Visar inlägg med etikett Luke Evans. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Luke Evans. Visa alla inlägg

torsdag 7 november 2019

Bio: Midway

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag växte upp var skildringar av andra världskriget som ett stort pojkboksäventyr fortfarande populära. Alistair MacLean var i livet, hans böcker kom ständigt i nyutgåvor, de lånades på bibliotek, och filmatiseringarna gick hem i stugorna. Böckerna om Biggles lästes fortfarande av pojkar i mellanstadieåldern. Kioskbokshyllorna innehöll mängder av titlar med krigsromaner. I serietidningshyllorna hittade man de små tidningarna med engelska krigsserier, och så fanns ju  klassikern Pilot, vilken innehöll flygserier, som främst handlade om tappra RAF-piloter som Battler Britton.

Jag kom att tänka på Battler Britton när Dick Best (Ed Skrein) introduceras i början av MIDWAY, det senaste spektaklet av Mastodontfilms-Roland, det vill säga Roland Emmerich. Dick Best är en ytterst våghalsig amerikansk pilot som är så cool att han tuggar tuggummi medan han flyger. Om verklighetens Best gjorde detta vet jag inte.

MIDWAY bygger, förstås, på autentiska händelser, och samtliga huvudroller är personer som spelade viktiga roller i slaget om Midway. Med undantag för dessa viktiga personers hårt prövade fruar, som mest sitter hemma och är oroliga. Fast de är knappt med alls. Detta är en film om män i uniform. Många av dem har mustasch.
Filmen inleds med japanernas attack på Pearl Harbor, och därefter krigas det på- och i luften ovanför Midwayöarna. Och på- och under havet runtomkring dessa öar. När det inte krigas, har sammanbitna karlar möten och planerar, och säger saker som "He's the bravest damn pilot I've ever seen!".

Patrick Wilson spelar något slags underrättelsekille som knäcker koder. Woody Harrelson bär peruk och är amiral Chester Nimitz. Dennis Quaid gör viceamiral "Bull" Halsey, som lider av bältros, men som inte låter detta stoppa honom från att vara en redig karl. Luke Evans spelar en amerikansk pilot med mustasch. Både Skrein och Evans är engelsmän, Hollywood hade kanske slut på amerikanska skådisar.

Efter att jag sett MIDWAY infann sig genast en fråga: varför? Varför har man plötsligt gjort en bombastisk, påkostad film om slaget om Midway? Finns det en publik för detta? Jag har vänner som är väldigt intresserade av militärhistoria, dessa kommer säkert att uppskatta åtminstone delar av filmen, men i övrigt känns filmen lite ... fel på det. Emmerichs film redovisar i stort sett bara krigets gång, en engagerande handling med bra rollfigurer och överraskande vändningar saknas. Amerikanerna hyllas som stora, tappra hjältar, japanerna är ädla.
Filmen är alldeles för lång - trots detta verkar mycket av handlingen saknas. Aaron Eckhart spelar den stentuffe Jimmy Doolittle, som mitt i filmen dyker upp med sitt manskap, de far iväg i några flygande fästningar, de kraschar i den del av Kina som ockuperats av Japan, Doolittle får hjälp av några kineser att fly, och försvinner sedan ur handlingen. Filmen hade nog vunnit på att klippa bort hela tråden om Doolittle. Dessutom skulle hans story kunna bli en egen, rafflande film. I ett par scener spelar Geoffrey Blake John Ford, som är på Midway för att göra film, men han försvinner efter två korta scener.

Vad som utmärker MIDWAY är krigs- och framför allt flygscenerna. Oj! Det här är verkligen maffigt att se på stor duk. Dogfights mellan små jaktplan, mängder av bombplan, brinnande hangarfartyg. Det är imponerande, det är snyggt gjort. Om man nu kan påstå att det är snyggt med krig. Dick Best tuggar tuggummi medan han pangar japaner och bombar båtar.

Det är lite svårt att betygsätta den här filmen. Det är de många och långa stridsscenerna som är behållningen, däremellan är MIDWAY rätt trist. Men jag drar väl till med en trea.








(Biopremiär 8/11)

onsdag 6 december 2017

Bio: Professor Marston and the Wonder Women

Foton copyright (c) LuckyDogs

Här har vi något unikt: världens första erotiska bondage-drama om en serieskapare, byggt på sanna händelser. Det ser man inte varje dag - vilket det förstås finns en orsak till.

Det här är också en film jag inte riktigt vet om jag gillar eller ej. PROFESSOR MARSTON AND THE WONDER WOMEN visade sig inte vara vad jag trodde att det skulle vara - nämligen främst en berättelse om hur seriefiguren Mirakelkvinnan kom till.

PROFESSOR MARSTON AND THE WONDER WOMEN, i regi av Angela Robinson, inramas av tidningsbål där serietidningar med Mirakelkvinnan eldas upp, och ett förhör 1945 med seriens skapare och författare; psykologen William Moulton Marston (Luke Evans), som försöker försvara sin series alla inslag av bondage, smisk, och lättklädda kvinnor.

Därefter kastas vi tillbaka till 1920-tal. Bill Marston och hans fru Elizabeth (Rebecca Hall) undervisar på ett universitet, samtidigt som de - faktiskt! - uppfinner lögndetektorn. De får en ny assistent; den unga och söta Olive (Bella Heathcote), och det bär sig inte bättre än att Bill förälskar sig i Olive. Men inte nog med det - även Elizabeth förälskar sig i Olive. Olive själv förälskar sig i Elizabeth - och i Bill. Efter en tids tvekande visar det sig att detta menage à trois; fyllt av sex, smisk och bondage, funkar utmärkt, så de tre flyttar in i ett hus och skaffar barn.
Universitetet uppskattar inte detta förhållande, och Bill och Elizabeth får sparken. I ett, av många, försök att tjäna pengar, skapar Bill 1941 superhjältinnan Mirakelkvinnan - en kombination av den hårda, tuffa, frispråkiga feministen Elizabeth, och den väna och snälla Olive. Serien blir en enorm succé.

