Visar inlägg med etikett Logan Lerman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Logan Lerman. Visa alla inlägg

söndag 9 november 2014

Bio: Fury

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 3:

Vill du se en riktig dejtingfilm? Då ska du inte se FURY. Det här en en film i den fina genren stridsvagnsdrama. Den har hunnit gå på bio ett par veckor nu, märkligt nog hänger det inte längre någon affisch för den utanför Filmstaden Storgatan i Malmö, och den ordinarie visningen jag var på bevistades av 95% män. Där satt kanske fem kvinnor - och fördomsfull som jag är tror att att de kom för Brad Pitts skull. Restan var män som ville se stridsvagnsdrama. Okej, tio minuter in i filmen drösade det in sex tonårskillar som självklart skulle sitta bredvid mig. De ville, förutom att äta popcorn, mest se blod, tror jag. Och det fick de se.

Stridsvagnsdrama. För några år sedan skrev jag om den israelisk-tyska LEBANON, men främst tänker jag nog på Gordon Hesslers Sven Hassel-filmatisering DÖDEN PÅ LARVFÖTTER, en rätt misslyckad lågbudgetfilm från 1987. Liksom Hesslers film, handlar STREET KINGS-regissören David Ayers film om en färgstark handfull soldater som rullar runt i en stridsvagn. Fast i FURY är huvudpersonerna amerikaner. Deras tank kallas Fury och är utlånad till filmen av något museum, såg jag i eftertexterna. Stil- och innehållsmässigt påminner filmen en hel del om den tyska krig-är helvete-filmen STALINGRAD.

Det är april 1945 och den unge, gröne Norman Ellison (Logan Lerman), som utbildats för skrivbordstjänst, skickas till Tyskland för att bli en av de fem män som huserar i Fury. Brad Bitt är den stenhårde och lätt psykotiske sergeanten Wardaddy, som basar för kärran, de övriga är Bible (Shia LaBeouf), Gordo (Michael Peña) och Coon-Ass (Jon Bernthal) - alla går förstås under smeknamn och alla har blivit galna av kriget, i synnerhet den till synes bindgalne Coon-Ass. Norman har aldrig någonsin varit inne i en stridsvagn, än mindre dödat någon annan människa.

Hitler är desperat, nu är det totalt krig som gäller, och Furys uppdrag går inte ut på något annat än att köra från by till by och döda så många tyska soldater som möjligt. Det är hela handlingen. Krig är helvete. Det går bara ut på att slakta.

FURY inleds med en scen där Wardaddy kastar sig över en tysk soldat till häst och hugger en kniv i ögat på honom. Detta är ett av de mildare våldsinslagen. Det här är en extremt blodig, våldsam film. Kroppsdelar slits av, män klyvs, kroppar körs över med stridsvagnen så att skallar exploderar som övermogna finnar.

Filmen innehåller flera väldigt starka scener. Kort efter att Norman anlänt tvingar Wardaddy honom att skjuta ihjäl en tillfångatagen, obeväpnad tysk. Tysken visar foton på sin familj, Norman gråter och vägrar skjuta, men Wardaddy ger sig inte och amerikanerna hånskrattar när ett dödande skott slutligen avfyras. Senare anländer Fury till en liten by där männen får tillfälle att supa sig fulla och våldta kvinnor. Norman och Wardaddy tar sig in hos en kvinna och hennes unga, söta kusin. Kvinnorna är först livrädda, men Wardaddy visar sig ha ett gott hjärta och plockar fram mat han ger dem. Kusinen och Norman blir dessutom förtjusta i varandra. Den här scenen skulle kunna bli löjlig, men den funkar. Den trevliga stämningen förstörs när resten av grabbarna stövlar in och beter sig som svin; Coon-Ass är direkt psykopatisk.

... Men säg den glädje som varar. Snart sprängs allt i luften och Fury rullar vidare.

Det här är ingen hyllning till den amerikanska armén. FURY visar bara upp krigets absolut värsta sidor. Det är väl bara slutet, där de fem männen ger sig på 300 tyskar, som känns som en klassisk krigsfilm med hjältemodiga allierade soldater. Filmens slutbild är fantastisk. Scenen där de 300 tyska soldaterna marscerar och sjunger en kampsång är direkt mardrömslik.

