Visar inlägg med etikett Lola Dueñas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lola Dueñas. Visa alla inlägg

fredag 7 juni 2013

Bio: Kära passagerare

Foton copyright (c) TriArt Film
... Men vad i helvete håller Pedro Almódovar på med nu?! Minna trogna läsare vet att jag inte är så förtjust i hans dramer och komedier och dramakomedier om hysteriska fruntimmer med eller utan nervsammanbrott, eller i andra Almodóvarfilmer från de senaste decennierna. Men 2011 kom ju hans THE SKIN I LIVE IN, en fullkomligt fantastisk film, Almodóvars bästa, jag älskade den. Och BRUSTNA OMFAMNINGAR som kom dessförinnan var helt okej.
Thrillern THE SKIN I LIVE IN doftade kraftigt av gammal europeisk genrefilm, medan BRUSTNA OMFAMNINGAR hade en touch av Hitchcock. Nu verkar det som om Pedro Almodóvar velat göra något helt annat. Verkligen något helt annat. KÄRA PASSAGERARE är en komedi - och en väldigt fjantig sådan.
Det hela börjar bra med glada, gammaldags tecknade förtexter, ackompanjerade av en vansinnig version av "Für Elise". Därefter följer en rätt märklig prolog med Antonio Banderas och Penélope Cruz som flygplatsanställda. Dessa två återkommer inte senare i filmen, de verkar bara vara med för deras star value.
Större delen av resten av filmen utspelar sig ombord på ett flygplan som ska flyga till New Mexico, men som på grund av ett fel på landningsställen måste återvända till Spanien och cirkulera i väntan på en ledig landningsbana. Få av passagerarna är vakna, eftersom flygvärdinnorna av någon anledning delat ut muskelavslappnande piller till dem. Vilket även innebär att de fiser. Bland de vakna finns bland andra Bruna (Lola Dueñas), som inte bara är synsk och känner på sig att något stort kommer att hända under dagen - hon är även oskuld och ständigt kåt.
De lesbiska flygvärdinnorna somnar så all service sköts av tre homosexuella, superbögiga stewards i jönsiga uniformer. Piloten är bisexuell medan andrepiloten är straight - men lite nyfiken på män.
KÄRA PASSAGERARE börjar hyfsat roande. Det är lite småkul och det är oerhört kitschigt, ungefär som Almodóvars tidiga filmer var. Men snart börjar jag irritera mig på filmen. Det påminner alltför mycket om, tja, jag vet inte - om en nyårsrevy på vischan, kanske? Det här är bara tramsigt och flamsigt - på fel sätt. De tre superbögarna spelar över och blir bara dumma och fåniga. Mycket av dialogen handlar om sex och är späckad med könsord - och det känns rätt pubertalt. När man tror att det inte kan bli värre, brister superbögarna ut i ett dansnummer till vilket de mimar till "I'm so exited" (för övrigt filmens engelska titel). Ganska vedervärdigt.
En av passagerarna har lite trassliga affärer med sina kvinnor och ringer till en av dem (Paz Vega) - hon får samtalet precis när hon ska ta livet av sig och hoppa från en bro. Hon tappar telefonen som trillar ner i en cykelkorg. På cykeln sitter kanonsöta Ruth (Blanca Suárez), som ser ut att vara hämtat ur en 50-talsfilm. Hon fortsätter samtalet - och det visar sig att hon också haft ihop det med killen ombord på planet. Jag hade mycket hellre sett en film om detta; om deras relation. Men icke, Almodóvar koncentrerar sig på fjollorna i skyn.
Synd.







(Biopremiär 5/7)
OBS premiärdatumet! Av någon anledning pressvisades filmen en månad innan den ska upp på biograferna, något jag inte noterade. Därför denna väldigt tidiga recension.





fredag 2 mars 2012

Bio: Yo también - Jag med

Foton: Yo también -- Jag med, regi Álvaro Pastor och Antonio Naharro - distribution novemberfilm
Vill ni se en väldigt kort film, kan jag rekommendera Álvaro Pastors och Antonio Naharros JAG MED. Under förtexterna får vi nämligen se och höra filmens huvudperson hålla ett anförande i vilket han berättar vad han upplevt, det vi efter dessa första minuter ska få se i en lång flashback. Eftersom killen alltså redan berättat allting, finns det ingen anledning att sitta kvar. Det går utmärkt att lämna salongen. Men vem vill betala runt en hundring för knappa fem minuter?
Denna huvudperson är Daniel (Pablo Pineda), en 34-åring i Sevilla som efter studier på universitet får jobb på ett socialkontor. Där ska han jobba med handikappfrågor - ett ämne han har erfarenhet av. Daniel har nämligen Downs syndrom.
På kontoret jobbar även Laura (Lola Dueñas), som ger ett aningen slampigt intryck. Tycker jag. Och hon har färgat håret i en smutsigt kycklinggul nyans. I vilket fall, Daniel och Laura blir kompisar, han fattar verkligen tycke för henne. Men deras relation blir ju märklig - deras omgivning accepterar inte att de två umgås, och ett kärleksförhållande kan absolut inte komma på fråga. Daniel är ju "annorlunda".
Annorlunda är en underdrift - herregud, han har ju Downs syndrom! Fast han skiljer sig rätt mycket från de övriga med samma syndrom som förekommer i filmen, och de jag själv träffat på i verkliga livet. Daniel kan uttrycka sig, han ger inte intryck av att vara förståndshandikappad, han ser mest ut som en liten knubbig asiat med konstig röst. Medlemmarna i en dansgrupp för ungdomar med samma kromosomproblem som också förekommer i filmen, är betydligt mer handikappade och befinner sig på småbarns intelligensnivå. Två av dessa blir förälskade och rymmer för att ha sex på ett skabbigt hotellrum.
JAG MED får mig att tänka på Brumma. Bamses yngsta dotter. Hon som inte är som andra barn ("Nej, vi vet - hon är mycket snällare!"), eftersom hon är utvecklingsstörd. Jag tänker även på en del proggiga barnböcker från 1970-talet om familjer med handikappade barn. Nej, jag läste aldrig proggiga barnböcker, det gjorde ingen, men jag minns att de fanns på bibblan.
Álvaro Pastors och Antonio Naharros film är extremt välmenande. Oj oj oj, vad det vill väl. Den nästan slår knut på sig själv i sin politiska korrekthet. Manuset skulle lika gärna kunna vara ett plakat i ett demonstrationståg, eller ett tal på en lämplig kongress. Vid närmare eftertanke verkar så vara fallet, med tanke på filmens första scen.
Det spelar ingen roll att Pablo Pineda är en intressant aktör och människa. Det här är inget vidare. Och rent filmtekniskt är det rudimentärt.







(Biopremiär 2/3)