Bio: Hotell Marigold 2

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Då har några av Englands och USA:s mest namnkunniga skådespelande seniorer varit på betald semester i Indien igen. Och det kan vi väl unna dem. De verkar ha det så trevligt därborta. Och tydligen gillar även seniorer att gå på bio - för hur ska vi annars förklara varför den rätt vissna HOTELL MARIGOLD från 2012 blev en så pass stor framgång att den betingade en uppföljare?

John Cleese har sagt att orsaken till att han aldrig gjorde någon långfilm på PANG I PYGGET är att ingen skulle stå ut med Basil Fawlty i 90 minuter. Men här får vi en liten vink om hur det skulle kunna vara. John Madden har åter regisserat och hans film påminner väldigt mycket om PANG I BYGGET-avsnittet "The hotel inspectors".

Hotell Marigold är ett ställe där gamla (och rika, antar jag) människor checkar in för att ha det bra och eventuellt stanna kvar tills de dör. Hotellet drivs av den unge Sonny (Dev Patel, som även är aktuell i CHAPPIE), och nu tänker han expandera. Han vill samarbeta med ett amerikanskt företag och köpa ännu ett hotell i närheten. Amerikanerna tänker skicka en anonym hotellinspektör för att undersöka.

Sonny ska gifta sig med sin Sunaina (Tina Desai), ett stort bröllop planeras, men Sonny har tankarna på annat och klantar till allt. När amerikanen Guy (Richard Gere) en dag anländer, tar Sonny för givet att det är han som är hotellinspektören. Sonny lismar å det grövsta för Guy; han förvandlas till Basil Fawlty, och alla tycker att han är allmänt pinsam. Fast det är inget som hindrar Guy från att bli betuttad i Sonnys morsa.

Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighy, Ronald Pickup, Diana Hardcastle och Celia Imrie återkommer från förra filmen, och det spinns små intriger om dessa rollfigurer - en tror att en taxichaffis försöker mörda hans fru, en annan har blivit kär, och så vidare. Maggie Smith är sur och tycker illa om allt och alla, och är den som är vettigast och lyckas ställa det mesta tillrätta.

Vill du se något färggrannt som rör sig på bioduken, kan du se den här. I övrigt är filmen precis lika slätstruken och meningslös som den första. Skådisarna är trevliga, rollfigurerna är sympatiska, de har säkert haft det mysigt när de gjorde filmen - men det är inte speciellt roligt, Sonny är mest jobbig, och det som är tänkt att vara "bitterljuvt" blir mest sliskigt sentimentalt. Filmen slutar med ett stort dansnummer.

Kommer det en tredje film i serien har kanske några av de medverkande hunnit dö på riktigt.

(Biopremiär 13/3)

Bio: My Old Lady

Foton copyright © 2014 Deux Chevaux Inc. and British Broadcasting Corporation. All Rights Reserved.
MY OLD LADY är en amerikansk pjäs av Israel Horovitz och som hade premiär just i USA. Nu har pjäsen blivit film. Israel Horovitz har skrivit filmmanuset, och för regin står Israel Horovitz. Filmen utspelar sig i Paris, där den också är inspelad, och produktionsbolag är brittiska BBC - i samarbete med ett franskt bolag.
Kevin Kline är ju en gammal favoritskådis och jag inbillade mig att det var längesedan jag såg honom på bio - men det stämmer inte. Karln var med i LAST VEGAS som kom förra året - en film jag helt förträngt. Inte så konstigt, den var inget vidare. I MY OLD LADY spelar han den utfattige amerikanen Mathias, som fått ärva en lägenhet i Paris av sin far. Mathias anländer till lägenheten, som visar sig vara minst sagt magnifik - jösses, en sådan vill man verkligen bo i.
Dock uppstår det ögonblickligen ett stort problem. Det visar sig att lägenheten inte står tom. I ett av rummen sitter nämligen Mathilde Girard (Maggie Smith), en dam på över 90 år. Hon bor där tillsammans med sin tjusiga dotter Chloé (Kristin Scott Thomas, som gjort sig en jättekarriär i Frankrike). Enligt en obskyr gammal fransk lag kan Mathias inte flytta in i- eller sälja lägenheten förrän Mathilde dött. Väldigt irriterande - han behöver ju stålarna!

