Blu-ray/VOD: Moon 44

MOON 44 (Njutafilms)

MOON 44 är ett tyskt science fiction-raffel från 1990. Jag hyrde filmen på Glans Video när den släpptes av Filmkompaniet - Glans Video var före detta Vlado Video. Innan jag nu såg den på Blu-ray, hade jag inte sett den sedan den kom ut på VHS.

Jag vill minnas att jag då, för lite mer än trettio år sedan, tyckte att filmen var oväntat snygg och hade imponerande effekter, men att den var märkligt ointressant och tråkig. En väldigt påkostad B-film med svagt manus.

Det här är en film av Roland Emmerich, det var den sista filmen han gjorde innan han flyttade över till Hollywood och började göra blockbusters. I dagens penningvärde kostade MOON 44 runt 38 miljoner svenska kronor. Det är mer än vad en normalbudgeterad svensk biofilm kostar, men väldigt lite jämfört med amerikanska filmer. Filmen ser dock ut som en amerikansk film, den är på engelska, och har amerikaner och engelsmän i de framträdande rollerna. 

Handlingen i MOON 44 är lite besynnerlig och tillkrånglad - i synnerhet för att vara så pass enkel som den är. Året är 2038. Mänskligheten har börjat utnyttja resurser ute i rymden, eftersom de tagit slut på jorden. Måne 44 är en gruva, och det krigas om dessa gruvmånar. Måne 44 beskyddas av en massa hårdingar, många av dem är fångar som placerats där för att flyga helikopter och panga fiender. En massa värdefull utrustning har försvunnit från Måne 44, därför skickas den stenhårde internutredaren Felix Stone (Michael Paré) dit under täckmantel. Bossarna och befälen på Måne 44 är alla skumma.

Rollbesättningen i den här filmen är, med undantag för den träige Michael Paré, bra. Malcolm McDowell spelar en slem major, Lisa Eichhorn flyger helikopter, Brian Thompson är en riktig hårding till fånge, och Stephen Geoffreys har en mindre roll. En av huvudrollerna göra av Dean Devlin. Dean Devlin gick vidare och blev manusförfattare åt främst Emmerich - den var han som skrev UNIVERSAL SOLDIER, STARGATE, INDEPENDENCE DAY, GODZILLA och så vidare. Han har även regisserat några filmer.

Estetiskt ser MOON 44 väldigt bra ut. Den är tydligt inspirerad av ALIENS - ÅTERKOMSTEN och liknande filmer. Filmen har riktiga studiobyggen och miniatyrer och inte bara en massa green screens, och alla rymdskepp och helikoptrar är modeller, vilket förstås ser mycket bättre ut än datoranimerade farkoster. Det är mörkt och svettigt på Måne 44.

Men - manuset är alltså rätt visset. Till större delen består filmen av folk som är tuffa och går omkring i mörka miljöer och pratar. Filmens tekniska resurser utnyttjas dåligt; vi borde få se mer av alla dessa modeller och prylar de har byggt. Rollfigurerna är till större delen trista eller osympatiska. Det är väldigt svårt att bry sig och hålla intresset uppe - tvärtom blir det rätt tråkigt. Vilket är synd.

Joel Goldsmith står för filmmusiken. 

DVD/Blu-ray/VOD: 31

31 (Njutafilms)

Om man sett THE FUNHOUSE MASSACRE, gillar temat slakttivoli och mördarclowner, kan man gå vidare och se Rob Zombies nya film 31, vilken är ännu en variant av genren - dock minus humor. Åtminstone inte den typ av humor som kan uppfattas som rolig.

Jag tyckte att Rob Zombies regidebut; HOUSE OF 1000 CORPSES från 2003, var rätt bra. Inte lysande, vilket många andra tyckte, men bra. Dess uppföljare THE DEVIL'S REJECTS var mindre bra. Därefter kom nyinspelningen av HALLOWEEN och dess uppföljare, och dessa var förstås fullkomligt onödiga - även om jag personligen inte tyckte att Zombies HALLOWEEN II var så usel som många ansåg. Rob Zombies femte långfilm, THE LORDS OF SALEM från 2012, har jag inte sett.

Rob Zombie påstod att 31 var lite av ett drömprojekt. Det skulle bli en skoningslös skräckfilm för de riktiga skräckfans. Zombie drog igång en crowdfundingkampanj för att kunna göra sin film - och faktum är att jag funderade på att bidra med en slant. Nu blev det aldrig av att jag gjorde det.