Jag har läst en del böcker om de amerikanska seriernas historia, och dessa böcker innehåller ofta ett kapitel, eller åtminstone en snutt, om Bill Marston och Mirakelkvinnan. Jag har dock inte läst något mer utförligt om honom. Det enda jag visste om honom var att han var en psykolog som levde med två kvinnor, och att Mirakelkvinnan var något slags feministisk hjältinna - trots att serien i början innehöll uppseendeväckande mycket bondagescener och smisk.
Knytkalas.
Hur mycket av den här filmens handling som faktiskt stämmer vet jag inte - jag upptäckte genast en del faktafel. I början, på 20-talet, säger Marston att han jobbat åt säkerhetstjänsten OSS - det är bara det att OSS inte fanns förrän 1942. Oliver Platt spelar Max Gaines, som var den som köpte- och gav ut Mirakelkvinnan 1941. Gaines är med under förhöret med Marston 1945, vilket sker i förlagets lokaler. Men i verkligheten hade Gaines redan 1942 lämnat National och startat förlaget Educational Comics*. Med tanke på dessa faktafel ska man kanske inte ta resten av filmen som hundraprocentig sanning.

Det är kul att se 1940-talets seriebranch skildras på film - men Angela Robinson är betydligt mer intresserad av att skildra relationen Bill-Elizabeth-Olive och deras erotiska eskapader; Robinson, som själv är lesbisk och som regisserat avsnitt av THE L WORD (samt HERBIE FULLTANKAD), är extra intresserad av Elizabeths och Olives förehavanden.
Det är mycket knytkalas, bondage och sex i motljus. Som sadomacho-drama är filmen betydligt bättre än de där vissna FYRA NYANSER-filmerna. Jag hade dock velat se betydligt mer om Mirakelkvinnans tillkomst, om seriens utveckling, och varför den föranledde upprörda känslor och serietidningsbål. Mitt betyg är lite tveksamt.

För övrigt såg verklighetens professor Marston inte alls ut som Luke Evans.

*Max Gaines omkom i en båtolycka 1947. Hans son William ärvde Educational Comics, döpte om det till Entertaining Comics, och ändrade inriktning från religiösa serier till skräck, så att förlaget blev det EC Comics vi känner idag.
    







(Biopremiär 8/12)

onsdag 9 november 2016

Bio: Kvinnan på tåget


Foton copyright (c) Nordisk Film

En farlig massa människor har läst Paula Hawkins roman "Kvinnan på tåget". Jag har självklart inte läst den. Dessutom har de vänner som faktiskt läst den ("Min fru läste den och gav den sedan till mig ...") berättat hur fruktansvärt tradig boken är. Tate Taylor, som gjorde NICEVILLE, står för filmatiseringen, vilken påstås vara mindre tråkig än boken - men det säger inte så mycket. KVINNAN PÅ TÅGET är inte den tråkigaste film jag sett, men definitivt en av de glåmigaste.

I ett grått och trist USA åker Rachel (Emily Blunt) tåg. Två gånger om dagen. Till och från sitt jobb - om hon nu har ett jobb. Hon är nyligen frånskild, deprimerad, och har gått och blivit alkis. Hon häller över sin vodka i sportiga plastmuggar och dricker med sugrör så att ingen ska se att hon super på tåget. Dessutom utmanar hon Helena Bergström när det kommer till att snora och snyfta. Sällan har det snorats så mycket i en amerikansk film.

Varje dag passerar tåget Rachels drömhus. Genom fönstren ser hon den unga Megan (Haley Bennett), som har ett passionerat förhållande med en kille som heter Scott (Luke Evans). Megan råkar dessutom jobba som barnflicka hos Rachels före detta make Tom (Justin Theroux), som har barn med en ny kvinna; Anna (Rebecca Ferguson).

En dag ser Rachel Megan stå på balkongen och vänslas med en annan man än Scott - och kort därpå rapporteras Megan som försvunnen. Allison Janney spelar polisen som utreder fallet, och hon tror inte på Rachels snack om vad hon sett - Rachel är ju en jobbig, förvirrad alkis.
Första halvan av Taylors film är ett grått drama. Det berättas ur tre synvinklar; ur Rachels, Megans och Annas. Berättandet hoppar mellan dessa tre kvinnor - och det hoppas även i kronologin. Alla tre är lika glåmiga. Megan har något slags diagnos och förför män och har sig; hon ska nog uppfattas som sexig, men känns mest som kylslagen filmmjölk. Rachels berättarröst är entonig och sövande.

Halvvägs in ändras filmen spår och blir någt slags thriller. Visst är vissa element i storyn lite överraskande - men filmen blir aldrig spännande. Det är för fesjonket och glåmigt för det. Jag antar att Emily Blunt är bra som kvinnan på tåget, men sorgsna, snoriga kvinnor är inte min likör. För övrigt gillar jag inte likör. De flesta likörsorter är odrickbara. I synnerhet bananlikör.
Alldeles på slutet chockar Tate Taylor publiken med ett förvisso kort, men rejält oväntat splatterinslag. Det livade upp filmen något - i synnerhet del två att splattereffekten.

Med tanke på hur vissen den här filmatiseringen är, måste boken vara extremt tråkig.

Själv har jag 21 volymer Alfred Hitchcock och tre deckare på bokhyllan och som väntas på att läsas. De är inte glåmiga.









(Biopremiär 9/11)

onsdag 17 december 2014

Bio: Hobbit: Femhäraslaget

Foton: Warner Bros. Entertainment © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.

Jag beklagar att denna recension publiceras en vecka för sent - jag låtsas att jag inväntade dess senare amerikanska premiär, men sanningen är snarare att jag inte haft möjlighet att se filmskrället förrän nu.

