Netflix: Murder Mystery 2

Foton copyright (c) Netflix

Det är inte längesedan jag recenserade en usel och svindyr actionkomedi om ett bröllop på en exotisk ö - SHOTGUN WEDDING. Nu är det dags igen.

Jag ser att jag av någon anledning inte recenserade Kyle Newachecks deckarkomedi MURDER MYSTERY, en Netflixproduktion som hade premiär 2019. Kanske såg jag den för sent för att en recension skulle vara aktuell. Dock ser jag att jag på IMDb gett den betyget 6 av 10, vilket ungefär motsvarar en trea här på TOPPRAFFEL!

Jag minns att jag tyckte att MURDER MYSTERY var förvånansvärt trevlig och rolig. Detta trots att det är ännu en av de där Adam Sandler-filmerna Netflix skiter ut, varav de flesta är svåra att sitta igenom. Sandler och Jennifer Aniston spelade Nick och Audrey Spitz, som var på Europasemester, där de blev indragna i ett mordmysterium. Liken staplades på hög, Nick och Audrey blev misstänkta för morden, och fick på egen hand lösa mysteriet.

Denna uppföljare har regisserats av Jeremy Garelick och den här gången handlar det om en actionkomedi, snarare än en deckarkomedi.

Nick och Audrey har nu blivit detektiver på heltid. De blir inbjudna till ett lyxigt bröllop på en exotisk ö i Västindien, en av personerna de träffade i förra filmen; Maharajah (Adeel Akhtar), ska gifta sig med en tjusig fransyska, Claudette (Mélanie Laurent). En massa väldigt rika människor är på ön. Plötsligt hittas en man död och Marajah har kidnappats. Alla är misstänkta, kanske främst Claudette, eftersom hon inte alls är rik som de andra.

Eftersom Nick och Audrey är detektiver, ger de sig genast på att lösa fallet; hitta mördaren och frita Maharajah. Kidnapparen hör av sig via telefon, denna vill ha en lösesumma levererad till restaurang Jules Verne i Eiffeltornet i Paris. Så, alla åker till Paris. Mark Strong dyker upp som något slags superpolis, men som kanske är skurk. Alla jagar alla, det blir biljakter, saker sprängs i luften, skjutvapen avlossas, fler dör. Antalet misstänkta minskar.

Det här är skitdåligt. MURDER MYSTERY 2 känns bara som en ursäkt för att en rad skådespelare ska få en betald semester i Västindien, på Hawaii och i Paris, där filmen spelats in. Nästan ingenting i filmen är roligt. Det är mest gapigt, de verkar tro att det per automatik blir roligt om alla skriker i mun på varandra. Dock ser filmen ut att ha kostat en slant. Charlize Theron har varit med och producerat. 

En märklig detalj är att fallet löses redan när den tredje akten inleds, ungefär. Hela den sista akten är bara en slutuppgörelse i Eiffeltornet. MURDER MYSTERY 2 varar bara 89 minuter och eftertexterna är långa.

Adam Sandler är förhållandevis nedtonad som Nick. Jennifer Aniston ser märklig ut, som om hon fått en allergisk reaktion mot något. Är det botox?

 

 

(Netflixpremiär 31/3)

Netflix: Oxygene

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion. Jag hade först inte tänkt se OXYGENE. Mélanie Laurent instängd i en låda i 100 minuter, det kändes inte speciellt lockande. Jag har redan sett Ryan Reynolds i en låda i BURIED och Tom Hardy i en bil i LOCKE. Vi kan det här nu. Konceptet håller sällan för en långfilm, och i slutänden hade det funkat lika bra som radioteater.

Men så såg jag att det är Alexandre Aja som regisserat, så jag beslutade mig för att se filmen en chans. Aja är dock en otroligt ojämn regissör. Hans förra film, CRAWL, var rätt okej, medan några av hans andra filmer varit halvtaskiga, och ibland riktigt dåliga. Jag upptäckte nu att jag har hans film HORNS här på hyllan bredvid mig - fortfarande inplastad! Jag hade glömt att jag köpt den ...

