Visar inlägg med etikett Lola Créton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lola Créton. Visa alla inlägg

måndag 25 november 2013

Bio: Svinen

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - för omväxlings skull. Nej, där var jag förstås ironisk. Som bekant går det upp en hel del fransk film på svenska biografer. Förvisso sällan de stora franska publikfilmerna; de som fransmännen går man ur huse för att se, det vi får är bara arthouseprylarna. Men ändå.

SVINEN är Claire Denis senaste film och som visades i Un Certain Regard i Cannes i våras - och jag konstaterar att jag nog aldrig sett någon av Denis' tidigare filmer. Såtillvida jag inte sett någon på en festival och genast glömt bort den. Jag har trots allt en tendens att glömma bort mycket av det jag sett på festivaler enbart för att jag lovat att skriva om dem. Jag har liksom inte hjärtat med.

SVINEN är en dunkel film. Det finns en bra och intressant historia någonstans i filmen, men jag fick inte grepp om denna medvetet fragmentariska och konstnärligt stökiga film, där kronologin tydligen är uppbruten och aldrig förklarad - jag ögnar igenom ett par andra recensioner och pustar ut när det står klart att jag inte är ensam om att inte uppfatta vad som är nutid och dåtid.
Vincent Lindon (från ALLT FÖR HENNE) är Marco, en sjökapten som kommer hem till Paris för att hjälpa sin syster Sandra (Julie Bataille), vars man begått självmord. Sandras dotter Justine (Lola Créton från MIN UNGDOMS KÄRLEK) har råkat ut för enorma problem och spenderar stora delar av filmen med att stappla omkring naken på stan med blod rinnande nerför låren. Allt elände skylls på den slemme affärsmannen Laporte (den obehaglige Michel Subor), som har barn med en viss Raphaëlle (Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve), som Marco genast inleder en romans med. Marco är dock ute efter hämnd och han hamnar på en rejält sunkig bordell ute på vischan, där unga kvinnor våldtas och misshandlas framför filmkameror. Hädanefter kommer jag att se på majskolvar med nya ögon.
Det här är ett drama med klara drag av thriller. Ja, det borde väl egentligen vara en ren thriller - om Claire Denis hade haft vett att berätta storyn lite rakare. Men det gör hon alltså inte. Det är bitvis suggestivt, men totalt oengagerande. I princip alla medverkande är osympatiska - de är svin allihop. Marco är inte precis en hjälte, människorna runt honom är obehagliga - med undantag för Justine, vars namn förstås får oss att associera till De Sades utsatta romanfigur.

Det är grått och lite tråkigt och om några veckor har jag säkert glömt bort filmen.







(Biopremiär 22/11)

torsdag 21 februari 2013

Bio: Efter revolutionen

Foton copyright (c) TriArt Film
Olivier Assayas ...
Olivier Assayas ...
Äh, vad är det nu han har gjort igen? Hans namn är ett sådant jag tycker mig snubbla över för jämnan på filmfestivaler - och ändå kan jag inte komma på en enda film, trots att jag säkert har sett några stycken å yrkets vägnar.
Jag fuskar. Jag kollar upp honom. Hmm...
Det visar sig att det enda jag sett av Olivier Assayas är hans episod i PARIS JE T'AIME. Nej, jag har varken sett IRMA VEP eller DEMONLOVER, eller någon annan av de mer än 25 filmer han gjort.
Fast nu har jag sett EFTER REVOLUTIONEN - och, tja, den ser ut och känns som en film som visas på prestigefyllda filmfestivaler världen över. Jodå, den tävlade i Venedig förra året och kammade till och med hem två priser, det ena för bästa manus.

Årets är 1971 och i utkanten av Paris bor den 18-årige Gilles (Clément Métayer), som när konstnärsdrömmar, men samtidigt vill förändra samhället på de mest radikala - och tidstypiska - sätt. Således är han ute med sitt gäng och kastar sten och molotovcocktails och har sig, ochalldeles i början av filmen går polisen till motangrepp - å det grövsta. Kravallpoliserna kör motorcykel och spöar verkligen skiten ur stenkastarna. Batongerna går varma, folk träffas av rökgranater, och en i stenkastargänget skadas riktigt rejält, han förlorar bland anat ett öga. Något studenterna kan använda sig av i kampen mot etablissemanget. Eller vad det nu är de protesterar mot. Gilles ger snarast intryck av attvara rikemansunge. De brukar ju ofta vara det, de där stenkastarna.
När de inte demonstrerar driver de här ungdomarna mest omkring. Ägnar sig åt kärlekaffärer. Men när de kommer i bråk med några säkerhetsvakter börjar saker och ting gå åt helvete för dem. De måste styra upp sina liv.
EFTER REVOLUTIONEN skulle kunna vara en halvtimme. Den skulle kunna vara fem timmar. Nu varar den två timmar. En kollega beskrev filmen som a slice of life, och det är vad det är. Handlingen rör sig lite grann i cirklar; den går inte framåt och bakåt. Rollfigurerna utvecklas dock under handlingens gång. Tidskänslan och atmosfären är synnerligen autentisk. Förvisso var jag själv inte så gammal 1971, men jag minns förstås 70-talet, och jag köper Assayas skildring rakt av. Sedan är det ju lite kul att se det franska 70-talet; i vanliga fall är det ju det svenska, amerikanska eller brittiska vi får se på film.

