Visar inlägg med etikett Lucky Luke. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lucky Luke. Visa alla inlägg

onsdag 26 april 2017

Serier: Jolly Jumper svarar inte

JOLLY JUMPER SVARAR INTE
av Bouzard
Cobolt

För ett år sedan kom Matthieu Bonhommes "Mannen som sköt Lucky Luke", det första "extraordinära" Lucky Luke-albumet; en svit i vilken olika serieskapare tar sig an figuren och gör alternativa versioner - på samma sätt som man gör med Spirou. Bonhommes album var riktigt, riktigt bra; det är ett "seriöst" westernäventyr tecknat i en halvrealistisk stil.

Årets extraordinära äventyr med Lucky Luke; "Jolly Jumper svarar inte", är radikalt annorlunda. För manus och teckningar står Guillaume Bouzard, en kille som kommer från Fluide Glacial-stallet. Fluide Gacial är den där humortidningen som Gotlib startade en gång i tiden, och den är en av få klassiska, franska serietidningar som fortfarande finns kvar. Jag googlade från några exempel på Bouzards serier, och eftersom jag kände igen stilen, har jag säkert noterat hans grejor när jag bläddrat i franska tidningar - eller kanske till och med köpt någon tidning.

Det vilar en lätt surrealism över "Jolly Jumper svarar inte". Lucky Luke är orolig för sin häst Jolly Jumper. Hästen har slutat prata med Luke, och han vill inte längre hitta på kul saker eller spela schack. Han beter sig med andra ord som en vanlig häst.

Luke har kallats till en åklagare, som har ett uppdrag åt honom. Bröderna Dalton sitter i fängelse och Jack Dalton hungerstrejkar - han kräver att få träffa Lucky Luke. Det visar sig att mor Dalton blivit kidnappad, och bröderna Dalton vill att Lucky Luke ska hjälpa dem att frita henne. Banditbröderna släpps ut ur finkan, och tillsammans med Lucky Luke beger de sig ut på en färd under vilken flera gamla figurer ur Lucky Luke-serien dyker upp.
"Jolly Jumper svarar inte" är berättad på ett lite, tja, lojt sätt. Det är stillsamt. Pratade jag engelska skulle jag kanske säga laid back. Det här är rätt udda - på ett tilltalande sätt. Dialogen är infallsrik och ibland bisarr. Humorn känns igen från ovannämnda Fluide Glacial, den typ av humorserier som ofta gick i Epix. Den svenska översätningen, gjord av Stefan Carlsson, är bra - och det är inte utan att jag ibland undrar vad det stod i den franska originaltexten.

Bouzier driver med vissa företeelser i Lucky Luke-serien. Bland annat görs det en stor grej av att Lucky Luke alltid bär samma kläder. När Luke köper en ny skjorta, en röd istället för gul, uppstår problem.
Joe hotar Lucky Luke. Vad kan det ha stått i originalversionen, tro?
Jag tilltalas av Bouzards teckningar. Enkla men personliga. Lite kantiga, det är löst och ledigt. En kul detalj är att den ständigt ätande Averell Dalton är tjock i den versionen, vilket känns logiskt - i Morris' serier är han ju lång och smal.Det är förresten också kul att Lucky Luke inte vet vem som är vem av mellanbröderna Jack och William Dalton.

Som helhet är "Lucky Luke svarar inte" aningen bagatellartat, men det är synnerligen trivsamt, ibland rätt smart, och ett par gags fick mig faktiskt att skratta till högt, och jag visade upp några rutor för min sambo. "Titta här! Ha ha ha!".

Med tanke på hur olika varandra de första två extraordinära Lucky Luke-äventyren är, är det inte utan att jag undrar hur nästa album kommer att se ut!

söndag 17 april 2016

Serier: Mannen som sköt Lucky Luke

Mannen som sköt Lucky Luke
av Matthieu Bonhomme
Cobolt

Visst läste jag mycket Tintin, Asterix och Spirou när jag var barn, men den fransk-belgiska serie jag läste oftast; åtminstone den jag hade flest album av, var Lucky Luke. Detta berodde inte enbart på att jag gillade serien och dess genre; western. Det berodde mer på min farsa. Han gillade Lucky Luke, och eftersom han var med i Bonniers Bokklubb (det var Bonniers som gav ut serien i Sverige), beställde han ibland nya album åt mig. Dessa läste farsan sedan högt för mig.

Nu är det väldigt, väldigt längesedan jag läste Lucky Luke. Flera decennier. Jag har inte läst ett enda av de album som kommit ut efter Morris' död 2001, och jag tror inte att jag läst något av de som kom ett eller två decennier dessförinnan. Jag vill minnas att jag för några år sedan bläddrade i ett gammalt 70-talsalbum och tyckte att det var lite tråkigt, men jag var kanske på dåligt humor. Kanske bör jag återuppta bekantskapen med de gamla klassiska albumen efter manus av René Goscinny.

