Visar inlägg med etikett Malcolm McDowell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Malcolm McDowell. Visa alla inlägg

fredag 27 januari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: 31

31 (Njutafilms)
Om man sett THE FUNHOUSE MASSACRE, gillar temat slakttivoli och mördarclowner, kan man gå vidare och se Rob Zombies nya film 31, vilken är ännu en variant av genren - dock minus humor. Åtminstone inte den typ av humor som kan uppfattas som rolig.
Jag tyckte att Rob Zombies regidebut; HOUSE OF 1000 CORPSES från 2003, var rätt bra. Inte lysande, vilket många andra tyckte, men bra. Dess uppföljare THE DEVIL'S REJECTS var mindre bra. Därefter kom nyinspelningen av HALLOWEEN och dess uppföljare, och dessa var förstås fullkomligt onödiga - även om jag personligen inte tyckte att Zombies HALLOWEEN II var så usel som många ansåg. Rob Zombies femte långfilm, THE LORDS OF SALEM från 2012, har jag inte sett.
Rob Zombie påstod att 31 var lite av ett drömprojekt. Det skulle bli en skoningslös skräckfilm för de riktiga skräckfans. Zombie drog igång en crowdfundingkampanj för att kunna göra sin film - och faktum är att jag funderade på att bidra med en slant. Nu blev det aldrig av att jag gjorde det.
Zombie lyckades göra sin film för en och en halv miljon dollar, men när den efter sju sorger och åtta bedrövelser (amerikanska censurinstansen MPAA krävde flera klipp för att kunna ge filmen åldersgränsen R) gick upp på bio, spelade den bara in drygt hälften av sin budget. Kritiken var nedgörande och inte heller skräckfansen gillade 31. Främst klagades det på att storyn är för tunn och på att rollfigurerna är alldeles för osympatiska - och man undrade varför de oavbrutet måste svära och vara fula i mun.
När jag nu till slut såg 31, kände jag förstås till all kritik filmen fått. Jag var dock fortfarande nyfiken på den, jag ville se vad det var, men jag kan inte påstå att jag förväntade mig att bli överraskad. Det blev jag inte heller - jag håller med dess kritiker.
31 utspelar sig år 1976 och öppningsscenerna är kraftigt inspirerade av MOTORSÅGSMASSAKERN. Ett sällskap som jobbar på något slags cirkus kommer åkande i den stekheta ödemarken. Det här gänget är våra protagonister, men de är en samling osympatiska, oavbrutet svärande kräk - varför ska vi engagera oss i deras öden?
När mörkret fallit tvingas de stanna, eftersom vägen spärrats av. Då rusar ett gäng maskerade typer fram och slår ner gänget. När de vaknar upp befinner de sig i, tja, en vansinnescirkus, där Father Murder (Malcolm McDowell) - utspökad som en fransk slottsherre på 1700-talet - förkunnar att de ska spela 31. Den av de tillfångatagna som fortfarande lever efter tolv timmar vinner tävlingen.
Fångarna släpps ut i underjordiska tunnlar, och så anfalls de av olika blodtörstiga och depraverade mördarclowner.
Och det är allt.
Protagonister och antagonister springer runt i gångar och slaktar varandra, som vore det en skräckversion av THE RUNNING MAN. Storyn är lika banal som tunn. Man tycker att Rob Zombie kunde ansträngt sig åtminstone lite grann, men det har han inte. Antagligen är filmen bitvis menad att vara rolig, men det är den inte.
Sheri Moon Zombie spelar the Final Girl, men hon är inte mycket till hjältinna. Meg Foster, som hunnit bli 68 år, är också en av de som kämpar för sitt liv, och jag undrar hur hon hamnade i det här.
Filmtekniskt är 31 dock kompetent. Rob Zombie kan trots allt göra film. Det här ser bra ut, och den lilla budgeten har placerats där den syns. Filmen har blivit omtalad för sitt brutala våld, och även om filmen är blodig och brutal, så ser man inte så mycket av det - beroende på att Zombie ofta använder skakig handkamera när han filmar slaktandet, och klippningen är alldeles för snabb. Jag har svårt att tänka mig att det MPAA såg till att ta bort tillför något.
De skräckfans som enbart vill ha blod och våld lär nog uppskatta det här. Vi andra tycker att det är synd att Rob Zombie sumpade sin chans. Jag hoppas att han skriver ett ordentligt manus nästa gång.