Jag har varit i Frankrike förhållande ofta och jag har flera gånger sett franska polisen rycka in. Det är inga snälla pågar, i alla fall inte när de stoppar demonstranter. Här daltas det inte - men de går för långt. Jag såg en gång en stackars biografägare svabba upp blod på trottoaren utanför entrén, efter att kravallpolis hade spöat skiten ur några demonstranter. Men stenkastarvänstern har jag inte heller något till övers för. Vad är det för korkad idé, egentligen? Förändra samhället genom att maskera sig och sabba saker. Därför blir huvudpersonerna i Assayas film inte helt sympatiska. Får man för sig att kasta molotovcocktails - på sin egen skola - förtjänar man mest lite motorsågslavemang. Eller att bli inlåst ett tag.
Mot filmens slut kommer jag att tänka på Roman Coppolas film CQ (2001), som jag tror få har sett. Den handlar om en kille i Paris på 60-talet som vill göra experimentfilmer, men som för att överleva tvingas jobba på supercoola Eurospy-filmer modell DANGER: DIABOLIK och BARBARELLA. Jag när jag såg Coppolas film undrade jag hela tiden varför killen inte vill hålla på med de coola grejorna, och vi fick då och de följa med på coola inspelningar och se coola filmscener. Och i EFTER REVOLUTIONEN får vi under en alldeles för kort scen se inspelningen av en film om en nazistisk ubåt, ett sjöodjur och en bikinibrud. Jag hade mycket hellre sett en tvåtimmarsfilm om den filminspelningen.
EFTER REVOLUTIONEN innehåller en hel del nakenscener och bland övriga skådisar ser vi söta Lola Créton från MIN UNGDOMS KÄRLEK. Oui, je suis vieil homme malade.






(Biopremiär 22/2)




fredag 19 oktober 2012

Bio: Min ungdoms kärlek

Foton copyright (c) TriArt Film
Som jag brukar skriva: Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Det blir det ju för jämnan. Fast först trodde jag att det här var en norsk eller dansk film. Regissören och manusförfattaren heter nämligen Mia Hansen-Løve - men hon visar sig vara fransyska. Hon är dessutom gift med den kände, franske filmskaparen Olivier Assayas. En av huvudrollerna spelas av norrmannen Magne-Håvard Brekke, men han är visst mest verksam i Frankrike och Tyskland.
Jag har ingen aning om MIN UNGDOMS KÄRLEK bygger på Hansen-Løves eget liv, men berättelsen börjar 1999 - av någon anledning. 19-åriga Lola Créton spelar 15-åriga Camille, som är ihop med den fyra år äldre Sullivan (Sebastian Urzendowsky). De är oerhört kära i varandra - men så en dag beslutar sig Sullivan för att ta en chans och beger sig ut på en lång resa. Och plötsligt har han varit borta tre år, eller vad det nu var. 
Camille har börjat studera arkitektur vid universitetet, där hon inleder ett förhållande med sin norske lärare Lorenz (Brekke). Efter ett tag har det gått ytterligare fem år. Camille bor nu ihop med Lorenz - men så dyker Sullivan plötsligt upp igen och Camille inser att hon fortfarande är kär i honom. Så hon åker ut på landet med Lorenz. Och där kastar hon en hatt i en flod.
MIN UNGDOMS KÄRLEK skulle kunna ha blivit en bra liten kärleksfilm. Det är ju alltid trevligt med Frankrike och olika franska miljöer. Vid ett tillfälle görs det förresten en omotiverad resa till Louisiana i Danmark - hade de en hög budget att bränna? Nå, det känns kanske exotiskt för fransmän, men man får knappt se något av platsen.
...Men nu är inte det här en speciellt bra film. Tvärtom är det ett riktigt sömnpiller. Storyn är i stort sett poänglös och ointressant. Lola Créton är väldigt söt (och har flera nakenscener), men det blir mer än lovligt kinky när hon plötsligt får ihop det med norrmannen. Jag vet inte hur gammal han är, men han ser ut att vara typ 52. Han ser riktigt tradig ut, han har noll utstrålning, ingen kemi med tösabiten, och jag undrar varför de två är tillsammans. Ska jag vara ärlig kände även jag mig lite ... gubbsjuk när jag såg filmen.
110 minuter varar det här, och det känns verkligen. Oj, vad segt det är. Det händer nästan ingenting. Emellanåt är det lite smågulligt, ibland är det lite småtrevligt, men det hjälper inte. Det finns ingen orsak att se MIN UNGDOMS KÄRLEK. Om man nu inte tillhör den lilla exklusiva skara som ser alla filmer som vunnit pris på filmfestivalen i Locarno.
En märklig detalj är att flera gånger får man se tydliga vägskyltar och annat när man befinner sig på kända platser - som om det verkligen ska framgå var man har filmat. "La Loire" står det till exempel på en skylt Camille strövar förbi.







(Biopremiär 19/10)