2016 fyller Lucky Luke 70 år, och (antagligen) inspirerat av framgångarna med de alternativa Spirou-albumen, får vi här "Ett extraordinärt äventyr av Matthieu Bonhomme". Jag kände inte till Bonhomme tidigare, men ser att han är född i Paris 1973, att han har samarbetat med Lewis Trondheim, och att han vunnit ett par priser.

Omslaget till "Mannen som sköt Lucky Luke" är fantastiskt. Det är otroligt snyggt - och något av ett riff på Morris' omslag till Lucky Luke-albumet "Angivaren" från 1972. Angivaren var inspirerat av spaghettiwesterns, och skurken Elliot Belt hade lånat sina drag av skådisen Lee Van Cleef. Bonhommes omslag känns som samma scen, sedd ur Elliot Belts synvinkel: Lucky Luke iförd poncho poserar som Clint Eastwood.
Titeln "Mannen som sköt Lucky Luke" är förstås norpad från filmen MANNEN SOM SKÖT LIBERTY VALANCE från 1962, men handlingen är snarare inspirerad av Henry Kings western HÄMNDENS TIMME (THE GUNFIGHTER) från 1950, men Gregory Peck som revolvermannen Jimmy Ringo; en man många vill döda - för att bli kända som Mannen som sköt Jimmy Ringo.

Bonhommes album inleds med att Lucky Luke ligger död på en gata i den lilla hålan Froggy Town och någon hörs ropa "Jag dödade legenden! Jag dödade Lucky Luke!". Därefter hoppar vi ett par dagar tillbaka i tiden. Revolvermannen Lucky Luke, känd som Mannen som sköt Phil Defer, rider in i Froggy Town och blir genast ovän med den slappe sheriffen Bone och dennes otrevlige bror. En diligens har rånats, kusken har mördats; det hävdas att en ensam indian ligger bakom, och Lucky Luke och hans nyblivne vän Doc Wedneysday åtar sig att spåra upp indianen. Något som blir svårt, beroende på de närmast skurkaktiga bröderna Bone och deras hetlevrade far.
Eftersom detta är ett alternativt äventyr, är serien inte tecknad i den traditionella Lucky Luke-stilen. Bonhomme tecknar i sin egen stil; den är inte realistisk, men heller inte överdriven som i en humorserie. Men så är inte detta ett humoristiskt äventyr. Det är en seriös westernserie - och en mycket bra sådan. Det är en tuff, välskriven thriller, och det är uppenbart att Matthieu Bonhomme kan genren.

Berättandet är skickligt och filmiskt, och serien är mycket stämningsfull. Efter ett tag slår det mig att färgläggningen delvis är hämtad från den användes i Morris' äventyr - ibland är figurerna, eller bakgrunderna, enfärgade; till exempel helt röda eller gula. Något som fungerar alldeles utmärkt. Lucky Luke själv är som vanligt iförd sin gula skjorta, men han har försetts med lite mer attityd och personlighet än han besitter i den ordinarie serien.
Vad som är lite märkligt är att Bonhomme råkat skriva "Sherrif's office" på skylten utanför sheriffkontoret. Är det ett medvetet fel? Jag menar, vem vet inte hur "sheriff" stavas? I Stefan Carlssons svenska översättning pratas det ett par gånger om en "översheriff". Åsyftas månne en "marshal", det vill säga en federal polis?

"Mannen som sköt Lucky Luke" är ett fantastiskt bra album, i synnerhet om man är westernälskare. Jag ser gärna att det kommer fler extraordinära äventyr om Lucky Luke, av Bonhomme eller av andra, skickliga serieskapare. För det här är en typ av serie jag har saknat väldigt, väldigt länge.  

torsdag 9 december 2010

DVD: Lucky Luke

LUCKY LUKE (Horse Creek)
Tintin i all ära, men frågan är om inte Lucky Luke var den fransk-belgiska serie jag gillade mest som barn på 1970-talet. Jo, jag läste ju även Asterix och det hände att jag läste Spirou, men det var först lite senare jag kom att upphöja Spirou till genrens favorit.
Att jag älskade Lucky Luke (eller Loke Löke, som han hette i MAD) kan ha berott på min farsa. Han tyckte nämligen att serien var skitkul. Han brukade läsa albumen för mig som godnattsaga. Dessutom var det Bonniers och inte Carlsen som gav ut serien - perfekt, eftersom farsan var med i Bonniers Bokklubb och kunde beställa albumen billigare därifrån.
Jag har inte läst de gamla klassiska albumen på mer än tjugo år. Jag vet inte om jag vågar - jag har nämligen en känsla av att de inte är sådär jättekul som jag minns dem. Men som gosse gillade jag förstås både Western och komedi, så Lucky Luke var en perfekt serie - och jag tyckte att jag lärde mig mycket om verklighetens västern tack vare albumens faktasidor.
Redan på 70-talet var jag på bio och såg en tecknad långfilm om Lucky Luke. Jag gissar att det var DAISY TOWN från 1971. Det kom nog någon långfilm till, och senare släpptes en rad videokassetter med animerade versioner av albumen; jag såg ett eller två avsnitt och gillade det inte alls.

