer av ett helt annat slag. Därför är regi och filmfoto betydligt mer återhållsamt den här gången - vi slipper den där förbannade handhållna kameran som i synnerhet i den första filmen skakade vilt mest hela tiden. Berättartekniken är nu långsammare och actionscenerna är bättre, eftersom det nu går att se vad som händer.


Själva handlingen är dock ojämn och ibland direkt besynnerlig. Joel Kinnaman har ju gått och blivit stjärna i Hollywood och höll på att spela in ROBOCOP - men det går ju inte att göra en SNABBA CASH-film utan Kinnaman, så hans rollfigur JW fick återkomma. Dock lyckades man bara få loss Kinnaman under två (2) dagar, så vad vi får är några scener där JW åker runt i Los Angeles och letar efter sin syster. I vanlig ordning stirrar Kinnaman - och svettas. Och mumlar sina få repliker. Den här handlingstråden är fullkomligt onödig och krystad - även om den leder fram till en twist på slutet.

Jorge (Matias Varela) har suttit i fängelse, men inte fan har han blivit en bättre medborgare för det. Han planerar en jättestöt med sin nya liga. Jorges käresta Nadja (Madeleine Martin) överlevde också en till synes dödande hagelsalva i förra filmen, och planen är att Jorge och Nadja ska flytta till en strand i New Mexico.


Den mäktige gangsterbossen Radovan (Dejan Cukic) har fått en ny ligamedlem, en ung, svensk kille som heter Martin Hägerström (Martin Wallström). Martin är lite nervös och verkar vara alldeles för snäll för att vara gangster. Detta beror på att han egentligen är polis. Fast nog är han väl för mesig för att verkligen övertyga som en polis som klarar av att gå undercover som gangster. Radovans dotter Natalie (Malin Buska) gillar inte sin farsas affärer - men hon gillar Martin. Vilken tur att Martin blivit Natalies livvakt efter ett attentat mot Radovan!

Bland det mest besynnerliga med LIVET DELUXE är att den verkar försöka sätta svenskt rekord i flashbacks. Drygt halvvägs in i filmen dyker det upp en textskylt som skriker "12 månader tidigare", också följer en lång, lång återblick som förklarar med Martin Hägerström är och hur han hamnade hos Radovan - och varför han känner Jorge. Jorge spenderade visst en tid med att informera polisen. Men det förekommer fler flashbacks. Ibland visas de i svartvitt.


Historien om Jorge och Nadja får alldeles för stort utrymme, och återigen försöker man framställa drägget Jorge som någon man ska sympatisera med. Charles Bronson hade skjutit Jorge utan att blinka. Tråden om Hägerström och Radovan är betydligt bättre - även om undercoverprylen ju nyligen avverkats i några Johan Falk-filmer. Lustigt nog spelades undercoverkillen i dessa av Joel Kinnaman. Dejan Cukic glider runt och verkar försöka imitera Al Pacino, vilket är lite kul. Fast i en scen blir han Robert De Niro i DE OMUTBARA.

Här och var slår filmen över i något som liknar parodi. Natalie genomgår en förvandling jag har svårt att köpa och det påminner lite om skolteater. Stora delar av dialogen sker på andra språk än svenska - vilket är att föredra, eftersom filmen då är textad. När det talas svenska är det svårt att höra vad folk säger. Actionscenerna är få men våldsammare och längre än i de tidigare filmerna. Filmen tar aldrig slut, den har nästan lika många slut som SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST; den bara fortsätter. Nic Cramer var filmens location scout i Los Angeles.

Som synes har jag en massa inveändningar mot SNABBA CASH - LIVET DELUXE. Men trots detta vill jag nog ändå hävda att filmen är bättre än del ett och två. Vi slipper Stureplansbrats, vi får bara ett par minuter av Kinnamans stirrande, vi slipper epileptisk shakycam, och åtminstone en handlingstråd är hyfsad och en rollfigur är sympatisk.





