Foton copyright (c) UIP
THE BLACK PHONE bygger på en novell av Joe Hill, son till Stephen King, och efter att ha sett filmen slog det mig att jag nog aldrig läst något av Hill. Så, jag köpte hans debutbok, novellsamlingen "20th Century Ghosts", i vilken telefonhistorien ingår. Jag har dock inte läst den än, jag tänkte ta med boken till stugan under min traditionsenligt korta semester.
Det här är en film från Blumhouse, vilket kan innebära i princip vad som helst. Deras skräckfilmer är ofta kommersiellt framgångsrika, men även ojämna, och fokus ligger för det mesta på en ung publik, och den amerikanska åldersgränsen är låg.
... Å andra sidan är THE BLACK PHONE regisserad av Scott Derrickson, och han kan få till det ibland. Till exempel gillade jag hans SINISTER.
Blumhouse har skaffat sig en sådan där vinjett med figurer ur deras filmer, ni vet, en sådan som Marvel och DC har. Efter denna vinjett inleds THE BLACK PHONE till min överraskning med riktiga förtexter, dessutom bra sådana - de sätter stämningen direkt.
Filmen utspelar sig 1978. En liten stad terroriseras av någon som i folkmun kallas the Grabber - vilket i texten översätts med Rövaren. The Grabber kidnappar barn och antas mörda dem.
Den lilla flickan Gwen (Madeleine McGraw) plågas av mardrömmar. Mardrömmar som ofta är sanndrömmar. Hon drömmer om the Grabber och i drömmen ser hon saker hon omöjligt kan känna till, vilket väcker polisens intresse. Hur visste Gwen att polisen hittade svarta ballonger efter ett bortförande? Gwens alkoholiserade och våldsamme far; en plågad änkling (Jeremy Davies), gillar inte polisens uppmärksamhet.
Filmens huvudperson är dock Gwens trettonårige storebror Finney (Mason Thames). Hans kompisar rövas bort - och plötsligt fångas även Finney av the Grabber. Finney vaknar upp i en mörk källare. I rummet finns bara en madrass och på väggen sitter en trasig, svart telefon. Ibland kommer the Grabber (Ethan Hawke) in, det är en djupt obehaglig man som gömmer sig bakom en mask. Plötsligt ringer telefonen.
THE BLACK PHONE är en kraftigt King-doftande historia - vilket förstås har sin förklaring i Hill. Det är även en överraskande bra liten skräckfilm. Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen. Att filmen bygger på en novell innebär att historien är rätt fokuserad, här finns inte mycket dödkött, det är effektivt berättat. Rollprestationerna är bra, 70-talsstämningen känns hyfsat autentisk, och det är spännande.
Den som förväntar sig ultravåld, splatter och blodbad lär bli besviken. Här finns en brutal splatterscen, i övrigt består våldet mest av tonårspojkar som skoningslöst spöar upp varandra. Misshandel verkar vara en del av vardagen i många amerikanska barndomskildringar från 70-talets arbetarklass - åker man inte på spö av skolans drägg, får man stryk av sina föräldrar när man kommer hem. Att filmen är Rated R i USA, det vill säga tillåten från 17 år, beror på att det svärs en hel del - som ni vet är ju svordomar värre än våld i det landet.
Så kallade jump scares är det inte heller gott om. Här finns en sådan, och jo, jag hoppade till.
THE BLACK PHONE är en mörk och bra skräckfilm som inte skäms för vad den är, till skillnad från alldeles för många andra filmer i genren just nu.
Pluspoäng för att vi får se förtexterna till den gamla, fina TV-serien LARMET GÅR!
(Biopremiär 22/6)
Inlägg