Vad som sedan följer är ett intimt drama där det visar sig att Mathilde och Mathias' farsa burit på en hemlighet tillsammans. Och minsann om Mathias inte börjar att fatta tycke för Chloé. Synd bara att det föreligger risk att hon är hans syster.
MY OLD LADY börjar som en ganska lättsam komedi; Kevin Kline är kul på sitt typiska sätt, medan Maggie Smith fäller en del bra repliker. Men ju längre filmen pågår, desto allvarligare blir den. Det komiska anslaget försvinner nästan helt. Dessutom är det alltför uppenbart att det här bygger på en pjäs. Större delen av filmen består av långa dialogscener i olika rum i lägenheten.

Den franske skådisen Dominique Pinon, ni vet han med det tillskrynklade, lustiga utseendet, dyker upp i en skojig liten biroll. På en pir står en kvinna och framför en operaaria. Efter eftertexterna kommer ett oväntat påskägg i form av en kul liten bonusscen. Egentligen helt meningslös, men kul.
Det här är förstås en ytterst välspelad film, men jag kan knappast påstå att det är helgjutet. Det är lite tungfotat och skulle jag hävda att jag blev engagerad, skulle jag ljuga. Men om jag får tillstånd att uttrycka mig lite slarvigt och oinspirerat: det här är helt okej.

(Biopremiär 10/10)

-->

Bio: Kvartetten

Foton: Kerry Brown © 2012 Headline Pictures (Quartet) Limited. All Rights Reserved. 
75 år gammal begår Dustin Hoffman sin regidebut och jag tycker ... ingenting alls.
Verkligen. Jag har absolut ingenting alls att säga om den här filmen. Den lämnade mig totalt likgiltig, den gick in i ena ögat och ut genom det andra. Eller genom örat. Det är möjligt att jag uppskattat det här mer om jag vore 70 eller äldre - men det är jag inte.
Beecham House i England är ett magnifikt hem för pensionerade musiker. En stor, flott, slottsliknande byggnad på landet. Dit kommer en viss Jean (Maggie Smith), en före detta operadiva, som en gång var gift med operasångaren Reggie (Tom Courtenay), men lämnade honom för en annan. Detta skedde för flera decennier sedan, men Reggie har inte kommit över det - och han bor sedan tidigare på Beecham House. Där återfinns även deras bästa vänner Cissy (Pauline Collins) och Wilf (Billy Connolly),m med vilka de en gång i tiden brukade framträda och skörda framgångar.

Det är snart Verdis födelsedag, något man på hemmet brukar fira med en stor konsert. Kommer kvartetten att försonas, återförenas och framträda?
Dramakomedi är nog rätt beteckning på det här. Ett annat ord som slår mig är "bitterljuvt". Och det är säkert meningen att man ska tycka att det här är fint. Gamla människor som fortfarande är kreativa.
Tja, allt det här stämmer nog.
Men filmen är även fruktansvärt tråkig.

Hoffman må vara amerikan, men detta är en väldigt brittisk film, den är till och med producerad av BBC. Det roligaste är väl att se alla gamla fina skådisar figurera. Även Michael Gambon och otaliga andra legendarer medverkar. Roligast är att Andrew Sachs har en roll. Just det - Manuel i PANG I BYGGET!
Under eftertexterna visas gamla porträtt på alla kända medverkande. Detta är mer intressant än själva filmen.
Jag höll flera gånger på att somna.

(Biopremiär 172)

Bio: Hotell Marigold

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Om THE HUNGER GAMES är en film som vänder sig till juniorerna i biopubliken, är HOTELL MARIGOLD en som vänder sig till seniorerna.

