Visar inlägg med etikett M Emmet Walsh. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett M Emmet Walsh. Visa alla inlägg

tisdag 26 november 2019

Bio: Knives Out

Foton copyright (c) Nordisk Film

Från stort, enormt påkostat rymdäventyr - till en liten pusseldeckare med ett fåtal spelplatser. Rian Johnsons förra film var STAR WARS: THE LAST JEDI, en film som av någon anledning fick många STJÄRNORNAS KRIG-fans att sparka bakut.

Rian Johnson har dock gjort sig känd för betydligt mer skruvade filmer än rymdopera-spektakel. Hans THE BROTHERS BLOOM var väl mer intressant än bra, medan LOOPER var riktigt bra - och av någon anledning är min recension av LOOPER en av mina mest lästa texter här på TOPPRAFFEL!. Den nya filmen KNIVES OUT är Rian Johnsons bästa film - utan tvekan. Det här är en fullkomligt underbar liten film, som lyckas sticka ut från mängden på flera sätt. Det är högst troligt att detta är den bästa film du kan se på bio i vinter (THE IRISHMAN, som jag ännu inte sett, kommer förvisso att göra en kort vända på bio, men eftersom det är en Netflix-film, lämnar jag den därhän).

På ett enormt gods på landet bor den ytterst framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer). Eller: Thrombey bodde där. Filmen inleds nämligen med att Thrombey hittas död i sitt arbetsrum dagens efter sitt 85-årskalas. Han ligger på soffan med halsen avskuren och fortfarande hållande kniven i handen. Var det verkligen självmord? Var det inte troligare mord?

Familjen Thrombey är minst sagt dysfunktionell - och samtliga familjemedlemmar, plus övrig personal, är förstås misstänkta. Alla hade skäl att ta livet av gubben, alla är ute efter miljonerna. Alla utom den unga Marta Cabrera (Ana de Armas), Harlans sköterska. Hon stod Harlan nära och eftersom hon var den sista som såg honom i livet, vet hon lite mer om dödsfallet.

Den som ska hjälpa polisen att lösa fallet är privatdetektiven och sydstatsgentlemannen Benoit Blanc (Daniel Craig), en excentriker med stor E. Blanc har förstås en knivskarp hjärna och ser det ingen annan ser.
KNIVES OUT har en fullkomligt fantastisk skådespelarensemble. Jamie Lee Curtis spelar Harlans dotter Linda, som är gift med den otrogne Richard (Don Johnson), och Chris Evans spelar deras bortskämda rövhål till son. Michael Shannon gör Harlans son Walt, vars son är en tonårig nazist. Harlan hade ytterligare en son som nu är död, men dennes änka, livsstilsgurun Joni (Toni Collette) är närvarande. K Callan gestaltar Harlans mor (!), en märklig kvinna som är så gammal att inget vet hur gammal hon är. Frank Oz spelar advokaten som läser upp testamentet, och vi hittar även gamle, fine M Emmet Walsh i en liten roll. Walsh är 84. Plummer fyller 90 nästa månad.

Traditionella deckare är sällsynta på bio. Jag vet inte varför. När det handlar om kriminalfilmer serveras vi thrillers, snutfilmer och actionfilmer - men whodunnits, i vilka en detektiv löser en mordgåta, får vi numera nästan aldrig. Vi fick MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN för två år sedan, men det är allt jag kan komma på i skrivande stund. Och det är lite synd, eftersom det var riktigt trevligt att sitta i biosalongen och själv försöka lösa fallet tillsammans med Benoit Blanc.
KNIVES OUT är en betydligt bättre film än nyinspelningen MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Benoit Blanc är dock en variant på Hercule Poirot. Daniel Craig briljerar i rollen - det är kul att se Craig göra något inspirerat. Han gör rollen med ett lätt överspel, vilket passar gestalten perfekt. Men alla är jättebra i den här filmen. Snygg är filmen också, och trots att den varar över två timmar, känns den aldrig seg och tråkig. Detta beror på ett tätt, välskrivet manus utan dödkött, på en otroligt bra dialog, samt på en utmärkt regi. Vi är inte bortskämda med allt det här på en gång.

KNIVES OUT är rolig, spännande, och hela tiden intressant och engagerande. En femma i betyg ligger nära till hands, men jag nöjer mig med en fyra. Jag vill inte gödsla med femmor i år.
   






