Visar inlägg med etikett Lotta Tejle. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lotta Tejle. Visa alla inlägg

torsdag 18 september 2014

Bio: Min så kallade pappa

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Under tillkomsten av sin nya film MIN SÅ KALLADE PAPPA var dess manusförfattare och regissör Ulf Malmros väldigt aktiv i sociala medier. Nu verkar karln ha försvunnit från Twitter och Facebook, men vi fick följa hans arbete från casting, via filmning, till klippning. Väldigt kul. Dock avslöjade nog Malmros aldrig vad filmen handlade om eller ens vad det var för typ av film. Jag ser alltid fram emot varje ny Ulf Malmros-film, han har gjort ett par av mina svenska favoritfilmer, och oftast har det handlat om komedier. Den här gången är det ett drama av det tyngre slaget.
Michael Nyqvist spelar den självupptagne skådespelaren Martin, som helst vill spela seriösa roller på Dramaten, men istället medverkar i "Bennys baciller"; en fars på Chinateatern. Föreställningens stjärna görs av Henrik Dorsin. Vi får se utdrag ut pjäsen; det är hutlöst roligt, en härlig parodi på fjantiga farser, och jag vill se möget i sin helhet! Dorsins rollfigur visar sig vara ännu mer självupptagen än Martin, till på köpet är han ett riktigt svin. Martin har en fest i sin enorma våning för att fira alla sina år på teatern, och där förnedras han av Dorsin. Festen avslutas abrupt när Martin drabbas av en stroke och hamnar på sjukhus med minnesförlust.
Vad Martin aldrig berättat för någon är att han har en dotter. Vera Vitali spelar denna dotter; den gravida lågstadiefröknen Malin. Hon har aldrig träffat sin far, eftersom Martin tidigt lämnade modern och sedan alltid höll sig borta. Nu söker Malin upp sin far och försöker skapa något slags relation från scratch - eftersom han inte har en aning om vem hon är. Eller vem han själv är.
MIN SÅ KALLADE PAPPA är en ytterst välspelad film. Nyqvist är oerhört bra i rollen, det torde vara lite Guldbaggevarning här, och Vitali gör också bra ifrån sig som den frustrerade Malin. Sverrir Gudnason är en skådespelare jag ofta har lite svårt för - han brukar göra alla roller precis likadant, alltid aningen för överdrivet och lite för teatraliskt. Här spelar han Malins sambo Frank - och han är ett kräk. Och Gudnason har väl aldrig varit bättre. Det är något med hans anletsdrag och leende som gör att han verkligen känns falsk och obehaglig. Johannes Brost har en mindre roll som Franks farsa, en aning besynnerlig herre som står Malin förhållandevis nära.
Tova Magnusson-Norling och Källa Bie dyker upp i minimala roller, medan Lotta Tejle, som brukar ha större roller i Ulf Malmros' filmer, även hon förpassats till en liten biroll. Och jag kan inte påminna mig att någon av rollfigurerna pratar värmländska. Apropå värmländska: Björn Starrin medverkar inte alls - och Kjell Bergqvist lyser med sin frånvaro även han.
Nå. Jag tycker att MIN SÅ KALLADE PAPPA är en bra film. Gripande och helt klart sevärd. Och som sagt: skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Men - till skillnad från tidigare Ulf Malmros-filmer kommer jag troligen aldrig att se den här rullen en gång till. Den har liksom gjort sitt efter en titt. Men det brukar jag anse om de flesta dramer. Filmen är dessutom aningen för lång med sina 123 minuter och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om slutet.







(Biopremiär 19/9)

