Visar inlägg med etikett Lucky Dogs. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lucky Dogs. Visa alla inlägg

torsdag 28 januari 2016

Bio: The Boy

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Det är något visst med skräckfilmer om onda dockor. Filmer som MAGIC, DEN ONDA DOCKAN, DOLLS, PIN, och nu senast ANNABELLE. Filmerna är inte alltid så där jättebra; jag var lite för snäll mot ANNABELLE i min recension, men det är onekligen effektivt med kusligt ljussatta dockor, som stirrar på oss med död blick.
William Brent Bell har tidigare gjort den riktigt, riktigt usla THE DEVIL INSIDE - därför kan jag inte påstå att jag hade höga förväntningar på THE BOY. Men jösses, där sket jag mig allt på tummen!
THE BOY är en amerikansk-kinesisk samproduktion, som är inspelad i Kanada - men som utspelar sig i England. Lauren Cohan spelar Greta, som i ett försök att fly från sin våldsamme, före detta pojkvän lämnar USA och far till ett gods i England, där hon ska jobba som barnflicka åt en liten pojke. Greta träffar det märkliga, äldre paret Heelshire, som presenterar henne för sin son Brahms. Det är bara det att Brahms är en docka; en stor docka med blekt porslinsansikte och stirrande blick. Greta börjar skratta, men förstår att det bör hon inte göra. Brahms ska behandlas som en riktig, levande gosse; han ska sitta med vid middagsbordet och få mat framdukad.
Paret Heelshire ska resa bort och därför lämna Greta ensam med Brahms. Hon får ett papper med en lång rad regler hon måste efterfölja - bland annat ska hon läsa högt för dockan, hon ska undervisa i musik, och hon ska alltid ge honom en godnattpuss. Om Greta inte håller sig till reglerna blir Brahms arg, säger fru Heelshire. Självklart struntar Greta i de fåniga reglerna - och då börjar det hända saker i det stora, mörka huset.
THE BOY är ännu en skräckfilm med den låga, snälla PG-13-gränsen. Tydligen ändrades filmen, eventuellt på ett tidigt stadium, för att kunna förses med denna åldersgräns. Men i fallet THE BOY är detta inte ett problem. Den här berättelsen behöver inte våld, blod, svordomar och annat barnförbjudet (i Sverige barnförbjuds den ändå, som all skräckfilm). William Brent Bell har gjort en gammaldags, traditionell skräckfilm, som bygger helt och hållet på stämningar - och han har gjort det bra. Filmfotot är bra och återhållsamt; här finns inga moderna extravaganser och jobbiga, snabba klipp. Faktum är att det här nästan känns som en skräckfilm från 1970-talet, vilket förstås ska tolkas positivt. Okej, det känns även en aning som 1981, eftersom här finns små, små drag av Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY.
Lauren Cohan är sympatisk som Greta, vilket är en fördel i sådana här filmer. Antalet övriga medverkande är litet. Rupert Evans spelar Malcolm, killen som äger bygdens lanthandel och som kör ut mat till Greta. Enligt paret Heelshires regler är Malcolm den ende som får komma på besök.
THE BOY är en väldigt effektiv liten film. Den är spännande och kuslig. Jag kände skäggstubbet resa sig vid flera tillfällen. Filmen är ganska lågmäld och fläskar inte på med för mycket effekter, även om här finns ett par så kallade jump scares. Jag tycker att upplösningen och förklaringen till det hela känns tillfredsställande, vilket sällan är fallet i sådana här filmer. THE BOY är betydligt bättre än ANNABELLE.
Svenske Kaj Steveman jobbade med filmens visuella effekter, förtexterna är väldigt snygga, musiken är bra - jag blev minst sagt positivt överraskad av THE BOY.
... För övrigt lär det bli svårt att göra en uppföljare till den här. Men den kommer säkert.








