Bio: Knock at the Cabin

Foton copyright (c) UIP Sweden

Med en dåres envishet fortsätter M Night Shyamalan att göra film, med flera dårars envishet fortsätter producenter att pumpa pengar i Shyamalans filmer. Varför? M Night Shyamalan är sannolikt den sämste nu verksamma Hollywoodregissören. Det går förstås att hitta mängder med regissörer som är extremt mycket sämre än Shyamalan, men då handlar det oftast om folk som gör lågbudgetfilm, amatörfilm och så vidare. Shyamalans nya film kommer från Universal Pictures och den kostade 20 miljoner dollar att göra.

... Vid närmare eftertanke har Shyamalan aldrig gjort någon bra film. Anledningen till att alla överraskades av slutet på SJÄTTE SINNET - jag också - är att Shyamalan bryter mot sina egna regler. Hela tiden. Bruce Willis' rollfigur gör saker ett spöke inte kan göra. Därför gick vi på det. 

Jag har inte recenserat någon Shyamalan-film här på TOPPRAFFEL sedan SPLIT kom 2017. Jag tror detta beror på att GLASS, 2019, och OLD, 2021, antagligen inte pressvisades här - den senare kom dessutom under pandemin. Jag har inte sett de två filmerna, däremot såg jag THE VISIT, 2015, i höstas. Den byggde på en bra idé, men föll på att det var en found footage-film och på att Shyamalan inte kan skriva dialog, hans rollfigurer låter aldrig som riktiga människor. 

Den nya filmen KNOCK AT THE CABIN bygger på romanen "The Cabin at the End of the World" av Paul Tremblay, som kom 2018. Boken kan jag inte uttala mig om, men efter att ha sett filmen blev jag inte sugen på att läsa den.

Det här är en film om världens undergång. Jonathan Groff och Ben Aldrige spelar det homosexuella paret Eric och Andrew, som hyrt en mysig stuga i skogen, dit de åker tillsammans med sin lilla dotter Wen (Kristen Cui). När Wen ensam sitter i gräset framför stugan och fångar insekter, kommer plötsligt en man gående. Leonard (Dave Baustista) heter han, och han säger att han vill bli hennes vän. Han säger även att det är viktigt att han får prata med Wens föräldrar, han måste bli insläppt i huset. När ytterligare tre personer, alla beväpnade med tillhyggen, kommer stompande i skogen blir Wen rädd. Hon rusar in i till Eric och Andrew i stugan.

Främlingarna bultar på dörren och vill komma in, och när det inte blir insläppta bryter de sig in och binder fast Eric och Andrew vid varsin stol. Wen får titta på tecknad film på TV. Förutom Leonard är det Sabrina (Nikki Amuka-Bird), Ardiane (Abby Quinn) och Redmond (Rupert Grint). De säger att de alla, trots att de inte känner varandra, haft samma vision. Jorden är på väg att gå under. Det är bara någon dag kvar nu, och det finns bara ett sätt att stoppa undergången:

En av de tre semesterfirarna, Eric, Andrew eller Wen, måste dö, och de får själva välja vem som ska dödas.

Varför? Hur fan ska jag veta det? De här tre är utvalda på någon vänster. Ett offer hindrar undergången.

Eric och Andrew vägrar förstås - och då måste en av inkräktarna dö. Av någon anledning. Därför dödar inkräktarna varandra. Detta är inte något som stoppar världens undergång, de måste dö ändå. Om detta förklarades missade jag det, kanske tittade jag på klockan just då, kanske tänkte jag på annat, kanske nickade jag till.

KNOCK AT THE CABIN är filmad på 35mm, vilket förstås är trevligt. Filmen inleds med riktiga förtexter - som dessutom är snygga. Filmmusiken är bra och olycksbådande.

