Visar inlägg med etikett Mac Ahlberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mac Ahlberg. Visa alla inlägg

tisdag 11 februari 2014

Favorit i repris: Greve Porrno och hans kvinnor

Med anledning av Gabriel Axels bortgång letade jag upp den här gamla kultfilmskrönikan jag skrev till NST. Den publicerades ursprungligen den 18:e maj 1995. Enjoy:

Det kom ett vykort från Berti Tornehave, playboy, härom dagen. Han vann som bekant min tävling härom månaden, och fick åka till en schweizisk internatskola för flickor. Jodå, han trivs som en guldfisk i en skål whisky, men klagar på alla människor som klättrar ut och in genom fönster på stegar, glatt tjoande "Sehr lustig!"
Från en playboy till en annan, som förekommer i dagens film, som är dansk-svensk, och från 1967. Jeg - en marki. Jag föredrar att kalla den vid dess danska namn, då Jag - en markis snarare ger intryck av att handla om en persienns vardag.
Filmen regisserades av Peer Gulbrandsen (även manus) och svenske kultfilmsfavoriten Mac Ahlberg (som även stod för det magnifika, svartvita fotot). Ahlberg är en herre jag nämnt tidigare här i spalten, och jag får säkert all anledning att återkomma till honom. Denne regissör och filmfotograf (Sven Nykvist är måsskit i dimma jämfört med honom) gjorde i slutet av 60-talet instant classics som Jag - en kvinna och Jorden runt med Fanny Hill. På 70-talet gjorde han Porr i skandalskolan (blygsam titel...), Justine & Juliette, Bel Ami, Flossie och Molly - på grund av dessa filmers karaktär, kallade han sig då Bert Torn. På 80-talet for han till USA, där han stannat sedan dess, först som hovfotograf åt Charles Band (för vilken han filmade t ex Re-Animator och From Beyond), och nu verkar han vara hovfotograf åt John Landis. Senaste Ahlberg-film är Snuten i Hollywood III!!!
Nåja. Åter till markisen. Filmen handlar om en herre vid namn Rasmussen, spelad av Gabriel Axel. Jodå, samme Gabriel Axel, som senare vann en Oscar för regin av Babettes gästabud. Rasmussen, som har stort, vitt hår, och svart skägg, bor i en stor villa, där han tycker om att sitta vid sin flygel och spela Chopin. Tyvärr har han inga pengar, och kastas ut ur villan (de två flyttgubbarna ser sorgsna ut).
Rasmussen beslutar sig för att ändra efternamn, och går till ett ställe där man så kan göra. Han känner sig lite sorgsen och melankolisk, och väljer därför namnet Sade. Eftersom han har tre franska förnamn, blir hans initialer M. D. E. Sade. Folk börjar genast tro att han är ättling till Markis DeSade, och hans lycka är gjord.
Han flyttar åter in i villan (flyttgubbarna dansar som små älvor av lycka, när de bär tillbaka möblerna), och börjar umgås med noblessen. Snart blir det riktigt bizarrt och kul. På en fest, där man bl a spelar en Decca-skiva, börjar fruarna att strippa. En kvinna läser en bok med sado-masochism, och säger "Åh, vilken härligt oanständig bok, hör här..."
När "DeSade" fyller år, ordnar man en maskerad för honom. I present får han piskor, handbojor, och annat praktiskt. Maskeraden urartar till en asball, sextiotalskitschig orgie. Maskeraden blir även början till "DeSades" fall. En kvinna (som blivit piskad under orgien och därför inte kan sätta sig) upptäcker att Rasmussen inte alls är markis. Bluffen avslöjas, och Rasmussen kastas i fängelse.
Jeg - en marki är en genuint rolig film. Faktiskt en av de bästa filmer jag sett. Bland skådespelarna som dyker upp, hittar vi - på den svenska sidan - bl a Hans Lindgren. Jojomen, tjuren Ferdinands röst - i en pervo sexkomedi! Vi hittar även Carl Axel Elfving som en skojig pianolärare. Elfving minns vi förstås bäst som den vresige norrlänningen ("Be-stämt e be-stämt!") i Ragnar Frisks 47:an Löken-filmer.
Bland danskarna hittar vi främst Ove Sprogöe. Bästa repliken har en svensk tjej, som ligger i en badkar. Hon pratar någon sorts dansk-svenskt hitta-på-språk, och utbrister "Vad med mig?".
Jeg - en marki finns på video i Danmark, och om det fanns någon som helst rättvisa i världen, hade den funnits att hyra i Sverige också. Leve Ahlberg! Smisk, smisk - hurra!


