Visar inlägg med etikett Mackenzie Davis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mackenzie Davis. Visa alla inlägg

fredag 25 oktober 2019

Bio: Terminator: Dark Fate

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Amerikanska fanboys är ett märkligt släkte. Okej, jo, amerikaner rent allmänt är ett märkligt släkte, men i fallet TERMINATOR: DARK FATE har föreningen för okyssta män boende i morsans källare protesterat långt innan premiären - eftersom det här är en actionfilm med kvinnor i huvudrollerna. Precis som de kraftigt ogillade när det gjordes en GHOSTBUSTERS-film med kvinnor i huvudrollerna.

Här i Sverige har förhandsreaktionerna på den nya Terminatorfilmen nästan varit de motsatta. Folk, framför alllt kvinnliga fans, har varit alldeles till sig i trasorna, eftersom Linda Hamilton är tillbaka som Sarah Connor, rollen hon gjorde i de två första filmerna 1984 och 1991. Ännu bättre är det att hon är 63 och får spela actionhjältinna.

Jag ser om James Camerons TERMINATOR (utan "The" i Sverige) lite då och då. Den är fortfarande riktigt bra; på sätt och vis var det denna film som satte tonen för 1980-talets actionfilmer. Muskulöst, våldsamt, neonindränkt, och vapenfetischism. Det var längesedan jag såg TERMINATOR 2: DOMEDAGEN. Jag tillhör de som inte tyckte att TERMINATOR 3 var så vansinnigt kass när den kom, men jag minns inte så mycket. Jag noterar att jag gav överbetyg till både TERMINATOR SALVATION och TERMINATOR: GENISYS när jag recenserade dem här på TOPPRAFFEL! - vänligen sänk dessa betyg ett snäpp.

Den sjätte Terminatorfilmen, TERMINATOR: DARK FATE, är regisserad av Tim Miller, som gjorde DEADPOOL, medan James Cameron är en av de fem (5) personer som var inblandad i storyn, som sedan blev ett manus författat av tre (3) personer. Inga av de som jobbade med storyn verkar ha haft någon större fantasi.

Filmen börjar 1998. Efter att Sarah Connor och hennes son John lyckats förhindra världens undergång, sitter de på en badstrand och har det mysigt. Rollerna spelas här av en digitalt föryngrad Linda Hamilton och en ännu mer digitalt föryngrad, och digitalt tillnyktrad, Edward Furlong. Då kommer plötsligt en digitalt föryngrad Arnold Schwarzenegger som en terminator - Skynet hade skickat iväg flera stycken, får vi veta - och skjuter ihjäl John Connor, varpå terminatorn går sin väg. Och därmed misslyckades Sarah Connor med att rädda världen.
22 år senare landar en kvinna från framtiden i Mexiko. Grace heter hon, och spelas av den lite androgyna Mackenzie Davis. När jag först såg henne i trailern och på affischen trodde jag att det var en gosse från ett boyband. Eller Justin Bieber. Hon är människa, men en "förbättrad" supersoldat, närmast en android. Till Mexiko anländer även den senaste terminatormodellen (Gabriel Luna), som kan förvandla sig till en svart gegga. Det ser ut som bajs. Terminatorn är på jakt efter den unga tösen Dani Ramos (Natalia Reyes) som måste dödas. Varför då? Därför att hon kommer att växa upp till en rebell som räddar mänskligheten, förstås! Det här är samma story en gång till. Grace måste stoppa terminatorn och rädda Dani, precis som Kyle Reese hjälpte Sarah Connor i den första filmen.

TERMINATOR: DARK FATE inleds hyfsat lovande med några ganska väl iscensatta actionscener och jakter - även om déjà vu-känslan är total när man jagar varandra med lastbilar och andra fordon, precis som i de tre första filmerna.

... Sedan dyker plötsligt Sarah Connor upp och räddar Grace och Dani undan den efterhängsne terminatorn. På filmaffischen ser Linda Hamilton mest ut som Hillary Clinton med pilotsolglasögon. Oretuscherad i filmen ser hon till min förvåning mest ut som Zeb Macahan utan mustasch. Och när hon pratar låter hon som en röktant från Trelleborg. Jag kollar på Linda Hamiltons filmografi och inser att jag antagligen inte sett henne i något sedan 1991! Sarah Connor är hård, bitter, och påstår att hon super sig medvetslös varje dag. Jodå, hon ger verkligen intryck av att vara hård på kröken. Om hon är sminkad för att se så här sliten ut vet jag inte.