... Men där efter går det snabbt utför. Det här är filmad teater. Eric och Andrew sitter på sina stolar större delen av speltiden. Inkräktarna står framför dem och pratar en i taget. Replikerna de fäller är onaturliga och konstiga. Ibland rör de sig i formationer, som om de utför något slags koreograferad dans. Alltså, det här känns som om någon gymnasieskolas pretentiösa teatergrupp Sinnesro & Myrra framför sitt senaste epos i skolans aula, och publiken är glad eftersom de slipper lektioner.

Spännande? Nej, inte alls. Det här är bara tråkigt och konstigt. Dessutom gör det teatrala anslaget att man distanseras från det som sker på duken. Det är svårt att engagera sig. Jag gäspade. Jag tittade på klockan. Kommer detta att leda fram till en twist på slutet? Nej, det gör det inte. Det är bara dumt.

Filmfotot är intressant. Filmfotografen Jarin Blaschke jobbar med udda perspektiv, bilderna beskärs på ovanliga sätt. Ibland förvrids bilden en aning. Det senare kan förstås bero att biografmaskinisten råkat komma åt linsen, men jag tror att det är ett medvetet konstnärligt grepp. Ett grepp som skulle kunna skapa en viss spänning och oro, om det inte vore för att filmen var så fånig.

Kommer någon att tycka att det här är bra och otäckt? Finns det M Nigh Shyamalan-fans? Vad ska jag laga till middag? Pyttipanna? Ja, idag köpte jag ägg att steka till.

  

 

 

 

 

(Biopremiär 3/2)

Bio: Split

Foton copyright (c) UIP Sweden
M Night Shyamalan verkar fortfarande leva på gamla bragder - eller snarare en bragd: SJÄTTE SINNET. Den blev en jättehit när den kom 1999. Sedan dess har Shyamalan mest utmärkt sig som den sämste nu aktive regissören i Hollywood, och det är en gåta varför han fortfarande får göra film - åtminstone "större" filmer som går upp på bio.
Det gick utför redan med UNBREAKABLE (2000) och SIGNS (2002), och sedan blev det än värre. Shyamalans förra film; THE VISIT från 2015, har jag inte sett; gick den upp på bio i Sverige? Men dessförinnan låg han bakom kombon THE LAST AIRBENDER (den med penisfrisyren) och AFTER EARTH, två fantastiskt kackiga filmer.
Nu är Shyamalan tillbaka med vad som på filmaffischen kallas en "thriller". Det är bara det att han helt glömt bort att göra sin film spännande.
James McAvoy spelar en kille som lider av DID; han har 23 olika personligheter. I början av filmen kidnappar han tre tonårstjejer, som han låser in i källaren i sin märkliga bostad (var han bor avslöjas först på slutet, och det är jättekonstigt och ologiskt). De olika personligheterna kommer då och då in till tjejerna och beter sig konstigt - han är kidnapparen, han är en kvinna, han är en nioårig flicka, med mera. Då och då besöker han sin psykiatriker, och då är han oftast modedesigner. Psykiatrikern är en äldre dam som är expert på DID. De kidnappade tjejerna gör valhänta försök att fly. En av dem lider av traumatiska barndomsminnen, vilka dyker upp i insprängda flashbacks. Den mystiske kidnapparen har en 24:e personlighet som bubblar under ytan. Kan det vara monstret han pratar om i början?

1976 gjorde Pete Walker den engelska rysaren SCHIZO, vars slogan löd "När den ena handen inte vet vad den andra gör". Han fick genast kritik för att fara med osanning - det där har inget med schizofreni att göra. Shyamalan har anklagats för att trivialisera och exploatera DID. De som lider av diagnosen är inte farliga. Själv vet jag inget om DID.
Däremot vet jag att SPLIT är en skitdålig film. Jag brukar tycka att James McAvoy är en rätt bra skådis, men här är han inte bra alls, han är mest fånig - vilket beror på Shyamalans regi och manus. Ja, jösses. Det känns som att titta på en tafflig teaterpjäs. Shyamalan har fortfarande inte lärt sig att skriva naturlig dialog. Han envisas fortfarande med en lätt pretentiös ton, där folk poserar i tysta, stillastående scener. Det finns inget som helst driv i berättandet, ingen nerv.