(Biopremiär: 30/8)


onsdag 21 september 2011

Bio: Happy End

Foton copyright (c) Nille Leander/Nordisk Film
Vågar jag påstå att årets svenska komedi har anlänt? Nej, det vågar jag nog inte. Jag skrattade jättemycket när jag såg HAPPY END, Björn Runges nya film, men jag är ganska hundra på att det inte var meningen.
Nä, tvärtom! Det här ska vara gripande! Starka känslor! Viktigt och angeläget! Stor filmkonst! Ännu större dramatik!
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en parodi på svenska dramer av Lars Norén-modell. Lägger man på ett så kallat laugh track, blir det här en festlig komedi.
Svenska MAD brukade ju ibland ha Gör-det-själv-artiklar. Skriv en roman, ett film-
manus, ett högtidstal. En färdig text med vissa ord och meningar uteslutna. Här kunde man fylla i lämpliga alternativ från en lista. HAPPY END verkar vara gjord på detta sätt. Skriv ditt eget Norén-drama. Manuset är skrivet av dansken Kim Fupz Aakeson och det är så fullspäckat med klyschor att man tar sig för pannan. Det här är häpnadsväckande uselt!
Ann Petrén spelar en änka som jobbar som bilskollärare. Hennes son är en självmordsbenägen konstnär spelad av Gustaf Skarsgård. Malin Buska är en ung tjej som städar hemma hos Petrén. Petrén betalar Buska för att vara snäll mot och kanske till och med ligga med Skarsgård. Buska har grava problem hemma. Hennes sambo Johan Widerberg har ekonomiska problem, hans kafé har inte gått bra och han har lånat pengar av farliga typer som nu kräver stålarna tillbaka på brutala sätt. Men även Widerberg är psycho, han får utbrott och misshandlar Buska lite då och då. Peter Andersson gör en trevlig bilskoleelev som stöter på Petrén.
Peter Anders-
son är den ende som är hyfsat normal i den här filmen, han är sympa-
tisk och nästan trovärdig. Resten är sanslös. Det här är VANSINNIGT!
Ofta står folk bara och tittar på varandra utan att säga något, så som folk ofta gör när de umgås i svenska dramer. Och så säger de konstiga saker. Första scenen där Buska och Widerberg äter kvällsmat är hysteriskt rolig. Buska ser glad ut och skrattar lite, medan den nollställde Widerberg sitter tyst en lång stund, innan han utbrister "Vad är det som är så roligt?" - "Vaddå?" - "Vad är det som är så jävla roligt? VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT?" - "Jag tycker bara att du är fin." - "Vaddå fin? VADDÅ FIN?" - "Jag tycker bara att du är så ... fin." - "VADDÅ FIN???!!!" ... och så får stackars Buska en örfil.
Widerberg kommer även med en variant på detta mot slutet då han säger "Du är så ful, så jävla ful, du är så ful att jag vill spy, ingen vill knulla med dig för att du är så jävla ful, du är så ful att alla spyr när de ser dig" och så vidare i en evighet.
En upprörd Skars-
gård sitter och äter och mumlar något vresigt, varpå Petrén säger "Jag har köpt jordgubbar." Filmens mest otroliga scen kommer när Skarsgård fått veta att Petrén betalat Buska. "Jag har köpt pizza," säger Petrén. "Du har betalat Katrine för att knulla med mig!" - "Vi kan väl sitta ner som vuxna människor och äta pizza?". Då reser sig Skarsgård upp och stampar sönder soffbordet! Petrén blir arg och dänger pizzorna i golvet! Därefter river hon ner bokhyllorna! Här kan man notera vilka böcker som tydligt hamnar i bild. Symboliskt värre.
Allt går åt helvete i Petréns hem. Till och med fiskarna i hennes akvarium dör. Men tänk, på slutet får vi en liten strimma hopp och framtiden. Happy end, alltså.
Det statiska filmfotot är grynigt, mörkt och konstnärligt. Vad Gustaf Skarsgård säger hörs ofta inte alls, eftersom han mest mumlar. Det är ibland lite svårt att höra vad Buska säger. Men det spelar ingen större roll, eftersom replikerna kommer från klyschorna ABC-bok. Liksom handlingen.
Jag satt och skrattade flera gånger under filmens gång. Jag ljuger inte. Jag skrattade. Även om jag försökte att kväva mina skrattanfall. Och då är det här en sådan där film som alltid får skyhöga recensioner och som vinner priser på festivaler. Herregud, vägrar vissa kritiker att inse att filmer som den här är en orgie i jönserier?
Just det, jag glömde nämna att här även finns en scen där Ann Petrén plötsligt öppnar bildörren och spyr medan hon har lektion, och i en annan scen Gustaf Skarsgård gör en Skarsgård och visar pillesnoppen.






(Biopremiär 23/9)