Bio: Alita: Battle Angel

Foton copyright (c) 20th Century Fox

 
Avdelningen för "Var det här allt?".

ALITA: BATTLE ANGEL har hajpats i flera år vid det här laget. Filmen bygger på en manga jag inte läst (eftersom jag ogillar manga och därför aldrig läser manga), och som även finns som en animerad film jag inte sett (eftersom jag ogillar animé, med undantag för Space Adventure Cobra och några till). I Japan heter serien GUNNM, så jag förstår att den döpts om. Den engelska titeln på det japanska originalet var BATTLE ANGEL ALITA, men när man nu gjort Hollywoodfilm blev det ALITA: BATTLE ANGEL.

Mangaversionen.

Anledningen till denna hajp är inte mangan eller animén. Inte heller beror den på den amerikanska filmens regissör; Robert Rodriguez. Nej, hajpen beror på dess producent; James Cameron, som även är en av manusförfattarna. "Snart kommer James Camerons nya film!"

James Camerons namn är inte direkt en kvalitetsstämpel. När jag tittar tillbaka på hans karriär, känns det som om han peakade med THE TERMINATOR 1984. Hans övriga filmer; de jag tyckte var tuffa när de kom, håller inte riktigt när jag sett om dem som fullvuxen. En del av hans filmer var dåliga redan när de kom. Jag förvånas när jag ser att jag gav AVATAR en trea i betyg - jag var övertygad om att jag sattte en svag tvåa, eftersom jag tycker att den filmen är kass.

... Och Robert Rodriguez karriär har ju verkligen gått upp och ner, och hit och dit, även om jag alltid tyckt att Rodriguez varit lite intressantare än Cameron. Kanske beror mitt intresse för Rodriguez på att han och jag är lika gamla.

Okej. Vad är då ALITA: BATTLE ANGEL? Till min förvåning visade det här sig vara något slags korsning av Pinocchio och ROLLERBALL. Det visade sig även vara en överraskande tunn och ooriginell film. En film som lämnade mig med känslan "Var det här allt?".

Vi befinner oss 500 år in i framtiden, och det är det gamla vanliga. Jorden, åtminstone den del av jorden vi får se, är ett skitigt helveteshål; en farlig storstad omgiven av en soptipp. De rika och vackra bor i en rymdstad som svävar alldeles ovanför staden på jorden.

Christoph Waltz spelar cyborgreparatören dr Ido, som traskar runt på soptippen och plötsligt hittar ett kvinnligt cyborghuvud. Huvudet visar sig vara vid liv, så Ido ger det en kropp och döper skapelsen till Alita (Rosa Salazar), vilket var namnet på hans döda dotter. Alita minns inte vem hon ursprungligen var, och hon beter sig som en vanlig tonårstjej. Dock drabbas hon ibland av våldsamma minnesbilder från ett krig, och hon visar sig vara en hejare på att slåss.

Alita träffar plötsligt kärleken; Hugo (Keean Johnson), och de spenderaren stor del av filmens speltid med att utöva sporten Motorball, vilken är nästan identisk med Rollerball; framtidssporten i James Caan-filmen med samma namn.

Uppe i rymdstaden häckar en synnerligen ond man, och några skumma existenser på jorden jobbar åt skurken - Mahershala Ali spelar en av dem, Jennifer Connelly en annan. Den sistnämnda är modern till dr Itos döda dotter. I handlingen figurerar även en rad illasinnade prisjägare; Hunter-Warriors, som ersatt polisen i denna värld. Ed Skrein, Jackie Earle Haley och Jeff Fahey spelar tre av dem. Det blir fajting och Alita förvandlas till den där vanliga, farliga rebellen; en frihetskämpe som måste stoppas.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om ALITA: BATTLE ANGEL är en snygg film - eller om det är skitfult. Det känns nämligen som att titta på ett TV-spel. I synnerhet de datoranimerade gestalterna - däribland Alita själv - ser inte ut som något annat än datoranimerade figurer. Det är lika fult som i AVATAR - jag köper inte att de ska vara "riktiga" gestalter bland de vanliga människorna i denna värld. De distraherar; det ser inte ut att vara på riktigt, det blir lite grann som när musen Jerry dansar med Gene Kelly.

Alla actionscener är datoranimerade, vilket förstås är rätt trist. Vad hände med forna tiders stuntmän och autentiska kampsportsutövare? Det blir själlöst när nästan ingenting är på riktigt. Med det inte sagt att slagsmålen i äldre filmer var på riktigt - men ni vet vad jag menar.

Dialogen i filmen är bitvis riktigt usel. Men detta är väl rätt typiskt för manus författade av James Cameron.

