Bio: Rampage: Big Meets Bigger

Foton copyright (c) Warner Bros.

I Amerika heter den här filmen RAMPAGE. Enbart RAMPAGE. RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER är dock ingen "svensk" titel - det är exporttiteln. Tydligen ansåg någon att filmen behövde en längre titel utanför USA - i hemlandet är "Big Meets Bigger" bara dess slogan på filmaffischen. I Danmark fick filmen dock en "dansk" titel - där heter den RAMPAGE: OUT OF CONTROL.

Nå. Oavsett titel: den här filmen, vilken regisserats  av Brad Peyton, bygger på ett TV-spel från 1986. Jag har aldrig hört talas om spelet; jag spelade inte TV-spel 1986. Jag kan heller inte påstå att jag sett fram emot Peytons film. Ännu en familjeanpassad äventyrsfilm med Dwayne Johnson? Ännu en överlastad, bombastisk monsterfilm?

Jag ser att jag var rätt snäll med betygen till den senaste GODZILLA och till KONG: SKULL ISLAND. Jag var säker på att jag satt lägre betyg än jag gjorde. Jag var nämligen inte lika entusiastisk som så många andra. Jag tyckte till exempel att KONG: SKULL ISLAND innehöll för många monster och för många monsterfajter; den blev lite störig.

Därför förvånades jag när jag kom på mig med att tycka att RAMPAGE var rätt kul och underhållande. Nej, det här är ingen större höjdare, men jag hade roligare när jag såg den, än när jag såg de två nyss nämnda filmerna.

I RAMPAGE är det forskare som har ställt till det. Ett nyuppfunnet ämne kan få varelser att muteras och växa. I inledningen kraschar en rymdstation på jorden, ombord på denna fanns behållare med det mystiska ämnet. Ämnet sprids. Dwayne Johnson spelar Davis Okoye, en kille som är bästa kompis med den snälle albinogorillan George. George råkar utsättas för det mystiska ämnet; han växer till gigantiska proportioner, han blir skitarg, och han rymmer.

George är inte den enda som växer. Även en varg har blivit enorm, samt något slags reptil; jag uppfattade aldrig vad det var för djur. En krokodil? (Jag kollar Wikipedia ... Ja, det är visst en krokodil, men den ser mer ut som en armadillo) Dessa tre jättevarelser beger sig mot Chicago, och de enda som kan stoppa dem är Davis och en avskedad forskare som jobbade på företaget som utvecklade ämnet; hon spelas av Naomie Harris. Malin Åkerman gör den onda chefen för det onda företaget, medan Jeffrey Dean Morgan spelar en rättrådig säkerhetsagent.

En del av de datoranimerade effekterna är märkligt dåliga; i synnerhet jättevargen är överraskande illa gjord. Det ser inte helt övertygande ut när de tre varelserna klättrar omkring i Chicago; river hus och kastar iväg helikoptrar. Men det spelar ingen roll. Det här är faktiskt rätt kul. Det är lite gammaldags och charmigt, och skådespelarna ser ut att ha haft kul. Malin Åkerman är härligt ond och Dwayne Johnson har ju sin charm.

RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER får samma betyg som GODZILLA och KONG: SKULL ISLAND, trots att jag alltså tycker att den är lite bättre.

(Biopremiär 13/14)

DVD: Wanderlust

WANDERLUST (Universal)