Men framför allt är det här fullständigt spänningsbefriat. Det håller på drygt två långa timmar, och jag satt och vred på mig och undrade när det hela skulle gå igång. Jag väntade förgäves. När jag trodde att det inte kunde bli tråkigare, håller plötsligt psykiatrikern ett föredrag om DID via Skype. Hu!
När det på slutet ska bli otäckt och våldsamt, blir det ännu dummare. Fast de sista tio sekunderna är lite kul. Dock inte värda att vänta på.
Jag undrar vad biopubliken kommer att tänka. De som vill se en spännande thriller, och istället får se McAvoy sitta på huk, prata med barnslig röst, och dansa disco.
Fast om kidnapparen spelats av Nicolas Cage hade det här kunnat bli något! Tänk bara: en vilt överspelande Cage iförd klänning!

(Biopremiär 20/1)




-->

Bio: After Earth

Foton copyright (c) Sony Pictures

AFTER EARTH innehåller en fantastiskt symbolisk scen: Will Smith sitter i en fåtölj ombord på ett störtat rymdskepp och försöker hålla sig vaken. Det går inte. Han somnar.

Denna scen avspeglar precis hur biopubliken känner sig. Men så är detta också en film av M Night Shyamalan. Den troligen sämste filmregissören som är aktiv idag - åtminstone bland de regissörer som tillåts göra biofilm för stora bolag. Jag begriper inte varför Shyamalan får fortsätta. Hans filmer blir stadigt värre och värre. Vem kan väl glömma - och vem vill väl komma ihåg - hans förra film; THE LAST AIRBENDER?

Fast i det här fallet får vi nog skylla på Will Smith. Inte nog med att han spelar den ena huvudrollen och är en av producenterna. Han har även hittat på filmens story - och det var han som handplockade Shyamalan som regissör. Tydligen är detta en film Will Smith velat göra väldigt länge. Samtidigt är detta ännu ett försöka att göra filmstjärna av sonen Jaden Smith. Det lär pågabläran inte bli med den här rullen.

Jordens invånare har tvingats lämna sin hemplanet och flyttat till planeten Novus Prime. Men där är inte allt frid och fröjd. Stora monster anfaller titt som tätt, monster som kan känna av människors fruktan och på så sätt hitta dem. Tusen år efter flykten från Jorden är general Cypher Raige (Will Smith) en legend. Han kan inte känna fruktan - således kan monstren inte hitta honom. Cyphers son Kitai (Jaden Smith) går på militärskola och vill avancera, vilket han inte lyckas med.

Men så bär det sig inte bättre än att far och son Raige kraschlandar med sitt rymdskepp på en mystisk planet bebodd av allehanda odjur. Jorden! Cypher skadas, så lille Kitai kutar ensam ut i naturen för att leta upp en nödsändare så att de kan få hjälp. Överallt hotar faror, så ny ska Kitai minsann få visa vilken fullfjädrad soldat han här.

AFTER EARTH är en makalöst tråkig film. Det här är osannolikt trist och sövande. Visst är vissa scenerier tjusiga, men det räcker inte för att rädda en så här tunn och samtidigt tungfotad film. Handlingen är fullkomligt ointressant. Under i stort sett hela speltiden springer Kitai omkring i skog och mark. Ibland klipps det till Cypher, sittande i en fåtölj. Striderna med djur och monster är oengagerande - bland annat beroende på att Jaden Smith är trist och rätt irriterande. Då och då ploppar det upp pretentiösa återblickar till Kitais barndom. Dessa gör bara filmen ännu tristare. Denna tristess understryks av James Newton Howards sövande musik.

För första gången på decennier har vi här en Will Smith-film som inte placerade sig på biotoppens förstaplats i USA, där AFTER EARTH hade premiär förra veckan. Denna groteskt svindyra film fick nedgörande kritik och den stora publiken uteblev. Branschpressen skrev att filmen måste funka riktigt, riktigt bra utomlands för att den ska kunna spela in utgifterna.

