Visar inlägg med etikett Måns Mårlind. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Måns Mårlind. Visa alla inlägg

torsdag 14 februari 2019

Bio: Eld & lågor

Foton copyright (c) Aril Wretblad
Duon Mårlind & Stein är tillbaka med en ny långfilm, och det är inget som fick mig att jubla på förhand. De är två killar vars estetiska sinne är oklanderligt, minst sagt, men som aldrig fått ur sig något jag tycker är bra.
STORM var väldigt omskriven när den kom 2005. Jag såg den aldrig på bio, men när jag väl klämde den på DVD, tyckte jag att det var en skitsnygg film som var märkligare än bra. Det är väl detta som är problemet med duons filmer - tjusiga bilder kastas bort på dåliga manus. TV-serien SNAPPHANAR från 2006 blev allmänt utskälld, 2010 gjorde de SHELTER med Julianne Moore, vilken jag inte minns om jag sett eller ej, och denna följde de upp med den vissna UNDERWORLD AWAKENING; den fjärde delen i den allmänt misslyckade UNDERWORLD-serien (kom igen, det räcker inte med att Kate Beckinsale är snygg, tuff och sexig).
Senast vi såg något av Mårlind & Stein på bio handlade det om, ähum, Håkan Hellström. Det var ju de som gjorde KÄNN INGEN SORG. En film med snygga effekter, men det var väl allt.
Duons nya verk, ELD & LÅGOR, bygger visst på sanna händelser - filmen handlar om Gröna Lund i Stockholm på 1940-talet. Jag vet ingenting om Gröna lunds historia, jag har varit i parken en gång, och det är nästan 40 år sedan - och jag tyckte att Grönan bleknade vid en jämförelse med Liseberg.
Den surrealistiska ELD & LÅGOR är ett uppenbart försök att göra en Jean-Pierre Jeunet-film på svenska - med vissa inslag av Baz Luhrmann. Det här är en film som är fantastisk att titta på. Detta är något av det snyggaste som någonsin producerats i Sverige, åtminstone på den här sidan av MANNEKÄNG I RÖTT. Filmen, som är inpelad i Ungern, innehåller även specialeffekter i toppklass, signerade Kaj Steveman.
Innehållsmässigt sett är det dock värre. Jag kan omöjligt avgöra om det här är en kalkon eller inte. ELD & LÅGOR är en Romeo & Julia-historia som känns märkvärdigt tunn och enkel. Mitt emot Gröna lund ligger det konkurrerande nöjesfältet Nöjesfältet; en lågbudgetvariant med cirkusnummer, strippor och billig öl, allt drivet av "tattare". Lennart Jähkel spelar Johan Lindgren, direktör för Nöjesfältet, medan Robert Gustafsson gör Gustaf Nilsson; chef för Gröna lund - och en mycket ond man. Nilsson är beredd att göra allt för att Nöjesfältet ska gå under. Familjen Lindgren, å sin sida, är inte sena med att hämnas och slå tillbaka.
Johan Nilsson har en driftig son som heter John (Albin Grenholm, som är lite lik James McAvoy), medan Gustaf Nilsson i sin tur har dottern Ninni. Hos spelas av fotomodellen Frida Gustavsson, som är vansinnigt tjusig. Hon är även huvudet längre än sina motspelare, vilket är lite kul. Hon är med andra ord en amason!
Självklart bär det sig inte bättre än att John och Ninni blir kära i varandra. Förbjuden kärlek! Ska de kunna hålla det hemligt? Vad ska deras föräldrar säga? Pernilla August spelar Johns mor, och hon försöker genast sabba förhållandet. Ninnis far hittar på elaka grymheter.
Det här är en story vi sett oräkneliga gånger tidigare - ibland sämre, ibland i bättre och mer intressanta varianter. Dialogen i ELD & LÅGOR är ofta lite pinsam, och jag att och skruvade på mig när Ninni pratade med insekter som en annan Disneyprinsessa. En och annan scen är också väl jönsig, som när John och Ninni utför cirkuskonster utanför ett barnhem med finska krigsbarn. Filmens repliker fälls teatraliskt, Albin Grenholm pratar forcerat.
... Samtidigt undrar jag om inte allt det här skulle funka betydligt bättre om filmen var på franska! Fransmän uttrycker sig ju inte som vi, och de kommer ofta undan med poetiska utsvävningar och teatraliska klumpigheter.
Det förekommer en rad musiknummer i filmen. Det handlar om något modernare hitlåtar, bland annat Bon Jovis "You give love a bad name", som framförs i 40-talsversioner. Anakronismer är det gott om i filmen.
Jag blev lite ställd när jag såg ELD & LÅGOR. Detta är uppenbart en film gjord med stort hjärta och alla inblandade vill väl. De unga huvudpersonerna gör sina roller med tor entusiasm, och Frida Gustavsson kan bli en ny stjärna vad det lider. Filmen är som sagt fantastisk att titta på, det är otroligt snyggt. Det här är ett visuellt spektakel.
... Därför är det synd att jag inte tycker att ELD & LÅGOR speciellt bra. Det är något som saknas. Med några fler twister och finesser i manuset, samt mer humor, hade jag höjt mitt betyg ett snäpp.
De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig blir gruvligt besvikna. OPERATION RAGNARÖK-regissören Fredrik Hiller har en liten roll som slem polis.










