DVD/Blu-ray/VOD: Cannibal Holocaust

CANNIBAL HOLOCAUST (Njutafilms)

Jag funderar på om jag någonsin har recenserat Ruggero Deodatos CANNIBAL HOLOCAUST, som hade italiensk biopremiär för 35 år sedan. Jag tror inte det. Däremot minns jag att jag nämnde filmen i en krönika i Helsingborgs Dagblad, när Njutafilms släppte den på DVD ett par år innan jag startade TOPPRAFFEL!. Temat för krönikan var filmer det är svårt att skriva positivt om utan att man framstår som totalt sjuk i huvudet.

Under knappt tio år hade jag en återkommande spalt i NST som hette "Kultfilm". I denna skrev jag om alla möjliga konstiga filmer. Dock avstod jag från en del genrer. Till exempel italienska naziexploitationfilmer; en genre som är rätt svår att försvara, även om den till viss del är rätt fånig. Och jag lät bli att skriva om CANNIBAL HOLOCAUST.

Första gången jag såg CANNIBAL HOLOCAUST någon gång på 1980-talet, var på en flimrig kopia gjord på den sällsynta svenska hyrkassetten. Jag minns inte om versionen var intakt, men jag kommer ju ihåg alla rykten om filmen - framför allt påstods det att folk mördades på riktigt i den. Således kände jag mig ganska smutsig när jag såg filmen. Men redan som ung man var jag påläst och visste att inga människor dog på riktigt under inspelningen. Jag kände till att regissör Deodato dragits inför rätta i Italien och tvingats förklara hur specialeffekterna gjordes.

Även om scenen med en kvinna spetsad på en påle är övertygande, tycker man att den italienska rätten på en gång borde sett det osannolika i att en filmregissör som gjort ett flertal långfilmer, ibland med kända namn, plötsligt fått för sig att mörda sina skådespelare på riktigt. I vilket fall, dessa rykten fungerade förstås som reklam för filmen. Jag minns en artikel i en herrtidning om CANNIBAL HOLOCAUST. Den illustrerades med bilder ur CANNIBAL FEROX och ZOMBIE FLESH EATERS, och det stod att skådespelarna inte reste sig upp efter inspelningen.

När jag i slutet av 1990-talet fick min första DVD-spelare beställde jag CANNIBAL HOLOCAUST. Ett österrikiskt bolag hade släppt den. Det tog nästan ett år innan filmen dök upp! Sedan dess har filmen släppts i en farlig massa versioner runt om i världen, och nu har den anlänt på Blu-ray i Sverige. Vem hade någonsin trott detta på 80-talet?

Det finns förstås en fruktansvärd massa att säga om Deodatos film. Jag vet inte om det är lönt att gå in på allt här - eftersom jag antar att majoriteten av TOPPRAFFEL!s läsare redan är bekanta med filmen. Låt oss ta handlingen i korthet: ett litet gäng dokumentärfilmare, ökända för sina tveksamma metoder för att få de bilder de vill ha, beger sig in i Amazonas djungler och försvinner. Professor Harold Monroe (Robert Kerman, främst känd från porrfilmer) ger sig iväg för att leta upp filmarna. Hos kannibalstammen Trädfolket hittar han filmarnas skelett - och deras filmrullar. Tillbaka i New York sitter Monroe och några TV-producenter och tittar på rullarna. Vi får se anledningen till att dokumentärfilmarna dödades och åts upp. Det visar sig att filmarna bar sig för jävligt åt i djungeln och infödingarna hämnades.

I intervjuer har Ruggero Deodato sagt att han fick idén till filmen när hans dotter tittade på TV och såg dokumentärer om grymheter ute i världen. Deodato ifrågasatte filmarnas metoder. Men: problemet med CANNIBAL HOLOCAUST är att Deodato exploaterar det han fördömer. Filmen är gjord för att chockera. Ibland går Deodato för långt, med alla vålstäktsscener, och att ett flertal djur dödas på riktigt framför kameran är svårt att försvara. Autentiska avrättningar har också klippts in som exempel på de dokumentärer filmens fiktiva filmare tidigare gjort. I Phil Hardys "Encyclopedia of Horror Movies" omnämns de italienska kannibalfilmerna som "racist fantasies".

... Men det hindrar inte CANNIBAL HOLOCAUST från att vara en rasande skickligt gjord film. Det finns förstås en orsak till att jag sett filmen otaliga gånger. Jag tycker helt enkelt att det är den bra film. Den är spännande, otäck och fascinerande - och filmiskt intressant. Vad den inte är, är en film för alla. Nej, verkligen inte. Det är en chockerande film. Tonen är realistisk - även om realismen dras ner av det faktum att filmen är tydligt dubbad till engelska, samt av en del lökig dialog.

