Den mest fantastiskt osannolika musikvideo som någonsin gjorts!

...Åtminstone den mest bisarrt stjärnspäckade:

Bio: Percy Jackson och kampen om åskviggen

Foton copyright © 20th Century Fox

I bokform har det kommit en del hel- och halvplagiat på Harry Potter under det senaste decenniet. Märkligt nog har det vad jag vet inte kommit några Potterinspirerade filmer. Kanske beroende på att rättrådiga JK Rowling envisas med att försöka sätta dit till och med små barn som inkräktat på copyrighten?

Här har vi så till slut en uppenbart Harry Potter-influerad film av Potterregissören Chris Columbus - dock baserad på en bok av Rick Riordan. Och det är en film jag hade kunnat vara utan.Av någon anledning häckar de gamla grekiska gudarna - Zeus, Poseidon och gänget - numera i USA, och då främst i New York City. Vill man ta sig till Olympen, tar man en specialhiss i Empire State Building; det hade nog aldrig de gamla grekerna gissat.

Någon har snott Zeus blixt. Detta gör Zeus så sur att han hotar med att ställa till med krig mellan gudarna. Han misstänker att det är Poseidons halvgud till son som snott blixtskrället.

Poseidons son heter Percy Jackson, en tonåring som är lyckligt ovetande om att han är halvgud; han vet inte vem hans farsa är. Han bor hos sin morsa Catherine Keeler som är gift med ett riktigt kräk spelat av Joe Pantoliano. Som om detta inte vore nog, lider Percy av ADHD och dyslexi (?!), men han kan vistas under vatten i sju minuter - alltid något.

Plötsligt attackeras Percy av en lärarvikarie som förvandlas till monster. Hans rullstolsbundne lärare (eller vad han nu var) Pierce Brosnan rycker då in, det visar sig att han är kentaur (fniss!) och klasskompisen Grover är en satyr med getben. De jagas av en minotaur i skogen och Percys morsa fångas och dödas - men Percy verkar inte bry sig nämnvärt. Han tycker inte att det är särdeles konstigt att han placeras i ett träningsläger där halvgudar lär sig slåss med svärd och allehanda konstiga varelser traskar omkring.
 
Percy träffar den väna Annabeth, som har påtagligt stora bröst för att vara så ung, och som är dotter till Athena. Hon är tuff och slåss med svärd, men det verkar som om hon och Percy blir lite betuttade i varandra. Tillsammans med Grover bildar de en trio som beger sig ut på jakt efter åskviggen. De hamnar i Nashville, i Las Vegas och i Hollywood, och det visar sig även att Percys morsa inte alls är död, utan placerats i Hades, som ju är Helvetet - och som i den här storyn ligger under Hollywood.

Herrejösses vilken jävla röra det här är! PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN är ett uppenbart hafsverk. För det första är storyn oerhört fånig, vilket jag gissar framgår av försöket till referat ovan. För det andra saknar rollfigurerna karaktär och det finns ingen som helst karaktärsutveckling. Percy visar sig vara bra på att slåss och tänka smart på en gång, och han svingar sitt svärd utan att tveka från första början. Inte så konstigt att han knappt reagerar på sin mors förmodade död. Killen som spelar Percy heter förresten Logan Lerman och ser ut som Zach Efrons lillebror. Han och de övriga, unga skådespelarna är väldigt bleka och intetsägande.

Filmen är fullkomligt charmbefriad. Det är action mest hela tiden, men vad spelar det för roll när man inte bryr sig? Det borde ju vara coolt att hjältarna beväpnas som i en James Bond-film; en kulspetspenna förvandlas till ett svärd och så vidare, men det blir mest irriterande och dumt. 
Vissa scenerier impo-
nerar, en del effekter och monster - och de är rätt många - är fräsiga, men allt är bortkastat på denna menlösa, trista film. Grover ska vara något slags comic relief, men är inte speciellt rolig. Jag valde mellan att sätta en etta eller en tvåa i betyg. Det blir trots allt en tvåa, dels på grund av vissa detaljer, men främst beroende på:
A) Rosario Dawson som Hades' fru - hon är något makalöst hått! Hades spelas förresten av Steve Coogan. Han är bortkastad i rollen, vilket även Sean Bean är som Zeus.
B) Uma Thurman som den sexigaste Medusa jag sett - och då hör det till saken att jag inte tycker att Thurman är så sexig i vanliga fall. Hennes illasinnade superkraft utnyttjas på kul sätt ett par gånger.
 
PERCY JACKSON fick mig att vilja se nyinspelningen av GUDARNAS KRIG nu på en gång. Vill jag se fåniga filmer om antikens gudar, ser jag hellre Luigi Cozzis två Herkulesfilmer med Lou Ferrigno. De är fåniga med finess.

...Och jag kan tänka mig att mockbusterbolaget The Asylum skulle kunna komma med en bättre kopia på Harry Potter om de vågade och ville...