(Biopremiär 14/2)

tisdag 16 juli 2013

Bio: Känn ingen sorg

Foton: Linda-Maria Birbeck ©2013 Acne Drama AB
Häromdagen läste jag en TT Spektra-intervju med Cilla Jackert, som skrivit manus till KÄNN INGEN SORG; den där "Håkan Hellström-filmen". I texten pratas det om Håkan Hellströms "låtskatt". Låtskatt? Jamen, för helsike - grabben slog igenom på 2000-talet. Hans karriär är förhållandevis kort. Låt vara att han är folkkär och gör succé i ALLSÅNG PÅ SKANSEN, men större delen av hans publik utgörs av gråtande tonårsbrudar.
Jag har ingen som helst relation till Håkan Hellström. Jag försöker komma på några låtar - och de enda som poppar upp är "Känn ingen sorg för Göteborg" och "Kom igen Lena". Det är allt. För mig är Håkan Hellström en käck göteborgare som iförd sjömanskostym sjunger falskt. Nyligen utsåg en svensk musiktidning en av Hellströms plattor till en av Sveriges bästa någonsin. Jösses! Hur tänkte de där? Och när det gäller svensk pop, är det ju Docenternas 80-talsproduktion som regerar. (Här får jag väl skjuta in att Joppe Pihlgren ju också sjunger falskt, men det är definitivt inget som stör) Det trevligaste med Hellström är väl det faktum att hans farsa var med om att starta upp Bokmässan i Göteborg.
Visst kan man basera en långfilm på en artists låtar. Men då måste det handla om artister som verkligen har en låtskatt. Cornelis, Taube, Bellman, Thore Skogman när det gäller svenskar. Okej, det lär nog funka med ABBA. För självplågare kan man säkert få ihop något av Gyllene Tiders och Tomas Ledins låtar. Men i fallet Håkan Hellström ...
Nu tror ni förstås att jag kommer att såga KÄNN INGEN SORG bara för att jag inte tillhör Håkan Hellströms fans. Nej då, så är inte fallet. Jag menar, jag gillade SPICE WORLD - utan att gilla Spice Girls! Och jag har egentligen inget emot Håkan Hellström, han verkar vara snäll. Nej, det finns andra, betydligt mer vägande skäl till att såga den här filmen. Det främsta skälet till att hacka på KÄNN INGEN SORG är att den är under all kritik! När jag och ett par kollegor lämnade pressvisningen tittade vi på varandra och sa "Hade ingen läst manus innan de spelade in filmen? Har ingen sett filmen innan den går upp på bio?".
För regin står Måns Mårlind och Björn Stein. Den här duon har tidigare gjort den ruttna STORM, den hånade TV-serien SNAPPHANAR, den amerikanska SHELTER, som jag inte sett och som släpptes direkt på DVD i Sverige, och senast gjorde de UNDERWORLD: AWAKENING, den sämsta filmen i UNDERWORLD-serien. De här två killarna är kända för att göra filmer med snygga bilder - men de kan verkligen inte berätta en historia. Och i fallet KÄNN INGEN SORG finns ingen historia att berätta.
Manuset ska visst vara baserat på Håkan Hellströms låtar; på miljöer, händelser och figurer ur texterna. Miljöerna är förstås göteborgska, men figurer och händelser känner jag inte till, och i den färdiga filmen är de grundare än grundast. Det här är bara en massa märkliga scener som staplats på varandra. Den röda tråden är tunn.
Adam Lundgren är Pål Gullberg, som bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i vad som förefaller vara Albert & Herberts hus. Påls föräldrar är döda. Pål vill inget annat än skriva- och framföra musik, men han lider av extrem scenskräck - när han känner folks blickar riktade mot sig, spyr han. Eller moonar. Eller gör annat konstigt.
Pål hänger med sina polare Johnny (Jonathan Andersson) och kickboxaren (eller är det MMA?) Lena (Josefin Neldén). Lena är hemligt kär i Pål, vilket hon inte vågar berätta för honom ("Kom igen, Lena!" säger hon till sig själv). På en klubb ser Pål den raffiga rockbruden Eva (Disa Östrand, som verkar imitera Megan Fox) uppträda med sitt band. Han blir genast kär i henne, spyr på henne och får spela trummor i bandet. Det sistnämnda går bra - så länge han uppträder med förbundna ögon.