OXYGENE inleds med att en kvinna, som till en början inte minns vem hon är, vaknar upp i en kryogenisk kammare. Hon visar sig heta Elizabeth Hansen (Mélanie Laurent) och hon upptäcker genast att syret håller på att ta slut i den lilla stålkistan, där hon ligger fastspänd på rygg. Hon pratar med en dator, och hon lyckas få kontakt med omvärlden. Elizabeth vill veta hur hon hamnat i kammaren - men framför allt vill hon ta sig ut ur den innan syret tagit slut. Hur ska det gå till?

Tja, det är allt. Jag gillar Mélanie Laurent, men större delen av den här filmen är en studie i hennes näsborrar. För att filmen inte enbart ska bestå av bilder på Elizabeth i en låda, får vi ibland se flashbacks från hennes liv; hennes minne börjar så smått komma tillbaka.

Den här filmen, som spelats in under pandemin, är överraskande snygg för att vara en så pass minimalistisk film. Men den är åt helsike för lång, en timme och fyrtio minuter. I synnerhet som det inte är speciellt spännande, eller ens intressant. OXYGENE är mest tråkig. Tråkigheten förstärks av den tråkiga filmmusiken. Filmens överraskningar är inga större överraskningar. 

Det här blir en kort recension, jag tyckte att det här var så intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva.

Till en början skulle Anne Hathaway spelat huvudrollen. Hon ersattes av Noomi Rapace. Sedan hoppade även Rapace av och ersattes av Laurent. Noomi Rapace står dock listad som verkställande producent.

Jaha, nu kan vi verkligen det här. Nu hoppas jag att vi slipper se fler långfilmer om folk i lådor.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 12/5)

Netflix: 6 Underground

Foton copyright (c) Netflix

Martin Scorseses THE IRISHMAN är den dyraste film Netflix producerat. Den gick loss på 175 miljoner dollar. Den näst dyraste Netflix-filmen är den här; 6 UNDERGROUND, som kostade 150 miljoner dollar.

Jag hade faktiskt missat att det här är en film av Michael Bay. Jag hade sett trailern, åtminstone delar av den, och tänkte inte mer än att det är en ny actionfilm med Ryan Reynolds, som jag brukar tycka är rätt kul. Det var först när jag började titta och samtidigt letade upp filmen på IMDb som jag noterade att det är Bay som regisserat.

Han är en fascinerande kille, Michael Bay. Efter att ha regisserat så pass många filmer som han faktiskt har gjort, har han fortfarande inte lärt sig hur man gör film - hur man gör begriplig, fungerande film som inte fräter sönder åskådarens hjärna. Han vet hur man spränger saker i luften, men det är allt.

Bay ligger bakom en rad riktigt pissiga lågvattenmärken, de två senaste är TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT och 13 HOURS, men frågan är om han inte överträffar sig själv med 6 UNDERGROUND - eller jag ska kanske skriva underträffar?

6 UNDERGROUND är nämligen totalt jävla osebar. Förvisso satt jag framför skärmen från början till slut, men det var en pärs och min uppmärksamhet var knappast hundraprocentig. En kompis till mig såg filmen samtidigt, och vi chattade genom hela filmen; vi satt och kommenterade och utväxlade skämt.

Be mig inte redogöra för handlingen. Jag vet nämligen inte vad filmjäveln handlar om. Jag förstod ingenting. Men: Ryan Reynolds spelar One. Ett, alltså. Vore detta en skånsk film hade han kallats "ittan". Tyvärr är detta inte en skånsk film.

Boooom!

One är ledare för ett gäng agenter som fejkat sin egen död för att kunna operera inkognito. Mélanie Laurent spelar Two. De övriga heter Three, Four, Five, Six och Seven. Six spelas av Dave Franco, men han dör redan i början av filmen.

Filmen inleds med en evighetslång biljakt. Saker demoleras, blod sprutar, och jakten verkar klippt av en sockertoppad unge. I ett desperat försök att verka unga, hippa och råfräcka, skrivs de olika rollfigurernas namn - rättare sagt: nummer - ut i bild när de dyker upp. Bokstäverna skakar lite så att det blir extra coolt. Under inledningen passar man även på att hoppa lite fram och tillbaka i tiden, vilket man fortsätter med senare i filmen. Statyer och konstverk förstörs, och efter en dryg kvart är inledningen över.

Six dog alltså under biljakten. Teamet måste hitta en ny snubbe som är villig att fejka din död. De hittar en sådan kille. Därefter inleds ett nytt uppdrag. De åker till Hittepåstan i Mellanöstern, där en diktator måste stoppas, eller något åt det hållet. Fast de måste även åka till Paris och andra ställen.