-->

onsdag 7 mars 2012

Bio: The Artist

Foton copyright (c) Scanbox

Långt om länge når den fransk-belgiska THE ARTIST Sverige.

Fem Oscars, bland annat för Bästa Film.

Sju BAFTA.

Fyra Critics Choice.

Tre Golden Globes.

... Plus ytterligare 59 priser, bland dem priset för bästa skådespelare i Cannes.

Är filmen värd allt detta; alla priser och allt beröm? Låt mig för en gångs skull dra till med ett rungande JA som svar.

Regissören och manusförfattaren Michel Hazanavicius är tidigare mest känd för sina två filmer om OSS 117; båda släppta på DVD i Sverige under beteckningen AGENT 117 - och båda enorma framgångar i hemlandet Frankrike. Men att Hazanavicius skulle gå vidare med en film som THE ARTIST känns rätt oväntat.

Agent 117 spelades av den franske superstjärnan Jean Dujardin, som även var Lucky Luke i en rätt konstig film, och det är Dujardin som försetts med alla dessa skådispriser för sin huvudroll som the artist. Bérénice Bejo, som Oscarnominerades för den kvinnliga huvudrollen, var även hon med i en av AGENT 117-filmerna, men hennes karriär är längre än jag trodde; jag hade ingen aning om att hon var med i till exempel EN RIDDARES HISTORIA och en väldig massa annat.
Handlingen i THE ARTIST är väldigt enkel, inga krusiduller alls. Det är inte utan att tankarna går till SINGIN' IN THE RAIN när filmen börjar i Hollywood år 1927 och Dujardin är den firade stumfilmsstjärnan George Valentin; ett slags kombination av Douglas Fairbanks och Rudolph Valentino. Efter premiären på Valentins senaste film råkar en av hans fans, den peppiga Peppy Miller (Bejo) trilla genom avspärrningarna och fotograferas när hon pussar Valentin.

George Valentin är stenrik och lever flott, men hans äktenskap är det värre ställt med - hans fru vantrivs, och det gör väl han också. Samtidigt spekulerar pressen i vem den där Peppy är. Peppy åker till Hollywood och söker jobb som statist. Hennes småroller blir större och större - men så meddelar filmbolaget Kinographs ledning och dess regissör (John Goodman) att stumfilmens tid är förbi, nu vill publiken ha talfilm - och publiken har alltid rätt. Och enligt bolaget vill ingen höra George Valentin prata. Stjärnan bara skrattar åt dem, han anser att talfilm bara är en fluga, så han beslutar sig för att skriva, producera och regissera en egen film - en stumfilm.
Peppy Miller blir stor, hyllad, superpopulär stjärna i talfilmer. Valentins film floppar rejält, han blir en arbetslös föredetting och super ner sig (vilket bland annat leder till en scen med kreativa hallucinationer).

Jag satt med ett fånleende genom hela filmen. THE ARTIST är pure movie magic. Det är en film som får mig att förstå varför jag älskar film. Och det är en film för folk som älskar film. Som älskar all film. Och vars hjärtan kanske klappar lite extra åt klassisk Hollywoodfilm.