Pål slits mellan Eva och Lena, farfar är besviken på slarvern till barnbarn som aldrig gör något vettigt, Johnny är involverad i skumma affärer, och någonstans hägrar en musikkarriär.
Låter det här ooriginellt och tunt? Det är inget mot vad det är! För att få det här intressant har man försökt göra filmen "häftig" - vilket snarare resulterat i att soppan blivit rejält konstig. Det här spretar hejvilt. Rollfigurerna bara finns där, som pappersfigurer. Händelserna är lösryckta och leder sällan någonvart. Vid ett tillfälle ska Pål med band spela på Evas mors bröllopsfest. Morsan görs av Marie Richardson och den nye maken är Reine Brynolfsson. Hon är en föredetta sångstjärna och diva, han är bara en otrevlig tölp. Paret förekommer bara på den besynnerliga bröllopsfesten, sedan försvinner de ur handlingen. Som så mycket annat. Påls farfar letar tydligen efter en ny dam via dejtingsajter och vid ett tillfälle äter han middag med Gunilla Nyroos, som han visst hittat på nätet. Men farfaderns situation görs det heller inte så mycket av. Här finns inga rollfigurer att bry sig om - med möjligt undantag för Tomas von Brömssen, som gör vad han kan med det tunna materialet.
Adam Lundgren går mest omkring och grimaserar och beter sig som om han är efterbliven. Jag funderar på om det är förstoringsglas i hans brillor, hans ögon ser märkligt stora ut. Mellan varven dricks det hela tiden sprit, det röks cigaretter och det knarkas. Ingen verkar jobba, men de har alltid pengar och alla verkar bo i skönt bohemiska lägenheter.
Filmfotot är glassigt, det gör sitt bästa för att framställa Göteborg på vackrast möjligast sätt. Men mest ser det ut som ett gäng reklamfilmer. En reklamfilm för Göteborg, som klippts ihop med kickboxarreklam för energidrycker och annat.
Filmen fick ursprungligen en 15-årsgräns, men denna sänktes till en 11-årsgräns efter att distributören överklagat. Distributören sa att de är mycket nöjda med sänkningen, eftersom de vill att så många som möjligt ska kunna ta del av "Håkan Hellströms magiska värld". Men om så är fallet - varför är den så våldsam? Varför är det så mycket knark? Detta är ingenting för elvaåringar - och yngre, som kommer i i vuxens sällskap. Filmen öppnar med en besynnerlig jakt genom Göteborg, där man först störtar in på sexklubben Wanda på Andra Långgatan, och sedan brister ut i ett våldsamt slagsmål på Järntorget. Det förekommer även ett blodigt - riktigt jävla blodigt - mord i filmen. Har Statens Medieråd varit utsatt för påtryckningar?
I bakgrunden i en scen utanför Bengans förekommer två A-lagare. Dessa spelas av Freddie Wadling och Ebbot Lundberg, vilket förstås är lite kul. Och vem är gatumusikanten som står brevid dem, om inte Håkan Hellström själv. Inga pris till dem som gissar att Hellström dyker upp i den käcka slutscenen och sjunger "Känn ingen sorg för mig Göteborg". (För övrigt låter en annan Hellströmlåt precis som ledmotivet till FAMILJEN MACAHAN!)
Jag har ingen aning om hur filmen kommer att tas emot av publiken. På pressvisningen dök det upp ett gäng kritiker (eller?) jag aldrig sett tidigare. Samtliga tjejer. Och varje gång Håkan själv dök upp, stönade de "Åååååh!". Det räcker kanske för att detta ska bli en succé.
Själv tycker jag att det här är genant. Det här är riktigt dåligt. Jag skrattade till ett par gånger där det var meningen att man skulle skratta, men Mårlind och Stein är inga humorister, och som drama funkar det inte alls. Stora delar av filmen undrade jag vad det var jag satt och tittade på.
Det här är inte SEAN BANAN-dåligt, men KÄNN INGEN SORG får UNDER DITT PARASOLL och DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET att framstå som filmhistoriska milstolpar.
Vilket de å andra sidan ju faktiskt är.