 


(Biopremiär 24/2)

Bio: Michael Jackson's This Is It

Jaha... Och vad ska jag nu skriva om den här minst sagt uppmärksammade filmen? kände jag när jag lämnade Royal.
När jag recenserade Scorseses Stonesfilm ställdes jag inför problemet att jag inte har någon relation till Rolling Stones, men väl till Scorsese. Vad gäller Iron Maiden-filmen, så är jag ingen Maiden-fan, men de rockar ju och filmen är bra.
Men Michael Jackson? Jag gillar ju inte Michael Jackson eller den typ av musik han representerar. Det är som att sätta mig på att recensera hiphopskivor eller bulgarisk folkmusik. Vad gäller den musikaliska biten. Men som FILM, då?
Jag kan ju inte påstå att jag blev chockad eller ens överraskad när Jackson gick och dog. Jag blev mer förvånad när han tillkännagav de utannonserade 50 konserterna i London. Killen hade ju de senaste åren mest gett ett intryck av att kunna dö när som helst. Hur skulle han klara det här? Skulle han månne göra en Tommy Cooper och dö på scen, fast utan fez?
Nej, han gick ju och dog en dryg vecka innan premiären på sin show, som på ett bisarrt sätt måste tillhöra underhållningshistoriens mest grandiosa fiaskon.
THIS IS IT pressvisades inte i Malmö "av säkerhetsskäl", så det blev till att gå på matiné med höstlovslediga ungar idag. Och det hela inleddes med - Michael Jackson-show. En danstrupp utklädda till Jackson dansade och hade sig framför duken. Efter filmen hörde jag att de pratade amerikanska med varandra, så jag undrar var de kom ifrån. USA, antagligen, men vad gjorde de här?
HIGH SCHOOL MUSICAL-regissören Kenny Ortegas film består som bekant av filmade repetitioner; material Jackson skulle ha till sitt eget arkiv, filmat av flmteamet som visar showen på storbildsdukarna på konserten, och här och var har det lagts in korta intervjuer med musiker, dansare och crew. Bildmässigt är det alltså rätt begränsat; det gjordes aldrig med en långfilm i tankarna och kvalitén på materialet varierar. Ortega har förstås gjort vad han kunnat av materialet, som till största delen består av sång och dans, och tyvärr alldeles för lite bakom kulisserna-grejor med Jackson. Jackson intervjuas inte och man får aldrig se honom göra något annat än att repa och intruera hur han vill ha showen. Han slappar inte, han äter ingen köttbullsmacka, han drar ingen fräckis. Det är fortfarande myten. De övriga inblandade är mer öppna, det lilla som sägs av dem.
På något sätt känns det lite grann som en freakshow: killen i centrum är död. Han ser skitkonstig ut och är dessutom påfallande mager (och vilka besynnerligt stora händer han har). Han är bara en mystisk sång- och dansfigur och inget annat. Och det som byggs upp är vad som verkar vara en fullkomligt gigantisk och spektakulär show, som säkert hade varit kul att se i verkligheten, oavsett om man gillar musiken eller ej. Det är fascinerande, nästan lite grann som stumfilmen LONDON AFTER MIDNIGHT, som numera är berömd enbart som en "lost movie", eftersom ingen har sett sedan 1920-talet; det finns bara foton bevarade. Det här är en "lost show", och detta är vad som är bevarat. En film som bygger upp till tidernas största antiklimax.
Lite tjatig blir filmen allt när man bara får se halvfärdiga nummer; Jacksons koreografi innehåller inga större variationer. Kicka, peka, snurra, greppa skrevet, om och om igen.
Vissa inslag är häftiga, i synnerhet de i förväg filmade inslagen till showen; jag hade gärna sett mer av nyinspelningen av "Thriller" i 3D (här dock i 2D). En udda sak är filmmaterialet till "Smooth Criminal". Det börjar med den berömda scenen ur GILDA där Rita Hayworth framför "Put the Blame on Mame" - ett inslag som är extremt mycket bättre än resten av THIS IS IT. Jackson, utklädd till gangster, dyker upp inklippt i något slags kortfilm bestående av snuttar ur diverse svartvita gangsterfilmer med Bogart, Robinson och andra som jagar Jackson, innan han far ur filmduken och ut på scenen.
Publiken på den här allra första visningen applåderade och jublade mellan varje shownummer. De till och med skrek och tjoade efter vissa danssteg. Jag kan mycket väl tänka mig att hängivna Jacksonfans kommer att se THIS IS IT varenda jävla kväll under de två veckor filmen kommer att visas.
Men vi andra? Njä. Filmen är precis som showen lite halvfärdig. The Man tager vad man haver school of filmmaking. Fast jag gillade att det i eftertexterna står "Michael Jackson's conditioning assistant: Lou Ferrigno" och "Michael Jackson wanted to thank...". En av gitarristerna heter Organ i efternamn.
Betyget här under är något jag bara drar till med just för att jag ska sätta ett betyg. Själv hade jag betydligt hellre velat se en film om när KISS tog på sminket igen för återföreningsturnén 1996.






(Biopremiär 28/10)