Bio: Fast X

Foton copyright (c) UIP Sweden

Nu blir det familjefilm här på TOPPRAFFEL!

... För det är ju det FAST-filmerna handlar om. Vin Diesels rollfigur Dom Toretto tjatar om familjen hela tiden. Han har nog inte tjatat mer om familjen än i denna tionde del. Här får han hjälp med tjatandet av 91-åriga Rita Moreno, som dyker upp i en scen som Doms farmor. Doms kompisar, det vill säga familjen, och skurkarna passar också på att tjata om familjen när tillfälle ges. Näst viktigast, efter familjen, är Gud.

FAST X. Ska det uttalas "Fast ex" eller "Fast ten"? Eller "Fast tio"? "Fast kryss"? De borde döpt den till "X-tra Fast". Men den titeln har kanske The Asylum redan copyrightat till någon mockbuster.

Varje gång jag skriver om en ny FAST-film nämner jag att jag inte minns någonting alls av den förra filmen. Eller av de tidigare filmerna. Och jag har sett allihop - plus spinoffen FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, som jag tyckte var bättre än filmerna i den ordinarie serien, kanske mest beroende på att vi slipper den charmbefriade degklumpen Vin Diesel i den. Nej, jag minns inte vad som hände i FAST & FURIOUS 9, mer än att de körde bil i rymden.

Handlingen i FAST X anspelar på FAST & FURIOUS 5, som kom 2011. Jag fick söka på Joaquim de Almeida här i bloggen för att komma fram till detta. I den filmen spelade de Almeida en skurk som hette Reyes. Han togs av daga. I denna nya film, som regisserats av fransmannen Louis Leterrier (De två första TRANSPORTER-filmerna, med mera), dyker Reyes bindgalne son Dante (Jason Momoa) upp och ska hämnas. Han tänker ta kål på Dom Toretto och dennes familj, och kompisar (fast kompisarna är ju också familj). Han tänker även göra en massa annat, men jag blev inte riktig klok på vad. Han är en ond jävel, Dante. Enorma resurser har han också.

Dante har även uppsökt Cipher (Charlize Theron), som varit skurk i ett par filmer nu. Hon åker på bank och åker hem till sin fiende Dom, för nu har de en gemensam fiende. Ska nu Cipher också få tillhöra familjen?

FAST X varar två timmar och 21 minuter, och den osannolikt osannolika och osammanhängande historien består mest av explosioner, bilkrascher, och bilkrascher som involverar explosioner. Rollfigurerna rör sig mellan olika länder på olika kontinenter som om de låg nästgårds. Allting är ohyggligt ologiskt - om de behöver någon avancerad pryl eller ett fordon, finns det genast tillgängligt - det gäller i synnerhet Dante, som har planerat sin hämnd så noga att han vet att han nog kommer att behöva två helikoptrar som plötsligt dyker upp och skjuter in änterhakar med vajrar i Doms bil vid rätt tillfälle. Dante är förberedd på allt. John Cenas rollfigur har ett bärbart segelflygplan över axeln utifall det kommer att behövas. Teknisk utrustning har knappar som gör att man enkelt kan ändra dess funktion helt och hållet - Cipher lyckas fly ur en prekär situation genom att, utan att titta, trycka på ett par knappar på en brits hon legat på, vilket gör att alla skurkar snabbt slås ut. Alla, utom skurkar, är duktiga på att överleva bilkrascher. Alla är dåliga på att liksom bara skjuta ner Dante, trots att tillfälle ges mest hela tiden.

Ett tag satt jag och undrade om FAST X kanske är lite bättre än den förra filmen. Jason Momoas överspel är inspirerat, han ser ut att ha kul som psykopat. John Cena är lite lustig han med i sina scener. En lång, lång, lång inledande biljakt genom Rom är frän och imponerande. Men nej, i övrigt är det som vanligt. Det är högljutt, det är förvirrat, och det tar inte slut. Bokstavligt talat. FAST X slutar med en cliffhanger. Det här sägs vara del ett av filmseriens sista tre delar.

