Visar inlägg med etikett Luc Dardenne. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Luc Dardenne. Visa alla inlägg

torsdag 9 oktober 2014

Bio: Två dagar, en natt

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jag tar igen missade filmer, tredje och sista delen.
Alltså. Där satt jag på en ny mexikansk restaurang som hade smyginvigning. Det var gott, det var frikostigt, det var trevligt, och goda vänner satt vid mitt bord. Men så var jag tvungen att avlägsna mig. Jag skulle göra ännu ett försök att se bröderna Dardennes senaste film TVÅ DAGAR, EN NATT. Filmen tillhör de jag inte hann med under Malmö filmdagar och den pressvisades inte senare. Jag kunde inte se den under premiärhelgen, eftersom jag då var uppe på Bokmässan i Göteborg. Väl hemkommen från Götet gick jag bort till Filmstaden Storgatan för att se filmen, men det visade sig att den gick på Filmstaden Entré, och dit hann jag inte innan filmen började. Ett par dagar senare gjorde jag ett nytt försök - tjejen i kassan lovade att jag skulle hinna se både TVÅ DAGAR, EN NATT och 20,000 DAYS ON EARTH direkt efter varandra samma kväll. Hon hade missat att de gick på olika biografer, så inte fan hann jag se båda.
Men nu, så. Med andan i halsen anlände jag till biografen ett par minuter innan filmen rullade igång. Det var jag och femtio tanter i salongen. De tjattrade som på ett kafferep och parfymdoften låg tung. Tänk att de var så intresserade av den här filmen?
De belgiska bröderna Dardenne. Jean-Pierre och Luc. De är ju väldigt uppburna i vissa kretsar. Deras filmer tävlar alltid i Cannes. TVÅ DAGAR, EN NATT fick en femma i betyg i Sydsvenskan. Den enda av deras filmer jag sett är POJKEN MED CYKELN - vad jag kommer ihåg. Och den gillade jag inte. Men Marion Cotillard har huvudrollen i den här nya filmen, och henne gillar jag förstås.
Cotillard spelar Sandra. Hon mår inte så bra psykiskt. Hon sover mycket, gråter hela tiden, käkar konstant medicin - och nu kommer hon sannolikt att tvingas gå från sitt jobb. Kollegorna har haft en omröstning - de har fått välja om de vill ha kvar Sandra eller få en bonus på 1000 euro. Ett väldigt konstigt system. Kanske vanligt i Belgien? Det gick inte så bra, men Sandra har sett till att det ska bli ännu en omröstning. Nu har hon två dagar och en natt på sig att övertala kollegorna om att offra sin bonus så att hon kan få stanna. Hon har man och två barn och behöver pengarna.
Vi får nu följa Sandra när hon besöker sju-åtta kollegor och pratar med dem. Om samma sak. Efter 95 minuter röstas det och filmen avslutas med ett antiklimax.
Visst. Det här är välspelat och känns realistiskt, närmast dokumentärt. Men hallå. Jag satt och undrade vaffan det var jag tittade på. TVÅ DAGAR, EN NATT handlar inte om någonting alls. Inte mer än att Sandra ska övertala folk i en serie nästan identiska scener. Jag hade aldrig lyckats skriva en sådan här berättelse själv. Om någon sagt till mig att snabbt skriva ihop en fungerande story, hade jag hittat på en handling. Jag hade säkert stoppat in en antagonist och en protagonist. Det hade hänt saker. Och på slutet hade jag försökt stoppa in en överraskande vändning. Det är inte säkert att det hade blivit bra, men det hade blivit en berättelse. Bröderna Dardennes film innehåller knappt något av det jag nyss listade. Det är bara grått och dassiga, belgiska miljöer. Det är bara vardagstristess. Det är fullkomligt poänglöst. Nu sitter det säkert en massa människor där ute och tolkar och läser in saker i filmen, men kom igen: det händer ingenting. Det är fullkomligt ointressant. Varför ska jag bry mig om de här personerna?
Märkligt nog är TVÅ DAGAR, EN NATT inte speciellt tråkig; den borde ju vara skittråkig, den är bara totalt meningslös. Om man nu inte sitter och läser in något om den lilla människans kamp mot, öh, mossiga maktstrukturer och egoistiska överställda, och får för sig att det är en viktig film.
I en scen lyssnar de på Van Morrison på bilradion och sjunger med.
När filmen var slut rusade jag tillbaka till restaurangen. Mina vänner satt kvar. Jag tog ännu ett glas vin.
Det förtjänade jag.








(Biopremiär 3/10)

-->



tisdag 10 januari 2012

Bio: Pojken med cykeln

Foton copyright (c) Folkets Bio
Då var det dags för franskt igen - höll jag på att skriva. Fast det gäller nog mest språket. Det här är bröderna Dardennes senaste film, och de är ju belgare. Liksom dess kvinnliga huvudrollsinnehavare, Cécile de France, som inte alls är från Frankrike. Fast filmen är en belgisk-fransk-italiensk samproduktion.
Thomas Doret spelar tolvårige Cyril, en grabb som mår allt annat än bra. Hon bor på ett fosterhem, hans slarver till farsa har stuckit och vill inte ta hand om honom. Självklart beter sig Cyril på väntat sätt: han är en asocial och lynnig ungjävel - och jag kände omedelbart att jag ville vrida nacken av honom. Bara hans uppsyn fick mig att bli förbannad på honom.
När Cyril i början av filmen rymmar från skolan för att försöka leta reda på sin älskade cykel som farsan haft hos sig, råkar han på hårfrisörskan Samantha (de France), en kvinna som själv skulle behöva en frisör; vad är det där för jävla kärringfrisyr från 80-talet? I vilket fall, Samantha lyckas snart fixa fram cykeln och snart bestäms det att Cyril ska få vara hos henne över helger.
Cyril spenderar dagarna med att cykla omkring, han letar upp sin farsa, men det leder ingenvart, han bråkar och slåss med jämnåriga, han bråkar med Samantha och hennes pojkvän, han lär känna en småkriminell yngling, vilket förstås leder till dåligheter. Filmaffischen ger intryck av att det här är en trevlig film om glada människor som cyklar på den vackra kontinentala lansbygden, men bilden (se överst i denna recension) kommer från en av slutscenerna. Jodå, det uppstår ett visst hopp på slutet.
... Men dessförinnan är det mest mörker. Jag kan inte påstå att jag tillhör bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes anhängare. De jobbar i en genre jag inte är förtjust med. Och så är fallet även här. POJKEN MED CYKELN är väldigt välspelad. Pojken känns realistisk. Jag är hemligt förälskad i Cécile de France (fast den där frisyren går fetbort). Men på det hela tycker jag att det är lite poänglöst, vi har sett sådant här förr - och jag vet inte riktigt varför jag ska se det här på bio. Eller på TV. Jag tyckte att filmen var rätt tråkig, jag tittade på klockan flera gånger. Jag irriterade mig också en aning på den handhållna kameran, som skakar lätt i scener där den ska vara stilla.
Visst blev jag på något sätt engagerad i filmen, så tillvida att jag blev förbannad på Cyril. Men det innebär ju inte mer än att även jag kan komma på mig med att dansa till musik jag egentligen avskyr.
Mackorna de äter i filmen ser goda ut och i Belgien är visst bilarnas nummerplåtar röd och vita.
POJKEN MED CYKELN kommer att hyllas av mina kollegor, men det struntar jag i.







(Biopremiär 13/1)