Zombie lyckades göra sin film för en och en halv miljon dollar, men när den efter sju sorger och åtta bedrövelser (amerikanska censurinstansen MPAA krävde flera klipp för att kunna ge filmen åldersgränsen R) gick upp på bio, spelade den bara in drygt hälften av sin budget. Kritiken var nedgörande och inte heller skräckfansen gillade 31. Främst klagades det på att storyn är för tunn och på att rollfigurerna är alldeles för osympatiska - och man undrade varför de oavbrutet måste svära och vara fula i mun.

När jag nu till slut såg 31, kände jag förstås till all kritik filmen fått. Jag var dock fortfarande nyfiken på den, jag ville se vad det var, men jag kan inte påstå att jag förväntade mig att bli överraskad. Det blev jag inte heller - jag håller med dess kritiker.

31 utspelar sig år 1976 och öppningsscenerna är kraftigt inspirerade av MOTORSÅGSMASSAKERN. Ett sällskap som jobbar på något slags cirkus kommer åkande i den stekheta ödemarken. Det här gänget är våra protagonister, men de är en samling osympatiska, oavbrutet svärande kräk - varför ska vi engagera oss i deras öden?

När mörkret fallit tvingas de stanna, eftersom vägen spärrats av. Då rusar ett gäng maskerade typer fram och slår ner gänget. När de vaknar upp befinner de sig i, tja, en vansinnescirkus, där Father Murder (Malcolm McDowell) - utspökad som en fransk slottsherre på 1700-talet - förkunnar att de ska spela 31. Den av de tillfångatagna som fortfarande lever efter tolv timmar vinner tävlingen.

Fångarna släpps ut i underjordiska tunnlar, och så anfalls de av olika blodtörstiga och depraverade mördarclowner.

Och det är allt.

Protagonister och antagonister springer runt i gångar och slaktar varandra, som vore det en skräckversion av THE RUNNING MAN. Storyn är lika banal som tunn. Man tycker att Rob Zombie kunde ansträngt sig åtminstone lite grann, men det har han inte. Antagligen är filmen bitvis menad att vara rolig, men det är den inte.

Sheri Moon Zombie spelar the Final Girl, men hon är inte mycket till hjältinna. Meg Foster, som hunnit bli 68 år, är också en av de som kämpar för sitt liv, och jag undrar hur hon hamnade i det här.

Filmtekniskt är 31 dock kompetent. Rob Zombie kan trots allt göra film. Det här ser bra ut, och den lilla budgeten har placerats där den syns. Filmen har blivit omtalad för sitt brutala våld, och även om filmen är blodig och brutal, så ser man inte så mycket av det - beroende på att Zombie ofta använder skakig handkamera när han filmar slaktandet, och klippningen är alldeles för snabb. Jag har svårt att tänka mig att det MPAA såg till att ta bort tillför något.

De skräckfans som enbart vill ha blod och våld lär nog uppskatta det här. Vi andra tycker att det är synd att Rob Zombie sumpade sin chans. Jag hoppas att han skriver ett ordentligt manus nästa gång.

Bio: The Artist

Foton copyright (c) Scanbox

Långt om länge når den fransk-belgiska THE ARTIST Sverige.

Fem Oscars, bland annat för Bästa Film.

Sju BAFTA.

Fyra Critics Choice.

Tre Golden Globes.

... Plus ytterligare 59 priser, bland dem priset för bästa skådespelare i Cannes.

Är filmen värd allt detta; alla priser och allt beröm? Låt mig för en gångs skull dra till med ett rungande JA som svar.

Regissören och manusförfattaren Michel Hazanavicius är tidigare mest känd för sina två filmer om OSS 117; båda släppta på DVD i Sverige under beteckningen AGENT 117 - och båda enorma framgångar i hemlandet Frankrike. Men att Hazanavicius skulle gå vidare med en film som THE ARTIST känns rätt oväntat.

Agent 117 spelades av den franske superstjärnan Jean Dujardin, som även var Lucky Luke i en rätt konstig film, och det är Dujardin som försetts med alla dessa skådispriser för sin huvudroll som the artist. Bérénice Bejo, som Oscarnominerades för den kvinnliga huvudrollen, var även hon med i en av AGENT 117-filmerna, men hennes karriär är längre än jag trodde; jag hade ingen aning om att hon var med i till exempel EN RIDDARES HISTORIA och en väldig massa annat.

Handlingen i THE ARTIST är väldigt enkel, inga krusiduller alls. Det är inte utan att tankarna går till SINGIN' IN THE RAIN när filmen börjar i Hollywood år 1927 och Dujardin är den firade stumfilmsstjärnan George Valentin; ett slags kombination av Douglas Fairbanks och Rudolph Valentino. Efter premiären på Valentins senaste film råkar en av hans fans, den peppiga Peppy Miller (Bejo) trilla genom avspärrningarna och fotograferas när hon pussar Valentin.