Helen Mirren återkommer, men hon är bara med i en scen. Jason Statham är med och slåss vid ett tillfälle, vad det gick ut på minns jag inte - scenen var väl där för att få med Statham. Brie Larson spelar en agent som är dotter till Kurt Russells rollfigur från de tidigare filmerna, hon lyckas spöa upp lite löst folk under sina scener, samt dricka belgisk öl. Scott Eastwood är med på ett hörn. Två personer från tidigare filmer gör cameos på slutet. Jag orkar inte räkna upp det vanliga persongalleriet, men de är ... de vanliga.

Man bör nog vara tolv år för att uppskatta det här till fullo. Eller så måste man dyrka Vin Diesel, Gud och familjen.  

 

 

 

 

 

 (Biopremiär 17/5)

Netflix: The Takedown

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Den här filmen heter i original LOIN DU PÉRIPH, vilket betyder ungefär "Långt från huvudleden" eller kanske "motorvägen" - en inte alltför lockande svensk titel. Men, istället för att ge filmen en ny, bättre svensk titel, visas den med sin engelska titel THE TAKEDOWN. Då kan man ju dessutom lura tittare som aldrig skulle få för sig att se en fransk film att tro att det är en amerikansk actionfilm.

THE TAKEDOWN är en actionkomedi av Louis Leterrier, som tidigare bland annat gjort de två första TRANSPORTER-filmerna, THE INCREDIBLE HULK, och NOW YOU SEE ME. Denna nya film är ännu ett franskt försök att göra en fläskig film i Hollywoodstil, och den lider av ungefär samma problem som tidigare franska filmer i denna genre.

Det här visar sig vara en uppföljare till ON THE OTHER SIDE OF THE TRACKS från 2012, en film jag inte sett eller ens hört talas om. Omar Sy och Laurent Lafitte spelar poliserna Ousmane Diakité och François Monge. De har tidigare jobbat tillsammans (det skildras nog i den förra filmen), men numera är den handlingskraftige Ousmane en kriminalare som rör sig bland buset, medan François, som är en hal kvinnotjusare i kostym, har en skrivbordstjänst. De två är väldigt olika.

De två stöter på varandra på en järnvägsstation, där man oväntat hittat ett lik - ett halvt lik. Den andra halvan finns i en mindre stad i de franska alperna. Ousmane får i uppdrag att åka till alperna, och François tjatar och tjatar och vill följa med. Det får han inte, men han åker med ändå. 

På plats i alpstaden träffar de Alice (Izïa Higelin), polisen som håller i fallet. Hon är charmig och Ousmane fattar tycke för henne. Spåren leder till ett litet högerextremt parti med terrorplaner.

Omar Sy är en av Frankrikes större filmstjärnor, och han har en viss utstrålning. Den här filmen ser hyfsat påkostad ut, och den har några roliga scener och en del kul repliker. Men, liksom så många andra franska actionfilmer, har den problem med tempot. Berättartempot är ojämnt, ofta känns det som om filmen inte rör sig framåt. Jag kom ibland på mig med att tappa tråden, eftersom filmen konstant pendlar mellan att vara kul och underhållande, och lite småtråkig.

Ett problem är att skurkarna knappt förekommer alls i filmen, vi får bara se dem lite då och då. Den här typen av film kräver tydliga, onda skurkar, som utgör ett hot mot hjältarna - jämför till exempel med skurkarna i DÖDLIGT VAPEN-filmerna, eller i DIE HARD. Större delen av filmen består av att de två hjältarna smågnabbas- eller skämtar med varandra.

Filmens höjdpunkt är antagligen en märklig biljakt med radiobilar inne på en stormarknad, där de säger saker som "Vi kommer ikapp honom vid flingorna!".

THE TAKEDOWN går att titta på utan större problem, men i slutändan är detta bara ännu en lättglömd film.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 6/5)

Bio: Grimsby

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Avdelningen Vågar jag erkänna att jag tyckte den här var skitrolig?