Att själva berättelsen är lite tunn spelar ingen som helst roll när den berättas så här medryckande och fantastiskt. Till saken hör att THE ARTIST dessutom är en stumfilm! Svartvit, normalformat (det vill säga nästan kvadratisk bild), den sparsamma dialogen framförs med hjälp av textskyltar, Ludovic Bource (AGENT 117 där med) står för ett enastående musikspår, och i och med ljudfilmens intåg leks det lite grann med ljud i framför allt en drömscen.
Men nu är ju inte THE ARTIST en 85 år gammal film, utan från 2011, vilket innebär att den inte bara tekniskt sett är bättre än filmerna från åren runt 1930; skådespelarna är betydligt mer naturliga i sitt agerande, trots vissa grimaser och överdrifter som används för att förklara skeendena. Bland de övriga medverkande ser vi alltid lika pålitlige James Cromwell som Valentins chaufför och butler, gamle favoriten Ed Lauter från DEATH WISH 3 dyker upp som Peppys butler, Penelope Ann Miller gör Valentins fru, medan Caligula själv - Malcolm McDowell - har en minimal roll som en man som söker en statistroll.

Jean Dujardin är verkligen värd sin Oscar - och alla andra priser. Han är fantastisk. Som stumfilmshjälte är han dashing! Han fäktas, han steppar, men han visar även andra sidor. Det är möjligt att Bérénice Bejo redan var en stor stjärna i Frankrike, men hennes insats här är en, som det heter på främmande språk, star making turn. Hon är fullkomligt bedårande. Det här måste vara det största genombrottet för en fransk (om än argentinskfödd) skådespelerska sedan Audrey Tautou i AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE.

Men filmens största stjärna torde Uggie vara. Uggie spelar George Valentins hund, som nästan är mer Milou än Milou själv.

Jag har ingen aning om vad den så kallade "vanliga" biopubliken kommer att tycka om THE ARTIST. "Va? Inget ljud? Ingen färg? Vaffan är det här för skit?". Härommånaden såg jag trailern för THE ARTIST i en salong full av medelålders tanter, och deras kommentarer gick mest i stil med "Va e de för nån konstig film?".
THE ARTIST är underhållande från början till slut, den är fascinerande, det är en otroligt snygg film; filmfotot är fantastiskt - som sagt: jag satt där i hundra minuter med ett saligt leende på läpparna.
Det här är en underbar film.

Gillar man inte THE ARTIST måste man allt vara en hjärtlös själ.






(Biopremiär 9/3)