... Och jag ska väl inte påstå att jag varit otålig. Jag har inte bitit på naglarna av spänning. Jag har inte räknat dagar, timmar och minuter. Jag har snarare bävat. Jag har känt att, jaha, då ska jag utsätta mig för det här igen. Den första filmen i trilogin; HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, var en påfrestande seg historia. Jag förvånas när jag upptäcker att jag faktiskt gav HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK en trea i betyg. Jag minns nämligen nästan ingenting av den. Jag kommer ihåg en frän scen där de åker i tunnor i en fors, jag minns att Mikael Persbrandt förvandlades till björn, och att Evangeline Lilly spelade den nya figuren Tauriel, som var tuff och snygg. Men det är allt.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är ett steg tillbaka. Nu är det åter segt och tråkigt, trots att filmen håller vad titeln lovar; det vill säga slag och bataljer. När Peter Jacksons film börjar är jag helt vilse. Jag hade ju alltså glömt vad som hände förra gången; vilka rollfigurerna är och vad det hela går ut på. Vad vad det de skulle göra? Skulle inte Bilbo (Martin Freeman) bara leta upp en skatt vaktad av draken Smaug, eller vad var det mer? Här har vi en massa typer med konstiga namn och en massa dvärgar med likartade namn, de heter Tödde och Mödde eller om det nu var Flöppe, jag kunde inte hålla dem isär - förutom Kili (Aidan Turner), som är tänd på Tauriel.
Det hela börjar med slutet, verkar det som: efter en hård strid dödar Bard (Luke Evans) draken. Vad nu? Det är mer än två timmar kvar - och draken är död! Vad ska det nu handla om?

Inget speciellt, visar det sig. Upplösningen är en gigantisk, oheroisk antiklimax. Hela filmen utspelar sig i mörka, dystra, karga, vintriga bergslandskap, och där drabbar dvärgar, alver och orcher samman gång på gång på gång. Mellan bataljerna pratas det - och det pratas och pratas, och herregud, jag vet inte vad de pratar om! Vad är det jag tittar på? Vad håller de på med? Varför gör de som de gör? Hjältarna börjar så småningom att stryka med och det är meningen att det ska vara sorgligt och dramatiskt, men eftersom personregin är platt och de flesta rollfigurerna är karaktärslösa, kan jag omöjligt bry mig.
I vanlig ordning är specialeffekterna fantastiska, i synnerhet drakens nattliga attack på en stad i början av filmen är mäktig. Okej, ibland går datoranimationerna överstyr; vid ett flertal tillfällen ser de gigantiska monsterorcherna ut att vara plockade ur en tecknad film. Här finns förstås ett gäng bra actionscener; den inledande striden mellan Bard och Smaug, en scen med alven Legolas (Orlando Bloom) fajtandes på en bro, och en inspirerad strid på en frusen sjö mellan en dvärg och en jätteorch. Plötsligt dyker 92-årige Christopher Lee upp och slåss och har sig; jävlar, vad gubben vevar på! Eller, ja, hans stand-in vevar på. Ian McKellen är förresten knappt med som Gandalf.
... Men däremellan är det trist och jag kom på mig med att sitta och tänka på annat. Jag kan heller inte påstå att det här om inget annat är snyggt. Det borde vara hur snyggt som helst, men estetiken förstörs av att filmen visas i 3D och HFR; High Frame Rate - 48 rutor i sekunden, vilket gör bilden knivskarp. Det är inte lika illa som i den första filmen, men alla interiörer ser ut som TV-studior, som något barnprogram, och alla maskerade dvärgar och varelser ser inte ut som något annat än skådisar med gummimasker, det är nästan så att man kan se skarven där lösnäsorna fästs.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är en film enbart för hardcore-fantasyfans. Och nu hoppas jag att Peter Jackson framöver ägnar sig åt vettigare saker. Han kan ju när han vill, se bara på THE FRIGHTENERS och KING KONG.








(Biopremiär 10/12)

tisdag 7 oktober 2014

Bio: Dracula Untold

Foton copyright (c) UIP Sweden

Att det ska vara så förbannat svårt att göra vampyrfilm nuförtiden! Jag menar - här har vi Dracula. En av historiens främsta skräckgestalter. En figur det gjorts mängder av bra filmer om. Men icke! Efter TWILIGHT och liknande film- och bokserier får vampyrer inte längre vara onda, mordiska och ha världsherravälde som sitt främsta mål. Åtminstone inte i storbudgeterade filmer riktade till en bred publik. DRACULA UNTOLD är dessutom försedd med en snäll PG-13-åldersgräns i USA, så förvänta är inga blodbad och allmän terror.

Jag har alltid gillat Dracula och Draculafilmer - antagligen beror det på att jag tyckte att Marvels klassiska serietidning Tomb of Dracula var ohemult spännande och otäck när jag var barn. Dan Curtis' TV-film DRACULA från 1974 var den första Draculafilm jag såg, den skrämde skiten ur mig, och ja, det är en väldigt bra version av boken. Sedan klämde jag förstås samtliga Draculafilmer från Hammer Films, och allt annat jag kunde hitta med den gamle vampyrgreven. BLOOD FOR DRACULA. NOSFERATU - båda versionerna. Jess Francos väldigt underskattade COUNT DRACULA. Universals klassiker. Otaliga B-filmer.