Så plötsligt fick Terence Hill för sig att han skulle spela Lucky Luke i en TV-serie, vars pilotavsnitt biovisades. Hill regisserade själv, och jag minns inte så mycket mer än att det handlade om ett harmlöst, småtrevligt westernäventyr som väl inte hade så mycket med Lucky Luke att göra. Rättare sagt, det hade den kanske, men Terence Hill kändes inte alls som Luke, han såg inte ut som Luke, så i slutändan blev det väl mest en familjevänlig variant av Trinity.

För en del år sedan kom en fransk film om bröderna Dalton. BRÖDERNA DALTON, som den logiskt hette, släpptes på DVD i Sverige, men jag såg den aldrig. Tydligen spelades Lucky Luke av Jean Dujardin i den filmen.

Här har vi så en långfilm från 2009 med Dujardin i huvudrollen. "Biosuccén nu på DVD!" skriker DVD-omslaget, men gick den här verkligen på bio i Sverige? Var då? En helg i Stockholm?

Jean Dujardin har de senaste åren blivit storstjärna i Frankrike, eftersom han spelat den klassiske agenten OSS 117 i två framgångsrika komedier (på väg till DVD i Sverige från Studio S), och han är onekligen väldigt porträttlik. Det är nästan otroligt att en människa kan vara så lik Morris' kraftigt stiliserade, tecknade figur.

Just nu är vi många som oroar oss för hur Spielbergs Tintinfilm ska bli. Luc Bessons filmatisering av Adèles extraordinära äventyr blev väl underhållande, men inte den film jag ville ha. Så - hur blev James Huths LUCKY LUKE?

Ja, du. Tack för att du frågar.

Det här är tammefan en enda märklig röra. LUCKY LUKE är något av det mest bisarra jag sett på länge. Det har uppgetts att filmen bygger på DAISY TOWN, men det vetefan.

LUCKY LUKE öppnar med en prolog. Det är 1840-tal och vår blivande hjälte är en liten gosse. Han har även försetts med namnet John Luke. Öh? Är detta hämtat från något album jag inte läst? Jag har aldrig hört talas om någon John Luke, och en familj som heter Luke i efternamn.

Den här prologen är som hämtad ur en spaghettiwestern. Ja, den är nästan snodd från ONCE UPON A TIME IN THE WEST. Lille John leker, när det plötsligt dyker upp banditer. Johns föräldrar dödas. Skotthål! Squibs! Blod! Ångest! Vad är det här? Lucky Luke ska ju vara lättsam komedi.

Lille John överlever massakern och en skäggig gubbe skrockar att han hade en väldig tur - han är en lucky Luke.

Därefter hoppar vi några decennier fram i tiden. Jean Dujardin introduceras när han i närbilder drar på sig sina kläder, och därefter promenerar längs ett plank - och så drar han sin revolver och skjuter ett hål i sin skugga, precis som på seriealbumens baksida.

Men det som sedan följer är något makalöst stökigt. Jag begrep halvsju. Det är något om att presidenten anlitar Lucky Luke för att rensa upp i Daisy Town, och sedan dyker alla de mest kända skurkarna ur albumen upp. Billy the Kid. Calamity Jane. Jesse James. Pat Poker. Med flera. Och Lucky Luke själv får ihop det med Belle Starr, det porriga lilla stycket. Daltons är dock inte med.

En hel rad skämt och episoder från albumen förekommer. Luke kastar upp en femdollarsedel i luften, skjuter på den, och fem stycken dollarmynt trillar ner. Sådana grejor. Men det blir aldrig roligt. Det här är en extremt påkostad film, men den liknar mest en hysterisk, utflippad spaghettiwestern. En del inslag är bara skitkonstiga. Till exempel drar Luke fram en gitarr och mimar till Elvis' "Treat me like a fool".

Lucky Luke själv är ju också ett litet problem. Figuren i sig är inte speciellt rolig. Det är figurerna kring honom och albumens handlingar som är det roliga, Luke är bara en katalysator. Men det går ju inte att ha en rätt menlös filmhjälte, så Dujardin har skapat en tokrolig Lucky Luke.

Vidare är filmen på franska. Ja, jösses. Visst, jag har sett Westerns på italienska. Till och med på svenska, för att inte tala om danska. Men franska? Det låter hur fel som helst. Och inga av figurernas namn uttalas korrekt. Inte ens Lucky Luke. De tjoar hela tiden om "Lyckilyyyk".

Och vad ska jag sätta för betyg på den här filmen, som för övrigt är inspelad i Argentina... Tja... Någonstans känner jag att jag borde drämma den i huvudet med en etta. Men vid närmare eftertanke vore det nog fel. Så den kan väl få en skranglig tvåa. Och som avslutning kan jag skjuta in att LUCKY LUKE nästan framställer JONAH HEX i bättre dager...