Ibland vill filmstjärnor unna sig lite välbetald semester. Michael Caine tackade ju inte nej till att spendera ett par veckor i Bahamas för att sova sig igenom HAJEN 4. Julia Roberts hade mer påtaglig semester i LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET, som mest kändes som en filmatiserad resebroschyr. För att inte tala om MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER, en film som snarast är en förolämpning.

Men även eliten bland brittiska karaktärsskådespelare verkar vilja unna sig lite betald semester. Varför inte i Indien? För det är där John Maddens (SHAKESPEARE IN LOVE) "bitterljuva" dramakomedi HOTELL MARIGOLD utspelar sig. Och precis som fallet är med liknande filmer, är det här tunt. Det är väldigt tunt.

Judi Dench är Evelyn, vars make sedan 40 år nyligen har dött i en hjärtattack. Tom Wilkinson är Graham, en domare som visar sig vara homosexuell och som 30 år tidigare träffade sitt livs kärlek i Indien; en historia som slutade i elände. Maggie Smith är den rasistiska och fördomsfulla Muriel, som hamnat i rullstol efter en höftledsoperation. Ronald Pickup är Norman, en ensam gammal festprisse. Bill Nighy och Penelope Wilton är Douglas och Jean, som snart varit gifta i 40 år utan att riktigt veta varför. Celia Imrie är Madge, som ... Tja, hon verkar mest vara en ensam kvinna som vill ragga upp en rik karl.

Dessa sju rollfigurer, som inte känner varandra, läser om The Best Exotic Marigold Hotel, ett lyxhotell för äldre i Indien; tanken är att outsourca pensionärer till ett billigare land. Dessa britter åker således iväg till hotellet - som visar sig vara så långt från beskrivningen i broschyren man kan komma.

Hotellets föreståndare Sonny (Dev Patel) är i 20-årsåldern, han har ärvt det fallfärdiga hotellet av sin far, hans bröder vill sälja, hans stränga mor gillar inte grillorna, och hon gillar inte heller Sunaina (Tena Desae), Sonnys kalaskex till flickvän. Men han är glad och positiv, Sonny. Sicken en!

Jag behöver väl knappast redogöra för handlingen när de tvära och trötta britterna väl är på plats. Nu finner de sig själva och det blir upplyftande. Är det tänkt. Evelyn börjar jobba, vilket hon aldrig gjort, Graham söker efter sin kärlek, Muriel kommer på bättre tankar vad gäller lokalbefolkningen, och så vidare. Det uppstår en del fnurror på tråden, allting löser sig till det bästa.

Det är svårt att tro att Judy Dench går mot de åttio, Bill Nighy är en lustig spelevink, Ronald Pickup har ett par kul scener - det är skådespelarna som lyfter den här filmen. Är jag snäll kan jag tillstå att det bitvis är rätt trivsamt. Men det finns ingen som helst orsak till att det här ska vara över två timmar. Manuset är fruktansvärt banalt och här finns inga som helst överraskningar. Det är inga problem att räkna ut hur allt kommer att gå, och därmed kändes filmens sista femton minuter fullkomligt onödiga och trista.

Hantverksmässigt är det kompetent, miljöerna är intressanta - jag har aldrig varit i Indien, jag har aldrig lockats att åka dit, och nej, efter den här filmen har jag fortfarande ingen större lust att sitta där och häcka. Inte när man kan sitta på en uteservering i Provence och dricka vin och lyssna på Saint-Saëns. Eller i Malmö, om det är fint väder.

HOTELL MARIGOLD är en förhållandevis renodlad tantfilm, och jag blir inte förvånad om den målgruppen kommer att uppskatta det här. Men i realiteten är det här lika spännande som lättglögg med ett russin. eller ett nummer av valfri damtidning.