Tack vare mitt intresse för skräck, vampyrer och Dracula, är jag förstås även intresserad av Rumäniens gamle pålspetsare Vlad Dracula, son till Dracul. Som barn var jag med familjen i Brasov i Transsylvanien, där ligger slottet Bran som marknadsförs som slottet där Dracula bodde. Detta stämmer dock inte - vår vän Vlad boddet i slottet Poenari, som numera består av kusliga, otillgängliga ruiner uppe i bergen. Filmer om Vlad Tepes, det vill säga pålspetsaren, har det gjorts några stycken; en av dem är den rätt vissna lågbudgetproduktionen DARK PRINCE: THE TRUE STORY OF DRACULA från 2000.
I långfilmsdebuterande Gary Shores DRACULA UNTOLD har man vävt ihop Bram Stokers vampyr med den historiske prinsen som levde på 1400-talet. Stokers bok har dock ingenting alls med verklighetens Dracula att göra; han bara lånade namnet och miljöerna.

Filmens regiassistent för second unit-scenerna är Chris Carreras, son till Hammers gamle head honcho Michael Carreras. Men DRACULA UNTOLD är så långt ifrån Hammer man kan komma. Luke Evans är den stilige och ädle prins Vlad Dracula, som tappert slåss mot de tyranniska turkarna. Han älskas av sitt folk och älskas ännu mer av sin familj; han har en söt hustru, Mirena (Sarah Gordon), och en rejäl påg, Ingeras (Art Parkinson). Draculas fäbless för att spetsa fienden på pålar avhandlas snabbt i en flashback, och den handlingen är inget Vlad är stolt över. Han är ju en god man. I filmen får vi heller inte se den beryktade episoden i vilken Vlad blev arg på några turkar som vägrade ta av sig sina hjälmar, vilket ledde till att Vlad lät spika fast hjälmarna i skallen på dem.
I början av filmen klättar Vlad och några av hans män i bergen och hittar en grotta. Därinne finns en hemsk vampyr; "Vampire Master" (Charles Dance) kallas han i eftertexterna. Vlad är den ende som överlever mötet. Hemma i byn är det inte så bra ställt. Turkarna, anförda av den slemme Mehmed (Dominic Cooper), tänker slå till och utplåna Vlads folk. Vlad är tydligen inte längre en mäktig krigare. Situationen blir allt värre, så till slut ser Vlad ingen annan lösning än att åter besöka vampyren i bergen och låta honom förvandla Vlad till vampyr. Nu, minsann, är Vlad värste superkrigaren! Dock innebär förvandlingen att byborna är rädda för honom. Han är ju nu ett monster! Ett hjältemonster med gott hjärta.

Universal tänker visst återuppliva sina gamla klassiska monster. Dracula, Frankenstein, varulven, mumien och så vidare. Antagligen siktar de på att till slut göra något slags AVENGERS av det hela. Fast frågan är hur det kommer att gå - för jag har svårt att tro att DRACULA UNTOLD kommer att slå. Tvärtom. Det här är en själlös, lam, ospännande och ohäftig produktion. A story that should have stayed untold, som någon amerikansk kritiker skrev.
Skräckfilm är det inte fråga om. Det här är ett actionäventyr; en riddarfilm med övernaturliga inslag. När Vlad väl vampyriseras blir han något slags superhjälte. Denne Dracula är så långt ifrån den genomonde Lord of the Undead man kan komma. Jag gillar Luke Evans, men han är fel i rollen. Gary Shores film traskar fram med likartade scener - och det blir aldrig någonsin intressant, engagerande, medryckande och spännande. Tvärtom är det här väldigt, väldigt tråkigt. Specialeffekterna är vissna och det är inte så fränt att Dracula hela tiden förvandlar sig till ett gäng fladdermöss när han attackerar folk. Det är bara i scenerna med Charles Dance i grottan det glimmar till en aning.

DRACULA UNTOLD avslutas med en epilog som utspelar sig i dagens London. Denna avslutande snutt är betydligt bättre än resten av filmen - och jag känner att jag velat se en film om de händelserna istället!







(Biopremiär 10/10)

onsdag 11 december 2013

Bio: Hobbit: Smaugs ödemark

Photos courtesy of Warner Bros./MGM ©2013 Warner Bros. Entertainment Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved. 

För min egen del var den största behållningen med HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK att se den tillsammans med en entusiastisk publik. Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att se den på nattvisningen, som började 23:59 natten innan egentligt premiärdatum. Den stora biografen Royal var fullsatt och jodå, det fanns ett par stollar iförda gröna kåpor i publiken. I vanliga fall brukar en ung biopublik göra sitt bästa för att förstöra visningarna med babblande och popcornkastande, men här hade förstås drygt 500 nördiga Tolkienfanatiker (plus en Conanfan, det vill säga jag) klämt in sig. Och de här människorna tittade andäktigt. De applåderade förtexterna, de jublade när regissören Peter Jackson själv dök upp; han är den förste vi ser i bild, de skrattade åt sådant som var avsett att vara roligt, håret stod på ända på dem när den avslutande cliffhangern tonade mer till svart, och de diskuterade livligt innehållet på väg ut ur biografen.

Själv led jag inte lika mycket som förra året. HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA var en ganska hemsk film; lååång och trååååkig och händelsefattig. Okej, nu är ju inte jag någon fantasyfan, men ändå - en film kan vara underhållande och spännande även om jag inte tillhör genrens anhängare. Den första Hobbitfilmen var så trist att jag glömt bort vad som hände i den - jag minns bara att folk promenerade i tre timmar på jakt efter en drake.
... Således var jag lite vilse när detta andra kapitel i trilogin började. Bilbo (Martin Freeman), Gandalf (Ian McKellen) och deras dvärgkompisar jagas av Lordi, ser det ut som, men det är orcher. De kortvuxna hjältarna flyr från en gigantisk björn och tar sig till ett hus. Fast i huset bor minsann björnen - den förvandlas och blir hamnskiftaren Beorn. Javisst, det är ju Mikael Persbrandt som är Beorn - men han är så utspökad att han närmast är oigenkännlig.