Den åldrade Sarah gör inget annat än att jaga terminators, och hon är beväpnad till tänderna. När hon en minut efter att ha dykt upp säger "I'll be back!" kändes det mer krystat än coolt. Och ungefär här vänder filmen och blir tjatig och totalt ointressant. Bajsroboten jagar Justin Bieber, röktanten och Dani, som flyr till Texas.
Men Arnold Schwarzenegger, då? Jodå, han dyker upp halvvägs in i filmen. Hans terminator har under de gångna 22 åren utvecklat ett samvete. Han lever tillsamman med en kvinna, han kallar sig Carl - och han säljer gardiner. I filmens bästa scen håller han en utläggning om vad man bör tänka på när man köper gardiner till sitt hem, fel färger kan förstöra ett helt rum. Sarah vill hela tiden döda Carl, men den snälle Carl måste hjälpa de tre kvinnorna när bajsroboten kommer.

Dialogen i TERMINATOR: DARK FATE är bitvis under all kritik. I ett par scener kämpar skådespelarna verkligen för att få replikerna att låta naturliga. Det går inget vidare. Mackenzie Davis är rätt bra som övermänsklig soldat, men Linda Hamilton är ärligt talat inget vidare, och Arnold ser trött och ointresserad ut. Bajsroboten är alldeles för anonym och tråkig; han är knappast någon Robert Patrick i T2.

Jag tittade på klockan flera gånger. Filmen blev allt tråkigare. Actionscenerna blir hela tiden större, längre, och alltmer högljudda, utan att vara speciellt bra. Ofta är det svårt att se vad som händer. Men filmens största problem är att den är så ooriginell. Det räcker inte att låta hjältarna spelas av kvinnor, det krävs en bra och underhållande story också. Och varför utspelas filmen i Amerika ännu en gång? Det hade varit kul att se terminators gå loss på varandra någon annanstans. Varför inte i Göteborg? Då hade dialogen kunnat låta så här:
"Snälla, du måste hjälpa mig! Jag jagas av en robot från framtiden!"
"E du go, eller?"
          









(Biopremiär 25/10)

onsdag 16 maj 2018

Bio: Tully

Foton copyright (c) Scanbox

På distributörens pressida för den här filmen, kategoriseras den som "comedy". På IMDb står det att filmen är "Comedy, Drama". Det absolut roligaste med TULLY är att den lanseras som komedi - eftersom det här är ett deprimerande drama utan några om helst roliga inslag. Eller så är humorn så pass misslyckad att det inte framgår att det ska vara roligt.

TULLY är författad av Diablo Cody och regisserad av Jason Reitman, duon som gjorde JUNO. Jag såg aldrig JUNO. Åtminstone tror jag inte det - men i en recension av en annan film någonstans, skriver jag att jag inte var så förtjust i JUNO. Har jag verkligen sett den? Jag minns inte.

Diablo Cody är ingen författare som får mig att hoppa högt av glädje. Av de filmer jag sett av de hon skrivit manus till, har jag inte gillat en enda. JENNIFER'S BODY, YOUNG ADULT, RICKI AND THE FLASH. Jason Reitman har dock gjort en och annan film jag gillat, jag har för mig att THANK YOU FOR SMOKING var rätt bra.

TULLY handlar om tvåbarnsmodern Marlo (Charlize Theron), med en tredje unge på väg. Marlos make jobbar mycket, Marlo är hemmafru, och de har grava problem med sin autistiske son, som skriker och bär sig åt - han påminner om den skrikande ungen i THE BABADOOK. När Marlo så föder en liten dotter, blir arbetsbördan för mycket.

Marlos bror föreslår att Marlo skaffar en "nattnanny" - en kvinna som kommer på kvällen och tar hand om bebisen under natten, så att föräldrarna kan sova ordentligt. Brodern fixar en nattnanny, som en kväll dyker upp hos Marlo. Tully heter hon, och spelas av Mackenzie Davis. Hon är glad och utåtriktad, och Marlo tycker att Tully är lite konstig - men hon fascineras av henne.

Marlo mår allt bättre, hon är utvilad och gladare, och hon börjar utveckla ett kompisskap med Tully. Det hela leder fram till en oväntad twist, och jag tänkte att, herregud, det här är ju en dramaversion av THE BABADOOK.