(Biopremiär 29/1)




tisdag 21 oktober 2014

Bio: Blixten och det magiska huset

Bilder copyright (c) Lucky Dogs
Animerade familjefilmer i 3D står numera som spön i backen, och det brukar vara Pixar, Disney, Dreamworks och något amerikanskt bolag till som dominerar. Då och då dyker det upp europeiska konkurrenter - men de är i de allra flesta fall så taffliga och/eller trista att jag i skrivande stund inte kan komma på ett enda exempel.
BLIXTEN OCH DET MAGISKA HUSET är en belgisk film. Minsann! Förvisso är den riktad mot den amerikanska marknaden, förtexterna är på engelska (medan dialogen dubbats till svenska), historien till och med utspelas i USA - men det är en belgisk rulle i regi av Jeremy Degruson och Ben Stassen. Vad har Ben Stassen på sig när han går på fest? Värsta stassen! Stassen har tidigare gjort den rätt vissna SAMMYS ÄVENTYR. (Där kom exemplet jag inte kom på här ovan)
Till en början heter Blixten ingenting. Han är en liten kattunge som blir kvarglömd när ägarna flyttar. Det dröjer inte länge innan han hittar ett stort, kusligt spökhus andra djur verkar rädda för. I huset bor en skojig trollkarl tillsammans med sina käcka husdjur och ett gäng små mekaniska, levande skapelser trollkarlen har uppfunnit. Det åskar och blixtrar ute, så den vänlige trollkarlen ger kattungen namnet Blixten.
Men alla är inte vänliga i den här filmen. Trollkarlen hamnar på sjukhus. Då dyker dennes elake brorson upp - och det enda han är ute efter är att sälja den enorma kåken för stora pengar. Således är det dags för Blixten att tillsammans med övriga djur agera hjälte. Slemma typer tar sig in i huset och så blir det spänning och jakter och grejor.
Handlingen i den här filmen är inget speciellt. Det är en sådan där story jag som vuxen glömmer bort samtidigt som jag ser på filmen. Jag reagerade på att det ibland blir ovanligt våldsamt, med onda bovar som skjuter och har sig.
Men jag kan inte göra annat än att påpeka hur flott och välgjord filmen är - för det är den! Figurdesignen är betydligt bättre än genomsnittet, populära filmer som ICE AGE-serien tycker jag har direkt ful figurdesign, och det är inte krystat och konstigt som i Disneys flygplansfilmer - eller BILAR för den delen. BLIXTEN OCH DET MAGISKA HUSET är synnerligen vältecknad.
Vad som också imponerar är 3D:n. Belgarna har minst sagt tagit vara på teknikens möjligheter och det känns verkligen som att sitta alldeles intill en scenkant, på vilken djur och människor springer omkring, medan fåglar flyger ut i salongen. Jag är rätt trött på 3D, det brukar sällan tillföra något, men i det här fallet var det häftigt.
Vad som också överraskar är valet av musik till ett par scener. Vad spelas när Blixten hittar huset och försöker ta sig in? Jo, "Lovecats" med The Cure! Och när han bekantar sig med de boende och de tokar omkring, då hörs "House of Fun" med Madness. Inspirerat! Vem hade väntat sig detta i en ny barnfilm?
Betyget nedan är snällt.







(Biopremiär 24/10)

-->



tisdag 27 maj 2014

Bio: Losers

Foton copyright (c) Lucky Dogs

THE LOSERS är en känd bikerfilm från 1970. Och så har vi en annan THE LOSERS, actionfilmen från 2010 som är baserad på en serietidning. Ja, och så finns det ytterligare ett stort gäng filmer som heter antingen THE LOSERS eller bara LOSERS. Här har vi en svensk film från 2014.

LOSERS, med manus och regi av Mattias Johansson och Markus Marcetic, dök upp från ingenstans - en svensk långfilm får plötsligt biopremiär, och jag hade aldrig hört talas om den. Förvisso visades den visst på Stockholms filmfestival, men jag var inte där. Var kom den här ifrån? Jo, från Borlänge. Dessutom har den fått stöd från både Film i Dalarna och Filminstitutet - och en hel del sponsorer är inblandade. Enligt IMDb var budgeten på $15 000 - ungefär 99 400 kronor. En löjligt låg summa. Men filmen ser ut att inte ha kostat någonting alls.