Sällskapet ska bege sig vidare och jag förstår ärligt talat inte så mycket av deras resonemang; vad det är de diskuterar, men Persbrandt sitter kvar i huset och de övriga traskar iväg och jagas av orcher, men plötsligt tillfångatas de av alver. Jag trodde att alverna var goda, men de gillar visst inte dvärgar. Alven Legolas (Orlando Bloom) från SAGAN OM RINGEN var inte med i boken "Bilbo" som HOBBIT-filmerna bygger på, men här dyker han upp och är vresig. Han verkar nämligen vara lite betuttad i alvbruden Tauriel (Evangeline Lilly), en figur som har skapats för den här filmen. Hon är snygg och tuff och en jävel på att slåss - men har liksom de övriga alverna löjliga öron. Fast hon ser inte lika fjollig ut som Legolas. Dessutom var ju Legolas en travshäst på 80-talet och det är inte så coolt. Tauriel verkar ha blivit lite betuttad i dvärgen Kili (Aidan Turner).
Nå. Dvärgarna flyr från alverna och träffar på bågskytten Bard (Luke Evans), som motvilligt hjälper dem och tar dem till den fallfärdiga Sjöstaden, där han bor med sin familj. Jag har alltid tyckt att Luke Evans är lik Orlando Bloom, så det är ju förvirrande att båda är med här. Fast Evans ser ut som en äldre och manligare Bloom. Bard är den enda mänskliga hjälten i berättelsen.

Det är ingen spoiler om jag avslöjar att de flesta av de inblandade hamnar i ett berg där draken Smaug (Benedict Cumberbatch gör rösten) häckar och gör sitt bästa för att döda alla.

HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK är en betydligt bättre film än EN OVÄNTAD RESA. Nja, jag tycker fortfarande inte att det här är speciellt bra; det är för omständligt och åt helvete för långt och nördanpassat - men till skillnad från första filmen är det här hyfsat underhållande. Ett par scener sticker ut. Här finns en smått fantastisk scen i vilken dvärgarna fångas av jättespindlar, vilket leder till spindelstrider - det ser ut som något slags medeltidsvariant av STARSHIP TROOPERS. Och den långa actionscenen när dvärgarna hoppar i tunnor för att via vattenfall fly från alverna går inte av för hackor. Koreografin är imponerande och 3D:n utnyttjas på ett bra sätt - pilar och avhuggna huvuden kastas ut i publiken.
Tauriel lyfter filmen en aning, men jag tycker nog att den som lyfter filmen ännu mer, är Stephen Fry, som dyker upp som borgmästare (eller vad han nu är) i Sjöstaden - och vid sin sida har han en slajmig typ som heter Alfrid (Ryan Gage). Jag utgår från att denna duo är en blinkning till SVARTE ORMEN, för det ser verkligen så ut! De är skojiga, Fry är skojig. Gandalf har inte så mycket att göra i filmen, men han träffar på en gubbe spelad av en gammal Dr Who; Sylvester McCoy.

Fast när de slutligen möter Smaug tycker jag att det blir ett litet antiklimax. Scenerna i berget håller på alldeles för länge - och actionscenerna som föregick dem var coolare. Här började jag slutligen att gäspa och tänka på annat.

Den här gången har Peter Jackson och hans team fått lite bättre ordning på filmens utseende. Liksom förra gången visas Hobbiten i HFR; High Frame Rate - 48 bilder i sekunden. Förra gången såg det vedervärdigt ut. Man såg varenda pormask i skådespelarnas ansikten och delar av publiken blev sjösjuk och fick huvudvärk. Det ser fortfarande mer ut som HEM TILL GÅRDEN än en biofilm; latexmaskerna ser verkligen ut som latexmasker, men bildkvalitén är inte lika irriterande den här gången, och 3D:n är inte huvudvärksframkallande. Filmfoto och miljöer är pampigare än någonsin.
Jag kan väl inte påstå att jag kommer att sitta som på nålar i spänd väntan på upplösningen, som kommer först julen 2014. Jag kommer inte att vänta alls. Det här är inte tillräckligt spännande och engagerande. Men jag hade väntat mig att SMAUGS ÖDEMARK skulle vara betydligt värre än den är.

... Den här recensionen skrev jag medan jag lyssnade på soundtracket till CONAN THE BARBARIAN 3D. Och medan jag skrev kom jag att tänka på Tomas Alfredsons kommande nyversion på engelska av BRÖDERNA LEJONHJÄRTA. Den innehåller ju också en drake. Det lär bli oundvikligt att jämföra med Smaug. När nu Alfredsons film blir klar.







(Biopremiär 11/12)

tisdag 21 maj 2013

Bio: Fast & Furious 6

Foton copyright (c) UIP Sweden

Den var väl oundviklig, den sjätte filmen i FAST & FURIOUS-serien. Den förra filmen, FAST &; FURIOUS 5, blev inte bara kommersiellt framgångsrik, den fick även överraskande bra recensioner. Själv var jag väl inte sådär jätteförtjust i den - men den var bättre än den fjärde delen, som hette FAST & FURIOUS, utan någon siffra efter titeln. Men jag måste understryka att jag inte minns ett dugg av vad filmerna handlade om, vad som hände i dem. Jag kommer knappt ihåg enskilda scener. Vilket även gäller för de tre första filmerna. Jag anstränger mig för att minnas att Dwayne Johnson introducerades som nye rollfiguren Hobbs, medan Michelle Rodriguez' figur Letty dödades.

Justin Lin återvänder i registolen, och alla de gamla skådisarna är tillbaka i sina roller - inklusive Michelle Rodriguez. Letty var minsann inte alls död. Hon låg på sjukhus med minnesförlust och slog sig sedan ihop med den slemme skurken Shaw (Luke Evans), som utför samma sorts bilburna kupper Toretto (Vin Diesel) och hans gäng sysslade med innan de pensionerade sig för att leva laglydiga liv.