FURY är en riktigt bra krigsfilm. Den når inte upp till samma höjder som STALINGRAD, men det här är mörkt, skitigt och motbjudande. Wardaddy och de andra är inga hjältar.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 24/10)

torsdag 22 augusti 2013

Bio: Percy Jackson: Monsterhavet

 Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Är det någon som kommer ihåg PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN från 2010? Nej, ja tänkte väl det. Jag har inga som helst minnen av filmen. Jag hade bara ett vagt minne av att Pierce Brosnan var med. Filmen byggde på en ungdomsbok; en fantasyepos som tydligen kom ut långt innan Harry Potter. och som handlar om unge Percy som får veta att han är ett halvblod - hans far är egentligen den grekiske guden Poseidon!

Nu är Percy (Logan Lerman) tillbaka på bio i ett nytt äventyr - vilket förvånar mig. Jag trodde inte att den första filmen blev en kioskvältare. Percy och de andra halvgudarna bor i något slags gudomligt läger i skogen, skyddad av en osynlig mur. En vacker dag dyker det upp en cyklop som påstår sig vara Percys halvbror. Samtidigt attackeras lägret av onda krafter. För att klara biffen måste Percy och hans polare bege sig ut på Monsterhavet (som visar sig vara Bermudatriangeln) och leta reda på ett gyllene skinn.
Det här är en film av den där typen man glömmer bort samtidigt som man tittar. Det är fantasifullt, specialeffekterna med monster och fräsiga varelser är tjusiga, 3D-effekterna är rätt bra, för en gångs skull - men handlingen är fullkomligt ointressant. För att inte tala om rollfigurerna. Percy och de andra är märkligt anonyma och trista. Med undantag för den tuffa krigarbruden Clarisse (Leven Rambin); filmen hade blivit betydligt bättre om hon hade huvudrollen.

Den första filmen bjöd på ett helt koppel med storstjärnor; förutom Brosnan såg vi Uma Thurman, Sean Bean och flera andra. Inga av dessa återkommer. Stanley Tucci har en liten roll, och Antony Head från BUFFY OCH VAMPYRERNA spelar kentaur. Regissör är en som heter Thor Freudenthal - hans namn är nog det bästa med hela filmen. Det låter ju nästan som dr Freudstein från THE HOUSE BY THE CEMETERY!

Filmens tonåriga hjältar är inte så unga som det verkar. Lerman har hunnit bli 21, medan den väna Annabeth (Alexandra Daddario från TEXAS CHAINSAW MASSACRE 3D) är 27.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här rullen. Därför sätter jag punkt här.







(Biopremiär 21/8)