LOSERS lanseras som en dramathriller kryddad med svart komik. Och jodå, visst skulle detta ha kunnat bli en dramathriller kryddad med svart komik. Det hela handlar om några överåriga tonåringar i Borlänge som går en Starta eget-kurs. Året är 1992 - antagligen av en orsak jag snart återkommer till. Två tjockisar vill starta en butik som säljer rollspel, men det går inte hem hos handledaren Anna (Emma Juntilla). Då tycker hon bättre om Jonas' (Pelle Åkerström) idé: att ordna äventyrsresor för företag. Traska in i skogen, tälta, paddla kanot. Anna tycker dessutom att klassen kan passa på att testa idén, så den brokiga skaran beger sig in i skogen.

Om en thriller utspelar sig i en skog kan en massa saker hända. De kan råka på inavlade bönder som börjar att jaga dem. Det kan dyka upp en machetesvingande galning iförd hockeymask. De kan attackeras av vilda björnar och vargar. Vad råkar gänget i LOSERS ut för? Jo, de blir ovänner, eftersom Jonas är ett klantarsle, de går vilse, och så börjar de att bråka och tjafsa. Och eftersom det är 1992 har de inga mobiltelefoner eller GPS.

Alla rollfigurerna är osympatiska. Ett par av dem verkar vara lite efterblivna. Rollspelsbruden vrålar "jävla kukfitta!" lite då och då. Ingen kommer på att följa ån de kommer fram till. En snubbe blir lite stollig och drar Rambokniv. Men mest pratar de. I en skog.

Filmen varar bara en timme och tretton minuter, vilket är välkommet i dessa tider då nästan alla filmer är för långa, men sällan har en timme och tretton minuter känts så här långa. LOSERS känns som en kraftigt förlängd novellfilm, den är överfull av utfyllnad, den blir aldrig spännande och aldrig rolig - åtminstone inte medvetet rolig. Skådespelarna är helt okej, dem har jag inga klagomål på, och de låter rätt naturliga - vilket kanske beror på att de talar dalmål och inte teatersvenska. Men det här är skittråkigt. Det är mördande tråkigt. Dramaturgiskt stinker filmen, det finns inget driv i berättandet. Filmfotot är rudimentärt och rakt på.

Jag uppskattar alltid svenska låg-lågbudgetprojekt och det är kul med nya ansikten, men vad i hela friden ska detta upp på bio att göra? Vem ska se det här? LOSERS känns som en examensfilm från valfri filmskola.

Bioaffischen och annonserna skriker ut att Jonas Jonasson från bob hund står för filmmusiken. Det stämmer, men denna filmmusik förekommer vid förvånansvärt få tillfällen. Det spelas även bob hund på soundtracket.

Jag gillade de kreativa förtexterna, de var det bästa i filmen.

Jag tänker inte vara snäll och sätta ett snällt betyg bara för att filmen är svensk.

 

 

 

 

(Biopremiär 30/5)

