Netflix: Interceptor

Foton copyright (c) Netflix

Återigen dags för en Netflixpremiär.

Jag började recensera videofilmer i en dagstidning 1993. Då frodades fortfarande B-filmen; direkt på video-filmerna. De hade hyfsad budget, de sköts på 35mm, och i de flesta fall såg de ut som "riktiga" filmer. Jag fick i stort sett alla nya släpp hemskickade, och åtminstone en gång i veckan, ibland oftare, kom det nya lågbudget-actionfilmer, varav många faktiskt levererade det de utlovade.

En period producerades det en hel del av vad som kallades hardware movies. Det var actionfilmer som involverade ubåtar, flygplan och annat. En bekant till mig jobbade på ett företag i Los Angeles där man kunde köpa stock footage till sina filmer, och de hade bland annat mängder av bortklippta flygscener ur TOP GUN. Dessa klipptes sedan in i flygplansfilmer med minimal budget. Således såg dessa billiga filmer betydligt dyrare ut.

Varför nämner jag detta? Jo, därför att den nya Netflixfilmen INTERCEPTOR kraftigt påminner om dessa 90-talsfilmer. 

INTERCEPTOR utspelar sig på en militärbas på en plattform ute i Stilla Havet, på denna finns missiler som kan slå ut fientliga sådana. Elsa Pataky spelar något slags supersoldat som heter JJ Collins, och som anländer till denna bas. Hon har legat lågt ett bra tag, efter att hon satte dit ett befäl som systematiskt våldförde sig på kvinnliga soldater. Detta ledde till att JJ hatades och hotades av andra svin i armén.

Sexton ryska kärnvapenmissiler har knyckts och ska avfyras mot sexton amerikanska städer. En samling terrorister anländer till basen, de leds av en galen, före detta amerikansk agent, Alexander Kessel (Luke Bracey). Terroristerna kallar sig patrioter, men är förstås bara ute efter pengar. Den fåtaliga personalen på basen pangas ner, och JJ måste ensam ta kål på terroristerna och avfyra missiler som kan stoppa de ryska. I vanlig ordning blir det en kamp mot klockan.

Bortsett från att handlingen känns lite ovanligt fantasilös, lider INTERCEPTOR, som regisserats av Matthew Reilly, av en rad problem.

Ett problem är Elsa Pataky. Hon är spanjorska och hennes kraftiga brytning förklaras med att hon växte upp i Spanien. Hon har varit med i en rad filmer jag sett och har väl aldrig gjort något större intryck, men i den här filmen är hon direkt dålig, åtminstone när det är dags för dialog. Hon har ingen som helst utstrålning och hennes rollfigur är fullkomligt humorbefriad. Ja, hela filmen är humorbefriad. Hon verkar även kämpa med de engelska replikerna, kanske hade hon funkat bättre om filmen var på spanska. Dock är hon muskulös och ser ut att kunna utdela stenhårda snytingar.

Ett annat problem är själva basen. Vi får aldrig riktigt se hur den ser ut, exteriörbilderna är få, och det är lite oklart hur de olika rummen hänger ihop. Större delen av filmen, säkert 80%, utspelar sig i små, mörka rum på den här basen. Det är trångt. Majoriteten av actionscenerna äger rum i dessa små trånga rum, vilket innebär att de inte blir alltför spektakulära. Filmen känns som ett Covid-19-projekt - få skådespelare, få miljöer.

Mot slutet förekommer ett par hyfsade fajter, samt en oväntad huvudavslitning, men det hjälper inte mycket - INTERCEPTOR är alldeles för trist och generisk, som om manuset skrivits av en maskin.

Lustigast i filmen - det enda inslaget av humor - är att Chris Hemsworth av någon anledning gör en cameo som TV-försäljare (skurkarna direktsänder allt de gör på TV). Han dyker upp några gånger, men sammanlagt varar dessa scener kanske 30 sekunder. Filmen är inspelad i Australien, så han satt kanske och hängde kanske i närheten av inspelningen.

Om jag hade halva betyg på TOPPRAFFEL! skulle jag ge den här filmen betyget 1½, den är lite för dålig för en tvåa. Men, nu har jag inga halva betyg. Jag kan dock tänka mig att actionfans utan större krav hade gillat det här - jag hade gillat filmen om jag vore 13.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 3/6)

Bio: Hacksaw Ridge

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu har  Mel  Gibson gjort en film igen. HACKSAW RIDGE är kanske den blodigaste, våldsammaste krigsfilm jag någonsin sett. Samtidigt är det nog den mest religiösa. Med andra ord: Mel Gibson i sitt esse!