lördag 1 oktober 2011

Bio: The Three Musketeers

Foton: Rolf Konow ©2011 Constantin Film Produktion GmbH, NEF Productions, S.A.S., and New Legacy Film Ltd. All rights reserved. 
När jag var barn och skulle sova över hos farmor och farfar, brukade farfar läsa ur "De tre musketörerna" när vi gick och lade oss. Det var ett utgåva från 1940-talet med väldigt spännande illustrationer - fast att hävda att farfar läste boken för mig är att ta i. Han läste lite här och var, en rad här, en rad där, hit och dit och utan något som helst sammanhang. Jag har aldrig fått hela boken uppläst, och även om jag senare själv haft den i bokhyllan, har jag aldrig läst den. Den verkar trots allt rätt mossig.
Däremot har jag självklart sett en massa filmatiseringar av Alexandre Dumas den äldres klassiker. På 70-talet visades sådant här ofta på TV. Eller - jag minns det som att det var ofta, fast egentligen var det nog rätt sällan. Det slog mig just att jag och mina kompisar kallade genren för "fäktningsfilmer". SCARAMOUCHE med Stewart Granger och Mel Ferrer var en stor favorit.
DE TRE MUSKE-
TÖRERNA från 1948 med Gene Kelly är nog den jag mest kommer ihåg, men jag såg även andra versioner gjorda både tidigare och senare, ett par var till och med franska. Och självklart får vi inte glömma Richards Lesters fräsiga version från 1973, ofta klassad som den bästa fäktningsfilmen som gjorts. Dock har jag inga som helst minnen av brat pack-varianten från 1993, mer än att Bryan Adams framförde ett vedervärdigt ledmotiv.
Förutom dessa stora, kända versioner, finns det förstås en hel packe mindre obskyriteter; italienska och spanska B-filmer, och 1963 mötte Zorro de tre franska hjältarna i ett italienskt epos. Hur nu det gick till - Zorro levde flera hundra or senare. Sophie Marceau var D'ARTAGNANS DOTTER 1994, musketörerna dyker upp i MANNEN MED JÄRNMASKEN och 2001 kom den vedervärdiga THE MUSKETEER av Peter Hyams.
Paul WS Andersons splajsans nya THE THREE MUSKETEERS (notera att den fått behålla sin engelska titel) är urtypen för en film man inte får tycka om. Främst för att det är just Paul WS Anderson som gjort den. Men ärligt talat har jag inga större problem med Anderson. Jag tillhör inte hans fanklubb, men till skillnad från många rabiata, ofta yngre förståsigpåare, tycker jag att RESIDENT EVIL-filmerna är rätt kul, liksom DEATH RACE och en del annat. Ett annat skäl till att THE THREE MUSKETEERS självklart måste vara dålig, är att den är i 3D, bygger nästan helt på specialeffekter, och inte har så mycket med Dumas' böcker att göra. Och jo, filmer av den här typen brukar ju vara påfrestande och ganska osebara.
Okej, stäm mig, men jag tyckte att Andersons variant var rätt ... kul.
Milla Jovovich är Milady, och i den här upplagan är hon något slags actionhjältinna av samma slag som Zoe Saldana i COLOMBIANA, eller varför inte som Jovovichs Alice i RESIDENT EVIL-filmerna. Hon samarbetar med Athos (Matthew Macfadyen), Portos (Ray Stevenson) och Aramis (Luke Evans), som påminner om en superhjältegrupp; de har olika egenskaper och kan närmast liknas vid ninjor.
Jag trodde först att det var Orlando Bloom som spelade Aramis, men snart dyker Bloom upp som hertigen av Buckingham - och han ser precis ut som Luke Evans, fast med annan frisyr. Väldigt förvirrande. Se bilderna här intill.
Luke Evans som Aramis - eller är det Orlando Bloom?
Orlando Bloom som Buckingham - eller är det Luke Evans?
Som väl är bekant, är Milady en lömsk dam, så hon förråder de tre musketörerna och beger sig till England, där hon hänger med hertigen.
Samtidigt får vi träffa d'Artagnan (Logan Lerman), bondpojken på vischan som vill bli musketör och tränas av sin pensionerade musketör till farsa. I den här versionen är d'Artagnan verkligen en yngling, och inte en tvålfager 30-plussare. Fast Den här Lerman liknar tvillingarna i JAG SAKNAR DIG, vilket gör att det hela känns lite konstigt. Hur som helst, så rider den tappre ynglingen till Paris, där han genast blir ovän med den onde Rochefort (Mads Mikkelsen med lapp för ögat), och snart även med de tre musketörerna. Fast efter att tillsammans med musketörerna ha nedgjort 40 soldater i kungen Ludvigs garde, blir de kompisar. d'Arttagnan blir även förälskad i den väna Constance (Gabriella Wilde), drottningens hovdam.
Jag saknar dig!
Christoph Waltz är den illa-
sinnade kardinal Richelieu som smider slemma planer, och minsann om inte ett inslag ur Dumas' bok dyker upp: drottningens juvelsmycke stjäls! Det är väl det enda som känns igen. Förutom detta är det mest action och tjoflöjt. Buckingham har byggt sig ett luftskepp, vilket leder till bataljer i skyn. Inte helt oväntat lämnar slutet öppet för en uppföljare.
Musketörpuritaner lär tycka att detta är en skymf. Och jo, visst är THE THREE MUSKETEERS rätt dum. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är underhållande och kul, och framför allt är filmen extremt pampig att titta på. Filmen är inspelad i Bayern (vad hade ni väntat er?), men stora delar är förstås datorgenererat. 3D:n är på det hela taget utmärkt och om man struntar i en eventuella handling som kanske finns här någonstans, kan man nöja sig med att imponeras av scenerierna - och actionscenerna. De senare går i samma stuk som i RESIDENT EVIL; det är modernt, slow-motion, orealistiskt och väldigt långt från Gene Kelly. Fast när d'Artagnan väl möter Rochefort och de duellerar på Notre Dames tak känns det äntligen som en klassisk fäktningsfilm.
Jag tyckte bättre om THE THREE MUSKE-
TEERS än den senaste PIRATES OF THE CARIB-
BEAN-filmen - men det är jag nog ensam om. Fast det är ju klart, Milla var inte med i piratfilmen, och jag tycker alltid om Milla. I den här musketörupplagan sitter man förstås och hejar på den übercoola Milady. Til Schweiger är också med på ett hörn som Cagliostro.
Av någon anledning har den tyskproducerade THE THREE MUSKETEERS inte USA-premiär förrän den 21:a oktober.





(Biopremiär 30/9)