6 UNDERGROUND består enbart av en lång rad jakter, eldstrider, slagsmål och explosioner; allt hysteriskt klippt. Det är fullkomligt omöjligt att följa med i handlingen. Det händer en massa saker hela tiden, men man bryr sig inte om att förklara någonting. Sådant trams hinns inte med. Varför klär en av agenterna ut sig till Björn Borg? Vilka är gubbarna han mördar på ett hotell? Varför gör han detta? Varför mördas så många? Varför märker ingen att det drösar ner dussintals lik från skyskraporna i Hittepåstan?

Badaboooom!

Vad som gör filmen än mer besynnerlig och påfrestande är all produktplacering. Det står till och med i bildens övre vänstra hörn när filmen börjar: "Programmet innehåller produktplacering". Netflix är i alla fall ärliga. 6 UNDERGROUND innehåller bisarrt mycket produktplaceringar. Filmen är enbart yta, här finns inget som helt innehåll. Det är som att bläddra i Vogue och bara titta på bilderna. Människor poserar i dyra kläder framför dyra bilar, de visar upp sina dyra prylar, de dricker sprit med flaskornas etiketter tydligt vända mot kameran, och när de dricker kaffe - vilket de gör ofta - är det svårt att undvika att notera att det är Lavazza.

Det är svårt att föreställa sig att det är de två killarna som skrev DEADPOOL- och ZOMBIELAND-filmerna som skrivit manus till 6 UNDERGROUND. Här verkar knappt finnas något manus alls. Eller så levererade duon ett bra manus som sedan totalslaktades när Michael Bay försökte filmatisera det.

6 UNDERGROUND är bland det värsta man kan se i actionväg. Sterilt, könlöst, krystat, tjatigt, ooriginellt, öronbedövande och obegåvat.

(Netflixpremiär 13/12)

Bio: By the Sea

Foton copyright (c) UIP

Angelina Jolies karriär som regissör går vidare. Nu kallar hon sig Angelina Jolie Pitt, och har skrivit manus till- och regisserat BY THE SEA, i vilken hon även innehar den kvinnliga huvudrollen mot maken Brad Pitt. Det här är en på många sätt häpnadsväckande film.

En klassisk arthousefilm är LE FROMAGE GRAND av Jean Kenneth Longueur. En tidstypisk, väldigt konstnärlig fransk film. Fast den är bara fem minuter lång. Den som vill att Longueurs film ska vara ytterligare två timmar och fem minuter, kan gå och se Jolies film. Det är nämligen ingen större skillnad på LE FROMAGE GRAND och BY THE SEA.

"Le fromage grand"

BY THE SEA börjar bra. De tio första sekunderna är utmärkta. Filmen öppnar nämligen med Universals gamla logga från 1970-talet. Därefter blir det genast sämre.

Med Serge Gainsbourg och Jane Birkin på soundtracket kommer äkta paret Roland (Pitt) och Vanessa (Jolie) körande i en snygg Citroën. Det är mitten av 1970-talet - något jag inte noterade överhuvudtaget. Det läste jag först efteråt. Men det förklarar väl den gamla Universalloggan. De befinner sig i södra Frankrike - och om det är någon som tycker att landskapet inte alls ser ut som Frankrike, beror det på att filmen är inspelad på Malta - ett land där man inte heller talar franska. Miljöerna ut att vara hämtade från den spanska skräckklassikern VEM KAN DÖDA ETT BARN?. Men låt oss låtsas att detta är Frankrike.

Vanessa är före detta dansös, Roland är författare med skrivkramp. Även deras äktenskap lider av kramp. Det knakar rejält i fogarna. Roland, som har en skön mustasch, ska försöka skriva en ny roman. Det går inget vidare. Han sitter mest på baren intill hotellet och kedjeröker och krökar med bartendern Michel, som spelas av den franske karaktärsskådespelaren Niels Arestrup. På baren sitter även hotellägaren, som spelas av den uppburne franske skådisen Richard Bohringer. Han säger nästan ingenting, han sitter mest på en stol och äter soppa.