CANNIBAL HOLOCAUST är dessutom antagligen den första så kallade Found footage-filmen. En idag uttjatad genre. Killarna som gjorde THE BLAIR WITCH PROJECT påstod att de aldrig sett Deodatos film. Senare lär de ha erkänt att de visst hade sett den, eller åtminstone kände till den.

Vidare får vi inte glömma bort Riz Ortolanis legendariska musik, som bitvis kontrasterar mot bilderna.

Nå - hur ser då denna nya Blu-ray från Njutafilms ut? Jag måste säga  att jag blev lite konfunderad. Min Blu-rayspelare är splitterny, medan TV:n har en del år på nacken. Den högupplösta CANNIBAL HOLOCAUST är påfallande grynig. De upphittade, "dokumentära" filmrullarna har alltid varit medvetet risiga, det är en av filmens poänger; det skapar realism. Men här är det oerhört grynigt. Det kryper i bilden även under resten av filmen. Jag funderade på om det är TV:n som gör att det blir så. Jag jämförde med några andra filmer, men då såg det bra ut. Jag är ingen teknikexpert. Kanske ska HOLOCAUST vara så här grynig.

I vilket fall: på Blu-rayen ligger även en långfilmslång dokumentär; EATEN ALIVE! THE RISE AND FALL OF THE ITALIAN CANNIBAL FILM, och denna är fantastiskt bra. Ja, faktum är att man kan köpa denna utgåva enbart för denna dokumentärs skull. Calum Waddell går igenom genren från Umberto Lenzis THE MAN FROM THE DEEP RIVER från 1972, fram till det sena 80-talets vissna och bortglömda filmer. Även 2000-talets försök nämns, som de filmer Bruno Mattei gjorde, och Eli Roths nya THE GREEN INFERNO avhandlas i förbifarten. Det är ett imponerande gäng personligheter som medverkar. Lenzi intervjuas, liksom Ruggero Deodato och Sergio Martino; tre regissörer som gjorde flera kannibalfilmer. Robert Kerman medverkar; han har blivit gammal och tandlös, författarna Kim Newman och John Martin uttalar sig, Luigi Cozzi dyker upp, och mest överraskad blir jag när Me Me Lai pratar länge och väl om de tre kannibalfilmer hon medverkade i. Hon visar sig vara en elegant, eftertänksam dam, som talar brittisk engelska.

Trots mina invändningar vad gäller bildkvalitén kan jag förstås bara sätta ett enda betyg på det här. Och jag bör återigen understryka att man bör låta bli att se filmen om man inte klarar av att se sådant här.

Bio: Percy Jackson och kampen om åskviggen

Foton copyright © 20th Century Fox

I bokform har det kommit en del hel- och halvplagiat på Harry Potter under det senaste decenniet. Märkligt nog har det vad jag vet inte kommit några Potterinspirerade filmer. Kanske beroende på att rättrådiga JK Rowling envisas med att försöka sätta dit till och med små barn som inkräktat på copyrighten?

Här har vi så till slut en uppenbart Harry Potter-influerad film av Potterregissören Chris Columbus - dock baserad på en bok av Rick Riordan. Och det är en film jag hade kunnat vara utan.Av någon anledning häckar de gamla grekiska gudarna - Zeus, Poseidon och gänget - numera i USA, och då främst i New York City. Vill man ta sig till Olympen, tar man en specialhiss i Empire State Building; det hade nog aldrig de gamla grekerna gissat.

Någon har snott Zeus blixt. Detta gör Zeus så sur att han hotar med att ställa till med krig mellan gudarna. Han misstänker att det är Poseidons halvgud till son som snott blixtskrället.

Poseidons son heter Percy Jackson, en tonåring som är lyckligt ovetande om att han är halvgud; han vet inte vem hans farsa är. Han bor hos sin morsa Catherine Keeler som är gift med ett riktigt kräk spelat av Joe Pantoliano. Som om detta inte vore nog, lider Percy av ADHD och dyslexi (?!), men han kan vistas under vatten i sju minuter - alltid något.

Plötsligt attackeras Percy av en lärarvikarie som förvandlas till monster. Hans rullstolsbundne lärare (eller vad han nu var) Pierce Brosnan rycker då in, det visar sig att han är kentaur (fniss!) och klasskompisen Grover är en satyr med getben. De jagas av en minotaur i skogen och Percys morsa fångas och dödas - men Percy verkar inte bry sig nämnvärt. Han tycker inte att det är särdeles konstigt att han placeras i ett träningsläger där halvgudar lär sig slåss med svärd och allehanda konstiga varelser traskar omkring.
 