(Biopremiär 29/11)

söndag 19 juli 2015

DVD/Blu-ray: Calvary

CALVARY (Twentieth Century Fox)
Jag har inte sett John Michael McDonaghs första långfilm THE GUARD, vilken tydligen är kritikerrosad. Hans andra film CALVARY är rosad även den, ser jag, och den har vunnit en rad priser. Detta irländska drama ståtar med flera bra namn i rollistan och enligt DVD:ns baksidestext är det en svart komedi. Således utgick jag från att det här skulle vara rätt bra - eller kanske till och med mycket bra.
"Calvary" är detsamma som Golgata - och McDonaghs film är en enda lång rad bibliska liknelser. Får jag veta. Jag kan inte min bibel. Det är möjligt att dessa liknelser är uppenbara för katoliker, vad vet jag. Till exempel innehåller filmen tolv biroller, vilka ska motsvara de tolv lärjungarna.
Det hela inleds väldigt intrikat: den utmärkte Brendan Gleeson spelar prästen fader James, som sitter i ett biktbås när en okänd man kommer in och säger att en präst förgrep sig sexuellt på honom när han var barn, och därför har han beslutat sig för att döda James. Präst som präst - gärningsmannen är nämligen död. Den okände mannen ger James en vecka för att kunna avsluta saker och ting, säga farväl till vänner och bekanta, och sedan ska han går ner till stranden och bli mördad av den okände.
Fader James ödesmättade vecka består av möten med de märkliga byborna; Chris O'Dowd gör en konstig slaktare, vars fru bedrar honom med en äldre afrikan. Amerikanen M Emmet Walsh är en egensinnig författare som funderar på att ta ,livet av sig innan han blir för gammal. Dylan Moran gör en rik exentriker som kissar på en tavla. Här finns en doktor som snortar kokain, en byfåne på moped, Brendan Gleesons son Domhnall spelar en fängslad mördare, och så kommer James' dotter (Kelly Reilly) på besök. En av dem är Judas, men frågan är vem.
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att CALVARY bygger på en pjäs. Dialog och agerande är ganska teatraliskt; replikerna känns för genomtänkta och inte alltför naturliga. Ett par händelser är lite smålustiga, men det är att ta i att kalla det här komedi. Med undantag för fader James, är rollfigurerna rätt osympatiska eller intetsägande.
Brendan Gleeson gör en bra insats, men den här filmen är alldeles för grå, tråkig och oengagerande. Det kommer inte att dröja länge innan jag glömt bort den.









-->

tisdag 9 juni 2009

DVD: Big Stan

DVD: Big Stan (Nordisk Film)

Avdelningen för märkliga sammanträffanden: dagen innan eller samma dag, jag minns inte vilket, som David Carradine dog, dök den här filmen upp - och Carradine har en stor roll.
Rob Schneider. He's an acquired taste. Jag har kommit fram till att det är ett mognadstecken när man börjar gilla hans filmer. En gång i tiden gjorde han ju sitt bästa för att förstöra JUDGE DREDD - men allvarlig talat, killen är ju skitkul. Kom ihåg klassiker som THE ANIMAL - på pressvisningen satt publiken och stånkade och suckade, medan jag förstås skrattade när Schneider pinkade in sitt revir på en restaurang. Eller THE HOT CHICK.
I BIG STAN är Schneider (även regi) titelns Stan, en stenrik fastighetsmäklare helt utan skrupler som inte drar sig för att sälja en kåk i ett hemskt område till en gammal tant ("You'll be surrounded by negro cock!" säger han till henne, varpå hon ler och skriver på). Detta leder till att han döms till fängelse i tre till fem år - men han måste vänta i sex månader innan han åker in, något hans advokat fixat; advokaten spelas av en strålande M Emmet Walsh.
Efter att ha bråkat med sin fru på en restaurang, går Stan in på första bästa bar för att kröka - utan att veta att det är en gaybar. Där träffar han en gammal kåkfarare som berättar allt om hur det är i fängelse. Enligt killen går allting ut på våldtäkter. Alla våldtar alla. Alltså har nu Stan ett halvår på sig att förbereda sig på våldtäktsorgierna på kåken. Jepp, vi bjuds på bögskämt! Det är ju sällsynt nuförtiden. Stan går in till en tatuerare och frågar om han kan tatuera något runt ringmuskeln som gör att den ser mindre attraktiv ut! Stan ber sin fru köra upp en stor dildo i röven på honom som träning!
Och så börjar han träna kampsport. Han är dock inte nöjd med den utbildningen, han får bara slåss mot barn och får inget svart bälte. Efter att ha åkt på stryk där, kastas han ut i en gränd - och där möter han The Master (Carradine). The Master kan krossa tegelstenar med händerna och köra pekfingret genom plankor - men han är även en kedjerökande, försupen, illaluktande lodis. Stan släpar hem The Master till jättevillan och låter honom bo där till hustruns stora förstret. NU ska minsann Stan lära sig kung fu!
Träningen blir hård. Han väcks fem på morgonen av att The Master kramar ur en bit lever i pannan på honom, han hängs upp i bröstvårtorna, han gymnastiserar med knivar mot pungen, och han bryter fingrar. Men till slut är han kung fu-expert - och redo för det hårda livet på kåken...
Ja, vad ska jag säga? Det här är ju jättekul. I alla fall det mesta. Och David Carradine är fantastiskt rolig.
Men mer än så har jag inte att säga om BIG STAN.
...Men om någon någongång tänker filmatisera GROO THE WANDERER tycker jag att Rob Schneider är självskriven i huvudrollen. Han har ju samma sinnesslöa blick och uppsyn som Groo!