Jag är lite kluven till den här filmen, som börjar med superblodiga stridsscener i slowmotion. Efter ett par minuter hoppar vi tillbaka i tiden. De två bröderna Desmond och Harold Doss växer upp i ett djupt religiöst hem; familjen är frikyrklig, men det hindrar inte pojkarnas far (Hugo Weaving), en dekorerad veteran från första världskriget, från att vara en våldsam fyllbult. Desmond är också våldsam, men kommer på bättre tankar.

Efter ett tag hoppar vi fram till 1945 och bröderna har blivit unga vuxna. Föräldrarna gillar inte att Harold (Nathaniel Buzolic) tagit värvning. Desmond (Andrew Garfield) har gått och förälskat sig i sjuksköterskan Dorothy (Teresa Palmer), de tänker gifta sig, men Desmond känner att även han vill tjäna sitt land. Dock vägrar han röra vid ett vapen. Han vill bli sjukvårdare och tar värvning han med.

Väl på plats på förläggningen ställer Desmonds inställning till med problem. Befälen tror att Desmond är galen och vill sätta honom i fängelse för ordervägran, de övriga soldaterna; åtminstone de hårdaste (Luke Bracey spelar den hårdaste av dem), tycker att Desmond är en tönt. Men Desmond får förstås sin vilja igenom, han skickas iväg till Stilla havet, där han som obeväpnad sjukvårdare begår stora hjältedåd när Japanerna på Hacksaw Ridge bekämpas. "I was wrong about you," säger de hårda killarna.

HACKSAW RIDGE bygger på sanna händelser, och alldeles före eftertexterna får vi ett par gamla intervjuer med den åldrade Desmond och ett par andra gubbar som överlevde slakten på Hacksaw Ridge. Desmond berättar om hur han ensam räddade över 70 sårade soldater - och hävdar att han gjorde det med Guds hjälp.

Det är väldigt mycket bibelläsande i den här filmen. Desmond är så hällörad att han riskerar att trilla omkull. Och jag har förstås svårt för sådant. Jag tycker att amerikaner; religiösa amerikaner, är märkliga varelser. Vuxna, moderna människor som sätter all sin tillit till en högre makt. Fast det är förstås omöjligt att frånkomma det faktum att Desmond, hur otroligt det än låter, räddade en farlig massa människor på egen hand.

Filmens första halva, som mest är ett drama och som avhandlar Desmonds utbildning och relationer, det är aningen saggigt, och mycket känns som samma gamla visa - Vince Vaugh spelar den gormande furiren som förolämpar allt och alla, men som visar sig vara vänlig på insidan.

Men - så fort soldaterna gett sig av till kriget och försiktigt klättrar över krönet på berget där enorma mängder japaner lurar, blir det plötsligt riktigt spännande. Mel Gibson vet onekligen vad han gör när han skildrar krigets helvete. Stämningen är ibland rätt jobbig när de livrädda amerikanska soldaterna långsamt rör sig framåt.

Och när striderna brakar igång, gör de det med besked. Frågan är om filmen inte är ännu blodigare och råare än den fjärde Rambofilmen. Gibson riktigt gottar sig i splattereffekter. Huvuden sprängs, kroppsdelar skjuts av, marken är täckt med inälvor, råttor äter på lik. Det är sanslöst våldsamt. Mot slutet går actionscenerna lite överstyr, när till exempel Vince Vaughns rollfigur röjer loss som i ett nummer av Patrullserien, medan japanerna är påfallande dåliga på att sikta. Som bonus får vi även lite seppuku med tillhörande halshuggning.

Två timmar och elva minuter varar filmen. Alldeles för länge. Om Gibson plockat bort en halvtimme och minskat på bibelviftandet, hade jag nog uppskattat filmen mer än jag gör. Dock är HACKSAW RIDGE ett säkert kort om man är ute efter intensivt ultravåld.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/11)