(Biopremiär 19/7)






måndag 19 mars 2012

Bio: Underworld: Awakening

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment

UNDERWORLD: AWAKENING, den fjärde filmen i serien, är den första jag såg på bio. Jag kommer ihåg att jag såg den första på DVD hemma hos en kompis. Jag minns i stort sett ingenting av den, mer än att Kate Beckinsale var läcker i sin latexoutfit, och att varulvarna - och varulvsförvandlingarna - var rätt kackiga. En bit in i filmen sa vi "Vaffan är det egentligen vi tittar på?" och en stund senare somnade en kille i fåtöljen.

Den andra filmen såg jag ensam hemma, jag har för mig att jag tyckte att de var bättre än den första, men jag minns absolut ingenting av den. Den tredje filmen (som jag recenserar HÄR) gick inte upp på bio i Sverige. I den hoppade man tillbaka några hundra år och berättade bakgrundshistorien. Kate Beckinsale skippade den här filmen och Rhona Mitra (som är lätt att förväxla med Beckinsale, men är lite sexigare och tuffare) innehade den kvinnliga huvudrollen. Men jag minns absolut ingenting.
Nå.
UNDERWORLD: AWAKENING pressvisades inte i Malmö, så det blev till att se den under helgen. Det var ganska ödsligt i salongen på 21:25-visningen på söndagskvällen. 15-20 pers hade begett sig dit. Men jag ska inte klaga, jag vill helst sitta ensam i biosalonger. Inga som snackar och äter popcorn.

För regin står den här gången den svenska duon Måns Mårlind och Björn Stein. De slog igenom med filmen STORM - en riktigt usel film, som en del verkade gilla eftersom den inte såg ut som andra svenska filmer. TV-serien SNAPPHANAR blev rätt utskrattad, och den amerikanska debuten SHELTER släpptes knappt någonstans, i Sverige förpassades den direkt till DVD. Av någon anledning fick de dock förtroendet att göra detta nya kapitel i UNDERWORLD-serien.

... Och det finns inte så mycket att säga om detta. Kate Beckinsale är tillbaka som hämnarvampyren Selene. Kriget mellan vampyrer och lykaner (som de kallar varulvarna) rullar vidare. Efter en massa action i början, dödas (eller?) Selenes älskade Michael, som är en vampyr- och varulvshybrid. Selene fångas och fryses ner. Tolv år senare tinas hon upp och upptäcker att saker inte är som förr. Världen har blivit ännu mer dystopisk och betonggrå, lykanerna är i det närmaste utrotade, och på laboratoriet där Selene hamnat försöker man ta fram ett botemedel mot vampyrepidemin. Eller vad de nu sysslar med. Det dyker upp en liten flicka som visar sig vara Selenes okända dotter.