-->



tisdag 14 januari 2014

Bio: Kärlek deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film
Plötsligt händer det! Plötsligt kommer det en svensk film som ... får en att ifrågasätta den svenska filmindustrins hälsa.
Jag började dagen med att läsa en lång intervju med regissören Kicki Kjellin, bördig från Staffanstorp. Hon gör sin långfilmsdebut med KÄRLEK DELUXE och pratar sig varm om sin kärlek till romantiska komedier. Manuset till den här filmen är skrivet av en annan debutant, Anna Platt, och det innehåller verkligen alla komponenter som behövs för att skapa en fungerande romantisk komedi. Alla ingredienser är framdukade och som kryddor har vi en drift med den så kallade finkulturen, men även med populärkulturen. Det är bara att blanda ihop och servera.
Trodde de.
Anna Platt. Sällan har väl ett namn varit mer passande. För KÄRLEK DELUXE är verkligen platt!
Moa Gammel spelar Selma Trastell, singeltjej som skriver extremt framgångsrika bestellers i chicklitfacket. Hon uppskattar dock inte att hon jämt och ständigt nedgörs och hånas på tidningarnas kultursidor. Hon vill gärna bli en respekterad, fin författare. Lotta Telje är den uppburna författarinnan Britta Mattsson, som slår vad med sin förläggare (Peter Dalle) att hon ska förvandla Selma till en respekterad författare på ett år.
På en releasefest träffar Selma musikern John (Martin Stenmarck), som spelar gitarr i ett coverband. Det bär sig inte bättre än att Selma hamnar i säng med den svennige, "vanlige" John (som trots att han är "vanlig" bor på en gammal bogserbåt). Britta försöker dock tussa ihop Selma med författaren Nils (Andreas La Chernadière), som kommer att Augustnomineras för sina "svåra" romaner. Selma och Nils blir ett par - men är hon inte egentligen kär i John? Och vill hon verkligen skriva tråkiga, seriösa romaner?
Herrejösses. Det är inte mycket som funkar i KÄRLEK DELUXE. Moa Gammel är snygg och sympatisk, men hon ger inte intryck att att faktiskt kunna skriva böcker - hon påminner mest om en lättviktig modebloggare. Andreas La Chernadière verkar inte kunna skriva över huvud taget. Han är en riktigt vissen skådis och kämpar med sina repliker. Att Selma och Nils faktiskt får ihop det är en gåta, kemin mellan dem är ickebefintlig. Lotta Tejle spelar över så att det visslar om det. Den enda som faktiskt funkar är Martin Stenmarck. Han är avspänd, lite drängig och spelar antagligen bara sig själv. Jag uppskattade de ofta förekommande referenserna till Kiss i dialog och handling - men det är det enda.
KÄRLEK DELUXE är producerad med stöd från Filminstitutet. Dessutom har de haft en dramaturg inne och sett över manuset. Själv satt jag dock och undrade om någon av de som hållit i pengarna faktiskt läst manuset. Det här ger nämligen intryck av att vara skrivet av en romantisk och stjärnögd högstadietjej. Bortsett från dess banalitet och simpelhet, och totala brist på fungerande komiska scener, funkar den påstådda driften med fin- respektive populärkulturen inte alls. Kjellin och Platt verkar inte ha den blekaste aning om hur det går till i förlagsvärlden och hur författare, förlagsmänniskor och andra "kulturella" pratar och beter sig. Parodin här ligger på barnprogramsnivå. I synnerhet Görel Cronas version av en bestsellerförläggare. Britta Mattsson, som påstås vara påtänkt som akademiledamot, röker konstant, även inne på restauranger och bibliotek. Varför gör hon det? Vi har haft rökförbud så länge nu att det bara blir dumt. Och varför försöker Britta tussa ihop Selma med den stele Nils? Hur ska det hjälpa henne som författare? Kända författare som Kerouac namedroppas och en bok av Bukowski ligger synlig på ett bord - som om dessa är de enda fina och respekterade författare filmskaparna känner till.
Selma hänger ibland med två polare spelade av Sarah Dawn Finer och Malin Buska. De ger även de intryck av att bara läsa modebloggar och de verkar mest intresserade av att gå på spa. På en middag framgår det med all önskvärd tydlighet att Selma - eller någon av de andra - och Nils inte har något som helst gemensamt med varandra, men det upptäcker de inte själva. "Jag tror att han är den rätte!" utbrister Selma om Nils. Men vi vet att ju hon hela tiden tänker på John.
Dialogen innehåller så många språkfel att man tar sig för pannan. Har den där inkallade dramaturgen, eller några andra, verkligen läst manuset? Här är ett exempel: "Min roman har endast sålts i sju kopior." Kopior? Javisst, på engelska heter det "copies" - men på svenska heter det för helvete exemplar! Det finns väl ingen som säger kopior? Hur har man kunnat missa en sådan fadäs?
Nordisk Film har slagit rätt hårt på trumman för den här filmen. De har haft flera förhandsvisningar, de har haft pressdag i bästa Hollywoodstil. Ändå tror jag inte att den här filmen kommer att gå speciellt bra. Förvisso har jag förstås fördomar om biopubliken, men KÄRLEK DELUXE är för dålig för att gå hem ens hos de minst krävande biobesökarna. Filmen är inte rolig och inte romantisk - den är bara osannolikt dum. Den är dock inte Sean Banan-dålig, det vill säga surrealistiskt dålig. Jag gillar romantiska komedier, jo, jag gör verkligen det, men det är sällan det kommer någon bra. Det kommer nästan aldrig någon som är bra.
Synd på alla Kissreferenser.







(Biopremiär 17/1)

