Visar inlägg med etikett Måns Månsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Måns Månsson. Visa alla inlägg

torsdag 10 mars 2016

Bio: Yarden

Foton copyright (c) Ita Zbroniec Zajt

Författaren och poeten Kristian Lundberg från Malmö lär väl främst bli ihågkommen för sin beryktade bokrecension i Helsingborgs Dagblad 2006. I en samlingsrecension sågade han en deckare av Britt-Marie Mattsson. Det var bara det att Mattsson aldrig hunnit skriva sin bok, som alltså inte kommit ut, trots att förlaget listat den i sin katalog. Lundberg avskydde Mattsson så pass mycket att han sågade boken ändå. Senare ska Lundberg tydligen ha sagt att det ändå bara är idioter som läser Helsingborgs Dagblad.

Incidenten ledde till att Kristian Lundberg lade författandet på hyllan och började knega i Malmö hamn. Hans upplevelser där blev romanen "Yarden". Eftersom en deprimerande bok om arbetare inte lockar mig, har jag förstås inte läst den. Men nu har jag sett filmen som bygger på boken.

Eller - filmen bygger visst inte riktigt på boken. Det står att filmen är "löst baserad" på en "berättelse" av Kristian Lundberg. Tydligen har manusförfattaren Sara Nameth och regissören Måns Månsson tagit sig friheter.

Filmen YARDEN ser ut som ett typiskt svenskt drama från 1970-talet. Om jag inte visste bättre hade jag trott att det handlade om parodi på svensk 70-talsfilm. Anders Mossling innehar huvudrollen som en namnlös, misslyckad poet. I början av filmen får han sparken från en dagstidning, eftersom han recenserat sin egen bok - och sågat den. Det är en skitbok, tycker han. Kulturchefen spelas av Gertrud Sandqvist, rektor på Konsthögskolan i Malmö.

Den namnlöse, småknastige författaren bor med sin tonårige son i en ful lägenhet med hårfrisörskegardiner och virkade bonader på väggarna. Vilka medelålders män idag har hårfrisörskegardiner hemma?

Författaren måste tjäna pengar. Han försöker sälja författarexemplaren av sin skitbok till Roger Persson på Rogers antikvariat på Bergsgatan, men Roger vill bara ha fem stycken. Poesi säljer dåligt. Författaren skaffar sig därför ett "vanligt" jobb.

Eftersom det inte framgår i filmen vad Yarden är och vad jobbet går ut på, fick jag kolla upp det. Yarden i Malmö är Sveriges största bilhamn, där 500 000 importerade, fabriksnya bilar parkeras i väntan på att forslas vidare. I filmen får vi bara se hur knegare iförda overaller, de flesta invandrare, flyttar på bilar och käftar med varandra. De anställda har inga namn, utan tilldelas nummer. Eftersom airbags stjäls från bilarna, uppmanar cheferna till angiveri.

Författaren, som är nummer 11811, är en riktig klant, som inte kan behålla det här jobbet heller. Han lyckas inte med någonting, den gode 11811. När han ska köpa ny TV råkar han slå sönder den i affären. Sicken en han är!

Han är även intresserad av dykning, den här 11811. Ibland dyker han i havet. Nattetid. Oftast dyker han i badkaret därhemma, medan sonen irriterat bankar på dörren och vill in. Han är inte riktigt som han ska, 11811.

Det är sällan det görs film som utspelar sig i Malmö. När en sådan film kommer, är det sällan man ser några Malmömiljöer. Så är fallet med YARDEN. Sällan har Malmö framställts fulare. I stort sett hela filmen utspelar sig i mörker. Större delen tilldrar sig på Yarden. Filmen skulle kunna vara inspelad precis var som helst. I en scen ser man Turning Torso glittra i bakgrunden. En scen utspelar sig på restaurang Översten i Kronprinsen. Och så är de på Rogers antikvariat. Men resten skulle lika gärna kunna vara Trollhättan eller var som helst. Vilket inte är fallet, eftersom de bland annat har filmat i lägenheter i Malmö. Tydligen filmade man för flera år sedan, av någon anledning har filmen dröjt.

Jag har bara läst ett par recensioner av YARDEN, men jag kan tänka mig att Sveriges kritiker kommer att tävla om att förklara hur viktig filmen är, hur viktigt det är att skildra alla dessa underbetalda, anonyma knegare som tillbringar sina liv på landets alla gråa skitjobb. Det lär väl talas om vilsna själar och ordet "komplex" kommer att användas. "Gripande". "Drabbande".

På pressvisningen i Göteborg var det en herre som lämnade salongen. Han tyckte väl att det var så in i helvete tradigt. För det är det. YARDEN är en deprimerande film utan egentlig handling. Åtminstone ingen engagerande handling. Huvudpersonen 11811, författaren alltså, är en märklig traderöv; det är fullkomligt omöjligt att bry sig om honom. Eller några andra. Folk driver omkring, alla är osympatiska. Ibland slängs det in märkliga händelser som aldrig förklaras och som inte tillför någonting.

I ett försök att få dialogen att låta naturlig, pratar- och beter sig folk konstigt. Självklart är de ofta tysta. Ibland står 11811 tyst rätt upp och ner och ser vilsen ut. I en scen visar han pungen.

På ett par ställen är filmen lite rolig, men jag vet inte om det är meningen. Som inledningsscenen, där författaren läser sina dikter för en publik på sex personer. Eller personalfesten på Översten, en riktigt vissen tillställning. En trubadur underhåller medan uttråkade gubbar och tanter sitter vid dukade bord med spettkaka. Det är lite Roy Andersson över det. Men som sagt. Eftersom det här är en konstnärlig film, är det inte säkert att det ska vara roligt.