-->



tisdag 6 november 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Mac Ahlberg

Den här dagen började inte bra. Verkligen inte. Det första jag såg efter att ha vaknat och börjat gå igenom mail, Facebook och nyheter, var att Mac Ahlberg dött, 81 år gammal.
Mac!
Denne man jag skrivit spaltmil om!
Det enda foto jag kunde hitta på Ahlberg.
Under 1980-talet började jag att intressera mig för film mer seriöst - och främst var det förstås skräckfilm som skapade detta brinnande intresse. Dessa skräckfilmer ledde till att jag började att utforska andra genrer. Exploitation. Sexploitation. Spaghettiwesterns. Den ena konstiga filmen och genren efter den andra. Jag och mina kompisar betade av det mesta och ett tag kändes det som om vi verkligen hade avverkat allt i vår jakt på unika filmiska kickar.
Då - någon gång i början av 90-talet - hittade vi nya outforskade marker: svensk film! Ja, inte vilken svensk film som helst, förstås. Inte de där vanliga, tradiga svenska filmerna som gick på TV och bio, nej, istället upptäckte vi ju att det fanns hur många konstiga svenska B-filmer, och annat skumt, som helst på 60- och 70-talen.
Vi blev besatta av de här filmerna - och regissören och filmfotografen Mac Ahlberg blev snabbt den starkast lysande stjärnan.
Greve Porrno himself!
Nu hade vi försvisso sett ett stort, väldigt stort, antal av Ahlbergs verk redan tidigare och vi visste vem han var. I slutet av 70-talet flyttade nämligen Mac Ahlberg till Hollywood, där han försörjde sig som filmfotograf på B- och skräckfilmer. HELL NIGHT med Linda Blair, Charles Bands PARASITE med Demi Moore, den fantastiska CHAINED HEAT, och så 1985 kom den film som på den gång i tiden fick oss att få upp ögonen för honom: RE-ANIMATOR.
Då, på 80-talet, visste jag inge om Ahlbergs tidigare karriär.
Mac Ahlberg debuterade redan 1959 som filmfotograf på TV-filmen ÅKE OCH HANS VÄRLD. Han fortsatte att filma för TV, bland annat en en dokumentärfilm om Ingmar Bergman. 1965 regidebuterade Ahlberg med den erotiska, dansk-svenska skandalfilmen JAG - EN KVINNA. En fullkomligt enorm succé världen över. Alltså fortsatte Ahlberg att göra erotiska filmer. Han samarbetade med Peer Guldbrandsen på den fantastiska sexkomedin GREVE PORRNO OCH HANS KVINNOR med Gabriel Axel i titelrollen, JAG - EN KVINNA II, FANNY HILL, NANA med flera.
Men så i början av 70-talet slog hårdporren igenom och Ahlberg tvingades ta steg över till den genren - hans mjukare fiolmer kunde inte konkurrera med de nya, tuffare grejorna. Under pseudonymen Bert Torn (han sa att han kände sig sliten; torn) regisserade Ahlberg en handfull synnerligen eleganta porrklassiker. PORR I SKANDALSKOLAN är ju otroligt rolig, "Åsa-Nisse i porrform" vore en bättre titel. Den följdes av FLOSSIE, JUSTINE OCH JULIETTE, BEL AMI och MOLLY - FAMILJEFLICKAN. Vad dessa filmer har gemensamt är ett filmfoto som var och fortfarande är ovanligt inom svensk film. Det här är flott och tjusigt, och filmerna ser ut som som de internationella folmer som var framgåmgsrika under den här perioden.

Efter Molly drog alltså Ahlberg till USA. Som jag nämnde ovan, filmade han en rad filmer för Charles Band och dennes olika bolag; first Empire, sedan Full Moon. RE-ANIMATOR komme ju från de bolagen, liksom FROM BEYOND och TRANCERS
och en farlig massa annat.
Därefter gick Ahlberg plötsligt och blev John Landis' hovfotograf och sköt storbudgetfilmer som OSCAR, OSKYLDIGT BLOD och SNUTEN I HOLLYWOOD III, och han rev även av Bruce Willis-rafflet STRIKING DISTANCE. Inte illa pinkat av en gammal pornograf!
Intressant nog förblev Mac Ahlberg Charles Band trogen, och fortsatte att plåta små lågbudgetprylar.
Mac Ahlberg satte sin signatur på en film för sista gången 2006. Filmen hette EVIL BONG och för regin stod - just det: Charles Band.
Mac Ahlberg var unik inom Filmsverige. Frågan är om vi kommer att få se hans like igen.

MAC AHLBERG
1931 - 2012
R.I.P.




söndag 7 juni 2009

En film jag länge velat se #6

THE DUNGEONMASTER (1985)

När det stormade som värst kring populärmusikorkestern W.A.S.P. i Sverige och Siewert Öholm höll på att implodera, publicerades en notis i Scandinavian Film & Video, i vilken det påpekades att W.A.S.P. minsann medverkar i en fantasyfilm, en lågbudgetproduktion som fanns ute på hyrvideo i Sverige, och så avbildades omslaget - jag vill minnas att filmen var utgiven av Vestron. På den tiden hade jag ännu inte riktigt insett att den enda fantasy som går att konsumera, är sword & sorcery, medan övriga varianter oftast är av ondo, så jag ville se den där filmen. Fast jag hittade den aldrig ute i någon butik.