Bio: Point Break

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Ännu en nyinspelning får premiär. Kathryn Bigelows POINT BREAK kom 1991. Är det inte lite väl tidigt för en nyinpelning? frustar nog en del. 1991, det var ju inte så längesedan.
... Men det är det. Det är 25 år sedan. Ett kvarts sekel. Nyinspelningens målgrupp var inte född när originalet kom. Jösses, jag har flera vänner som var barn när den filmen kom. Men - på 1930-talet gjorde Hollywoood ljudversioner av stumfilmer, på 40-talet gjorde man nyinspelningar av 30-talsfilmer, på 50-talet av 40-talsfilmer, och så vidare - att göra nyinspelningar är inte ett nytt påfund, vilket en del har fått för sig.
... Med det inte sagt att de flesta nyinspelningar inte är onödiga. För det är de. I fallet POINT BREAK anno 2016 skulle det dessutom kunna handla om en helt ny film; Ericson Cores nya version har bara ett par namn och ett fåtal händelser gemensamma med Bigelows film.
Av någon anledning har 1991 års POINT BREAK ett ganska gott rykte. Jag har flera vänner som gillar den. Jag har lite svårt att förstå varför. Keanu Reeves gjorde FBI-agenten Johnny Utah, som infiltrerar en bankrånarliga bestående av surfare, ledda av Patrick Swayze i hopplös frisyr. Under filmens andra halva serveras ett par bra actionscener, men som helhet är det ganska fånigt, direkt töntigt. Det är svårt att undvika töntighet när de manliga rollfigurerna har jönsiga frisyrer och gillar att spankulera omkring barbröstade. Alldeles för mycket speltid tas upp av folk som surfar i gyllene motljus. Men - 1991 var actionfilmer fortfarande barnförbjudna i USA. Således tilläts rollfigurerna svära, blodet stänkte under eldstriderna, och i en festlig scen slåss Utah med en naken brud.
2016 års POINT BREAK är ännu en PG-13-film och har 11-årsgräns i Sverige. Den här gången spelar Luke Bracey Johnny Utah - men Utah är bara hans smeknamn på YouTube. Förr var han en dödsföraktande extremsportare, men han lade av när hans polare omkom. Nu är han FBI-agent. En viss Bodhi (Edgar Ramirez) leder en märklig liga som utför dödsföraktande stunts värden över, medan de stjäler pengar och andra tillgångar, vilka de sedan sprider ut bland fattiga. Utah listar ut att ligan försöker genomföra något som heter Ozaki 8; åtta omöjliga utmaningar som trotsar alla naturlagar - så pass omöjliga att japanen som namngav åttan omkom när han försökte sig på den tredje utmaningen.

Utah infiltrerar ligan, bland vars medlemmar vi även hittar svenske Matias Varela från SNABBA CASH-filmerna. De surfar, de hoppar fallskärm, de åker skidor, de klättrar i berg - de gör betydligt mer än bovarna i originalfilmen gjorde, och de gör det i flera länder, på flera kontinenter. Utah hinner få ihop det med tjej av bara farten, och emellanåt får han skäll av sin buttre, brittiske kollega Pappas, som här görs av Ray Winstone; 1991 var det Gary Busey.
Eftersom det är 2016 badar bilderna inte i solljus, det är inte färgglatt, folk ser inte ut som strandraggare. Den här gången är gänget tatuerade och bär fula kläder. Det händer att de till och med bär stickad mössa. 1991 badade FBI:s kontor i blått ljus, 2016 är det nedsläckt och mörkt. Varför ska allting vara så mörkt, fult och färglöst nuförtiden?
Originalet innehåller en lång, välkoreograferad jakt till fots, under vilken skurken kastar en hund på Utah. I den nya versionen sker jakten på motorcykel i en skog. Hunden är borta, men liksom i originalet slutar jakten med att Utah skriker och skjuter upp i luften tills magasinet är tomt. Bortsett från denna scen och ett par andra, är det inte mycket som påminner om originalet. Filmskaparna kunde lika gärna döpt om figurerna och hittat på en ny titel.

Nu tycker jag rent allmänt illa om extremsporter (folk som håller på med sådant får skylla sig själva om de bryter nacken), men de dödsföraktande scenerna i nya POINT BREAK är onekligen skickligt filmande och medryckande, och det är dessutom i 3D. Men! Så fort det inte är action, är filmen mördande tråkig. Dels på grund av att rollfigurerna är rätt trista, men framför allt på grund av att det här är något slags, håll i er, new age-actionfilm. Alldeles för ofta sitter folk ner och håller långa samtal om själen och naturen. Hallå? Vad är det här? Själsligt flum och andlighet i en amerikansk actionfilm? Vad är det för trams? Charles Bronson hade gått hem om han hamnat i det här sällskapet.
POINT BREAK från 1991 är inte bra, men den är bättre än den här oengagerande nyinspelningen.