Vanessa håller sig till det stora, lyxiga hotellrummet. Ibland ligger hon i sängen. Ibland sitter hon på balkongen. Det händer att hon går ner till en butik och handlar, men hon lämnar helst inte rummet - och hon tillbringar så lite tid som möjligt med sin make. Ibland dricker hon vitt vin. Ibland röker hon en cigarrett.

Mélanie Laurent och Melvil Poupaud spelar ett nygift par som tar in i rummet intill. De är lyckliga. De har sex mest hela tiden. Vanessa upptäcker att det finns ett hål i väggen till det angränsande rummet. Hon spionerar på grannarna. Senare hittar även Roland hålet och kikar in när grannarna har sex. Vanessa och Roland upptäcker att deras relation blir bättre när de smygtittar på grannarna.

... Vänta nu här. Va? Vaffan är det här för jävla porrfilmshandling? De räddar sin relation genom att smygtitta på gökande grannar?

Om jag inte visste att detta är på fullt allvar, hade jag trott att BY THE SEA är en parodi. Ja, jösses. Angelina Jolie har gjort ett gravallvarligt drama - och det är en riktig praktkalkon! En fet och härlig en.

BY THE SEA är något alldeles makalöst pretentiös. Det här är en 132 minuter lång longör. Dialogen är knapp. Det pratas inte så mycket. Stora delar av dialogen är på franska. Hälften av Brad Pitts repliker är på franska (vilket han klarar överraskande bra). Angelina Jolie tillbringar filmen med att posera. Ibland poserar hon på golvet. Ibland till och med i fosterställning. Ibland gråter hon. Ibland får vi se hennes ansikte i närbild en lång, tyst stund, innan en tår rinner nerför hennes kind. Ibland poserar hon olycklig och topless i duschen eller badkaret. Hon gråter och duschar samtidigt.

Mélanie Laurent gör hälften av sina scener naken. Vid ett tillfälle skymtar vi snabbt Melvil Popauds pitt. Brad Pitt behåller däremot paltorna på. I en scen kliver han ner i badkaret fullt påklädd. ett par gånger är han rejält på lyset. För att understryka hur seriöst detta drama är, får vi ofta se rollfigurerna tysta titta ut över vyerna - eller stirra tomt framför sig.

En natt väcker Vanessa Roland mitt i natten och undrar argt om han vill ligga med granntjejen. Roland undrar vad Vanessa håller på med och hoppar ur sängen. Hon frågar vart han ska gå. "Jag ska kissa!" säger han och går in på toaletten utan att stänga dörren efter sig. Vi hör hur det skvalar. En annan natt kommer Roland hem och är stupfull. Han spyr i toalettstolen. Därefter försöker han ligga med Vanessa. Hon vill inte. Han tvingar sig till en kyss. Hon äcklas och sköljer munnen. Vi får även se Roland ansa sin mustasch.

Det finns massor av män som drömmer om att anlända till en tillställning tillsammans med Angelina Jolie. Eller att ha henne som flickvän. Hon är ju inte ful. Men jag hade verkligen skämts om jag haft med mig Jolie och hon sett ut som i den här filmen. De är alltså på semester i en liten fiskeby - och hon går omkring som en utspökad Hollywoodstjärna. Hårt spacklad, eleganta klänningar, högklackade skor, hattar. På hotellrummet bär hon ofta negligé. Vem klär sig så under en semester på landet? Det ser otroligt fånigt ut. Det är möjligt att Jolie försökt göra något som ska se ut som en fransk/sydeuropeisk film från 70-talet - men här finns ingen som helst 70-talskänsla, och det ser inte ut som en fransk film. Jämför med vilken Eurotrash-film som helst från den tiden.

BY THE SEA är oändligt lång, långsam, händelselös, ointressant, löjeväckande, fånig, dum, skittråkig, en plåga att sitta igenom - men samtidigt är filmen hysteriskt rolig. Jag skrattade flera gånger - fast det var förstås inte meningen att jag skulle göra det.

Lyckas Roland och Vanessa rädda sitt äktenskap? Börjar Roland skriva på sin bok? Vem bryr sig?
Nå - hur många syndiga dvärgar ger jag till denna filmatiserade kuvös? Äh! Den ska inte ha några dvärgar. Den ska ha ett kålhuvud!