Avdelningen för filmer som mycket väl skulle kunnat gå en sväng på bio. Varför biovisades inte den här Judd Apatow-producerade komedin i Sverige? Jag hade inga förväntningar, men WANDERLUST visade sig vara betydligt roligare än mycket annat som faktiskt går upp på bio. Mycket roligare än många andra biopremiärer med de skådespelare som medverkar i den här. Jag kom faktiskt på mig själv med att sitta ensam hemma och skratta högt åt den här filmen. Åtminstone i början.
Manusförfattaren och regissören David Wain har tidigare gjort ROLE MODELS, som jag dock inte sett, och här återvänder den filmens huvudrollsinnehavare Paul Rudd, den här gången tillsammans med Jennifer Aniston. De är George och Linda Gergenblatt, som alldeles i början av filmen flyttar in i en minimal lägenhet i New York. Fast de lyckas inte behålla den speciellt länge. George blir av med sitt jobb och Linda misslyckas med att sälja in sin dokumentärfilm om pingviner med testikelcancer till HBO (kanalen är dock intresserad om Linda kan komma på en variant med vampyrpingviner).
George och Linda ser ingen annan utväg än att flytta hem till Georges svinrike bror, som bor i en stor villa på landet. På vägen dit passerar de ett hippiekollektiv som heter Elysium, och när de råkar se en naken man komma springande, välter de med bilen. De övernattar på Elysium och introduceras för en massa udda figurer.
Efter att ha försökt bo hos Georges bror och kommit fram till att han och hans fru är outhärdligt jobbiga, åker George och Linda tillbaka till Elysium och bosätter sig där.
Alan Alda spelar gubben som grundade hippiekollektivet för 40 år sedan. Malin Åkerman är en av de boende. Flera bekanta eller åtminstone halvbekanta ansikten figurerar.
Många scener är väldigt roliga. Riktigt, riktigt roliga. Paul Rudd är sympatisk och Jennifer Aniston kul (och hon har ju blivit en redig MILF på äldre dar). Filmen slutar med en enorm nudistscen. Fast WANDERLUST varar aningen för länge. Den håller inte riktigt hela vägen. Åtminstone inte hemma på DVD. Det skulle inte förvåna mig om jag skulle sätta ett högre betyg om jag sett den här på bio, men som det är nu får filmen nöja sig med nedanstående:

 