torsdag 28 oktober 2010

DVD: Halloween II

HALLOWEEN II (Future Film)
Att Rob Zombie, av alla människor, skulle göra en remake på ALLA HELGONS BLODIGA NATT från 1978 kändes rätt oväntat - är inte han lite för självständig för att syssla med nyinspelningar? Dessutom en fullkomligt onödig sådan. Men år 2007 kom den och här i Sverige gick den direkt på DVD under originaltiteln HALLOWEEN.
Jag har aldrig varit en större anhängare av John Carpenter och filmerna i den första serien, inte ens originalfilmen. Det bästa med den är väl musiken. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig imponerats av HALLOWEEN, men det känns som om det är något som saknas i den. Av någon anledning har jag dessutom alltid gillat HALLOWEEN 5 (1989) bäst, och den är allmänt illa omtyckt.
Herr Zombie gjorde sitt bästa för att göra något eget av sin version och utvecklade mördaren Michael Myers en hel del i scener från hans barndom. Första delen av filmen är nästan en helt annan film, men så fort Laurie Strode introduceras blir handlingen i princip densamma. Filmen är blodigare och våldsammare än Carpenters film, men faller på rejält osympatiska rollfigurer - i synnerhet Scout Taylor-Compton som Laurie. Hon bara skriker och svär. Jag önskade livet ur henne på en gång.
ALLA HELGONS BLODIGA NATT 2 (1981) regisserades av Rick Rosenthal, men det påstås att Carpenter fick rycka in och filma några extrascener och lägga till mer blod och våld. Filmen tar vid där ettan slutade och utspelar sig helt och hållet på ett sjukhus - det är en ganska tjatig film.
Rob Zombie har spikat ihop en helt egen uppföljare, det enda hans HALLOWEEN II (2009, som nu gått direkt på DVD i Sverige) har gemensamt med sin namne är att den tar vid där första filmen slutade och öppnar på ett sjukhus.
Men det dröjer inte länge innan Laurie Strode flyr från sjukhuset efter att Myers gått bärsärkagång där. Men det visar sig bara vara en mardröm. Laurie vaknar upp i sin säng och det är ett par år senare. Hon bor hemma hos sheriff Bracket (Brad Dourif) och hans dotter Annie (Danielle Harris, som var Jamie i HALLOWEEN IV och V på 80-talet, och Annie i förra filmen).
Doktor Loomis (Malcolm McDowell) har under de här åren hunnit skriva en bästsäljande bok om Michael Myers och är nu ute på en PR-turné. Folk anklagar honom för att vara avsvarig för Myers' slaktorgie, men han håller inte med. Och Myers är ju död.
Trodde de.
Såklart han inte är.
Michael Myers har bott i ett skjul i vildmarken, där han har odlat skägg och haft drömmar om sig själv som barn, om sin morsa (Sheri Moon Zombie) och en vit häst. Han ser morsan och hästen lite varstans i skimrande drömbilder, och när det går mot Halloween tar han på sig William Shatner-masken och traskar till Haddonfield för att hälsa på Laurie Strode. För precis som i filmen från 1981 visar det sig att Laurie egentligen är Myers' syster.
Så fort Myers är på plats i den lilla staden och almanackan visar den 31:a oktober, börjar antalet medverkande i den här filmen att decimeras. Myers går fram som en slåttermaskin innan det är dags för en twist på slutet. Myers träffar även en liten unge som tittar upp på honom och citerar den lilla flickan i James Whale's FRANKENSTEIN.
Rob Zombies HALLOWEEN II fick genast ganska dåligt rykte efter att den hade premiär i USA förra året. Jag minns inte exakt varför, men väldigt många människor verkar hata filmen, även de som gillade Zombies första HALLOWEEN. Jag förväntade mig en riktigt konstig och misslyckad film, men efter att ha sett filmen förstår jag inte riktigt varför så många blev upprörda.
Visst finns här en del saker att irritera sig på. De flesta av rollfigurerna är ännu en gång osympatiska, ibland direkt hatiska - och precis som förra gången, är Laurie Strode värst. Hon skriker och gråter sig igenom filmen, och de gånger det går att dechiffrera vad hon säger, är det mest "fuck, fuck, fuck, fuck, fucking fuck, fuck you, motherfucker!". Jag önskade att hon skulle få en yxa i huvudet omedelbums.
Dr Loomis är en intressant figur och han har blivit något helt annorlunda än har var i originalserien. Nu plötsligt har Loomis blivit en egocentrisk skitstövel. Om det är positivt eller ej vet jag inte riktigt, men han är ju ingen dr Loomis. Och drömscenerna med Sherry Moon Zombie... Tja, jag vet inte vad jag ska tycka. Är de fåniga? Eller funkar de?
Vidare är filmen åt helvete för mörk, ibland går det inte att se vad som händer, och till på köpet varar filmen nästan två timmar. Det här är en slasher! En slasher ska vara 80-90 minuter, annars tröttnar man. 
Men annars tycker jag att det här är en bra skräckfilm. Handlingen är intressantare än i 80-talsfilmen, och filmen är ibland extremt brutal. När man ser vad som händer i mörkret, alltså. Det är kul att se skådisar som McDowell, Dourif, Harris - och Margot Kidder dyker upp som psykolog.
Här finns också en fantastiskt rolig scen, i vilken dr Loomis deltar i en talkshow. Programmets andra gäst är ... Weird Al Yankovic! Weird Al undrar om det är han som spelar Austin Powers som Loomis' bok handlar om.
Men hur kan man göra en HALLOWEEN-film utan det välbekanta ledmotivet?
Nu lämnar Rob Zombie HALLOWEEN-filmena. Del tre i den nya serien kommer att regisseras av Patrick Lussier som stod för nyinspelningen av MY BLOODY VALENTINE. Och det bådar ju gott!