Snuten Hobbs letar upp Toretto på kanarieöarna. Där bor även före detta snuten och numera Torettos kompis Brian (Paul Walker), som ska bli farsa. Någon pappaledighet blir det inte tal om. Hobbs och hans nya partner Riley (Gina Carano) behöver hjälp av Toretto, Brian och deras fortkörande gäng. Och de kan inte tacka nej, eftersom Hobbs visar upp ett nytaget foto på Letty - Torettos före detta flickvän. Nu är han ihop med en som heter Elena (Elsa Pataky), men hon tycker att han ska åka iväg och leta upp Letty och samtidigt passa på att spöa upp Shaw.
... Så det gör Toretto och hans gäng. Shaw har snott topphemliga domedagsprylar värda en miljard, och jakten på honom går över halva Jordklotet. Fast främst i Ryssland och London.

Det här är väl ungefär vad filmen handlar om. Jag minns inte så noga. Handlingen spelar ingen som helst roll här. Det här skulle kunna handla om precis vad som helst. FAST & FURIOUS 6 är ännu större, mer explosiv och mer högljudd än tidigare. Men större och dyrare är inte nödvändigtvis det samma som bättre.
Två timmar och tio minuter varar det här - och det är alldeles för länge. Vissa actionscener, bland annat slutuppgörelsen, känns som om de håller på en evighet. Men vill man bara ha bilåkning och action, och absolut ingenting annat får man valuta för pengarna. Bombastisk men snäll action, alltså. Det här är ännu en film med PG-13-gräns i USA, vilket innebär att ingen svär och våldet är oblodigt.
FAST & FURIOUS 6 får väl sägas vara ... okej. Jag ger den godkänt. Och att jag tycker så beror främst på Gina Carano från Steven Soderberghs rätt misslyckade HAYWIRE. Carano är ingen vidare skådis; verkligen inte, men hon har utstrålning, ser cool ut och är en jävel på att slåss. Den här filmen innehåller en fantastisk actionsekvens nere i Londons tunnelbana. Carano och Rodriguez pucklar på varandra så det står härliga till, medan två andra i Torettos gäng slåss med en annan av skurkarna. Det här är enastående, antagligen den bästa actionscenen i hela filmserien. Slutuppgörelsen, som lyckas kombinera biljakter och kampsport med flygplan, är också makalös - men som sagt alldeles, alldeles för lång.
Filmens sista scen är både löjeväckande och lite äcklig - vem vill de de här hårda hjältarna ta varandras händer och be bordsbön? Va? Ännu mer löjeväckande är att denna bordsbön följs av en textskylt som uppmanar publiken att inte försöka sig på de avancerade bilstunts som utförs i filmen. Fniss! Tydligen är dagens biopublik osannolikt korkad.
FAST & FURIOUS 6. Den sjätte filmen. Det är många filmer det. Men det räcker inte. Det blir en sjua. Hur jag vet det? Jo, därför att det även bjuds på en epilog! Och i denna introduceras en ny rollfigur. En Mycket Känd Och Populär Actionskådis medverkar ett par sekunder - och bygger upp till en fortsättning. Och hans medverkan gör att jag inte är helt avigt inställd till FAST & FURIOUS 7, eller vad den nu kommer att heta.

... Men när får vi se Gina Carano spela huvudrollen i en riktigt, riktigt bra actionfilm?






(Biopremiär 22/5)

onsdag 9 november 2011

Bio: Immortals

Foton copyright (c) Nordisk Film

300 var en, åtminstone i Sverige, kontroversiell och omdiskuterad film, anklagad för att vara fascistisk, rasistisk och allt möjligt. Filmen blev även ohyggligt framgångsrik världen över. Men framför allt var den underhållande och riktigt rolig - för kan det bli annat än roligt när halvnakna, muskulösa karlar tillbringar halva filmen med att stå på klippor och vråla? Festligt värre!

IMMORTALS bygger till skillnad från 300 inte på en serieroman av Frank Miller. Det är inte heller samme regissör som varit i farten, den här gången är det Tarsem Singh (som gjorde THE CELL och vars släkt ligger i ständig fejd med Fantomen) som hållit i spakarna. Dock är det samma producenter, återigen handlar det om grekisk historia och mytologi, och liksom fallet var med 300, är det mest uppbyggt med hjälp av datorer.

Mickey Rourke, iförd skägg och ärrat ansikte, spelar den onde, onde, onde kung Hyperion, som gillar att dra runt med sin jättearmé och döda folk. Nu vill kungen ha tag i något som kallas Epirus pilbåge - en fräsig pryl som liksom kan skjuta iväg fräna pilar även om man, öh, inte har några pilar på sig. Hm, var det inte i det italienska barbarrafflet CONQUEST det förekom en sådan? Jösses, har Hollywood snott från Lucio Fulci?
Henry Cavill är bonden Theseus, som är polare med gubben John Hurt, som tydligen lärt Theseus hur man fajtas, men när Hyperion anfaller och kungen själv skär halsen av Theseus' morsa, ja då får den muskulöse och välfriserade unge bonden tammefan nog. Han har fängslats, men rymmer tillsammans med en uppkäftig typ som heter Stavros och spelas av Stephen Dorff, och en sierska (Freida Pinto) som kan se in i framtiden så länge hon är oskuld. Fast efter att ha fått ihop det med Theseus försvinner hennes krafter ganska snabbt. Det är ungefär som när James Bond sabbade Solitaires karriär som spåtant.

Uppe på Olympen häckar Zeus (Luke Evans) och ett gäng andra dystra gudar. De skådar ut över Jorden, men enligt urgamla lagar får gudar inte rycka in och hjälpa människorna.

