Visar inlägg med etikett Luke Greenfield. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Luke Greenfield. Visa alla inlägg

tisdag 2 september 2014

Bio: Let's Be Cops

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

 
Plötsligt inser jag att jag inte är så ung längre. Jag tycker fortfarande att DEN SISTE SCOUTEN med Bruce Willis och Damon Wayans från 1991 är en hyfsat ny film. Så ser jag den nya komedin LET'S BE COPS och i den innehas den ena huvudrollen av Damon Wayans Jr. Och det är en vuxen karl. Jösses. Dessutom ser han ut exakt som sin farsa. Jag trodde första att det var senior, men icke.


Wayans Jr och Jake Johnson är Justin och Ryan, två killar som delar bostad och är bästa polare. Båda är dock rätt misslyckade; Justin jobbar på ett datorspelsföretag där hans nya polisspelsidé inte gillas, medan Ryan säger sig vara skådespelare - hans största framgång är en reklamfilm i vilken han glatt basunerar ut att han har herpes.


De två blir bjudna på maskerad och klär ut sig till poliser. Det visar sig att folk på stan tror att de är riktiga poliser, vilket grabbarna tycker är hur kul som helst - åtminstone Ryan. De fortsätter att agera låtsaspoliser för att komma in gratis på nattklubbar, ragga brudar och driva med folk. Men när de tillkallas för att stoppa några riktiga gangsters hamnar de i knipa. De får grymma typer efter sig och av diverse skäl försöker de sig på att reda ut det hela och sätta dit skurkarna på egen hand - ibland med hjälp av den riktige snuten Segars (Rob Riggle), som inte fattar att hans nya kollegor är bedragare.

LET'S BE COP visar sig vara betydligt roligare än jag trodde att den skulle vara - jag trodde nämligen att detta skulle vara ännu en svåruthärdligt historia. De två huvudpersonerna är sympatiska snarare än irriterande, som sådana här killar brukar vara, och många av situationerna är fantastiskt skojiga. Det var längesedan jag såg fjanthumor som fungerar. Rob Riggle är alltid bra, Nina Dobrev som dyker upp som flickan Justin är hemligt kär i är en riktig pingla (plus för att hennes hobby är att göra monstermasker), och plötsligt träder Andy Garcia in på scenen - han ser ut som en yngre och kortare Christopher Lee här.

Men aldrig får man vara riktigt nöjd. Filmen, som regisserats av Luke Greenfield, är alldeles för lång. Den är bara - "bara" - 104 minuter, men jag upplevde den som mycket längre. När de två fusksnutarna under filmens andra halva börjar agera riktiga poliser, börjar det hela att trampa vatten - åtminstone lite grann. Det blir för utdraget.


Nåja. LET'S BE COPS är roligare än det mesta just nu och man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. Om man nu inte är rabiat antifjantkomedi-aktivist. Men det är man ju inte.








(Biopremiär 5/9)

fredag 17 juni 2011

Bio: Something Borrowed

Foton copyright (c)Warner Bros./Twentieth Century Fox Sweden
Som förhoppningsvis är bekant, har jag absolut ingenting emot romantiska komedier - tvärtom. Dock är SOMETHING BORROWED egentligen ingen romantisk komedi, vilket en del har stämplat den som. Nej, det här är en regelrätt chick flick, med alla genrens ingredienser, inklusive en mardrömsframkallande scen där de två huvudrollsinnehavarna dansar koreograferat på vardagsrumsgolvet.
SOMETHING BORROWED bygger på en bestseller och vid den amerikanska premiären blev Luke Greenfields (som främst regisserat för TV, men han gjorde Rob Schneider-komedin THE ANIMAL, som visst jag var ensam om att tycka var skitkul) film mer eller mindre totalslaktad. Detta är en ganska anskrämlig film, men riktigt så illa som jag trodde den skulle vara, är den inte - jag har sett värre.
Kate Hudson och Ginnifer Goodwin spelar Darcy och Rachel, bästa vänner sedan barndomen. Nu ska Darcy gifta sig med stilige Dex (Tom Cruise-kopian Colin Egglesfield), en gång i tiden Rachels studiekamrat. Det är bara det att Rachel och Dex egentligen har varit kära i varandra under alla år, utan att vågra erkänna det för varandra - eller ens för sig själva. Och så här tätt inpå det förestående bröllopet ställer detta faktum till problem: det är verkligen på tiden att inse fakta!
Låt mig ta det positiva först: Ginnifer Goodwin är riktigt bra i sin roll. Hon är söt och väldigt sympatisk, jag hade själv kunnat falla för henne, vilket underlättar om man ska se en romantisk film. Colin Egglesfield må vara något makalöst slätstruken, han är egentligen fullkomligt meningslös, helt färglös, och bara en pretty boy - men låt gå för det. Romansen mellan Rachel och Dex funkar och deras känslor för varandra känns realistiska. Och det är detta som gör att jag kan sätta nedanstående betyg.
Det är allt det andra som stinker. Framför allt Kate Hudson. redan i filmens öppningsscener, som utspelar som på en nattklubb (där de av någon anledning har IKEA:s lampa Lampa på borden!) där Rachels 30-årsdag firas, undrar jag hur fan jag ska stå ut med Darcy i nästan två timmar. Hon har en fruktansvärd, nasal röst. Hudson har gått och fått ett konstigt, fläskigt utseende; henne hals har liksom försvunnit, hon ser ut som en vandrande dildo - och rollfiguren är fruktansvärt jobbig. Darcy är en white trash-brud som verkar höra hemma i en husvagn.
Ni vet hur det kan vara när man träffar på gamla barndomskompisar eller klasskamrater. Man inser att man inte har ett skit att prata om, man har absolut ingenting gemensamt. Det hela blir jobbigt och man förstår varför man idag har det ungänge man har. Så är det med Rachel och Darcy. De må ha varit bästisar som barn - men kom igen, den betydligt mer sofistikerade Rachel skulle troligen aldrig umgås med en typ som Darcy i vuxen ålder.
Och inte skulle rikemanssonen Dex få ihop det med- och till och med planera att vifta sig med en hönshjärna som darcy. Hur fan gick det till? Vi får se hur de två träffades i en flashback, men det förklaras aldrig hur Dex kunde falla för puckot.
Det figurerar förstås även några andra personer i det centerala gänget. Dels har vi John Krasinski som Rachels kompis Ethan (självklart hemligt förälskad i Rachel), och han funkar också bra och är ibland lite kul - i synnerhet när han låtsas vara bög för att bli kvitt den efterhängsna Claire (en hyfsat kul Ashley Williams). Och så har vi en snubbe som heter Marcus (Steve Howey), som jag tror är Dex' kompis, men jag vet inte riktigt. Han ska vara en wild & crazy guy, men är extremt enerverande, han är bara ett högljut pucko, klar trailer trash-varning där med, och han verkar mest passa ihop med Darcy - och jösses, föga överraskande håller jag här på att gå händelserna i förväg...!
SOMETHING BORROW. Hu. Det här är ganska illa. Komiken är i princip icke-existerande. Hade filmen bara handlat om Rachel och Dex är det mycket möjligt att jag gillat filmen. Nu gör jag inte det. Greenfields film vänder sig enbart till de som läser Amelia och Vecko-Revyn - de två tidningar som citeras i bioannonserna.
Vi andra får väl åter se om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY... och NOTTING HILL.
Eftertexterna avbryts förresten för en märklig bonasscen, som avslutas med en "To be continued", vilket vi nog ska tolka som ett hot.






(Biopremiär 17/6)