(Biopremiär 13/11)

Bio: Now You See Me

Foton copyright (c) Nordisk Film

Kommer ni ihåg slasherfilmen TERROR TRAIN från 1980? Eller MÖRKA NATT, BLODIGA NYÅRSNATT, som den tydligen först hette i Sverige. Just det, det är ju den där en tosing härjar på en nyårsmaskerad ombord på ett rullande tåg. Ombord på detta tåg underhåller David Copperfield - nej, inte romanfiguren, utan trollkonstnären. Han utför de mest fantastiska tricks - och tänker man efter är de flesta omöjliga att genomföra ombord på ett tåg som tuffar fram i hög hastighet. På ett tåg finns ju liksom inga källare, hemliga gångar och annat som kan vara bra att ha till hans om man vill ge illusionen av att teleporteras genom en tågkupé.

Nackdelen med trolleriföreställningar på film är ju att det är filmat och regisserat; det går att trixa precis som man vill med klippning och effekter. Vilket i viss mån även gäller för föreställningar som visas på TV. Magin försvinner från magin, så att säga. Däremot träffade jag nyligen en close up-magiker på en fest och jag kunde omöjligt begripa hur vissa av hans trick gick till.

Nya NOW YOU SEE ME kretsar helt och hållet kring trolleriföreställningar. Gigantiska trolleriföreställningar. Och det här ser inte ut som något annat än specialeffekter i en påkostad Hollywoodfilm. Det är inte "lite för mycket", det här är mycket för mycket för att jag ska köpa att vissa av de trick som förekommer går att iscensätta i verkligheten - och detta tycker jag att filmen förlorar en hel del på.

Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher och James Francos lillebror Dave Franco (som är irriterande lik Måns Zelmerlöv eller möjligtvis Eric Saade) är fyra trollkonstnärer som inte känner varandra, de har aldrig träffats, och deras karriärer i branschen är väldigt olika - från superstjärnor i Los Angeles till fingerfärdiga småbrottslingar som lurar folk på pengar. Det enda de har gemensamt är att de är otroligt skickliga illusionister.

Nå, dessa fyra sammankallas av en okänd person som har något slags komplicerad plan han vill att kvartetten ska genomföra. Hopp till ett år senare och kvartetten uppträder som The Four Horsemen. Deras show är extremt påkostad och som avslutningsnummer står de på en scen i Amerika och lyckas råna i bank i Paris. Det märkliga är att en bank verkligen blir rånad borta i Frankrike - pengarna försvinner och pumpas ut i showarenan.

Mark Ruffalo är FBI-agenten Dylan, som sätts på att lösa det besynnerliga fallet - och han får hjälp av den franska Interpolagenten Alma, som spelas av Mélanie Laurent. Morgan Freeman är en före detta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja trolleritrick och som hjälper till i utredningen. Även Michael Kelly och Common dyker upp som FBI-agenter. Michael Caine har en liten roll som mannen som bokade The Four Horsemens föreställning.

NOW YOU SEE ME är regisserad av fransmannen Louis Letterier, mannen bakom DANNY THE DOG, TRANSPORTER 2, THE INCREDIBLE HULK och CLASH OF THE TITANS. Detta innebär att det här är en slickad och kompetent produktion - men samtidigt är den rätt anonym. Det känns som om vem som helst kunde ha gjort filmen.

... Och som sagt: jag köper inte de tricks som utförs. Detta faktum blir förstås till filmens nackdel. Efter ett tag visar det sig inte helt oväntat att berättelsen är något makalöst långsökt; det är alldeles för osannolikt att någon vill lägga tid och pengar för att genomföra den synnerligen komplicerade plan storyn går ut på.

Dock är skådespelaruppställningen smått fantastisk, vilket filmen vinner en del på. Jag gillar Mark Ruffalo, han är alltid en sympatisk kille. Och så har vi förstås den ljuva Mélanie Laurent. Henne är jag kär i. Jag ska nog ta och gifta mig med henne.

Någon som har henne nummer?