Spionkomedier och James Bond-parodier går det tretton på dussinet av. Känns det som. Jag upplever det som att det kommer fler parodier än regelrätta agentfilmer. Fast det är förstås sällan de är bra. Häromveckan kom den kassa ZOOLANDER 2, som till mångt och mycket var en James Bond-parodi. Förra årets SPY var inte så kul som den utgav sig för att vara. Rowan Atkinson har gjort två filmer om agenten Johnny English (den andra av dem recenserar jag HÄR), vilka inte är något vidare. För att bara nämna några stycken.

Nu är det Sacha Baron Cohens tur. Den franske TRANSPORTER-regissören Louis Leterrier står för regin, men Baron Cohen är en av manusförfattarna. Han spelar fotbollshuliganen Nobby Butcher, hemmahörande i hålan Grimsby i England. Den korkade Nobby har nio eller tolv barn (antalet varierar); två av dem heter Django Unchained och Skeletor, samt några barnbarn - minstingen heter Gangnam Style. Han är för närvarande gift med den kåta Lindsey (Rebel Wilson).

Nobbys bror Sebastian (Mark Strong) har varit försvunnen i 28 år. Han har gått och blivit hemlig agent. Nobby har aldrig ge upp hoppet om att återfinna sin bror, och en dag får han veta att Sebastian hittats. Sebastian befinner sig på en välgörenhetsgala för att lokalisera och skjuta en lönnmördare (Scott Adkins). Då dyker Nobby oväntat upp och sabbar det hela - och blir sedan tvingad att följa med Sebastian till Sydafrika för att hitta en galen superskurk.

Senast Sacha Baron Cohen axlade huvudrollen i en långfilm, var i THE DICTATOR - en förhållandevis nedtonad film. Som jag skrev i min recension: den skulle man nästan kunna visa för sina morföräldrar och sin småskolefrågen. Till skillnad från de tidigare filmerna BORAT och BRÜNO. GRIMSBY kan man definitivt inte visa för morföräldrar och småskolefröknar - såtillvida de inte råkar vara sköna pervos.

GRIMSBY må vara barnförbjuden, men Leterrier och Cohen vältrar sig en hel del i rejält barnslig humor. Det är väldigt mycket kiss och bajs här. Filmen innehåller även den kanske grövsta scen jag någonsin sett på bio. Scenen involverar elefanter och borde få en Oscar. Jag undrar verkligen hur en karaktärsskådespelare som Mark Strong kunde övertalas att göra den här scenen - och flera andra scener. Det serveras även grafisk pungsugning, stora föremål förs upp i anus, och annat vi sällan ser på vita duken. Eller på andra dukar. Den dåliga smaken härskar och sällan har det skämtats så mycket om HIV. Fast det finns gott om skämt som inte har med sex och kroppsvätskor att göra, bland annat ett om FIFA. Även Penélope Cruz och IanMcShane medverkar, men de klarar sig undan de värsta scenerna.

Varför filmen fått titeln GRIMSBY i Sverige vet jag inte - i original heter den THE BROTHERS GRIMSBY. Filmen handlar ju inte om staden Grimsby. Oavsett titel noterar jag att filmen fått rätt taskig kritik. Den anses vara slapp, slarvig, oinspirerad, barnslig, ooriginell och så vidare.

... Men det struntar jag i. Herregud, jag skrattade ju som fan. Vid ett par tillfällen skrattade jag så att jag grät. Fast det säger kanske mer om mig än om filmen. Jag gillar extremtrams. Det går inte att komma ifrån att det är roligt med kiss och bajs. Jag skrattar när folk fiser.

GRIMSBY är en brittisk-amerikansk samproduktion, men det märks att det inte är amerikaner som gjort filmen. När amerikaner ska göra "barnförbjuden komedi" verkar de tro att det räcker med att låta rollfigurerna svära oavbrutet och skrika könsord, och att strössla in lite splatter. Det funkar sällan, resultatet blir oftast bara vulgärt, gapigt och barnsligt på fel sätt. GRIMSBY är barnslig på rätt sätt. Sacha Baron Cohen går inte för långt - nej, han går alldeles för långt.

Jag kommer att se om den här filmen när den släpps på DVD. Jag kommer att se om den med polare. Vi kommer att dricka öl och stånka HÖ HÖ HÖ. I synnerhet när elefanterna kommer.