tisdag 29 april 2014

Bio: Mademoiselle C

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Nu blir det mode här på TOPPRAFFEL - och lite franskt också.
MADEMOISELLE C. Det låter som en film av Just Jaeckin. Men så kul ska vi inte ha det. Tvärtom, visar det sig. MADEMOISELLE C är en dokumentär av Fabien Constant och handlar om Carine Roitfeld. Och vem är det? frågar genast de som inte har någon större koll på modevärlden och antagligen de flesta som läser TOPPRAFFEL!. Nä, jag hade ingen aning om vem Roitfeld är. Efter att ha sett den här filmen har jag fortfarande ingen aning. Constants film är inte mycket till dokumentär, detta är snarare en långfilmslång, förbehållslös hyllning till- och reklamfilm för Roitfeld.
Carine Roitfeld var chefredaktör för Vogue Paris - med andra ord en fransk motsvarighet till Anna Wintour, som dokumenterades i THE SEPTEMBER ISSUE. Constants film börjar efter att Roitfeld lämnat jobbet på Vogue för att starta sitt eget superlyxiga magasin - CR Fashion Book. Vi får vara med när tidningen planeras, döps, och innehållet tas fram - allt sker på de mest spektakulära sätt i de mest glamorösa, spektakulära miljöer.
... Däremot får vi inte veta någonting alls om Carine Roitfeld. Hon är i bild och pratar nästan hela tiden, vi får träffa hennes barn och kollegor, men vem är hon? Vad driver henne? Hur började hon? Hon säger att hon är ryska, men när kom hon till Frankrike? Hon föddes i Paris, läser jag nu på Internet. Det var hennes föräldrar som var ryssar. Vad vi däremot får veta är att hon är "a wonderful person!" - kändisarna; modeller, designer, fotografer och skådespelare, står på rad för att hylla henne.
Det finns ingen som helst struktur i filmen. Den varar bara 93 minuter, men den känns som sju timmar, eftersom den bara hoppar från photo shoot till fest till nytt photo shoot och nya flamsiga tillställningar med det vackra folket - utan att någonsin föra berättelsen om arbetet med tidningen framåt, eller berätta om personen Roitfeld och hennes bakgrund.
Det pratas om att tidningen måste innehålla texter med substans och inte bara bilder - men vi får inte veta vad dessa artiklar handlar om och vilka som skriver dem. Däremot visas ytterst detaljerat hur bilderna tas. Ibland är dessa fotosessioner riktigt häftiga - i synnerhet de som ser ut som hämtade ur 40 år gamla Jean Rollin-filmer. Halvnakna brukar i slöjor på kyrkogårdar och så vidare. Jag kan inte säga att det framgår hur kollektionerna ser ut. Jag noterade de sexiga modellerna och de ibland bisarra situationerna, men kläderna kändes synnerligen sekundärt.
MADEMOISELLE C är som ett glassigt modemagasin på stor duk. Gillar man sådana magasin gillar man nog den här filmen. Vi andra tittar lämpligen på något annat. Till exempel en film eller två av Jean Rollin.








(Biopremiär 2/5)

-->



tisdag 15 april 2014

Bio: Grand Central

Foton copyright (c) Lucky Dogs

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - det har ju en tendens att bli det ganska ofta. Kärlek och kärnkraft - kan det vara något? Om jag hade tyckt om Rebecca Zlotowskis GRAND CENTRAL hade jag kunnat vitsa till det och skriva att den är strålande och att huvudrollsinnehavarna är självlysande. Fast nu tyckte jag inte att filmen var något vidare - den är långtifrån strålande. Dock inget ont om skådisarna.

Tahar Rahim spelar Gary, en slarver som drar omkring och lyckas skaffa sig ett jobb på ett kärnkraftverk i Rhônedalen. Där visar det sig att jobbet är betydligt farligare än han trodde. Det är direkt skitfarligt. Och ärligt talat - jag själv visste inte att det är så här farligt att jobba på kärnkraftverk. Sedär, där lärde jag mig ett och annat. Såtillvida filmen inte ljuger - och det tror jag inte att den gör.
På kärnkraftverket jobbar även den mer garvade Toni (Dénis Ménochet) som ska gifta sig med Karole, som också jobbar på samma ställe. Karole spelas av Léa Seydoux, som figurerar allt oftare på vita duken. Och hon är faktiskt rätt självlysande. Och hon spenderar större delen av filmen iförd ett par väldigt korta jeansshorts. Pluspoäng för dessa! Det bär sig inte bättre än att Gary och Karole får ihop det. De träffas i smyg i gröngräset, det är lite romantiskt, och det blir pluspoäng för nakenscenerna också. Komplikationer uppstår förstås, Toni är en misstänksam typ och har vissa råskinnstendenser.
Den ljuvliga snuttgurkan Léa Seydoux till trots - nä, GRAND CENTRAL är en rätt trist film. Den lunkar på i maklig takt och tycks ofta stå och trampa på stället. Sådär jätteromantiskt blir det aldrig. Det här är snarare rätt tråkigt. Fast det är onekligen intressant med rutinerna på kärnkraftverket. Ibland sker det olyckor och då är det snabba ryck som gäller. Håret rakas av de drabbade, kropparna skrubbas grundligt.

GRAND CENTRAL distribueras av Lucky Dogs, som verkar vara en ny svensk distributör.

Filmen tävlade i sektionen Un Certain Regard i Cannes förra året.








(Biopremiär 11/4)