Jag tillhör inte alls målgruppen för TULLY - vilken den nu är. 40-åriga mödrar? Har filmen någon målgrupp? Jag tyckte att den här filmen var riktigt, riktigt tråkig. Dessutom upplevde jag den som fullkomligt poänglös. En feelbad-film om en nybliven, lite osympatisk mor. Ingenting i filmen är speciellt intressant eller engagerande. Framför allt är ingenting roligt - om det här nu är tänkt att vara en komedi. Fast skådespelarna är onekligen bra. Det bästa med TULLY är att den bara varar 95 minuter inklusive eftertexter. Jag läser att Charlize Theron såg till att gå upp rejält i vikt för att kunna göra den här rollen.

Den här filmen kommer säkert att få höga betyg av andra!

    

 

 

 

 

(Biopremiär 18/5)

tisdag 19 augusti 2014

Bio: What If

Foton copyright (c) Scanbox

I oktober har en svensk barnfilm som heter TÄNK OM... biopremiär. Detta är inte den filmen. Ganska självklart egentligen - varför skulle en svensk barnfilm ha en titel på engelska?

WHAT IF är en irländsk-kanadensisk romantisk komedi - en genre jag ofta klagar på. Jag gillar ju egentligen romantiska komedier; jag är lite blödig på den fronten - men det är ytterst sällan de är bra. De är sällan varken romantiska eller roliga, ofta har de en tendens att vara lite påfrestande, alltför sentimentala, eller så gillar jag inte rollfigurerna - och att identifiera sig med rollfigurerna är A och O när det gäller romcoms.

Den kanske främsta romantiska komedin; NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY, innehåller många sanningar - främst sanningar om män. Som den om att en man aldrig kan bara vara kompis med en attraktiv kvinna. Såtillvida hon inte är ihop- eller gift med en polare. Konstpaus - och så kommer tillägget "... But you still wanna fuck her". I WHAT IF spelar Daniel Radcliffe den avhoppade läkarstudenten Wallace, som bor hos sin syster i Toronto och som sörjt sin före detta flickvän i ett drygt år. På en fest hon sin flängde polare Allan (Adam Driver) träffar Wallace Allans kusin Chantry (Zoe Kazan) och de två har väldigt kul tillsammans. Wallace följer Chantry hem - och först när de nått dörren avslöjar hon att hon redan har en pojkvän; Ben (Rafe Spall). Lång näsa för Wallace.
Wallace och Chantry fortsätter förstås att träffas - som vänner. De umgås väldigt mycket, i synnerhet när Ben fått jobb i Dublin och flyttat dit på sex månader. Men det är förstås hela tiden uppenbart vad de unga tu egentligen känner för varandra - åtminstone vad Wallace känner för Chantry. Han har rätt svårt att "bara vara kompis". Men han säger inget.

Om jag inte visste bättre hade jag trott att WHAT IF, som regisserats av kanadensaren Michael Dowse, är en brittisk film. Rollfigurerna och dialogen känns inte direkt hämtade ur en Hollywoodfilm - och även om handlingen i princip är de gamla vanliga klichéerna plockade from den romantiska komedins A till Ö-bok, känns filmen lite överraskande, detta tack vare en del rätt udda scener och bäng dialog. Av någon anledning pratas det rätt mycket om avföring, på ett kul sätt, och här och var blir det nästan slapstick av det hela - här finns en fin scen där Ben trillar ut genom ett fönster. Rollfigurerna är sympatiska, det slår aldrig över och blir vulgärt, och gullighet infinner sig. Den obligatoriska sentimentaliteten dröjer till slutet.
Daniel Radcliffe har hunnit bli 25 år och funkar bra i rollen. Jag satt liksom inte och tänkte på Harry Potter hela tiden; det gjorde jag inte när jag såg THE WOMAN IN BLACK heller, fast det beror kanske på att jag aldrig var någon Harry Potter-fan. Men det är värst vad han har blivit hårig, pågen. Hairy Potter? Zoe Kazan har ett synnerligen alldagligt utseende (och en rätt hopplös frisyr), hon ser rätt svensk ut. Hon ser ut att vara 18, men det visar sig att hon är hela sex år äldre än Radcliffe! Mackenzie Davis är kul som Allans fästmö.

Filmen innehåller en fin scen i ett provrum samt Elvisskämt, och Daniel Radcliffe visar rumpan i månsken.

Rafe Spall är son till Timothy Spall - som var med i Harry Potter-filmerna.








(Biopremiär 22/8)