Jag kan tänka mig att Malmöbor kommer att gå och se YARDEN. Åtminstone de första dagarna. De vill se sitt Malmö - även om det alltså inte syns. Och så kommer kulturarbetarna att se filmen; de som tycker att det är viktigt att belysa arbetarnas situation (men som förstås själva aldrig haft ett skitigt kneg). Men sedan då? Vilka ska se den här filmen? Det klagas ju på att få går och ser svenska filmer - men är det så konstigt? YARDEN är urtypen för en film som inte drar publik.

Filmen varar bara 78 minuter. Den skulle lika gärna kunna vara 178 minuter, eller åtta minuter, eftersom den bara lunkar på utan att komma någonvart. Fast dessa 78 minuter är långa.

Jag satt förstås kvar genom hela filmen och väntade på att det skulle hända något, att det skulle leda fram till något intressant på slutet. Det skedde aldrig.

Det får bli ett specialbetyg:








(Biopremiär 11/3)

torsdag 22 november 2012

Bio/DVD: Hassel - Privatspanarna

Foton copyright (c) Scanbox

Det är sällan det händer i Sverige, jag minns inte när det var senast - men nu händer det minsann igen: en film får premiär på bio och DVD - och VOD - samtidigt. En svensk film dessutom.

Eller ...

Film och film. Jag vet inte riktigt vad det här ska klassificeras som. Jo, visst, självklart är det här en film. Men HASSEL - PRIVATSPANARNA ligger väldigt långt från vanlig svensk polisfilm, från mainstreamfilm, från vanlig långfilm. Måns Månsson, bördig från Lund och guldbaggenominerad för H:R LANDSHÖVDING, har gjort en synnerligen udda blandning av drama, komedi och dokumentär som inte liknar någonting annat. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, vad jag ska sätta för betyg. Går det här att betygsätta som en "vanlig" långfilm? (Och det är med nöd och näppe det här är en långfilm; filmen varar bara 74 minuter)

Olov Svedelids romanfigur, polisen Roland Hassel, dök upp som TV-hjälte 1986 och blev i princip den första av alla dessa framgångsrika - och alltmer trista - TV-snutar som pumpats ut i Sverige de senaste tjugo åren. I en intervju hävdar Måns Månsson att han växte upp med Hassel, men blev alltmer besviken på TV-serien. Jag såg också på Hassel på 80-talet, men minns inte riktigt vad jag tyckte. Däremot var den hittills sista, reguljära Hasselfilmen FÖRGÖRARNA, som biovisades år 2000, riktigt kass.

Månsson säger att han inte har mycket till övers för de massproducerade svenska polisfilmerna och vill ta död på genren med hjälp av PRIVATSPANARNA, och samtidigt avsluta sviten om Roland Hassel på ett värdigt sätt. Olov Svedelid dog 2008, men tydligen hade Månsson fått tillstånd av upphovsmannen att genomföra sitt projekt innan dess. Det har alltså tagit ett bra tag för den här filmen att nå filmdukar och TV-skärmar. Jag noterar även att filmen anger 2011 som copyrightår - varför släpps den inte förrän nu? Kanske har man inte vetat vad man ska göra med denna udda fågel? Speciellt dyr kan den inte ha varit, rättare sagt: den kan knappt ha kostat någonting alls att göra.

Lars-Erik Berenett återkommer i titelrollen. Roland Hassel är numera pensionär och sysselsätter sig med att försöka lösa Palmemordet. Han är fullkomligt uppslukad av detta och hänger med en grupp privatspanare: medelålders män som är lika besatta av att lösa fallet och återskapar alla detaljer minutiöst. De vandrar runt på mordplatsen och iscensätter paret Palmes promenad från biografen.
Ett flertal absurda situationer uppstår. Hassel ringer till Täppas Fågelberg på Ring P1 och undrar varför belöningen om man sätter dit mördaren fortfarande är på 50 miljoner kronor, den borde rimligtvis ha ökats till över 90 mille tack vare inflationen. Här finns även en lustig scen med Hassel i sitt kök och en automatisk telefontjänst.
Det här är ingen polisfilm, det är inte en deckare. Visst är det fortfarande Roland Hassel, men PRIVATSPANARNA har bara huvudpersonen gemensamt med de tidigare filmerna. Men trots Månssons intentioner uppstår det ändå ett visst spänningsmoment - för visst är det spännande med alla dessa olika spår i fallet Palme.

HASSEL - PRIVATSPANARNA är inspelad på ... wait for it ... Super-VHS! Jo, du läste rätt. Eftertexterna till och med avslutas med S-VHS-loggan. Det är mycket möjligt att detta är den fulaste film jag någonsin sett på en bioduk. Den urblekta, suddiga bilden är alldeles randig och blöder i rött, grönt och blått. Fascinerande konstigt. Jag kan tänka mig att filmen är lika skitful på en TV-skärm - antagligen kommer den bara till sin rätt om man ser den på YouTube... Så här såg våra amatörfilmer vi gjorde på gymnasiet ut.

Som jag skrev inledningsvis vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Som vanligt tänker jag vara ärlig och understryka att mitt främsta intryck av filmen är att den är seg och tråkig. Den varar inte så länge, men känns längre än den är. En massa gubbar promenerar runt i Stockholm, och ofta upprepar de samma procedur om och om och om igen när de iscensätter händelserna.
Killen som är något slags ledare för privatspanargruppen är väldigt lik Olof Palme, vilket skapar viss förvirring.

Njä, det här är väl inget man vill betala pengar för att se. Vänta tills filmen dyker upp gratis på SVT Play, eller något sådant. Och det lär väl inte dröja.







(Bio/DVD/VOD-premiär 23/11)