(Biopremiär 5/2)

-->

Bio: November Man

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det är bara att konstatera att det numera är gubbar som visar var skåpet ska stå i actionsvängen. Folk som Liam Neeson (62) och Denzel Washington (60 senare i december), och här kommer nu Pierce Brosnan, 61, och är hårdare än de två förstnämnda gubbarna tillsammans. COCKTAIL-regissören Roger Donaldsons NOVEMBER MAN, som heter så i förtexterna, men THE NOVEMBER MAN på den amerikanska affischen, är dessutom en actionfilm som känns härligt gammaldags - om man nu kan kalla filmer som är ett par decennier gamla för gammaldags.

NOVEMBER MAN, som bygger på romanen "There are no spies" av Bill Granger, är en spionhistoria med ett så kallat "convoluted plot", en invecklad intrig - rättare sagt; intrigen är väl egentligen inte invecklad, men man får hålla tungan rätt i mun för att hänga med i svängarna. Å andra sidan räcker det att veta vilka som är goda och vilka som är onda - och vilka som befinner sig någonstans däremellan.

Pierce Brosnan spelar CIA-agenten Peter Devereaux, som gick i pension 2008, Luke Bracey gör hans unge lärling och arvtagare David Mason, och dessa två befinner sig någonstans mellan ont och gott. De är professionella mördare åt staten, de är stenhårda, iskalla, lämnar alla mänskliga känslor hemma, och lyder order.

Fem år efter att ha lämnat CIA anlitas Devereaux för att rädda skinnet på en rysk kvinna; Natalia (Media Musliovic), som spionerar på en mäktig ryss som kandiderar till president och som tros ha begått krigsförbrytelser i Tjetjenien. Natalia visar sig vara mor till Deverauxs hemliga dotter, allt går fel, CIA vet inte om att Deveraux ryckt in, och Mason skjuter ihjäl Natalia. Nu jagar alla varandra; amerikaner mot ryssar, Devereaux mot Mason, "Killer Vs Killer," som det står i biotrailern. Före detta Bondbruden Olga Kurylenko (som borde få spela Modesty Blaise någon dag) dras in i handlingen i egenskap av en tjej vars familj mördats av krigsförbrytaren. Belgrad demoleras när Deveraux och Mason röjer loss.

Donaldsons film skiljer sig från de flesta av dagens actionfilmer. Det här är ingen snäll PG-13-film riktad till unga tonåringar, som FAST & FURIOUS-serien. Det är ingen pastisch, som JOHN WICK. Den är inte lite arty, som THE EQUALIZER. Det är ingen komedi, som MACHETE. Actionscenerna är inte sönderklippta, som i Bourne-filmerna - här ser man vad som händer. Ska jag beskriva NOVEMBER MAN med ett ord, blir det "toppraffel". Det här är en traditionell agenthistoria och en robust actionfilm - och den är underhållande och stenhård.

Pierce Brosnan ler inte en enda gång. Han dricker mängder av whisky, oftast sveper han välfyllda glas. Blodet sprutar i mängder. Hjältar går tufft mot kameran medan bilar i bakgrunden exploderar. Vi får actionscener i slowmotion. Här finns ett slagsmål i ett pannrum, vilket alltid är ett plus. Luke Bracey kastar sig i sidled när han skjuter och han ligger med söta grannflickan. Brosnan besöker en strippklubb, komplett med en lesbisk akt på scenen. Amila Terzimehic spelar en rysk hitwoman som värmer upp innan hon spänstigt går ut och dödar folk. Olga Kurylenko, som är vacker som en solnedgång, spelar "Gnossienne No. 3" av Satie på piano och i eftertexterna står det "Performed by Olga Kurylenko".

Grabbfilm?

Javisst är det här en grabbfilm! Och jag gillar den. Vi är inte bortskämda med sådana här filmer nuförtiden. Det är säkert lite si och så med logiken här och Pierce Brosnans superagent är väl aningen för osannolikt skicklig på precis allting, men varför ska man bry sig om sådana petitesser?

Pierce Brosnan är filmens verkställande producent och Yves Saint Laurent har produktplacerat ett par svarta pumps, som Olga slänger i en papperskorg.

Gillar man inte actionfilmer bör man förstås hålla sig borta. Om man nu inte är en sådan där som ser dem ändå för att sedan sitta och spy galla över hur usla, dumma och hemska alla actionfilmer är.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/12)