 

(Biopremiär 10/7)

Bio: Beginners

Foton copyright (c) SF Film

Långsamma filmer kan vara ... jävligt långsamma. Riktigt trista grejor i vilka det aldrig händer något, och de slutar aldrig. Som alla de här rumänska filmerna det är meningen att man ska tycka är så bra.
Men sedan finns det ju filmer där långsamheten och det innehållslösa är själva poängen. "Men det är ju en poäng med tempot i de rumänska filmerna!" skriker kanske någon i kultureliten, men det ignorerar jag. Jag tänker snarare på filmer av till exempel folk som Jean Rollin. I flera av hans filmer händer i princip ingenting, det pratas knappt, det är väldigt långsamt - men ytterst fascinerande.
Mike Mills, som tidigare främst ägnat sig åt kortfilm, regidebuterade med THUMBSUCKER, en i visa kretsar hajpad film, som jag dock aldrig såg. BEGINNERS är hans andra långfilm, en liten independentfilm, och den får väl anses vara rätt långsamt.

Men allt annat än tråkig!

"Drama-
kome-
di" får man väl kalla det här. Jag visste egent-
ligen inte så mycket om filmen när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag hade sett delar av trailern utan ljud på skärmarna i biograffoajén ett par gånger, jag visste att Ewan McGregor spelar huvudrollen och att Christopher Plummer är hans far, som 75 år gammal kommer ut ur garderoben som bög, och som kort därpå går bort i cancer. Men detta var väl allt jag kände till.

Filmen utgår från år 2003, och när den ensamstående Oliver (McGregor) tömmer sin då nyligen avlidne fars hem, tänker han tillbaka på sin uppväxt - på sin far, som han sällan såg, och på sin roliga mor (underbart spelad av Mary Page Keller, som är jättekul). Han tänker tillbaka på när fadern plötsligt berättar att trots att han var gift med Olivers mor alltid varit homosexuell. Nu plötsligt, på ålderns senhöst, ska han leva livet fullt ut, och han skaffar sig en yngre pojkvän, går på nattklubb, ägnar sig åt gayaktivism och har sig. Men så får han beskedet att han drabbats av obotlig cancer och fyra år senare dör han.

Parallellt med detta berättas om Olivers liv år 2003. Hans arbetskolegor tycker att han måste rycka upp sig, sedan faderns död går han konstant omkring och ser ledsen och bedrövad ut - så de tvingar med honom på en maskerad. Oliver klär ut sig till Freud.

På festen träffar han en söt tjej med strup-
katarr och som därför inte får prata. Spännande. En viss attraktion uppstår. Oliver följer med tjejen hem. Snart får han veta att hon är fransyska, skådespelerska och heter Anna. Lite trevande inleder de ett förhållande.

Och, tja, detta är väl allt som händer i filmen - detta plus lite fnurror på tråden och mindre intriger.

En märklig detalj när Anna dyker upp i filmen, är att jag på en gång kände att hon måste vara fransyska. Jag visste inte vem som spelade henne - jag kände inte igen henne i den peruk hon bär på festen, hon såg bara bekant ut. Och eftersom hon inte pratar, avslöjades hon inte på brytningen.

Men så tar hon av sig peruken och jag inser att det är Mélanie Laurent. Jag visste faktiskt inte att hon skulle vara med - men ändå förstod jag att Anna måste vara fransyska. Vad kan det bero på?

Mélanie Laurent och hennes rollfigur är något av det absolut ljuvligaste jag sett på bio. Hon är fullkomligt oemotståndligt. Tycker i alla fall jag. Och detta gjorde den spirande romansen mellan Anna och Oliver väldigt realistisk - för min del. Jag identifierade mig fullkomligt med Oliver och förstod exakt hans känslor för denna tjej. Och det är förstås ytterst sällan jag känner så när jag ser en (kärleks)film. Anna är inte bara en söt och kul tjej, hon är en människa och en sådan som jag skulle falla handlöst för.

Självklart är även Ewan McGregor bra, för att inte tala om Christopher Plummer, 82 år ung verkar hans karriär ha kommit in i en andra andning! Vilken kille!

BEGINNERS är en väldigt lättsam och rolig film på en allvarlig botten. Förvisso kan jag inte påstå att jag är det minsta engagerad i- eller intresserad av gayaktivism, vilket en del av handlingen går ut på, men det spelar ingen roll. Det här är en underbar liten film. Jag tycker mycket, mycket om BEGINNERS.