Nu har jag sett filmen! Och, ja, herregud... Vad är det jag har sett?
Det är en väldigt kort film, drygt 80 minuter, varav nästan tio minuter består av utdragna eftertexter. Och mellan förtexterna och dessa sega eftertexter händer... Ja, vad händer egentligen?


THE DUNGEON-
MASTER är ett slags episodfilm, där episod-
erna hänger ihop. Mer eller mindre. Huvudpersonen är ett datorgeni som heter Paul, och det här var på den där tiden då datorer fortfarande var mystiska mojänger som kunde klara av de mest märkliga saker - man kunde hacka sig in i Pentagon med en Vic-20, men man kunde knappt skicka epost. Paul har ett par datoriserade glasögon (Ugglan Helge-varianten) som pratar med honom och hjälper honom att ta ut pengar ur en bankomat, trots att hans konto är tomt. Hemma i lägenheten har han en superavancerad dator han byggt som han alltid pratar och umgås med, något hans flickvän Gwen inte tycker om. Och det är ju inte bra, eftersom Paul vill gifta sig med Gwen, som för övrigt dansar jazzdans med brudar i glansiga trikåer och fluffigt hår (bra!). Paul får välja mellan Gwen och datorn! Vad ska han ta sig till?

På natten händer det minsann konstiga saker. Paul och Gwen försvinner från sovrummet och vaknar upp i en brinnande sal som ser ut som helvetet. Där väntar Mestema, The Dungeonmaster - och nej, det är inte Blackie Lawless, som jag trodde (det såg ju så ut på omslaget), utan Richard Moll i ond fantasy-outfit och med djävulsröst. Gwen är fastkedjad vid en klippa och Paul har fått på sig något slags märklig kostym. Nu ska Paul bevisa att han är värdig Gwen, eller hur det nu var, och genomgå sju test. Paul är utrustad med ett datoriserat jättearmband som pratar, talar om vad han ska göra, och skjuter laserstrålar, så testerna blir inga större utmaningar.

Paul zappas iväg och hamnar i diverse fantasymiljöer och råkar ut för diverse äventyr och faror - men mycket till äventyr och faror är det inte. Varje episod varar bara ett par minuter, så det hinner förstås inte hända så mycket. Ibland dyker det upp små gummivarelser som ser ut att ha rymt från John Carl Buechlers TROLL, ibland kommer det illasinnade dvärgar i fåniga mössor, på ett ställe får en jättelik stenstaty liv, i ett annat test hamnar Paul i en modern storstad där ha misstas för att vara en seriemördare. Vid ett tillfälle dyker han upp i ett rum med djupfrysta mördare ur historien, som Jack the Ripper, vilka tinas upp...

...Och så har vi den bästa episoden, som heter "Heavy Metal". Jag vet inte varför, men Gwen har blivit kidnappad av W.A.S.P. och hålls fången på scenen, medan bandet uppträder inför en skrikande publik. Jag antar att scenerierna är hämtade ur W.A.S.P.s ordinarie scenshow, så som jag minns det från bilderna i tidningar som Rocket (som Micke Beckman jobbade åt). Gwen står fastspänd i en skrubb och skriker och Blackie Lawless går fram och ska döda henne med en machete, medan bandet spelar slagdängan "Tormentor". Vad ska Paul ta sig till? Jo! Han kommer på att han ska spela ett högt, irriterande ljud! Jajamensan! Så det gör han. Vad händer då? Jo, W.A.S.P. försvinner en i taget i rökmoln. Det ser vansinnigt skojigt ut när trummisen försvinner.

Till slut kommer Paul på att om han brottas med Mestema kan han vinna det hela, så det gör han och kastar ner demonen i en vulkan, och så zappas Paul och Gwen tillbaka till det nu rykande sovrummet. Genast bestämmer sig Gwen för att hon vill gifta sig med Paul.
Märkligt? Ja. Det här är jävligt märkligt. Vad är det här? Gick det här på bio i USA? Vad tyckte folk? THE DUNGEONMASTER är en produktion från Charles Bands gamla Empire Pictures, och manuset bygger på en idé av Band, medan en hel packe människor skrivit och regisserat de olika episoderna: Dave Allen (även effekter), Charles Band, John Carl Buechler (även effekter), Steven Ford, Peter Manoogian, Ted Nicolaou (även redigering), Rosemarie Turko, och minsann om inte huvudrollsinnehavaren Jeffrey Byron också varit inblandad i manuset. För musiken står Richard Band (såklart) i överraskande samarbete med Shirley Walker (BATMAN - THE ANIMATED SERIES med mera), och vem står för fotot om inte allas vår Mac Ahlberg! Detta innebär att THE DUNGEONMASTER förstås ser rätt bra ut.

...Men, men. It doesn't make sense. Filmen funkar inte alls. Den är hur bäng som helst. Men - den är i alla fall inte tråkig! Och så har den 80-talsbrudar i glansiga trikåer som dansar jazzdans, något jag saknar i dagens samhälle.