(Biopremiär 23/3)

Bio: Nanny McPhee och den magiska skrällen

Foton copyright © UIP Sweden
Jag såg aldrig den första filmen om Nanny McPhee, som kom 2005. Jag har därför ingen aning om vem Nanny McPhee är. Filmerna är producerade av Emma Thompson, som även spelar huvudrollen - och framför allt står hon för filmmanusen. Dessa böcker på böcker om en viss "Nurse Mathilda". Varför ändrades namnet? Vad mer har ändrats? Vad är Nanny McPhee för något?
Nu har jag sett den andra filmen. Och jag har fortfarande en stor fråga att ställa:
VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?
Jag missade pressvis-
ningen av den här filmen, då var jag och sjöng Åke Catos lovsång. Därför gick jag och såg den igår på en inte alltför välbesökt söndagsmatiné.
Det är andra världskriget och Maggie Gyllenhaal bor ensam med tre stökiga ungar på en nergången gård på vischan. Hennes make (som visar sig vara Ewan McGregor i en cameo) är ute och slåss i kriget.
Rhys Ifans är en slem herre som försöker få Gyllenhaal att skriva på en kontrakt för att sälja gården. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till. Maggie Smith är en förvirrad gammal dam som häller sirap i lådor och sitter på koskit i hagen. Två bortskämda kusiner från London ska komma och bo hos den lilla familjen på landet.
Kaos uppstår. Ungarna drar varandra i håret. De kastar mög på varandra. De skriker. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till.
Då börjar flaskor och kastruller att prata. "Du behöver Nanny McPhee!" säger de. Och plötsligt uppenbarar sig McPhee hemma hos familjen. Hon är ful som stryk med vårtor och stor näsa och utskjutande tand, men när hon slår sin stav i golvet, kan hon trolla.
McPhee använder sin fuskstav för att ställa allt tillrätta med hjälp av magi. Och för varje god gärning hon gör, försvinner en ful detalj från hennes ansikte. Först åkte en stor, brun vårta.
Jag inte fatta. Vem är Nanny McPhee? Var kommer hon från? Varför har hon magiska krafter? Varför blir hon snyggare för varje god gärning? Förklarades detta i den första filmen?
Att inte upprepa viktiga fakta - som huvudpersonens ursprung - i en uppföljare är inte bra, i synnerhet inte i en barnfilm. Publiken igår var fem till åtta år gamla. Ungefär. De var ju knappt födda när första filmen kom. Inte för att småungarna ifrågasätter det här, men ändå.
Filmen är dubbad till svenska. Det är inte lika illa gjort som i VARNING FÖR VILDA DJUR, men det är irriterande och det är minst sagt bisarrt att se karaktärsskådespelare som Emma Thompson, Maggie Gyllenhaal, Maggie Smith och Ralph Fiennes (som har en liten roll som militär) prata svenska.
Jag fick intrycket att småungarna i publiken tröttnade ganska fort på NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SKRÄLLEN. Dels är den alldeles, alldeles för lång - 109 minuter. Men den är inte speciellt rolig och stora delar måste te sig långdragna och obegripliga för de små liven i bänkraderna. De vet ju inte vad andra världskriget var och vad det gick ut på. Vad "stupad" och "saknad i strid" innebär. Vad som sker på krigsministeriet i London.
Jag undrar också vad det är Maggie Smiths figur sysslar med. Är hon psykiskt sjuk? Eller bara lite crazy? Varför tömmer hon ut säckvis med mjöl på golvet? Häller sirap i alla lådorna? Insisterar på att sitta på en koskit i hagen?
Ungarna skrattade mest när folk trillade och när det dök upp en liten datoranimerad elefantunge.
Själv uppskattade jag mest det faktum att Sam Kelly från 'ALLO 'ALLO, 'EMLIGA ARMÉN medverkar iförd potthjälm. Jag tror även att jag sov en liten stund i mitten.
Hon som gör Nanny McPhees svenska röst är riktigt trist ochopassande - och jag undrar fortfarande:
VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?






(Biopremiär 11/6)