Selene hittar några vampyrer som gömmer sig i underjorden, en av dem är visst polis. En annan polis - som inte verkar vara vampyr - hjälper Selene. Det dyker upp lykaner och slutligen måste man tampas med en gigantisk sådan; slutbossen om detta vore ett spel.
Keep it simple. Den är en regel alldeles för många actionfilmmakare glömmer bort. Ser man en actionfilm, ska man inte behöva sitta och undra vad som försiggår. Nu är förvisso handlingen i UNDERWORLD: AWAKENING rätt simpel, men filmens universum, storyn om vampyrer och varulvar är en rejäl soppa. Det är alltid illa när filmer inleds med en berättarröst som återger en komplicerad - eller inte komplicerad - bakgrund, istället för att låta filmen själv berätta det nödvändiga under handlingens gång.

Filmen är packad med action. Det är action mest hela tiden. Folk slåss, skjuter och blod sprutar och kroppsdelar flyger omkring. Det är så mycket action att jag snabbt började tycka att det var tråkigt och längtade efter lite dialog. När det senare bjuds på ett par längre dialogdrivna scener, visade de sig vara ännu tråkigare. Dessutom är filmen gravallvarlig. Här finns inte tillstymmelse till humor - åtminstone inte medveten sådan. Fast en scen blev omedvetet festlig: när Selene kravlar ur sin frösabox på labbet, är hon naken. Men de ryker från kolsyreis, så vi får aldrig se The Naughty Bits. Och tänk, på en hylla alldeles intill frösaboxen ligger hennes latexoutfit! Så snällt av forskarna att låta den ligga där i tolv år.
Det är lätt att jämföra UNDERWORLD-serien med RESIDENT EVIL-serien. Kvinnlig hjälte, dystopisk framtid, monster har tagit över, onda företag härjar vilt, och handlingen blir alltmer komplicerad, invecklad och besynnerlig för varje film. Fast RESIDENT EVIL-filmerna tycker jag är bättre. De är dessutom försedda med Milla Jovovich, vars glimt i ögat gör att filmerna inte känns så jönsigt gravallvarliga.

En betygsetta ligger faktiskt väldigt nära här. Så tråkig och ointressant är UNDERWORLD: AWAKENING. Men det blir en tvåa trots allt. För jag kan inte säga annat än att Kate Beckinsale är läcker som Selene. Hubba-hubba. Men hon är även rätt osympatisk - hon dödar folk till höger och vänster hela tiden, och i många fall får jag intrycket att hennes offer inte tillhör "de onda", utan bara råkar vara på fel plats vid rätt tillfälle.

Karaktärsskådespelarna Stephen Rea och Charles Dance skänker lite klass åt tillställningen, och de skrattade säkert hela vägen till banken.

Att filmen är i 3D märks inte så mycket och ofta rör sig Selene i slowmotion. CGI-varulvarna ser knappast övertygande ut och förstärker känslan av TV-spel.

En polis gör Volvo och i en närbild ser vi att bilen har svensk nummerskylt.







(Biopremiär 16/3)

söndag 14 november 2010

Svenskar och vampyrer

Ibland kommer det nyheter som är så oväntade och konstiga att man inte riktigt vet vad man ska tro.
UNDERWORLD är en filmserie jag inte är särdeles förtjust i. Visst är Kate Beckinsale och Rhona Mitra läckra i sina outfits när de fajtar sig igenom de tre filmerna, men handlingen är mest rörig och förvirrad. Jag har aldrig blivit riktigt klok på vad det går ut på.
Nu ska det göras en UNDERWORLD IV. Den ska ha premiär i januari 2012. Och vilka har skrivit på för att regissera?
Jo, Måns Mårlind och Björn Stein. Pojkarna som gjorde den rätt usla STORM och vars senaste film är den amerikanska SHELTER, som jag inte sett.
Hmm...