En del kommer att tycka att jag ger GRIMSBY ett groteskt överbetyg - men det skiter jag i.

(Biopremiär 24/2)

Bio: Now You See Me

Foton copyright (c) Nordisk Film

Kommer ni ihåg slasherfilmen TERROR TRAIN från 1980? Eller MÖRKA NATT, BLODIGA NYÅRSNATT, som den tydligen först hette i Sverige. Just det, det är ju den där en tosing härjar på en nyårsmaskerad ombord på ett rullande tåg. Ombord på detta tåg underhåller David Copperfield - nej, inte romanfiguren, utan trollkonstnären. Han utför de mest fantastiska tricks - och tänker man efter är de flesta omöjliga att genomföra ombord på ett tåg som tuffar fram i hög hastighet. På ett tåg finns ju liksom inga källare, hemliga gångar och annat som kan vara bra att ha till hans om man vill ge illusionen av att teleporteras genom en tågkupé.

Nackdelen med trolleriföreställningar på film är ju att det är filmat och regisserat; det går att trixa precis som man vill med klippning och effekter. Vilket i viss mån även gäller för föreställningar som visas på TV. Magin försvinner från magin, så att säga. Däremot träffade jag nyligen en close up-magiker på en fest och jag kunde omöjligt begripa hur vissa av hans trick gick till.

Nya NOW YOU SEE ME kretsar helt och hållet kring trolleriföreställningar. Gigantiska trolleriföreställningar. Och det här ser inte ut som något annat än specialeffekter i en påkostad Hollywoodfilm. Det är inte "lite för mycket", det här är mycket för mycket för att jag ska köpa att vissa av de trick som förekommer går att iscensätta i verkligheten - och detta tycker jag att filmen förlorar en hel del på.

Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher och James Francos lillebror Dave Franco (som är irriterande lik Måns Zelmerlöv eller möjligtvis Eric Saade) är fyra trollkonstnärer som inte känner varandra, de har aldrig träffats, och deras karriärer i branschen är väldigt olika - från superstjärnor i Los Angeles till fingerfärdiga småbrottslingar som lurar folk på pengar. Det enda de har gemensamt är att de är otroligt skickliga illusionister.

Nå, dessa fyra sammankallas av en okänd person som har något slags komplicerad plan han vill att kvartetten ska genomföra. Hopp till ett år senare och kvartetten uppträder som The Four Horsemen. Deras show är extremt påkostad och som avslutningsnummer står de på en scen i Amerika och lyckas råna i bank i Paris. Det märkliga är att en bank verkligen blir rånad borta i Frankrike - pengarna försvinner och pumpas ut i showarenan.

Mark Ruffalo är FBI-agenten Dylan, som sätts på att lösa det besynnerliga fallet - och han får hjälp av den franska Interpolagenten Alma, som spelas av Mélanie Laurent. Morgan Freeman är en före detta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja trolleritrick och som hjälper till i utredningen. Även Michael Kelly och Common dyker upp som FBI-agenter. Michael Caine har en liten roll som mannen som bokade The Four Horsemens föreställning.

NOW YOU SEE ME är regisserad av fransmannen Louis Letterier, mannen bakom DANNY THE DOG, TRANSPORTER 2, THE INCREDIBLE HULK och CLASH OF THE TITANS. Detta innebär att det här är en slickad och kompetent produktion - men samtidigt är den rätt anonym. Det känns som om vem som helst kunde ha gjort filmen.

... Och som sagt: jag köper inte de tricks som utförs. Detta faktum blir förstås till filmens nackdel. Efter ett tag visar det sig inte helt oväntat att berättelsen är något makalöst långsökt; det är alldeles för osannolikt att någon vill lägga tid och pengar för att genomföra den synnerligen komplicerade plan storyn går ut på.

Dock är skådespelaruppställningen smått fantastisk, vilket filmen vinner en del på. Jag gillar Mark Ruffalo, han är alltid en sympatisk kille. Och så har vi förstås den ljuva Mélanie Laurent. Henne är jag kär i. Jag ska nog ta och gifta mig med henne.

Någon som har henne nummer?

 

(Biopremiär 10/7)