Percy träffar den väna Annabeth, som har påtagligt stora bröst för att vara så ung, och som är dotter till Athena. Hon är tuff och slåss med svärd, men det verkar som om hon och Percy blir lite betuttade i varandra. Tillsammans med Grover bildar de en trio som beger sig ut på jakt efter åskviggen. De hamnar i Nashville, i Las Vegas och i Hollywood, och det visar sig även att Percys morsa inte alls är död, utan placerats i Hades, som ju är Helvetet - och som i den här storyn ligger under Hollywood.

Herrejösses vilken jävla röra det här är! PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN är ett uppenbart hafsverk. För det första är storyn oerhört fånig, vilket jag gissar framgår av försöket till referat ovan. För det andra saknar rollfigurerna karaktär och det finns ingen som helst karaktärsutveckling. Percy visar sig vara bra på att slåss och tänka smart på en gång, och han svingar sitt svärd utan att tveka från första början. Inte så konstigt att han knappt reagerar på sin mors förmodade död. Killen som spelar Percy heter förresten Logan Lerman och ser ut som Zach Efrons lillebror. Han och de övriga, unga skådespelarna är väldigt bleka och intetsägande.

Filmen är fullkomligt charmbefriad. Det är action mest hela tiden, men vad spelar det för roll när man inte bryr sig? Det borde ju vara coolt att hjältarna beväpnas som i en James Bond-film; en kulspetspenna förvandlas till ett svärd och så vidare, men det blir mest irriterande och dumt. 
Vissa scenerier impo-
nerar, en del effekter och monster - och de är rätt många - är fräsiga, men allt är bortkastat på denna menlösa, trista film. Grover ska vara något slags comic relief, men är inte speciellt rolig. Jag valde mellan att sätta en etta eller en tvåa i betyg. Det blir trots allt en tvåa, dels på grund av vissa detaljer, men främst beroende på:
A) Rosario Dawson som Hades' fru - hon är något makalöst hått! Hades spelas förresten av Steve Coogan. Han är bortkastad i rollen, vilket även Sean Bean är som Zeus.
B) Uma Thurman som den sexigaste Medusa jag sett - och då hör det till saken att jag inte tycker att Thurman är så sexig i vanliga fall. Hennes illasinnade superkraft utnyttjas på kul sätt ett par gånger.
 
PERCY JACKSON fick mig att vilja se nyinspelningen av GUDARNAS KRIG nu på en gång. Vill jag se fåniga filmer om antikens gudar, ser jag hellre Luigi Cozzis två Herkulesfilmer med Lou Ferrigno. De är fåniga med finess.

...Och jag kan tänka mig att mockbusterbolaget The Asylum skulle kunna komma med en bättre kopia på Harry Potter om de vågade och ville...





 


(Biopremiär 24/2)

Ett kärt återseende

STARCRASH (1978)

Jag såg STARCRASH för snart tjugo år sedan hemma hos Mikael Tomasic och det enda jag minns är att vi skrek av skratt åt tokerierna. STARCRASH har ju ett rykte om sig att vara hur bäng som helst. Men hur är den egentligen? Är den så som jag minns den? Jag såg om rymdeposet - ensam och i nyktert tillstånd.

Regissör och manusförfattare är Luigi Cozzi (som kallar sig Lewis Coates). Cozzi gjorde även de två Herculesfilmerna med Lou Ferrigno, av vilka jag bara sett den andra, som är hur knasig som helst. I en intervju har Cozzi berättat att de behövde fler scener med Ferrigno efter att han åkt hem. Hur skulle de lösa detta? Jo, de tog några scener med honom från den första filmen och kopierade in dem - de låtsades att Hercules förvandlades till en självlysande stjärnbild, eller vad det nu var, och fajtades på stjärnhimlen. Annars är Cozzi mest känd som killen som gjorde ALIEN CONTAMINATION och en del billiga gialli. Han driver - eller drev - även Dario Argentos butik och museum Profondo Rosso i Rom.

Ett bättre namn på STARCRASH är TOYS IN SPACE eller TANT RAFFA I RYMDEN. Här möter vi läckra Caroline Munro som rymdens bästa pilot, kalaskexet Stella Star och hennes navigatör Aktor, spelad av guldlockige, före detta barnpredikanten Marjoe Gortner (RÅTTORNAS HÄMND). De är käcka smugglare på flykt undan rättvisan, men tillfångatas. Stella Star döms till livstids straffarbete och ikläds en exemplarisk fångdräkt: läderbikini och lårhöga stövlar. Hon flyr men blir snabbt fångad av rymdkejsarens män. Rymdkejsaren spelas av Christopher Plummer. De har även letat reda på Aktor. De två smugglarna behövs till ett uppdrag, den illvillige Zarth Arn (Joe Spinell) lever jävel i rymden och måste stoppas. Exakt varför rymdkejsaren behöver just Stella och Aktor minns jag inte, men det är inte så noga.