Filmen har förstås inget ordentligt slut, i stället byggs det upp för ännu en film, som jag antar ska komma. Det känns lite grann som att se de första avsnitten av en TV-serie, och sedan inte få se resten.
Hur ska jag sammanfatta mina intryck av ALITA: BATTLE ANGEL? Jag vet inte. Jag tycker nog ... ingenting. Det är liksom inte direkt dåligt, det är inte tråkigt, men det är heller inte speciellt bra. Filmen lämnar mig totalt likgiltig. Jag sätter ett generiskt betyg, som ni själva kan justera efter att ha sett filmen.

(Biopremiär 13/2)

Bio: Free State of Jones

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Tumregeln lyder: om en film handlar om amerikanska inbördeskriget, eller ännu hellre; om det är en western - höj betyget ett snäpp.

FREE STATE OF JONES av Gary Ross (SEABISCUIT och THE HUNGER GAMES) fick ett rätt ljumt mottagande i USA, men eftersom filmen utspelar sig under amerikanska inbördeskriget, är jag välvilligt inställd. Filmen bygger på sanna händelser och bland de medverkande aktörerna finns det visst en kille som är släkt i rakt nedstigande led med huvudpersonen.

Matthew McConaughey spelar Newton Knight, kallad Newt, som är sjukvårdare för sydstatsarmén. När en släkting till honom; en ung pojke, tvångsrekryteras och omedelbart dödas i strid, deserterar Newt och tar sig hem till countyt Jones i Mississippi för att begrava gossen. Det visar sig att konfederationens armé lever jävel i sina egna stater. Newt äger inga slavar, han är inte rik, och han vill inte bidra till att de rika sydstatarna blir rikare, så efter att ha hamnat i bråk med ett gäng riktigt lea soldater, tvingas han fly ut i träsket, där han slår sig samman med en handfull förrymda slavar.

Den lilla gruppen börjar slå tillbaka mot sydstatsarmén och värvar alltfler medlemmar. Newts armé blir en fruktad milis, de kontrollerar ett stort område - och de utropar Jones till en egen stat. Gerillasoldater som slogs för unionen kallades jayhawkers, men eftersom nordstatsarmén inte vill ha med Newts milis att göra, hamnar de någonstans mittemellan kombattanterna.

FREE STATE OF JONES är en film med ett budskap. Efter krigsslutet återvänder de rika plantageägarna till sina gårdar, de "frigivna" slavarna tvingas fortsätta arbeta för dem, rasismen frodas, Ku klux  klan växer sig starka, och protesterande svarta hängs utan större eftertanke. Vid ett par tillfällen under denna långa (två timmar och nitton minuter) film, hoppar man framåt i tiden, till en rättegång i Mississippi på 1950-talet, då en ättling till Newt hamnat i domstol, eftersom det uppdagats att han är en åttondedels svart - vilket är tillräckligt för att han ska klassas som en svart medborgare och fråntas de vitas rättigheter. På många sätt är det inte bättre idag, och nu har ju Trump fått flera amerikaner att visa sina sämsta sidor.

Det här är en lite ojämn film som inte riktigt vet vad den vill vara. Det börjar med extremt brutala stridsscener; inälvor och kroppsdelar flyger omkring. Ett flertal stridsscener och våldsinslag följer, dessa är välgjorda och genomgående blodiga. Här finns en härligt grym sydstatsöverste som blir en bra skurk, liksom en slemmig löjtnant. Sådana där kräk man hoppas ska få en kula i pannan.

Men, när det inte är action, blir det lite saggigt och högtravande. Newton Knight blir alltmer lik något slags kristusfigur. Han håller långa, fina tal om frihet och jämlikhet när andan faller på. Slaven Moses, spelad av Mahershala Ali, är så fin, smart, och genomgod, att han nog är en inkarnation av Moses, eller valfri annan biblisk figur. Newt inleder en romans med slavinnan Rachel (Gugu Mbatha-Raw), som är snygg och småtrist. Det blir lite tradigt mellan varven.

Realismen är det inget fel på. Här finns oändligt många statister i autentiska uniformer, folk bär slokande hattar och mössor, och inga fräna Stetsons, och de bor i skeva stugor med flera centimeter mellan plankorna. Filmfotot är stämningsfullt, medan filmmusiken är rätt tradig.

FREE STATE OF JONES är hyfsad. Den är inte alls så dålig som vissa påstått. Samtidigt är den inte speciellt bra. Men, om man, som jag, är intresserad av den här perioden i Amerikas historia, kan man ha visst utbyte av den.

  

(Biopremiär 12/)