George Valentin är stenrik och lever flott, men hans äktenskap är det värre ställt med - hans fru vantrivs, och det gör väl han också. Samtidigt spekulerar pressen i vem den där Peppy är. Peppy åker till Hollywood och söker jobb som statist. Hennes småroller blir större och större - men så meddelar filmbolaget Kinographs ledning och dess regissör (John Goodman) att stumfilmens tid är förbi, nu vill publiken ha talfilm - och publiken har alltid rätt. Och enligt bolaget vill ingen höra George Valentin prata. Stjärnan bara skrattar åt dem, han anser att talfilm bara är en fluga, så han beslutar sig för att skriva, producera och regissera en egen film - en stumfilm.

Peppy Miller blir stor, hyllad, superpopulär stjärna i talfilmer. Valentins film floppar rejält, han blir en arbetslös föredetting och super ner sig (vilket bland annat leder till en scen med kreativa hallucinationer).

Jag satt med ett fånleende genom hela filmen. THE ARTIST är pure movie magic. Det är en film som får mig att förstå varför jag älskar film. Och det är en film för folk som älskar film. Som älskar all film. Och vars hjärtan kanske klappar lite extra åt klassisk Hollywoodfilm.

Att själva berättelsen är lite tunn spelar ingen som helst roll när den berättas så här medryckande och fantastiskt. Till saken hör att THE ARTIST dessutom är en stumfilm! Svartvit, normalformat (det vill säga nästan kvadratisk bild), den sparsamma dialogen framförs med hjälp av textskyltar, Ludovic Bource (AGENT 117 där med) står för ett enastående musikspår, och i och med ljudfilmens intåg leks det lite grann med ljud i framför allt en drömscen.

Men nu är ju inte THE ARTIST en 85 år gammal film, utan från 2011, vilket innebär att den inte bara tekniskt sett är bättre än filmerna från åren runt 1930; skådespelarna är betydligt mer naturliga i sitt agerande, trots vissa grimaser och överdrifter som används för att förklara skeendena. Bland de övriga medverkande ser vi alltid lika pålitlige James Cromwell som Valentins chaufför och butler, gamle favoriten Ed Lauter från DEATH WISH 3 dyker upp som Peppys butler, Penelope Ann Miller gör Valentins fru, medan Caligula själv - Malcolm McDowell - har en minimal roll som en man som söker en statistroll.

Jean Dujardin är verkligen värd sin Oscar - och alla andra priser. Han är fantastisk. Som stumfilmshjälte är han dashing! Han fäktas, han steppar, men han visar även andra sidor. Det är möjligt att Bérénice Bejo redan var en stor stjärna i Frankrike, men hennes insats här är en, som det heter på främmande språk, star making turn. Hon är fullkomligt bedårande. Det här måste vara det största genombrottet för en fransk (om än argentinskfödd) skådespelerska sedan Audrey Tautou i AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE.

Men filmens största stjärna torde Uggie vara. Uggie spelar George Valentins hund, som nästan är mer Milou än Milou själv.

Jag har ingen aning om vad den så kallade "vanliga" biopubliken kommer att tycka om THE ARTIST. "Va? Inget ljud? Ingen färg? Vaffan är det här för skit?". Härommånaden såg jag trailern för THE ARTIST i en salong full av medelålders tanter, och deras kommentarer gick mest i stil med "Va e de för nån konstig film?".
THE ARTIST är underhållande från början till slut, den är fascinerande, det är en otroligt snygg film; filmfotot är fantastiskt - som sagt: jag satt där i hundra minuter med ett saligt leende på läpparna.
Det här är en underbar film.

Gillar man inte THE ARTIST måste man allt vara en hjärtlös själ.

(Biopremiär 9/3)

DVD: Halloween II

HALLOWEEN II (Future Film)

Att Rob Zombie, av alla människor, skulle göra en remake på ALLA HELGONS BLODIGA NATT från 1978 kändes rätt oväntat - är inte han lite för självständig för att syssla med nyinspelningar? Dessutom en fullkomligt onödig sådan. Men år 2007 kom den och här i Sverige gick den direkt på DVD under originaltiteln HALLOWEEN.

Jag har aldrig varit en större anhängare av John Carpenter och filmerna i den första serien, inte ens originalfilmen. Det bästa med den är väl musiken. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig imponerats av HALLOWEEN, men det känns som om det är något som saknas i den. Av någon anledning har jag dessutom alltid gillat HALLOWEEN 5 (1989) bäst, och den är allmänt illa omtyckt.

Herr Zombie gjorde sitt bästa för att göra något eget av sin version och utvecklade mördaren Michael Myers en hel del i scener från hans barndom. Första delen av filmen är nästan en helt annan film, men så fort Laurie Strode introduceras blir handlingen i princip densamma. Filmen är blodigare och våldsammare än Carpenters film, men faller på rejält osympatiska rollfigurer - i synnerhet Scout Taylor-Compton som Laurie. Hon bara skriker och svär. Jag önskade livet ur henne på en gång.