Bio: Rock of Ages

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Jag visste faktiskt inte om att ROCK OF AGES är en musikal när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag trodde att filmen, liksom till exempel BURLESQUE, skulle vara ett drama som utspelar sig i musikvärlden och därför innehåller mycket musik. Således blev jag minst sagt förvånad när huvudpersonen Sherrie (sångerskan Julianne Hough, som var med i just BURLESQUE och nu senast i nyinspelningen av FOOTLOOSE) alldeles i början av filmen kliver ombord på en buss, börjar sjunga - och snart brister alla passagerarna ut i sång. WTF?! Jag har ju rätt svårt för musikaler. Jag gillar SINGIN' IN THE RAIN, men inte så mycket mer. Filmmusikaler kan gå an, men inte sådana där jävla Broadway- och Londonmusikaler. Men nu utlovade ROCK OF AGES en massa 80-talsrock, så om inget annat skulle det kunna bli lite kul och kitschigt.
Adam Shankman, som gjorde den väldigt lyckade nyinspelningen av HAIRSPRAY, men som i övrigt mest ligger bakom skit, står för regin, och filmen bygger på en scenmusikal. Men tydligen har handlingen ändrats en hel del, efter vad jag har läst. Klart står i alla fall att man inspirerats av MAMMA MIA! och har byggt en tunn historia kring en lång rad befintliga låtar.
Handlingen i ROCK OF AGES skulle kunna vara hämtad från valfri Hollywoodmusikal från 1940- eller 50-talen. Eller från Paul Verhoevens SHOWGIRLS. Och även BURLESQUE var en variant. Tösabit från landet vill slå igenom som artist och åker till storstan, upptäcks, möter kärleken, det blir fnurror på tråden, men allt löser sig till det bästa. Medan alla sjunger och dansar och skuttar och har sig.
Året är 1987. Den där sångbussen jag berättar om här ovan kör till Hollywood. Det börjar allt annat än bra för Sherrie. Precis när hon stiger av bussen stjäler en kille alla hennes LP-skivor hon självklart kånkat med sig. Den unge Drew (Diego Boneta), som jobbar som servitör på legendariska rockhaket Bourbon Room, störtar till undsättning och ser genast till att Sherrie får jobb på haket. Alec Baldwin spelar ställets ägare och Russell Brand är hans kollega. Drew vill egentligen uppträda med sitt band, men han har scenskräck. Sherrie vill sjunga, men det får hon inte. Drew och Sherrie blir kära i varandra!
Det går dåligt för Bourbon Room, men nu ska superstjärnan Stacee Jax (Tom Cruise) komma dit. Jax ska inleda en solokarriär. Hans sliskige agent, spelad av allas favorit Paul Giamatti, wheelar och dealar. Malin Åkerman är en journalist från Rolling Stone som ska intervjua Jax och avslöja honom som en ensam och tragisk suput. Och för att göra det hela ännu värre har stans borgmästare en rabiat hustru (Catherine Zeta-Jones) som vill stoppa all rockmusik och lägga ner Bourbon Room.
1987. Då tog jag studenten. Jag har självklart en massa minnen från den tiden. Och jag känner inte igen mig i ROCK OF AGES. Dels ser hela filmen ut som om den utspelar sig på en scen - vilket i princip stämmer, eftersom de byggde upp kulisserna av Hollywood i Florida. Det var väl billigare än att filma på plats. Men i övrigt känns det inte som 80-tal. Rollfigurerna känns som nutida människor som klätt ut sig. Undrar vad som hade hänt om man filmat med 35mm-råfilm från 80-talet och använt sig av samma teknik som då. SUPER 8 såg ju ut som en film från cirka 1980 och hade fantastisk känsla från den tiden. ROCK OF AGES har jämförts med GREASE, som ju utspelar sig i ett 50-tal som aldrig fanns.
Storyn är tunn och dum. Vi har sett allt förut, vilket förstås inte behöver vara en nackdel, men jag blir inte klok på om det är på allvar eller en parodi. Okej, visst, filmskaparna driver medvetet med genren och vissa klichéer, det förstår jag - men det är faktiskt inte alltid helt uppenbart.
Musiken är till större delen rätt hemsk. Man har plockat hitlåtar från 80-talet och då främst från band jag aldrig lyssnade på. Jag tyckte att de var kassa redan då. Det är en massa glamrock modell Guns 'n' Roses, vilket är okej, men även alldeles för mycket FM-rock, fittrock och vidriga powerballads - samtliga i mer utslätade och överlastade arrangemang än originalen. "I wanna know what love is"? Ja men, för helvete! Och det är fruktansvärt svårt att se tuff ut och och spela arg - och sjunga "We built this city on rock'n'roll". Ännu fånigare blir det då de flesta låtarna har försetts med svensk text! Den unge Drew står på scen och är arg och skriker "I wanna rock!" - "Jag vill rocka!". Ha ha ha!
Trots alla dessa invändningar tycker jag ändå att ROCK OF AGES är småtrevlig och ibland rätt kul. Tom Cruise ser väl mer ut som Tonto än en rockstjärna och Alec Baldwin är en av de minst övertygande rockrävar jag sett, men de är ändå bra i sina roller. Paul Giamatti är fantastisk! Härligt slajmig med misslyckad hästsvans och enorm mobiltelefon. Russell Brand är jättekul. Vi får även beskåda en av filmhistoriens bästa homoerotiska scener, komplett med karusell. Bäst är när Tom Cruise sjunger upp i Malin Åkermans röv. Eli Roth dyker upp fem sekunder som rockvideoregissör. Några autentiska 80-talsmusiker ska visst också finnas i myllret, bland andra Sebastian Bach.
Vi ska kanske inte förvänta oss några soloskivor från Paul Giamatti och Alec Baldwin, vilka båda brister ut i sång, men övriga medverkande behöver inte skämmas för sig sångmässigt. Tom Cruise skulle kunna satsa på en sångkarriär. Malin Åkerman har tidigare sjungit i ett band. För bästa sång- och dansinsatser står nog Catherine Zeta-Jones. Mary J Blige figurerar som ägaren av en strippklubb och får förstås sjung hon med. Fast som bekant är ju soul och R'n'B Djävulens musik och nästan värre än powerballads. Sångnumren i filmen verkar vara inslängda på måfå utan någon större baktanke. Deras förekomst är märkligt oregelbunden.
... Men allting är så snällt, så snällt. Det är glatt och trallvänligt, ingen knarkar och även om det är 80-tal, så röker ingen. Filmen är full av en massa hårdrockare som gillar snäll musik. Man skulle kunna ta med sig sin farmor på den här filmen!
Slutligen en liten undran. Vid ett tillfälle hamnar Drew i ett pojkband som läppsynkar till fånig hip-hop och dansar koreograferat (jättekul scen). Visst, fenomenet fanns - men fanns uttrycket "boyband" 1987?

(Biopremiär 23/6)

Jag läser i dagens tidning...

Eller snarare tidningar, i plural, då det handlar om Metro och City. Men det sägs fortfarande med Tage Danielsson-röst.
Utan att ta hjälp av någon Lindeman för expertutlåtande, läser jag en rad notiser.