(Biopremiär 8/7)

Bio: I gryningens timmar

Foton copyright (c) CCV
Stor, påkostad film om Paris' judar under andra världskriget, kan det vara något? Kan fransmännen erbjuda något vi inte sett tidigare? Det må låta cyniskt, men det har ju gjorts väldigt många filmer om judeutrotningen och oftast blir det det gamla vanliga.
Roselyne Boschs film börjar med en text som berättar att det vi ska få se utspelade sig sommaren 1942 och att även de mest otroliga inslagen är sanna. Trots att Paris ockuperats av tyskarna, och trots att de var försedda med stjärna på bröstet, levde Frankrikes judar av filmen att döma ett behagligt liv i Paris, som om ingenting hänt. Kvinnorna satt på innergårdarna och skvallrade, barnen lekte och busade, dragspelsmusiken flödade liksom vin och mat. Fransk idyll. Vi presenteras för familjerna Weismann och Zygler; sympatiska människor med barn i alla åldrar, i synnerhet de yngsta pojkarna är riktiga A-barn med perfekta kalufser och stora ögon.
Men så bestämmer sig nazisterna för att det minsann är dags att rensa bort avskummet från Paris. Paris poliskår tvingas arbeta åt nazisterna och klockan fyra en morgon störtar de in i judekvarteren och släpar brutalt ut de boende. Stadens judar inhyses i Vélodrome D'Hiver; en velodromcykelarena som förvandlats till en gigantisk flyktingbarack. Folk lever packade som sillar och stället stinker av piss och skit.
Hit kommer sjuksköterskan Annette (söta Mélanie Laurent från INGLOURIOUS BASTERDS) för att hjälpa den judiske läkaren Sheinbaum (Jean Reno, som har top-billing, men hans roll är mer en glorifierad cameo). Livet i arenan är ett helvete, men snart skickas de vidare till ett fångläger på den franska landsbygden. Ingen vet vad som ska hända med dem, men det är förstås ganska självklart att de bara ska förvaras där innan de kan skickas iväg till Polen för avrättning i gaskamrarna.
I GRYNINGENS TIMMAR lyckades berätta något jag inte kände till. Jag visste inte att den franska polisen gick i Hitlers ledband - om man nu får tro filmen. Detta gör ju hela poliskåren till landsförrädare och man undrar onekligen vad detta fick för påföljder efter kriget; om några ansvariga straffades. Vissa av poliserna går på som tyskar i italienska exploitationfilmer; de skriker och misshandlar försvarslösa kvinnor.
Men som helhet är filmen alldeles för konventionell. Den känns alldeles för slätstruken. Rollfigurerna är för tillrättalagda, ungarna är åt helvete för gulliga, det blir aldrig riktigt gripande och chockerande. Slutet är riktigt fånigt.
...Och så har vi nazist-
erna. Ho ho ho! Hitler, Eva Braun och Himmler är med i filmen, och när de dyker upp blir det rena Monty Python! Ja, jösses jävlar. Jag skrattade högt på pressvisningen. Hitler är munter och dansar jazz, men när han upptäcker att Eva Braun springer runt och filmar med en smalfilmskamera, skärper han sig och gullar sedan med en liten gosse i lederhosen. De lyssnar på Wagner, men Braun säger att den musiken gör henne deprimerad, så hon sätter på en jazzplatta och jazzar loss. Hon dricker cocktails. Hitler vitsar. En dam kommer in och säger att det blir sauerbrat till middag. Bäst av allt: Hitler serveras en marsipantårta som är formad som en bil och i framsätet står en marsipan-Hitler och viftar med högerarmen. Ni må tro att Hitler blir glad! Han bryter av arm och huvud och stoppar dem i munnen på glada barn. Fantastiskt konstig scen.
Rosalyn Bosch har tidigare bara gjort en enda film, den osannolikt usla ANIMAL med Andreas Wilson - när jag såg den ville jag lämna salongen, men det gick inte, eftersom jag såg den tillsammans med, öh, Andreas Wilson. Den här gången lyckas Bosch betydligt bättre, I GRYNINGENS TIMMAR är en flott film, den ser ut som värsta Hollywoodproduktionen. Jag kan inte påstå att den är dålig, men den den saknar något som gör att den sticker ut. Den är lite banal. Jean Reno är förstås alltid bra, finns det någon som inte gillar honom? Och jag gillar Mélanie Laurent.
Att filmen har premiär just nu är förstås intressant, då stora delar av Malmös befolkning har röstat på ett parti som vill rensa upp i vissa kvarter. Är det månne därför Malmö fått en ny arena? Är det där de ska inhysas?






(Biopremiär 8/10)