Bio: De tre musketörerna - D'Artagnan

Foton copyright (c) Nordisk Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Eftersom en ny film om de tre musketörerna har premiär denna vecka, tillbringade jag gångna helg med att se om några musketörfilmer. Jag såg DE TRE MUSKETÖRERNA från 1948 med Gene Kelly som D'Artagnan, samt Richard Lesters tre filmer; DE TRE MUSKETÖRERNA (1973), DE FYRA MUSKETÖRERNA (1974) och THE RETURN OF THE MUSKETEERS (1989). Den sistnämnda gick inte upp på bio i Sverige och har därför ingen svensk titel.

Versionen från 1948 är tveklöst bäst - den är smått fantastisk. Gene Kelly är entusiastisk i huvudrollen, Vincent Price är slem som Richelieu, filmen är inte tråkig en sekund, fäktningsscenerna är utmärkta, och det lysande filmfotot Oscarnominerades. Lesters filmer är kul och underhållande, om än inte så bra som jag mindes dem - den tredje filmen hade jag inte sett tidigare och den är ingen större höjdare.

Det finns väldigt många fler filmer om dessa tre musketörer, som ju faktiskt blir fyra ganska omgående. För tolv år sedan nämnde jag ytterligare några i min recension av THE THREE MUSKETEERS, en film bara jag gillade.

Nu har Martin Bourboulon gjort en ny filmversion av Alexande Dumas' böcker - rättare sagt, han har gjort två filmer. Detta är del ett, avslutningen följer i vinter. Denna första del heter "D'Artagnan" och inte "Drottningens juvelsmycke". Bourboulons förra film var det tjusiga kärleksdramat EIFFEL. I sin nya film fläskar han på med smuts och mörker.

Det är dåligt väder genom hela DE TRE MUSKETÖRERNA. Det är mulet, eller så regnar det. Jag antar att Bourboulons skildring av Frankrike, och i synnerhet Paris, är mer realistisk än brukligt i den här typen av filmer. Byggnaderna må vara vackra och pampiga, men det är en skitig stad med skitiga människor.

Skitigast av alla är den unge D'Artagnan (François Civil), som i filmens inledning blir levande begravd. Han är på väg till Paris för att bli musketör, men han trillar omedelbart in i intrigernas centrum. Maskerade män överfaller en diligens, kvinnan D'Artagnan försöker rädda skjuter honom, han tros vara död, och begravs med några andra lik. Dock hade D'Artagnans bibel, som han hade i bröstfickan, stoppat kulan.

Väl på plats i Paris hyr D'Artagnan ett rum av den förtjusande Constance (Lyna Khoudri), som han omdelbart blir förälskad i. Han springer på de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis (Vincent Cassel, Pio Marmaï och Romain Duris), en i taget, och utmanas på tre dueller direkt efter varandra. Just som de ska sätta igång och fäktas, dyker kungens soldater upp och vill gripa dem. Det blir fajting, D'Artagnan blir genast vän med de tre musketörerna, och de kommer undan.

Sedan händer något oväntat vi inte känner igen från tidigare versioner. Berusad vaknar Athos upp i sin säng. Bredvid honom ligger en kvinna - naken, död och blodig. Athos arresteras och döms till halshuggning för mordet på kvinnan. Han vet inte om han är skyldig eller ej, eftersom han var full. D'Artagnan känner ingen den döda som kvinnan som sköt honom. Saker och ting står inte rätt till.

Snåriga intriger spinns och den som verkar skyldig till det mesta är den lika onda som förföriska Milady (Eva Green). Hon passar även på att knycka ett juvelstycke. Efter en cliffhanger står det "À suivre", det vill säga "Fortsättning följer", och denna fortsättning får vi alltså i vinter.

DE TRE MUSKETÖRERNA - D'ARTAGNAN ser dyr och påkostad ut, vilket den också är. Men jag tycker nog att det här är en film som bara är rätt bra, snarare än bra. Det här är ingen rolig film - det här är inga muntra musketörer, D'Artagnan är ingen akrobat som svingar sig i takkronor och ler glatt när han sticker ner folk. Tonen är allvarlig. Filmen är bokstavligt talat mörk, inomhusscenerna är upplysta med vaxljus, stora delar av filmen utspelar sig nattetid, ibland är det lite svårt att se vad som händer.