Det känns som om filmmakarna har hittat på handlingen efter hand. Det är ungefär som i "Tintin i Sovjet", där Hergé inte hade någon handling utan hittade på nya turer varje vecka. Stella och Aktor förses med en robotsidekick som mest ser ut som en kille i motorcykelställ och riddarhjälm och som pratar som Slim Pickens eller möjligtvis som Janne Långben. Trion råkar sedan ut för en väldig massa äventyr. På en planet blir de plötsligt tillfångatagna av ett gäng onda amazoner, vilka förstås inte har något med handlingen att göra. Amazonerna har även en jätterobot stor som en skyskrapa (och som verkar lida av ledgångsreumatism). Vid ett annat tillfälle blir de fångade av kannibalistiska grottmänniskor. Då dyker det upp en kille med Zardozmask och räddar dem. Killen tar av sig masken och visar sig vara David Hasselhoff med världens bästa frisyr! Han är Simon och senare avslöjas det att han är son till rymdkejsaren och tronarvinge.

De blir tillfångatagna igen (hjältarna blir konstant tillfångatagna i den här filmen) och Aktor, som har ett lasersvärd, måste fäktas med två små soptunneliknande robotar beväpnade med sablar. Det bär sig inte bättre än att Aktor skadas och dör. Innan han sätter tofflorna säger han till Stella att inte vara ledsen, han kommer att leva för evigt. Och inte blir Stella ledsen när Aktor glöder blått och försvinner - hon är ju kär i Simon (som ju har världens bästa frisyr).

Ett stort slag mellan den kejserliga armén och Zarth Arns armé följer och det går åt skogen för rymdkejsaren. Åh nej! Vad ska de ta sig till? Det finns bara en lösning: Starcrash. "Starcrash?" säger Simon, "You mean a four dimensional attack?" Just precis! Rymdkejsaren beskriver hur det ska gå till och jag begrep ingenting, men Stella och roboten hämtar en flytande stad och så sprängs Zarth Arn och hans tillhåll i luften. Stella Star, som har en genomskinlig rymddräkt, hoppar ut genom ett rymdfönster och glatt leende och vinkande glider hon genom rymden mot den väntande Simon.

Jag var en bit över 20, kanske 25, när jag såg den här filmen första gången. Nu har jag passerat 40. Men! Hade jag fått se STARCRASH när jag var åtta hade jag varit salig - jag hade ÄLSKAT Luigi Cozzis rymdopera - eller rymdoperett är kanske ett bättre ord. STARCRASH gjordes förstås för att rida på STJÄRNORNAS KRIGs popularitet, men italienarna lyckades snarare åstadkomma en 70-talsversion av Blixt Gordon. Det här är verkligen så som jag ville att all science fiction skulle vara när jag var barn. Det är mycket av allt.

STARCRASH är något makalöst färgglad - till och med rymden ser ut som en blinkande amerikansk julgran. Budgeten har inte varit stor, men det har inte hindrat fimmakarna från att vräka på för fullt med massor av rymdskepp, effekter, monster, robotar, laserstrider och allt möjligt. Det är mycket Ray Harryhausen-inspirerade stop motion-effekter, och dessa är taffliga men otroligt charmiga. Av någon anledning bär alla väldigt omoderna science fiction-utstyrslar, det känns verkligen som en 30-tals-serial jämfört med STJÄRNORNAS KRIG. Det är mycket operettkostymer. Det händer en väldig massa precis hela tiden, tempot är hejdlöst, och STARCRASH är precis allt annat än tråkig.

Dessutom har filmen Joe Spinell och Caroline Munro. Den fantastiske Spinell går omkring i lädertrikåer, mantel och ont skägg och skrattar demoniskt som en annan kejsar Ming, medan Stella Star måste vara den sexigaste och coolaste rymdhjältinnan någonsin. Ja, hon är coolare än underbettet Ripley. Jag skulle gärna vilja se fler filmer om Stella Star. Och läsa serietidningar och kioskböcker om henne. Men varför har hon lagt sig till med amerikansk accent? Eller är det någon annan som dubbat henne? Rent allmänt är den engelska dubbningen flängd, det känns nästan som ett "spoof soundtrack" emellanåt. Men det passar filmens anda perfekt.

Som lök på grädden är STARCRASH försedd med maffig filmmusik av John Barry. Hur kom han in i bilden? Är inte han lite för stor för en italiensk B-film? Men musiken medför att alla rymdstriderna känns som MOONRAKER!

STARCRASH är betydligt bättre än de där tre nya, ruttna STAR WARS-filmerna. Ja, och bättre än JEDINS ÅTERKOMST. Och filmen är betydligt roligare och mer underhållande än de flesta andra science fiction-filmer. När får vi se en flott, svensk DVD-utgåva av STARCRASH?