ALLA HELGONS BLODIGA NATT 2 (1981) regisserades av Rick Rosenthal, men det påstås att Carpenter fick rycka in och filma några extrascener och lägga till mer blod och våld. Filmen tar vid där ettan slutade och utspelar sig helt och hållet på ett sjukhus - det är en ganska tjatig film.

Rob Zombie har spikat ihop en helt egen uppföljare, det enda hans HALLOWEEN II (2009, som nu gått direkt på DVD i Sverige) har gemensamt med sin namne är att den tar vid där första filmen slutade och öppnar på ett sjukhus.

Men det dröjer inte länge innan Laurie Strode flyr från sjukhuset efter att Myers gått bärsärkagång där. Men det visar sig bara vara en mardröm. Laurie vaknar upp i sin säng och det är ett par år senare. Hon bor hemma hos sheriff Bracket (Brad Dourif) och hans dotter Annie (Danielle Harris, som var Jamie i HALLOWEEN IV och V på 80-talet, och Annie i förra filmen).

Doktor Loomis (Malcolm McDowell) har under de här åren hunnit skriva en bästsäljande bok om Michael Myers och är nu ute på en PR-turné. Folk anklagar honom för att vara avsvarig för Myers' slaktorgie, men han håller inte med. Och Myers är ju död.

Trodde de.

Såklart han inte är.

Michael Myers har bott i ett skjul i vildmarken, där han har odlat skägg och haft drömmar om sig själv som barn, om sin morsa (Sheri Moon Zombie) och en vit häst. Han ser morsan och hästen lite varstans i skimrande drömbilder, och när det går mot Halloween tar han på sig William Shatner-masken och traskar till Haddonfield för att hälsa på Laurie Strode. För precis som i filmen från 1981 visar det sig att Laurie egentligen är Myers' syster.

Så fort Myers är på plats i den lilla staden och almanackan visar den 31:a oktober, börjar antalet medverkande i den här filmen att decimeras. Myers går fram som en slåttermaskin innan det är dags för en twist på slutet. Myers träffar även en liten unge som tittar upp på honom och citerar den lilla flickan i James Whale's FRANKENSTEIN.

Rob Zombies HALLOWEEN II fick genast ganska dåligt rykte efter att den hade premiär i USA förra året. Jag minns inte exakt varför, men väldigt många människor verkar hata filmen, även de som gillade Zombies första HALLOWEEN. Jag förväntade mig en riktigt konstig och misslyckad film, men efter att ha sett filmen förstår jag inte riktigt varför så många blev upprörda.

Visst finns här en del saker att irritera sig på. De flesta av rollfigurerna är ännu en gång osympatiska, ibland direkt hatiska - och precis som förra gången, är Laurie Strode värst. Hon skriker och gråter sig igenom filmen, och de gånger det går att dechiffrera vad hon säger, är det mest "fuck, fuck, fuck, fuck, fucking fuck, fuck you, motherfucker!". Jag önskade att hon skulle få en yxa i huvudet omedelbums.

Dr Loomis är en intressant figur och han har blivit något helt annorlunda än har var i originalserien. Nu plötsligt har Loomis blivit en egocentrisk skitstövel. Om det är positivt eller ej vet jag inte riktigt, men han är ju ingen dr Loomis. Och drömscenerna med Sherry Moon Zombie... Tja, jag vet inte vad jag ska tycka. Är de fåniga? Eller funkar de?

Vidare är filmen åt helvete för mörk, ibland går det inte att se vad som händer, och till på köpet varar filmen nästan två timmar. Det här är en slasher! En slasher ska vara 80-90 minuter, annars tröttnar man. 

Men annars tycker jag att det här är en bra skräckfilm. Handlingen är intressantare än i 80-talsfilmen, och filmen är ibland extremt brutal. När man ser vad som händer i mörkret, alltså. Det är kul att se skådisar som McDowell, Dourif, Harris - och Margot Kidder dyker upp som psykolog.

Här finns också en fantastiskt rolig scen, i vilken dr Loomis deltar i en talkshow. Programmets andra gäst är ... Weird Al Yankovic! Weird Al undrar om det är han som spelar Austin Powers som Loomis' bok handlar om.

Men hur kan man göra en HALLOWEEN-film utan det välbekanta ledmotivet?

Nu lämnar Rob Zombie HALLOWEEN-filmena. Del tre i den nya serien kommer att regisseras av Patrick Lussier som stod för nyinspelningen av MY BLOODY VALENTINE. Och det bådar ju gott!