Jaa ... Och sedan blir det fajting. Och fajting. Och fajting. Hyperion låter steka tre brudar inlåsta i en stor metallko. Gudarna rycker in ändå och krossar skallar.
IMMORTALS är rätt tjusig att titta på. Den är bitvis till och med väldigt tjusig. Tyvärr är filmen i 3D, vilket förstås innebär att allting är för mörkt, men de datorgenererade miljöerna är flotta och mäktiga. Allting är överdimensionerat. Det ser inte särdeles realistiskt ut, det är som om autentiska miljöer fått sig en fantasybehandling, och tankarna går både till opera och Tinto Brass' CALIGULA.

En del actionscener är också bra. Tyvärr innehåller filmen alldeles för mycket CGI-gore och allting ser lite för artificiellt ut, men det är mycket slaktande, hinkvis med blod och ibland fylls duken av avhuggna huvuden som far genom luften i slowmotion.

... Men annars brister det ganska rejält. Storyn är något alldeles oerhört oengagerande. Jag kan inte påstå att jag rycktes med, att jag brydde mig det minsta, att jag ville bry mig. Rollfigurerna är trista. Visst, Stephen Dorff försöker väl tillföra något mer till sin figur, och visst är Mickey Rourke härligt ond - men resten är ett gäng traderövar. Theseus är en pisstrist hjälte. Freida Pinto är en av världens vackraste tösabitar, men hennes roll här är inget kul. Stephen McHattie dyker upp i ett par korta svener inan han blir halshuggen.

IMMORTALS har inget som helst driv i berättandet, det är träigt och ointressant - och filmen är högtravande och fullkomligt humorbefriad.
... Eller nästan humorbefriad. För så fort gudarna dyker upp blir det hysteriskt komiskt - men det är säkert inte meningen. Men herregud! Några snubbar som fjompar omkring i guldtangas, guldkjolar, guldmantlar och bär fjolliga guldprylar som huvudbonader? Det ser fan inte klokt ut! De står där på sina glänsande marmortrappor och intar dramatiska poser och ser allvarliga ut och stånkar fram gudomliga haranger. Sicka ena!

Nej, IMMORTALS är alltså inget vidare. Möjligtvis aningen bättre än nyinspelningen av CLASH OF THE TITANS. Vilket inte säger så mycket. Se om DVD-aktuella julkalendern STJÄRNHUSET med Sif Ruud och Johannes Brost istället.

En av filmens producenter heter förresten Ken Halsband.







(Biopremiär 11/11)

tisdag 11 oktober 2011

DVD: Blitz

BLITZ (Nordisk Film)
Jason Statham är en väldigt flitig skådis, han håller nästan Steven Seagal-klass vad gäller takten. Och det ska vi förstås vara tacksamma för, eftersom vi ju alla gillar Statham, hans enda ansiktsuttryck och alltid lätt förbannade röst. Till skillnad från Seagals filmer, är dock Stathams gjorda för biovisning, även om de oftast går direkt på DVD här i Sverige. Så är fallet med den engelska produktionen BLITZ, som släpps på DVD den 12/10.

En tosing som kallar sig Blitz (Aidan Gillen) har gett sig fan på att döda hela Londons poliskår, en polis i taget, så det börjar han att göra. Han skjuter ner en poliskvinna och snart knäpper han en kille till, för att glatt traska därifrån. Jason Statham är Sergeant Tom Brant, en flåbuse till polis ingen vill ha att göra med - men nu behövs en hårding som Brant. Dock får han en nya partner, en väldigt omaka sådan - Porter Nash (Paddy Considine), som inte bara är Brants direkta motsats, han är även homosexuell.

Det dröjer inte länge förrän Brant och Nash är på det klara med vem Blitz är, men det visar sig vara svårare än de trodde att sätta dit honom.

... Och det köper inte jag. Det blir bara dumt när den fånige Blitz; en slarver som klär sig jönsigt och ibland rullar runt på cykel, hela tiden smiter undan hundratals poliser som jagar honom.
Rent allmänt är BLITZ, som bygger på en bok, en väldigt avslagen film. Den påminner om ett avsnitt av en engelsk TV-deckare, fast med lite grövre våld och försedd med Jason Statham som stenhård hjälte.

Elliott Lesters film innehåller dessutom en del handlingstrådar som aldrig riktigt leder någonvart, vilket ökar känslan av TV-serie. Här finns en ung, söt, kvinnlig polis som har drogproblem, och som egentligen inte har något med handlingen att göra, mer än att hon vid ett tillfälle attackeras av Blitz. Den här tjejen tar även kontakt med en polis spelad av Luke Evans från THE THREE MUSKETEERS och som här ser ut som prins Carl Philip, tjejen behöver hjälp med en privat angelägenhet - som inte har med handlingen att göra. Det verkar efter ett tag blomma upp lite känslor mellan de här två, men filmen slutar utan att det blivit något av det.

Här och var finns det några bra scener och skådespeleriet är överlag bra. Statham går bara omkring och är arg och hård och slår in skallen på folk, när han inte dricker sprit eller röker.

På DVD-omslaget jämför man Tom Brant med Dirty Harry, vilket inte känns helt rätt. Möjligtvis kan man jämföra mördaren Blitz med Scorpio; skurken i den första Dirty Harry-filmen - men då handlar det om Scorpios fjöntige halvbror.