En detalj som drar ner helhetsintrycket är att alla actionsekvenser är filmade med handhållen kamera - vilket i vanlig ordning innebär att det inte går att följa med i fajterna, det är svårt att se vem som gör vad mot vem. I de gamla klassiska matinéfilmerna var det alltid ett nöje att se de eleganta fäktningsduellerna, vilka var välkoreograferade och innehöll roliga detaljer. Framför allt gick det att se exakt vad hjälten och boven gjorde. Det är ibland helt omöjligt att se vad som sker i denna nya film.

Skådespelarna är bra i Martin Bourboulons film, framför allt Vincent Cassel, som nästan gör Athos till filmens huvudperson, snarare än D'Artagnan. Romain Duris är aldrig dålig. Eva Green framstår som en gothares våta dröm. Hon glider ondskefullt fram i diverse avancerade kreationer, hon ser mystisk och lockande ut, och hon röker pipa.

Filmens två timmar är inte svåra att sitta igenom, men jag hade hoppats att det här skulle vara lite bättre än det faktiskt är.

 

 

 

(Biopremiär 28/4)

DVD/VOD: Kapten Breitners kommando

KAPTEN BREITNERS KOMMANDO (Studio S Entertainment)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Häromdagen skrev jag om det franska dramat DE GAULLE. Herr överste de Gaulle dyker upp även i denna film; alldeles i början skymtar han i en film som visas i bakgrunden.

KAPTEN BREITNERS KOMMANDO från 2019 är Abdel Raouf Dafris regidebut. Han har tidigare skrivit manus till bland annat den utmärkta EN PROFET. Dafris namn skapar därför vissa förväntningar.

Den här filmer behandlar kriget i Algeriet 1960. Ett smutsigt krig mellan Algeriet och de franska kolonisatörerna, ett krig som inte skildrats alltför ofta på film och i böcker. Ett närmast bortglömt krig. Abdel Raouf Dafri är född i Algeriet och står även för manuset. Originaltiteln lyder QU'UN SANG IMPUR ..., vilket kan översättas med "endast orent blod", ungefär.

Filmen inleds med rejält chockerande scener där franska soldater förhör och dödar tillfångatagna algeriska soldater. Denna inledning är fruktansvärt brutal. Fler algeriska soldater dyker upp, skjuter ner fransmännen, och fritar en av fångarna.

Därefter förflyttar vi oss till Frankrike, där vi presenteras för den krigströtte kapten Andreas Breitner (Johan Heldenbergh), som lever med en asiatisk kvinna, Soua (Linh Dan Pham). Breitner får besök av en barsk kvinna som ger Breitner i uppdrag att leta upp hennes son, kapten Delignières (Olivier Gourmet), som Breitner tidigare stridit med, och som nu försvunnit bakom fiendens linjer. Breitner vill inte veta av mer krig, men eftersom kvinnan hotar med att Soua kan utvisas, tvingas Breitner ge sig av.

Precis som i 12 FÖRDÖMDA MÄN utgörs den grupp experter Breitner har med sig av fångar och annat löst folk, som utlovas sin frihet om de följer med. En ung tjej (Lyna Khoudri) som vet hur man desarmerar minor tillhör dessutom fienden - och hon får leta upp de minor hon och hennes far placerat ut. Pierre Lottin spelar en halvt psykotisk krypskytt med en dödskalle tatuerad i ansiktet. De har bara några dagar på sig att utföra uppdraget, sedan kommer fransmännen att napalmbomba hela området.

Jakten på Delignières går förstås inte riktigt som planerat och det hela leder fram till något som för tankarna till APOCALYPSE NOW.

Jag är inte speciellt förtjust i krigsfilmer, åtminstone inte i amerikanska krigsfilmer som behandlar krig i modern tid. Filmer som hyllar amerikaner som slåss i smutsiga krig, eller om amerikaner som "skyddar vårt land". Äckligt patriotiska filmer. Det var enklare med andra världskriget, ett krig med en tydlig fiende.

Men: KAPTEN BREITNERS KOMMANDO är den bästa krigsfilm jag sett på bra länge. Det är en film om förlorare, både fransmännen och algerierna framstår som förlorare, och filmen tillägnas alla de som dog på bägge sidor. Det är en rå och brutal film, bitvis är det spännande på riktigt. Kapten Breitner pratar ofta om officersheder, men både fransmännen och algerierna skiter i allt vad heder och regler heter.

Synd att DVD:n är försedd med ett stökigt omslag med svårläst titel, den ser ut som en hyrkassett från 1985. Och det är synd att den inte släppts på Blu-ray.