-->



torsdag 27 december 2012

Bio: Mammas pojkar

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Disneys anledning till att inte pressvisa Ulf Malmros' nya film MAMMAS POJKAR i Malmö var så långsökt och jönsig att ni inte skulle tro mig, så jag struntar i att redogöra för den här (och fortsätta att misstänka att de helt enkelt inte kände för att betala biografpersonal för att köra filmen för oss). Men i och med att filmen inte förhandsvisades, råkade jag utsättas för ett par recensioner innan jag såg den. Jag försökte låta bli att läsa texterna, men rubriker och betyg gick inte att undvika. Recensionerna var inte vidare positiva. Tvärtom - till exempel drog Aftonbladet till med ordet "kass".
Kass?
Jamen kom igen, det är ju Ulf Malmros. Inget namn man förknippar med "kass". Precis som svenska filmkritiker i allmänhet verkar utgå ifrån att en ny film av Jan Troell eller Lars Von Trier är Bra (per automatik bra), utgår jag ifrån att en ny film av Ulf Malmros är Bra. Jag brukar anse att han är den intressantaste svenske regissören just nu. Eller de senaste tio-femton åren. Han besitter en humor, lekfullhet, stil, kompetens och approach som är väldigt ovanlig i det här landet. Nej, TJENARE KUNGEN var kanske inte så lyckad, men det var å andra sidan DEN BÄSTA SOMMAREN, SMALA SUSSIE och BRÖLLOPSFOTOGRAFEN - och jag följde hans besynnerliga TV-serier med stort intresse.
MAMMAS POJKAR skulle först heta BRÖDERNA HÅRDROCK, men det gick de riktiga Bröderna Hårdrock, som figurerade i en dokumentär från 90-talet, inte med på. Johan Östling och Björn Starrin är tvåäggstvillingarna Oden och Thor, som bor i en liten idyllisk ort i Värmland (Värmland i Trollhättan, läser jag i eftertexterna). De fyller 35, de jobbar på byns outlet och de är hårdrockare. Hårdrockare av det gamla gardet. Så metal de kan bli.
När den dryge stockholmsjäveln PG (Kjell Bergqvist) köper outleten och tvingar bröderna att inte bara bara jönsiga kläder med fluga, utan även att sitta i kassan ("Ett klassiskt homosexuellt bögyrke!"), säger de upp sig. Det är bara det att PG äger lägenheten bröderna bor i, så de kan inte bo kvar där. De tvingas flytta hem till sin överbeskyddande morsa; byns präst Gunilla (Lotta Tejle). En Curlingmorsa med stort C. Hon är hårt prövad, men ställer ändå upp till hundra procent. Oden och Thor dyrkar bandet Ludor, som nästan hade en hit 1984, och försöker anordna ett Ludorkonvent i byn - och Gunilla hjälper till.
Gunilla bor granne med PG och en del andra prominenta människor i byn, vilket ställer till med problem. Grannarna uppskattar inte hårdrocksbrödernas omogna beteende. I byn bor även lågstadiefröknen Jenny (Mia Skäringer), som båda bröderna kärar ner sig i. Oden lyckas få ihop det med henne, vilket Thor inte fattat, så han fortsätter att uppvakta henne på bisarra sätt. Gunilla försöker styra upp situationen genom att leta upp en lämplig partner till Thor - och hittar den tungsinta norska dödsmetallbruden Evil Bitch (Tuva Novotny).
Okej. Är MAMMAS POJKAR kass?
Nej.
Visningen jag var på var fullsatt, de flesta i publiken var vuxna, och det skrattades gott och hjärtligt. Vad Ulf Malmros har gjort är något slags ÅSA-NISSE I HÅRDROCKSFORM. Och här ska vi ju komma ihåg att Åsa-Nisse alls icke är det sämsta. Jag tittar hellre på Åsa-Nisse-filmer än mycket annat.
Nå - MAMMAS POJKAR når aldrig samma höjder som Malmros' tidigare filmer. Emellanåt är den märkligt avslagen. Filmen är lite spretig och ofokuserad, handlingen är tunnare än brukligt.
Men jag skrattade lik förbannat en hel del. Det var trivsamt. Kjell Bergqvist är skön när han sitter i en soffa och bara har på sig en ful jacka utan något inder; hans solariebruna mage väller ut. Oden och Thor ägnar sig åt en hel del jönsiga saker hårdrockare har en tendens att ägna sig åt - och då hör det till saken att jag förstås lyssnar en del på hårdrock jag med. Det är möjligt att jag hänfaller åt samma jönserier när andan faller på - men jag hade vett att klippa mig i tid.
Thor har ett städ på rummet, Lodurs maskot är ett brinnande foster, Evil Bitch är så bisarr att hon blir rolig, Mia Skäringer är också bra, här finns en fantastisk (och överraskande blodig) cat-fight, vilket det finns för lite av i svensk film, och vem kan motstå repliker som "Sluta kasta gifflar på mamma!"? I vanlig ordning har Malmros tagit fasta på vissa riktigt vissna företeelser i det svenska samhället. Som att Gunilla köper en tårta som heter Succétårta. Väldigt skojigt - och väldigt visset.
MAMMAS POJKAR är inte lika bra och rolig som jag hade hoppats på, men jag tycker ändå att den är helt okej - och till skillnad från de flesta andra, hyllade svenska filmer, kommer jag att se om MAMMAS POJKAR vad det lider. Kanske flera gånger. Till skillnad från till exempel ÄTA SOVA DÖ, som jag aldrig kommer att ens skänka en tanke på att se om. Varför skulle jag det?
MAMMAS POJKAR är inte kass, den är bara mindre vass. Och den är bättre än TJENARE KUNGEN.






(Biopremiär 25/12)