Jag förstår varför den här inte gick upp på bio.


lördag 1 oktober 2011

Bio: The Three Musketeers

Foton: Rolf Konow ©2011 Constantin Film Produktion GmbH, NEF Productions, S.A.S., and New Legacy Film Ltd. All rights reserved. 
När jag var barn och skulle sova över hos farmor och farfar, brukade farfar läsa ur "De tre musketörerna" när vi gick och lade oss. Det var ett utgåva från 1940-talet med väldigt spännande illustrationer - fast att hävda att farfar läste boken för mig är att ta i. Han läste lite här och var, en rad här, en rad där, hit och dit och utan något som helst sammanhang. Jag har aldrig fått hela boken uppläst, och även om jag senare själv haft den i bokhyllan, har jag aldrig läst den. Den verkar trots allt rätt mossig.
Däremot har jag självklart sett en massa filmatiseringar av Alexandre Dumas den äldres klassiker. På 70-talet visades sådant här ofta på TV. Eller - jag minns det som att det var ofta, fast egentligen var det nog rätt sällan. Det slog mig just att jag och mina kompisar kallade genren för "fäktningsfilmer". SCARAMOUCHE med Stewart Granger och Mel Ferrer var en stor favorit.
DE TRE MUSKE-
TÖRERNA från 1948 med Gene Kelly är nog den jag mest kommer ihåg, men jag såg även andra versioner gjorda både tidigare och senare, ett par var till och med franska. Och självklart får vi inte glömma Richards Lesters fräsiga version från 1973, ofta klassad som den bästa fäktningsfilmen som gjorts. Dock har jag inga som helst minnen av brat pack-varianten från 1993, mer än att Bryan Adams framförde ett vedervärdigt ledmotiv.
Förutom dessa stora, kända versioner, finns det förstås en hel packe mindre obskyriteter; italienska och spanska B-filmer, och 1963 mötte Zorro de tre franska hjältarna i ett italienskt epos. Hur nu det gick till - Zorro levde flera hundra or senare. Sophie Marceau var D'ARTAGNANS DOTTER 1994, musketörerna dyker upp i MANNEN MED JÄRNMASKEN och 2001 kom den vedervärdiga THE MUSKETEER av Peter Hyams.
Paul WS Andersons splajsans nya THE THREE MUSKETEERS (notera att den fått behålla sin engelska titel) är urtypen för en film man inte får tycka om. Främst för att det är just Paul WS Anderson som gjort den. Men ärligt talat har jag inga större problem med Anderson. Jag tillhör inte hans fanklubb, men till skillnad från många rabiata, ofta yngre förståsigpåare, tycker jag att RESIDENT EVIL-filmerna är rätt kul, liksom DEATH RACE och en del annat. Ett annat skäl till att THE THREE MUSKETEERS självklart måste vara dålig, är att den är i 3D, bygger nästan helt på specialeffekter, och inte har så mycket med Dumas' böcker att göra. Och jo, filmer av den här typen brukar ju vara påfrestande och ganska osebara.
Okej, stäm mig, men jag tyckte att Andersons variant var rätt ... kul.
Milla Jovovich är Milady, och i den här upplagan är hon något slags actionhjältinna av samma slag som Zoe Saldana i COLOMBIANA, eller varför inte som Jovovichs Alice i RESIDENT EVIL-filmerna. Hon samarbetar med Athos (Matthew Macfadyen), Portos (Ray Stevenson) och Aramis (Luke Evans), som påminner om en superhjältegrupp; de har olika egenskaper och kan närmast liknas vid ninjor.
Jag trodde först att det var Orlando Bloom som spelade Aramis, men snart dyker Bloom upp som hertigen av Buckingham - och han ser precis ut som Luke Evans, fast med annan frisyr. Väldigt förvirrande. Se bilderna här intill.
Luke Evans som Aramis - eller är det Orlando Bloom?
Orlando Bloom som Buckingham - eller är det Luke Evans?
Som väl är bekant, är Milady en lömsk dam, så hon förråder de tre musketörerna och beger sig till England, där hon hänger med hertigen.
Samtidigt får vi träffa d'Artagnan (Logan Lerman), bondpojken på vischan som vill bli musketör och tränas av sin pensionerade musketör till farsa. I den här versionen är d'Artagnan verkligen en yngling, och inte en tvålfager 30-plussare. Fast Den här Lerman liknar tvillingarna i JAG SAKNAR DIG, vilket gör att det hela känns lite konstigt. Hur som helst, så rider den tappre ynglingen till Paris, där han genast blir ovän med den onde Rochefort (Mads Mikkelsen med lapp för ögat), och snart även med de tre musketörerna. Fast efter att tillsammans med musketörerna ha nedgjort 40 soldater i kungen Ludvigs garde, blir de kompisar. d'Arttagnan blir även förälskad i den väna Constance (Gabriella Wilde), drottningens hovdam.
Jag saknar dig!
Christoph Waltz är den illa-
sinnade kardinal Richelieu som smider slemma planer, och minsann om inte ett inslag ur Dumas' bok dyker upp: drottningens juvelsmycke stjäls! Det är väl det enda som känns igen. Förutom detta är det mest action och tjoflöjt. Buckingham har byggt sig ett luftskepp, vilket leder till bataljer i skyn. Inte helt oväntat lämnar slutet öppet för en uppföljare.
Musketörpuritaner lär tycka att detta är en skymf. Och jo, visst är THE THREE MUSKETEERS rätt dum. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är underhållande och kul, och framför allt är filmen extremt pampig att titta på. Filmen är inspelad i Bayern (vad hade ni väntat er?), men stora delar är förstås datorgenererat. 3D:n är på det hela taget utmärkt och om man struntar i en eventuella handling som kanske finns här någonstans, kan man nöja sig med att imponeras av scenerierna - och actionscenerna. De senare går i samma stuk som i RESIDENT EVIL; det är modernt, slow-motion, orealistiskt och väldigt långt från Gene Kelly. Fast när d'Artagnan väl möter Rochefort och de duellerar på Notre Dames tak känns det äntligen som en klassisk fäktningsfilm.
Jag tyckte bättre om THE THREE MUSKE-
TEERS än den senaste PIRATES OF THE CARIB-
BEAN-filmen - men det är jag nog ensam om. Fast det är ju klart, Milla var inte med i piratfilmen, och jag tycker alltid om Milla. I den här musketörupplagan sitter man förstås och hejar på den übercoola Milady. Til Schweiger är också med på ett hörn som Cagliostro.
Av någon anledning har den tyskproducerade THE THREE MUSKETEERS inte USA-premiär förrän den 21:a oktober.





(Biopremiär 30/9)