Svenska Malin Åkerman ska spela huvudrollen som Linda Lovelace i filmen INFERNO. Men Åkerman ser ju inte alls ut som Lovelace! Det gjorde väl inte Lindsay Lohan heller, som först skulle få rollen. Det verkar som om filmen ska bygga på boken "Skärseld". Hmm. Undrar vem som kommer att spela Sammy Davis Jr... Sedan hör det förstås till saken att stora delar av "Skärseld" är ren hittepå, så vi får hoppas att filmskaparna gör lite ordentlig research.

En herre vid namn Bienvenu i Belgien har dragit Tintin inför rätta. Bienvenu är född i Kongo och hävdar att "Tintin i Kongo" är rasistisk och bör förbjudas.
Jamen, för helvete... Det är ett 80 år gammal seriealbum. Upphovsmannen är död sedan snart 30 år. Diskussionerna gick höga när albumet kom på svenska på 70-talet, men kom igen... Det handlar bara om en naiv skildring av ett land Hergé aldrig besökt. En fantasivärld. Det finns väl knappast någon som tar "Tintin i Kongo" på allvar i dag? Det speglar en flydd värld och är intressant som tidsdokument. Det kan knappat klassas som rasistiskt propaganda. 

Steven Soderbergh ska tydligen regissera en långfilmsversion av MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. och George Clooney är påtänkt som Napoleon Solo. Ett bra val, tycker jag. Men varför ringde Soderbergh inte Jarl Borssén? Borssén är ju mer lik Robert Vaughn än Clooney. Vaughn fyller förresten 78 år idag. Han leve! Hurraaa!

Och så ska Steven Spielberg göra en film om Abraham Lincoln. Huvudrollen har tilldelats överspelets okrönte konung Daniel Day-Lewis. Det låter som om det kommer att bli hemskt...

Och där knäppte jag ihop västen med gylfen.

Bio: Trubbel i Paradiset

Jag gillar Vince Vaughn. Han är cool och bra.
Men snälla Vince - vad i helvete menar du med det här?!
TRUBBEL I PARADISET är producerad av Vaughn. Vaughn har skrivit manus tillsammans med Jon Favreau. Vaughn och Favreau innehar huvudrollerna. Med andra ord är detta något av ett vanity project.
Filmen handlar om fyra gifta par, som har lite problem i äktenskapen. Eller, nja, de verkar inte ha några större problem, allra minst lyckliga Vaughn och Malin Åkerman, men power point-besatte Jason Bateman och hans fru Kristen Bell funderar på att separera. Men de har hittat något som troligen kan reparera deras förhållande: en anläggning kallad Eden, som ligger på en paradisö. Här gäller lyxboende och lyxrestauranger, all inclusive, och terapi för dem som så behöver. Det är bara det att det är dyrt att åka dit - så tillvida man inte åker fler par än ett, då får man allt för halva priset.
Självklart låter alla sig övertalas och flyger till Eden, men väl där visar det sig att livet är allt annat än behagligt. De blir tvingade att gå olika kurser enligt ett väldigt strikt schema som börjar klockan sex på morgonen. De hatar livet där. I synnerhet som det på andra sidan av ön finns en anläggning för kåta singlar som är unga, snygga och festar dagarna i ända.
Ingenting, absolut ingenting i TRUBBEL I PARADISET är roligt. Jag skrattade inte en enda gång. Nej, jag ljuger inte eller tar i: ingenting fick mig att ens dra en liten aning på mungiporna. När filmen började tyckte jag i och för sig att det var rätt skönt och behagligt med en traditionell, amerikansk underhållningsfilm, eftersom det var ett tag sedan jag såg en sådan, men den mysiga känslan försvann efter ett par minuter.
Jag vet inte vad Vaughn och Favreau tänkt på när de skrev manus till det här. Det känns som om filmen gjorts av människor som inte riktigt vet hur man gör. Flera scener som är avsedda av vara otroligt roliga, som till exempel en alldeles för lång scen där Vaughn spelar Guitar Hero, faller platt till marken. Jean Reno är helt bortkastad. Åkerman är väl söt, men hon är lite väl svensk och tråkig.
Skådespelarna och teamet hade säkert några sköna veckor på Bora-Bora, där filmen är inspelad, men vi i publiken får 113 evighetslånga, osköna minuter. Allra, allra sist innan eftertexterna får vi en kort scen där Vaughns lille son sitter och bajsar på en toalett i en badrumsaffär. DET tyckte jag var roligt!





(Biopremiär 30/10)