Det lär den inte göra.

AFTER EARTH är hemsk.

(Biopremiär 7/6)

Bio: Devil

Foton copyright (c) Universal Pictures Sweden

Jag har hävdat det förr, men det är värt att upprepas: varför klagar så många på Uwe Boll och dennes små stackars filmer, när M Night Shyamalan med råge är den sämste nu aktiva regissören inom mainstreamfilm? Shyamalan gör ju dessutom filmer med betydligt högre budgetar än Boll, och åt stora, etablerade bolag.

Bara en kort tid efter det grandiosa mag-
plasket med THE LAST AIR-
BENDER är nu Shyamalan tillbaka - om än inte som regissör. Ni förstår, Nattmaran Shyamalan har fått en ny idé: "The Night Chronicles".
Detta ska vara en serie skräckfilmer till vilka Shyamalan skrivit manus och som han producerar, men som regisseras av andra. Därför öppnar DEVIL med en "The Night Chronicles"-logga, följd av en etta.

DEVIL bygger på en story påhittad av Shyamalan, medan Brian Nelson (30 DAYS OF NIGHT, HARD CANDY) har knackat fram manuset, som regisserats av John Erick Dowdle ([REC]-remaken QUARANTINE). Det hela börjar intressant, med Philadelphias stadsvyer filmade upp och ner, och dramatisk musik.

En polis (Chris Messina) undersöker ett märkligt dödsfall. En man har fallit till sin död på taket till en bil, men av allt att döma skedde fallet från en helt annan byggnad från vilken bilen rullat iväg av sig själv.

Till denna andra byggnad anländer fem till synes olika människor som kliver in i en hiss. Plötsligt stannar hissen mitt mellan två våningar. Räddningspersonal försöker utan framgång att ta sig in i hissen.

De fem instängda får panik och bråkar, men det blir snart ännu värre - emellanåt släckt lyset i hissen och när det åter slås på har en av dem alltid mördats! Men av vem?

De kommer så småning-
om fram till att en av dem är Djävulen själv, och att de alla bär på hemligheter de måste straffas för.

DEVIL påminner om en liten skräckserie från 1950-talet, typ EC Comics, fast utdragen till 80 minuter. Nej, det är ingen lång speltid, men i det här fallet är det alldeles, alldeles för långt.
När jag tänker efter liknar filmen de två filmer baserade på EC:s serier som brittiska Amicus producerade i början av 1970-talet; TALES FROM THE CRYPT och VAULT OF HORROR, i vilka en grupp människor samlades av en slump (VAULT till och med inleds i en hiss) och tvingades berätta otäcka historier för varandra, innan det hela avslutas med att mötet var ett slags straff för personernas illgärningar.

De fem instängda är ganska osym-
patiska typer, en av dem är riktigt jävla irriterande - tack och lov är det han som dör först. Otrevliga huvudpersoner brukar innebära att jag inte blir särdeles engagerad i det som sker i filmen. Till detta kommer att filmen inte är speciellt spännande eller otäck. Man måste nog vara riktigt rejält lättskrämd för att få kalla kårar av Nelsons film.

Det vilar något slags - antar jag - ofrivillig 50-talskänsla över filmen och dess tydliga moral som skrivs oss på näsan. Tonen sammanfattas i filmens sista replik (nej, det här är ingen spoiler) om att om Djävulen nu finns på riktigt, innebär ju det att även Gud finns. Urk.

DEVIL innehåller några små kul detaljer, som att det spelas fånig hissmusik ("Don't sit under the appletree), men som helhet är det här ingen rälig liten djävul till film. Filmen är inte tråkig, men jag vill inte kalla den bra. Betyget "två" är nog lite för snällt, men filmen kunde varit betydligt sämre. Den kunde varit M NIGHT SHYAMALAN själv som regisserat.

(Biopremiär 26/11)